Funderingar om idrott och press.
Jag har just sett några klipp på youtube om föräldrar som pressar sina idrottande barn. Det var väldigt intressant och jag är väldigt glad över att jag aldrig har behövt uppleva det.
Mina föräldrar (och syskon med för den delen) har ALLTID varit stöttande och jag har alltid idrottat för att jag själv vill. Visst hände det då jag var yngre att mamma puffade på mig då jag inte hade lust att springa (det lät mest som ”Men fa ut nu bara så du får e gjort”, ”men ja viiilll iiint”, ”nähä”, och så for jag ändå), men hon tvingade mig inte, och det var inte ens hon som sist och slutligen fick mig att komma mig ut och köra passet. Det har aldrig varit mina föräldrar eller min tränare som har tvingat mig att göra de pass jag inte har haft lust att göra (för tro mig, såna pass kommer rätt ofta, men försvinner nästan lika ofta av ren rutin), det har alltid varit jag själv som har gjort mitt träningspass eftersom jag har vetat att det inte kommer att vara fysiskt jättejobbigt (bara lite tråkigt) och att jag kommer att må betydligt sämre av att inte göra träningspasset. Det kallar jag idrottarsamvete och även om det för någon som inte är insatt i idrott kan låta grymt mentalt påfrestande så behövs det ett sådant för att man ska orka motivera sig då det inte är roligt, åtminstone för mig. För det är inte alltid roligt att träna och det ska inte alltid vara roligt, inte om man har som mål att bli bäst.
Som barn däremot ska idrott vara roligt. Jag sa inte att jag skulle bli bäst innan jag var fjorton år, och jag trodde inte på det innan jag var 22. Då jag var liten brydde jag mig inte alls om vilka placeringar jag fick. En gång kom jag sist i mål på en lite större tävling och var lycklig över att jag sprungit personbästa. Jag sprang för att jag tyckte om det, för att jag ville springa.
Barnen i klippen jag såg var i tioårsåldern och de tränade tio gånger mera per vecka än jag gjorde i den åldern och nästan dubbelt mera än jag gör nu. Någon slutade i tonåren, glädjen med idrotten försvann och de tröttnade. De hade visserligen hunnit prestera lite då redan, men många slutar innan de kommer till den nivån. Jag sprang ett OS i somras, 23 år gammal, och jag upplever fortfarande att jag tränar lite.
Idag var jag hos en personlig tränare som skulle hjälpa mig att träna mina inre magmuskler. Hon sa att jag inte hade helt koll på dem och att det finns mycket att jobba på. Någon skulle kanske se det som ett stressmoment, men för mig är det helt och hållet en positiv grej. Nu finns det ju ännu mera att bli bättre på. Ju längre listan över vad jag kan/borde/ska förbättra blir, desto bättre kan jag bli. Min lista säger att jag har ett stort utvecklingspotential ännu, och det ger mig väldigt mycket motivation att jobba vidare!
Jag vet inte om jag vill att mina egna barn i framtiden ska idrotta eller inte. Troligen kommer jag aldrig att tappa intresset för löpning och det är klart att det skulle vara roligt att kunna dela det med sina egna barn. Men jag är inte heller säker på att jag vill att de ska leva ett likadant liv som mig, inte för att det är dåligt, utan för att ”vanliga” liv med ”vanliga” jobb känns så mycket tryggare (om de är lika roliga vet jag dock inte). Jag är glad över att mina barn själv kommer att få bestämma vad de vill (snälla snälla, inte motorsport, hästsport eller schack!) så jag slipper det. Vill de int idrotta alls så får de väl hitta på något annat (dock inte sitta vid datorn lika mycket som jag gör), så länge de lever ett hälsosamt liv och är glada så är jag nöjd.
Ju högre nivå man idrottar på, desto mera press kommer det från olika håll. Men man måste lära sig att leva med den, ignorera den, och alltid komma ihåg varför man gör det man gör och att man gör det för sin egen skull. Det är klart att det är svårt, men toppidrott ska inte alltid vara enkelt.
Och angående det där med att idrott inte alltid är roligt. Det är nog lättast att beskriva med ett ord; hatkärlek.
Ni som springer, ni förstår.
Ps. Tack mamma och pappa!
