På grund av säkerhetsskäl


Idag ska jag köra ett hårt banpass men jag har insett att jag inte kan blogga om det. Idag händer nämligen större och viktigare saker.

Semifinal i Hockey-VM. Finland – Sverige. 

Hockey, den enda sport som är rolig att kolla på. Roligare än friidrott. Roligare än allt annat. För mig får det gärna gå bra för Sverige. Såvida det går bättre för Finland. 

Spänningen mellan mig och sambon är spänd idag. Nervositeten är hög och Aftonbladet är rekordjobbigt. Och jag vet inte hur jag ska greja att kolla matchen med svenska kommentatorer. Jag klarar inte av dem. Allt Sverige gör är bra och allt Finland gör är dåligt och om Sverige förlorar så beror det ju givetvis bara på att han, vad fasiken han nu hette, inte får vara med. Som om det inte vore hans eget fel…

Ni ser, jag är upprörd redan. Jag ska inte blogga idag. Jag vill inte förlora alla mina läsare.

Men.. HEJA FINLAND!

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää.

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bandebut


Igår körde jag mitt första banpass utomhus i Norden i år. Jag hade sett fram emot att för första gången nånsin testa på stadions banor men fick kvällen innan höra att de håller på att ställa till inför nån konsert. (Och än en gång blir jag skitsur över att löparbanor aldrig får vara löparbanor utan istället måste samsas med fotbollsspelare (som har hundra andra ställen att träna på) och musikevenemang och annat onödigt). Nåväl, jag kan knappast ringa dit och säga ”Ni får inte ha en konsert, jag vill träna, vet ni inte vem jag är!?”. Det funkar inte ens om man är Bolt. Och jag är väldigt oBolt.

Nåväl jag sprang till Enskede IP istället. Hade liksom glömt att jag är i Stockholm och trodde att en sån sportplan, en bit utanför centrum, skulle vara helt tom och öde en onsdagskväll. Det var också vad jag hade hoppats på. Men då möts man av juniorer, killar som övar starter åt fel håll på de fyra innersta banorna, tjejer som hoppar över häckar och går på alla banor, fotbollsspelare, hårda vindar och gräsmattor som inte får beträdas. Jag kände hysterin börja bubbla inom mig. Folk som är i vägen på löparbanor är mina fiender. Åtminstone de som joggar många i bredd på innerbanorna eller går/står mitt på banan mellan sina intervaller. De som springer kan man samsas med!

Det blev en hel del djupa andetag igår och sen bestämde jag mig för att dra på mig spikskorna och bara köra. Allt för att slippa hem igen. 2x8x200m stod på programmet och  det var en ganska typisk ”jaha”-träning. En sån träning som är för kort för att man ska kunna säga hur det kändes eller om tiderna var bra. En sån träning som man bara ska genomföra, helst ungefär på de tider som coachen lagt upp och sen skriver man in passet som en liten prydnad i träningsdagboken. 

Det blåste rätt hårt men jag höll samma tempo i motvind och medvind. Den första intervallen (i medvind dessutom) kändes för jävlig och den gick också långsammast av alla. Sen tog jag i lite och då gick det lite bättre. Jag kapade mina pauser för att det var tråkigt att stå stilla och jag märkte att jag var precis lika pigg varje gång jag startade en ny intervall. De två sista fick jag köra lite hårdare så jag tänkte att under 32s blir bra, och stack iväg på 30.2. Inför den sista frågade jag Magnus (som för övrigt har startat en egen löparblogg HÄR) om han trodde att jag kunde köra den sista tvåhundringen, i motvind, under 30 sekunder. Nej, sa han och jag gav honom en riktigt kaxig blick och sprang den på 29.6.

Med saldot 16 tvåhundringar och en inbjudan till Hammarby IF sprang vi hem och jag ringde och diskuterade tider med coachen och konstaterade att det egentligen blev ett jäkligt bra pass. ”Jaha”-passet blev nästan ett ”Hoppsan”-pass. Inte illa. 

Nu ska jag bege mig ut på ett lätt distanspass. Jag gillar inte att springa sakta. Som tävlingslöpare i ett löparhysteriskt Stockholm vill man springa snabbt. Annars känns det som att man är en i mängden. Och det är inte riktigt det jag vill med min löpning. Men ibland kanske jag bara ska sluta tänka och vara lite smart istället. Såvida ingen springer förbi mig. Nöden har ingen lag.

På lördag blir det ett riktigt hårt banpass och på onsdag inleds bansäsongen. 3000m i Oslo. Riktigt spännande.

