När det inte går enligt planerna.

Jag har just sett några klipp på youtube om föräldrar som pressar sina idrottande barn. Det var väldigt intressant och jag är väldigt glad över att jag aldrig har behövt uppleva det.

Mina föräldrar (och syskon med för den delen) har ALLTID varit stöttande och jag har alltid idrottat för att jag själv vill. Visst hände det då jag var yngre att mamma puffade på mig då jag inte hade lust att springa (det lät mest som ”Men fa ut nu bara så du får e gjort”, ”men ja viiilll iiint”, ”nähä”, och så for jag ändå), men hon tvingade mig inte, och det var inte ens hon som sist och slutligen fick mig att komma mig ut och köra passet. Det har aldrig varit mina föräldrar eller min tränare som har tvingat mig att göra de pass jag inte har haft lust att göra (för tro mig, såna pass kommer rätt ofta, men försvinner nästan lika ofta av ren rutin), det har alltid varit jag själv som har gjort mitt träningspass eftersom jag har vetat att det inte kommer att vara fysiskt jättejobbigt (bara lite tråkigt) och att jag kommer att må betydligt sämre av att inte göra träningspasset. Det kallar jag idrottarsamvete och även om det för någon som inte är insatt i idrott kan låta grymt mentalt påfrestande så behövs det ett sådant för att man ska orka motivera sig då det inte är roligt, åtminstone för mig. För det är inte alltid roligt att träna och det ska inte alltid vara roligt, inte om man har som mål att bli bäst.

Som barn däremot ska idrott vara roligt. Jag sa inte att jag skulle bli bäst innan jag var fjorton år, och jag trodde inte på det innan jag var 22. Då jag var liten brydde jag mig inte alls om vilka placeringar jag fick. En gång kom jag sist i mål på en lite större tävling och var lycklig över att jag sprungit personbästa. Jag sprang för att jag tyckte om det, för att jag ville springa.

Barnen i klippen jag såg var i tioårsåldern och de tränade tio gånger mera per vecka än jag gjorde i den åldern och nästan dubbelt mera än jag gör nu. Någon slutade i tonåren, glädjen med idrotten försvann och de tröttnade. De hade visserligen hunnit prestera lite då redan, men många slutar innan de kommer till den nivån. Jag sprang ett OS i somras, 23 år gammal, och jag upplever fortfarande att jag tränar lite.

Idag var jag hos en personlig tränare som skulle hjälpa mig att träna mina inre magmuskler. Hon sa att jag inte hade helt koll på dem och att det finns mycket att jobba på. Någon skulle kanske se det som ett stressmoment, men för mig är det helt och hållet en positiv grej. Nu finns det ju ännu mera att bli bättre på. Ju längre listan över vad jag kan/borde/ska förbättra blir, desto bättre kan jag bli. Min lista säger att jag har ett stort utvecklingspotential ännu, och det ger mig väldigt mycket motivation att jobba vidare!

Jag vet inte om jag vill att mina egna barn i framtiden ska idrotta eller inte. Troligen kommer jag aldrig att tappa intresset för löpning och det är klart att det skulle vara roligt att kunna dela det med sina egna barn. Men jag är inte heller säker på att jag vill att de ska leva ett likadant liv som mig, inte för att det är dåligt, utan för att ”vanliga” liv med ”vanliga” jobb känns så mycket tryggare (om de är lika roliga vet jag dock inte). Jag är glad över att mina barn själv kommer att få bestämma vad de vill (snälla snälla, inte motorsport, hästsport eller schack!) så jag slipper det. Vill de int idrotta alls så får de väl hitta på något annat (dock inte sitta vid datorn lika mycket som jag gör), så länge de lever ett hälsosamt liv och är glada så är jag nöjd.

Ju högre nivå man idrottar på, desto mera press kommer det från olika håll. Men man måste lära sig att leva med den, ignorera den, och alltid komma ihåg varför man gör det man gör och att man gör det för sin egen skull. Det är klart att det är svårt, men toppidrott ska inte alltid vara enkelt.

Och angående det där med att idrott inte alltid är roligt. Det är nog lättast att beskriva med ett ord; hatkärlek.

Ni som springer, ni förstår.

Ps. Tack mamma och pappa!

---

Då man delar en lägenhet på ca 30kmv, inte har så mycket vänner att umgås med här i landet ännu och bara kan springa 6-8km per dag (då man egentligen borde springa minst 20km) så finns risken att man börjar känna sig instängd. De senaste dagarna har jag klättrat på väggarna och igår då jag såg Nordenkampen framför tv:n istället för att själv springa så blev det lite för mycket. Jag förvandlades till ett monster och den som råkade säga fel sag åt mig då var tvungna att lägga benen på ryggen.

