Förlåt Sverige.

Man kunde ju tro att det är jag som har sprungit den sträckan på den tiden men icke. Det är sträckan från Hammarby Sjöstad ut till Bosön. Om man åker tvärbana + gröna linjen + röda linjen + buss och går sista kilometern så tar det endast fjuttiga 80 minuter att transportera sig ca 15km. 

Jag har åkt den sträckan två gånger fram och tillbaka idag. Ja… och det var min fredag det. 

Eller okej då, lite mera hann jag med. Jag började dagen med personbästa i att vakna tidigt på morgonen sedan jag flyttat till Sverige (nån annan som har ett sånt personbästa?). Det ligger numera på 05.55. Klockan 8 skulle jag coacha ett gäng glada typer tillsammans med Runday på Bosön. Trots att varken kroppen eller huvudet var riktigt vakna ännu så var passet riktigt roligt och givande samtidigt som spiksko- och banlöpningsabstinensen växte.

Då jag slutligen kom hem frusen så kände jag att intervaller i snöblåsten vid Djurgården inte alls lockade lika mycket som en varm hall. Då var det bara att skruva in några guldspikar i skorna och åka tillbaka till Bosön (okej, jag sov en timme innan, jag är faktiskt inte superwoman. Ingen ger sig ut i Stockholms lokaltrafik en fredageftermiddag utan att vila lite innan). 

Det blev 5x600m med 1min paus och 2x5x200m, även de med 1min paus. Körde med ett par skor som definitivt inte är gjorda för banlöpning fram till sista serien som jag körde med spikskor. Inte för att det var nödvändigt utan enbart för den mentala biten, helt fantastiskt. De längre intervallerna var jobbiga. Konditionen är inte vad den borde vara. De korta intervallerna däremot gick förvånansvärt snabbt. Tur att konditionen är den som är lättast att träna upp då. Det går ju galet snabbt. 

Foten då? Ja den höll hela passet. Jag känner igen smärtan så bra att jag vet när jag borde sluta. Den känslan kom efter 1km nerjogg och då var det bara att avbryta, utan sura miner.

Jag avslutade hemresan med att hämta ut en ny, rosa, fin, fluffig dunjacka. Kan det bli bättre än så?

Med andra ord, jag har äntligen avklarat första banpasset sedan september. Jag har lyckats dämpa spikskoabstinensen och jag har genomfört det bästa kvalitetspasset på länge. Jag har en bit kvar till toppform men mina mål inför sommarsäsongen är fortfarande lika höga som de var i början av hösten. 

Jag hinner!

Trevlig helg allihop!

Sandra

---

Tusen tack för kommentarerna till mitt förra inlägg. Och så vill jag be om ursäkt för usel uppdatering. Det är helt enkelt lite svårt att vara idrottare ibland. 

Jag kom och tänka på det där då det sägs att man måste jobba hårt om man vill bli bäst och det är väldigt tungt med tanke på hur hårt och hur mycket man måste träna. Att vägen till att bli bäst är tung och jobbig säger jag inte emot, men själva träningen är nog det minsta problemet, den vill man ju ändå göra. Det som är jobbigt är nog främst då man inte får träna. Skador och sjukdomar. Och den mentala biten. 

Jag skulle gärna ha bloggat senaste månaden men jag har helt enkelt inte vågat. Jag vill gärna vara den idrottaren som berättar om både framgångar och motgångar och som öppet vågar säga att det finns dagar man inte är så motiverad och att man är orolig ibland. Jag vill kunna berätta sådant utan att behöva tänka på att jag måste låta väldigt positiv för annars kommer sponsorer, pressen och allmänheten att ge upp hoppet om mig och allt stöd jag har kommer att försvinna. Det är tråkigt att man ska behöva tänka så som idrottare men det är lite så det fungerar.

I mitten av januari tröttnade alltså min fot på att springa igen. Jag förivrade mig med ett lite för långt långpass och sen sa foten ifrån. Samtidigt som foten började bråka igen kände jag mig fysiskt i oskick och var konstant trött, troligen något som satt kvar efter körtelfebern. Jag var allmänt upp och ner och kände nästan panik inför kommande sommarsäsong. Säsongen då jag ska vinna mitt sjunde FM-guld på hinder och ta mig till VM-final. För det säger ju sig själv att jag måste kunna springa för att uppnå de målen. 