Förlåt för att jag låter bitter då jag är glad. Men man kan faktiskt inte skriva glatt om något som 200-metersintervaller, det blir liksom fel. Distanspass skriver man glatt om!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Terräng-FM


Benen kändes inte alls pigga igår på morgonen då jag stack ut för att värma upp och springa ett par stegringslopp. Istället fick jag ont i högra vristen, sen högra knät och slutligen vänstra vristen. Det gjorde onödigt ont men jag fattade ju att det enbart var min kropp som ville utmana mitt huvud, så jag ignorerade känningarna och så försvann de. På uppvärmningen före loppet kändes det inte heller så bra (men det gör det visserligen aldrig.) men då jag sprang mina stegringslopp så började kroppen piggna till. Efter att ha befunnit sig ett par timmar på tävlingsplatsen så hade också den där välbekanta tävlingskänslan dykt upp i magen. Det var onödigt att fundera längre, det var bara att ge sig ut och se vad benen hade att erbjuda.

Vädret var lite taskigt. Det började blåsa ordentligt lagom tills vi skulle starta. Inte för att vindar stör så mycket (förutom på upploppsrakan, jäklar vad det var hård motvind där!), det var bara onödigt med kyla. Men jag tänker inte klaga, det har hänt minst två gånger att det har börjat hagla då jag stått på startlinjen till terräng-FM.

Banan var 2km lång och skulle löpas 3 varv. Underlaget var ojämnt gräs, djupt sågspån, grus och löparbanor. Det var några besvärliga 90-graderssvängar och u-svängar, och två lagom jobbiga backar per varv. En riktigt rolig terrängbana faktiskt. Man fick hålla fullt fokus för att inte stiga snett.

Jag hade inte bestämt mig för nån speciell taktik innan loppet utan tänkte att jag startar, ser hur kroppen känns och hur loppet utvecklar sig. Det blev mest så att jag stack iväg i eget tempo, fick en duktig triathlet i ryggen (triathleter kan det här med löpning), hon hängde på ungefär 1km till första backen där jag fick upp en lucka. Sen körde jag bara mitt eget race. Jag höll ett högt tempo men inte hårdare än att det kändes bekvämt och jag försökte att utnyttja backarna ordentligt för att dra upp en riktigt stor lucka till de andra. I och med att jag ganska snabbt fick upp ett relativt tryggt avstånd till de övriga så kunde jag springa väldigt avslappnat och fokusera på min egen löpning. Tänk om alla tävlingar skulle kännas sådär kontrollerade! 

Första kilometern. Foto: Heidi Pappila.

Jag kom imål på tiden 19.44, fyrtiotre sekunder före tvåan, nöjd och lite överraskad. Det där var nog ett formbesked som hette duga. Ett par mängdveckor till och några banpass för att få upp farten behövs ännu. Men nu vet jag att det finns kapacitet att springa de tider jag vill i sommar. Jag måste bara lära mig att våga! 

Här finns resultat: http://online.resultservice.fi/tulokset/fi/2013_smmaasto/n/tilanne/1/0/ (nån kollade mellantiderna igår och påpekade att 38s på sista 100m lät lite klent. Jag skyller på arrangörerna, den sista mellantiden mättes 207m före mål och alltså inte 100.)

Och här finns ett klipp från loppet: http://arenan.yle.fi/tv/1883092 vårt lopp börjar vid ca 54min, kommentatorerna pratar finska och loppet är inte speciellt spännande att se på. Men ändå! 

Dagen avslutades med dopingtest, en inlåst väska i ett omklädningsrum, ett pris bestående av en tung bok som jag helst inte hade tagit med tillbaka till sverige, flera timmar på flygplatsen, huvudvärk, trötthet och lite missade tåg och bussar. Men ändå, det var värt det! 

Nu är jag taggad på at börja banlöpa!

Sandra

Antal kommentarer: 1

Johan Svaxén

Grattis Sandra! @3.17 tempo på en blåsig terrängbana är sjukt imponerande. Bra blogg btw med mkt humor. Fortsätt så!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inför Terräng-FM


Jag brukar vara ärlig. Men inför tävling är jag ofta hellre tyst än ärlig. Mest för att undvika pressen förstås. Men som det ser ut just nu så är jag favorit i loppet, och har en fjolårsseger att försvara så då spelar det inte så stor roll längre. Jag kan knappast få bort pressen, jag kan bara strunta i den. Jag betvivlar att mina motståndare läser min blogg och om de gör det så är det så. Inför det här loppet har jag inte speciellt många hemligheter.