Idag är det söndag, alltså långpassdag. Att springa 6-8km på en långpassdag är inte speciellt motiverande, men idag ville jag bara komma ut härifrån så jag såg framemot passet ändå. Jag var inställd på att lyckas springa 12km, vete fasiken hur det skulle gå till, men det går inte att motivera sig om man inte tänker så. Då jag kom ut genom dörren sjönk motivationen lite då jag märkte hur mycket det blåste. 

Jag startade klockan, benen och ipoden. Det första som spelades i mina öron var ljudet från det här youtubeklippet (förlåt Sverige för att jag utsätter er för dethär):

 

Det räckte gott och väl för att motivera mig igen och på lätta ben började jag passet, allt för snabbt dessutom. Benen rullade på lätt och den enda smärta jag kände var 1) träningsvärk från onsdagens (!) styrkepass, 2) sjuka vrister från fredagens banpass (har inte sprungit på doserade kurvor på 13 månader (är bortskämd med en hall med 400 meters banor hemma i Vasa)) och 3) vassa snöflingor i ögonen. Efter 6,5km kände jag lite smärta i foten men den försvann innan jag ens hann börja fundera på att avbryta, så jag sprang vidare utan bekymmer. Musiken i öronen var på hög volym, men jag hade som vanligt ingen aning om vad som spelades. Då jag springer med musik i öronen så gör jag det endast för att lättare stänga ut omvärlden, inte för att lyssna på själva musiken, den reagerar jag sällan på. Jag yrade runt ganska mycket för att hitta upp på Västerbron och ännu mera för att hitta ner. Gamla stan och slussenområdet var lika svårt som vanligt men jag kom genom där också utan alltför långa omvägar. Klockan visade att jag hade sprungit över 8km och jag blev glad. Allt som är längre än 8km är framsteg.

Med en kilometer kvar hem gav jag upp. Min kropp brukar ha en tendens att få ont någonstans då jag snart är hemma (mest för att jäklas, antar jag) så jag bestämde mig för att helt enkelt går den biten. Jag var redan så pass lycklig över att jag hade fått springa ett pass tills jag kände att jag var klar istället för att avbryta p.g.a. smärta som jag gjort de senaste veckorna. 

Hur långt jag sprang då?

14 kilometer. FJORTON! Och klockan påstod att jag höll en hastighet strax under 4.40 och även om det inte är snabbt så är det galet att det kändes så lätt trots blåst, taskigt underlag och slalomlöpning bland människor. För att inte tala om alla förbaskade trappor som dyker upp lite här och var. Ganska ofattbart att foten grejade det. 

Det känns väldigt bra just nu. Jag är definitivt på väg åt rätt håll och det är bara att gå sakta men säkert framåt. 

Sa jag att jag är glad förresten?

Sandra

---

Man kunde ju tro att det är jag som har sprungit den sträckan på den tiden men icke. Det är sträckan från Hammarby Sjöstad ut till Bosön. Om man åker tvärbana + gröna linjen + röda linjen + buss och går sista kilometern så tar det endast fjuttiga 80 minuter att transportera sig ca 15km. 

Jag har åkt den sträckan två gånger fram och tillbaka idag. Ja… och det var min fredag det. 

Eller okej då, lite mera hann jag med. Jag började dagen med personbästa i att vakna tidigt på morgonen sedan jag flyttat till Sverige (nån annan som har ett sånt personbästa?). Det ligger numera på 05.55. Klockan 8 skulle jag coacha ett gäng glada typer tillsammans med Runday på Bosön. Trots att varken kroppen eller huvudet var riktigt vakna ännu så var passet riktigt roligt och givande samtidigt som spiksko- och banlöpningsabstinensen växte.

Då jag slutligen kom hem frusen så kände jag att intervaller i snöblåsten vid Djurgården inte alls lockade lika mycket som en varm hall. Då var det bara att skruva in några guldspikar i skorna och åka tillbaka till Bosön (okej, jag sov en timme innan, jag är faktiskt inte superwoman. Ingen ger sig ut i Stockholms lokaltrafik en fredageftermiddag utan att vila lite innan). 

Det blev 5x600m med 1min paus och 2x5x200m, även de med 1min paus. Körde med ett par skor som definitivt inte är gjorda för banlöpning fram till sista serien som jag körde med spikskor. Inte för att det var nödvändigt utan enbart för den mentala biten, helt fantastiskt. De längre intervallerna var jobbiga. Konditionen är inte vad den borde vara. De korta intervallerna däremot gick förvånansvärt snabbt. Tur att konditionen är den som är lättast att träna upp då. Det går ju galet snabbt. 

Foten då? Ja den höll hela passet. Jag känner igen smärtan så bra att jag vet när jag borde sluta. Den känslan kom efter 1km nerjogg och då var det bara att avbryta, utan sura miner.

Jag avslutade hemresan med att hämta ut en ny, rosa, fin, fluffig dunjacka. Kan det bli bättre än så?