Jag ser framemot tävlingen. Jag ser framemot att träffa alla löpare jag inte har sett på evigheter eftersom jag inte tävlade något i vintras. Jag ser framemot stämningen och jag ser fram emot att komma imål. Men den här gången ser jag inte jättemycket fram emot att springa. 

Som jag nämnde i förra inlägget körde jag på rätt hårt den sista Portugalveckan. Kroppen klarade det bra men det blev lite fel då jag kom hem. I söndags vilade jag eftersom jag reste hela dan. Men ni som brukar flyga lite då och då vet att det är långt ifrån vila. Det är rubbad dygnsrytm, det är ofullständiga måltider, det är sömnbrist och det är stillasittande i obekväma positioner i dålig luft. 

Och då den här veckan började trodde jag att jag var mera utvilad än jag egentligen var och sprang mera efter tider än att verkligen känna efter och ta det lite lugnare. Ibland får det kännas tungt och segt och det är väldigt svårt att veta när det är okej-tungt och när det är ”too much”-tungt. Den här gången var det too much. Det märkte jag på veckans enda hårda pass i torsdags då jag fick ta i mera än jag trodde för att klara tiderna. Men efter det har jag bara kört superlätta, korta distanspass och så blir det ikväll också. 

Eftersom jag bor på fel sida om Stockholm så blev det besvärligt att flyga imorse också och för att hinna med flyget blev det en natt med 4,5h sömn. Idealiskt inför ett mästerskap? Knappast. Men knappast kommer det att påverka heller såvida jag inte låter det göra det.

Jag är inte den som är orolig även om min kropp ger mig dåliga vibbar ibland. Jag är inte det minsta orolig inför morgondagen trots att jag varit trött och sliten. Benen har fått ta det lugnt och jag hinner sova många timmar i natt. Min kropp är galen och brukar klara av det jag säger åt den att klara. Jag tror att morgondagens lopp kommer att sluta precis som jag har tänkt men jag tror också att det kan bli jobbigare än jag vill. Och det är skönt att ha den inställningen, att räkna med att det blir riktigt jobbigt. För då kan man åtminstone inte bli besviken. 

Och för varje rad jag skriver blir jag lite mera motiverad. Kanske det kan bli lite kul ändå. 

6km, över 60 deltagare och det enda jag behöver göra är att vinna. 

Håll tummarna. 

http://www.sm-maastot2013.fi/kilpailukutsut/sm-maastot/

Där kan ni kolla mera. Allt är förstås på finska men ”aikataulu” = tidsschema, ”osallistujat” = deltagare, ”tulokset” = resultat, ”miehet” = herrar, ”naiset” = damer. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snyggast eller snabbast?


Jag visste ju att man inte skulle ta det alldeles för seriöst. Det där var bara en i mängden. Men ändå, han var knappast den enda som tänkte så där. Och det var ju det allra viktigaste han talade om. Det viktigaste med en tjejs utseende. Det viktigaste var fina fötter. Fula fötter äcklade honom…


Jag sitter här och tittar på mina löparfötter som nyss kommit tillbaka till Stockholm efter tre veckor i värmen. De är i  storklek ca 37 och mamma har för många år sedan slutat kalla mig bigfoot (mina systrar har nämligen minimala fötter) och mina tår ser riktigt fina ut på håll. De är löjligt symmetriska och stortån är längst. Men där tar det fina slut. De kläs av ett par (men ändå ett för lite) skavsårspåster. Skaven och blåsorna efter banpasset i torsdags gör att det ännu gör ont att gå normalt. Mina tår ser för tillfället ut som blekta russin. För att beskriva spektaklet snällt. Jag har ett presentkort på fotvård som ligger och väntar men jag vågar knappast använda det nu, är för rädd att bli klassad som ett hopplöst fall. Och då tycker jag ändå att mina fötter är ok. Jag menar, jag har ju alla naglar på plats i alla fall, i rätt färg till och med. Löparlivet är hårt.

Inte så konstigt att jag tog det där utdraget ur dendär tjejtidningen lite för hårt då jag som femtonåring insåg att jag kommer att få leva resten av mitt liv ensam eftersom killar bara gillar tjejer med fina fötter… Nåväl. Nu blev det ju inte så. Jag hade nämligen en jäkla tur. 

Lidingöloppet. Förutom det faktum att jag sprang i nya skor och överbelastade min fot, så mosade jag fötterna ganska rejält också. Efter loppet då jag satt och opererade mina egna fötter med en säkerhetsnål stod den mest fascinerade journalist jag någonsin sett och fotograferade för fulla muggar samtidigt som han såg ut som ett barn på julafton. Jag låter bli att publicera bilden här eftersom jag säkert har någon känslig läsare där ute men för er som inte kan låta bli så är det bara att klicka här: http://www.lopningforalla.se/index.php/special/special-2012/lidingoloppet-2012/2327-sandra-blaste-svenskorna-pa-segern-i-lidingoloppet. För er som valde att inte klicka kan jag bara nämna att journalisten jämförde mina fötter med kebabrullar…

Med den där bilden publicerad på internet så är man väldigt långt ifrån alla ”topp 10 tjejer alla killar vill dejta”-listor och liknande. Men lite tur i oturen hade jag allt. Den där bilden publicerades först på kvällen, samma dag som Lidingöloppet. Samma kväll som jag träffade min nuvarande sambo. Men vi var ute och gick, långt ifrån allt som hade med internet att göra. Och dagen efter då han kunde se bilden på nätet hade jag redan fångat honom med min charm (well, låt mig nu inbilla mig att det var så i alla fall, versionen om att han helt enkelt inte brydde sig om hur mina fötter såg ut efter lidingöloppet är så tråkig).Tack ödet! 

Men fötterna uppfyller ju egentligen bara en bråkdel av problemen. Tidningarnas arkivbilder de slänger in i artiklarna de har skrivit efter en telefonintervju är ju nästan ännu värre. Typ den där vattengravsbilden de tog för fem år sedan, då jag landade lite dåligt och grimaserar fint. Eller bilden då jag just kommit i mål på ett hinderlopp i 30 graders värme och är knallröd i ansiktet, eller…

Ja, sen kan vi ju skriva ett helt inlägg om löparbrännan som uppstår efter ett träningsläger…

Nä, det fungerar helt enkelt inte för mig. Att vara snygg då jag springer är inte min grej. Och jag kan utan större problem leva med det. Jag springer inte för att vinna skönhetstävlingar. Jag springer för att bli snabbare än alla andra. Och är man snygg då man springer, då springer man för sakta.*

Den vackra brännan uppstod redan efter 2 dagar. Ni skulle se hur den ser ut nu efter tre veckor…

Men jag i alla fall väldigt nöjd över mina träningsläger. Det första blev ett mängdläger med   några hårdare pass och det andra blev ett riktigt kvalitetsläger då jag fick in fyra riktigt hårda pass de sista åtta dagarna och kroppen svarade så förbannat bra. Tro det eller ej, men trots problemvintern så är jag för tillfället i mitt livs bästa form!

Sandra

*Det där gäller uppenbarligen inte skidåkare. I såfall vill jag veta vad Therese Johaug kan prestera om hon ska ta i så att hon blir ful… Jag borde kanske ändra om meningen till ”är man snygg då man springer så springer man för sakta. Eller så är man bara en naturlig skönhet.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Livstecken från Portugal


En vecka klarade jag mig.

Utan internet.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre. Så nu sitter jag här på ett internetcafé och sörplar i mig en milkshake och försöker uppdatera mig om vad som händer i världen. 

Portugal är inte riktigt som Playitas. Det har varit ovanligt kallt några dagar men skönt där emellan. Inga 35 grader i skuggan. Närmare 15 faktiskt, men solen gör ju sitt. Det är bekvämt att vara tillbaka i samma gamla vanliga Monte Gordo. Allt är som vanligt förutom att Lidl är stängt för tillfället vilket leder till lite extra utmaningar i vardagen. Men sånt gillar vi ju.

Träningsmässigt har det gått över förväntan. Trots en seg förkylning så svarar kroppen på all träning. Sprang första gången på bana, 8x500m, för några dagar sedan och trots besvärliga vindar så gick det bra mycket bättre än jag hade trott innan. Imorgon är det dags för lägrets viktigaste träning, 6x1km, och det ska gå undan. Jag ser framemot det. Alltså att ha det undan. Om det går bra. Men det gör det nog. Det kommer att bli mitt livs bästa tusingar, det ska jag se till! 

På söndag är jag tillbaka i Sverige igen och helgen därpå är det dags att inleda säsongen med FM i terränglöpning i Vanda. Mål? Vinna.

Ja, mera än så har jag inte att berätta just nu. Frågor på det? 

Om jag är brun? Tja.. jag har inte orkat sola så mycket så jag kör med idrottarbränna i år. Shortsränder, klockrand, ränder av toppen på ryggen och lagom bränd på näsan. 

Man kan ju inte alltid lyckas.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in