Med andra ord, jag har äntligen avklarat första banpasset sedan september. Jag har lyckats dämpa spikskoabstinensen och jag har genomfört det bästa kvalitetspasset på länge. Jag har en bit kvar till toppform men mina mål inför sommarsäsongen är fortfarande lika höga som de var i början av hösten. 

Jag hinner!

Trevlig helg allihop!

Sandra

---

Tusen tack för kommentarerna till mitt förra inlägg. Och så vill jag be om ursäkt för usel uppdatering. Det är helt enkelt lite svårt att vara idrottare ibland. 

Jag kom och tänka på det där då det sägs att man måste jobba hårt om man vill bli bäst och det är väldigt tungt med tanke på hur hårt och hur mycket man måste träna. Att vägen till att bli bäst är tung och jobbig säger jag inte emot, men själva träningen är nog det minsta problemet, den vill man ju ändå göra. Det som är jobbigt är nog främst då man inte får träna. Skador och sjukdomar. Och den mentala biten. 

Jag skulle gärna ha bloggat senaste månaden men jag har helt enkelt inte vågat. Jag vill gärna vara den idrottaren som berättar om både framgångar och motgångar och som öppet vågar säga att det finns dagar man inte är så motiverad och att man är orolig ibland. Jag vill kunna berätta sådant utan att behöva tänka på att jag måste låta väldigt positiv för annars kommer sponsorer, pressen och allmänheten att ge upp hoppet om mig och allt stöd jag har kommer att försvinna. Det är tråkigt att man ska behöva tänka så som idrottare men det är lite så det fungerar.

I mitten av januari tröttnade alltså min fot på att springa igen. Jag förivrade mig med ett lite för långt långpass och sen sa foten ifrån. Samtidigt som foten började bråka igen kände jag mig fysiskt i oskick och var konstant trött, troligen något som satt kvar efter körtelfebern. Jag var allmänt upp och ner och kände nästan panik inför kommande sommarsäsong. Säsongen då jag ska vinna mitt sjunde FM-guld på hinder och ta mig till VM-final. För det säger ju sig själv att jag måste kunna springa för att uppnå de målen. 

Nu springer jag igen. Inte mycket men varje dag. Och min fot klarar av kvalitetspass. Igår var jag på besök till en ny naprapat och de tror att problemet beror på att jag har för dålig bålstyrka och måste träna mera inre muskler. Jag valde direkt att tro på det för inget fungerar om man inte tror, och dessutom har jag inget att förlora. Så just nu känner jag mig helt lugn. Naprapatens förklaringar verkade mycket logiska och jag litar väldigt mycket på honom. (Trots att han akupunkterade mig fastän jag gnällde om att det är obehagligt, lite måste man tydligen tåla.)

Jag har kört väldigt mycket styrka de senaste veckorna, ytterst sällan med vikter, (och aldrig med vikter över 6kg) så nån bodybuilder blir jag inte. Istället tror jag att det kommer att hjälpa mig att hålla mig skadefri framöver. 

Precis just nu känner jag mig väldigt motiverad igen. Det är grått och snöigt ute men ändå rätt fint på något sätt. Givetvis är spikskoabstinensen stor och jag drömmer om långpass och hall-EM. Men man får inte alltid som man vill och hellre är jag skadad nu än nästa år. Eller året efter. 

Det finns något bra med allt. Och det bästa med det här är nog att jag har kommit igång med styrkan, utvecklas och tycker att det är roligt, samt att motivationen till att träna inte försvinner trots att det är en bra bit kvar till toppform.

Och så kan jag alltid trösta mig med att då jag väl kan springa problemfritt, då kommer det att gå undan.

Älskade, lättränade kropp.

Från en söndagspromenad på isen. Någon blev visst lite rastlös…

---

För första gången sedan jag började blogga här på runners känner jag mig som en löpare. Under gårdagens pass hittade jag äntligen detdär borttappade rullande, lätta steget. Det var roligt att springa igen. 

Trots att jag har bott ett par månader här i Stockholm så känner jag mig rätt vilsen här som löpare. Så nu behöver jag er hjälp.

Var finns de bästa löpspåren i Stockholm? Var springer ni?

Var är det bra, upplyst och tryggt att springa på kvällarna?

Var finns det bra grusvägar och var finns det bra asfaltvägar?

Var finns det långa backar för backdrag? 

Var finns det bra terrängspår?

Var borde man springa med dubbar vintertid och var går det bra med vanliga löpskor? 

Var är det idealiskt att springa snabbdistanspass (dvs inte så många korsningar?)

Var är det bra att springa intervaller på 1-2km? Någon klubb som kanske har utmätta sträckor till och med? 

Osv.

Jag känner mig som en nybörjare i löparStockholm och tar gärna emot så många tips och idéer som möjligt! 

Tack på förhand!

Sandra

---