Nu springer jag igen. Inte mycket men varje dag. Och min fot klarar av kvalitetspass. Igår var jag på besök till en ny naprapat och de tror att problemet beror på att jag har för dålig bålstyrka och måste träna mera inre muskler. Jag valde direkt att tro på det för inget fungerar om man inte tror, och dessutom har jag inget att förlora. Så just nu känner jag mig helt lugn. Naprapatens förklaringar verkade mycket logiska och jag litar väldigt mycket på honom. (Trots att han akupunkterade mig fastän jag gnällde om att det är obehagligt, lite måste man tydligen tåla.)

Jag har kört väldigt mycket styrka de senaste veckorna, ytterst sällan med vikter, (och aldrig med vikter över 6kg) så nån bodybuilder blir jag inte. Istället tror jag att det kommer att hjälpa mig att hålla mig skadefri framöver. 

Precis just nu känner jag mig väldigt motiverad igen. Det är grått och snöigt ute men ändå rätt fint på något sätt. Givetvis är spikskoabstinensen stor och jag drömmer om långpass och hall-EM. Men man får inte alltid som man vill och hellre är jag skadad nu än nästa år. Eller året efter. 

Det finns något bra med allt. Och det bästa med det här är nog att jag har kommit igång med styrkan, utvecklas och tycker att det är roligt, samt att motivationen till att träna inte försvinner trots att det är en bra bit kvar till toppform.

Och så kan jag alltid trösta mig med att då jag väl kan springa problemfritt, då kommer det att gå undan.

Älskade, lättränade kropp.

Från en söndagspromenad på isen. Någon blev visst lite rastlös…

---

För första gången sedan jag började blogga här på runners känner jag mig som en löpare. Under gårdagens pass hittade jag äntligen detdär borttappade rullande, lätta steget. Det var roligt att springa igen. 

Trots att jag har bott ett par månader här i Stockholm så känner jag mig rätt vilsen här som löpare. Så nu behöver jag er hjälp.

Var finns de bästa löpspåren i Stockholm? Var springer ni?

Var är det bra, upplyst och tryggt att springa på kvällarna?

Var finns det bra grusvägar och var finns det bra asfaltvägar?

Var finns det långa backar för backdrag? 

Var finns det bra terrängspår?

Var borde man springa med dubbar vintertid och var går det bra med vanliga löpskor? 

Var är det idealiskt att springa snabbdistanspass (dvs inte så många korsningar?)

Var är det bra att springa intervaller på 1-2km? Någon klubb som kanske har utmätta sträckor till och med? 

Osv.

Jag känner mig som en nybörjare i löparStockholm och tar gärna emot så många tips och idéer som möjligt! 

Tack på förhand!

Sandra

---

Som löpare är man ibland lite ovetande om hur det är att vara icke-löpare. Jag hart hört om många motionärer som gärna promenerar, går på gymmet, håller på med stavgång och liknande, men som absolut inte vill springa för att det är så tungt. Jag brukar tro att jag är förstående och tänka att ”givetvis är det tungt i början men bara man kör på ett tag så går det nog lättare”. 

För mig är inte vanlig distanslöpning tungt, mest bara tråkigt. 

Tills för 9 dagar sen. Då blev jag plötsligt en mycket mera förstående människa. Att börja träna igen efter att ha kört alternativ träning några månader är lite segt. Samma sak efter viloperioder då jag bara kört några pass per vecka. Men det är inget emot att först köra alternativt och sen ligga på soffan och vara sjuk en månad och efter det börja träna. 

Jag hade inte väntat mig att det skulle vara lätt. Men jag hade inte trott att löpning kunde vara sådär tungt heller. Farten är en halv minut långsammare per kilometer än på ett normalt distanspass. Distansen är tre gånger kortare. Ändå blir jag dödstrött och illamående. Löpning är verkligen ingen njutning i sådana situationer. Jag började springa på mitt jullov hemma i Finland, och landet bjöd nog på sitt vintrigaste vinterväder. De fyra första passen sprang jag i minusgrader mellan 11 och 21, med snö upp till vristerna. Kanske det också var en bidragande orsak till att det var så jobbigt. Varje del av min kropp gjorde ont och jag njöt inte en enda sekund. 

Nu har jag sprungit åtta pass. Igår sprang jag hela 10km (här kan vi inflika ett ironiskt ”wohoo”). Farten är fortfarande galet lång och jag blir tröttare än jag vill erkänna. Foten gör ont men den håller. Men varje dag jag springer så känns det lite lite lättare. 

Blev lite förvånad då denhär tidningen dök upp i min postlåda häromdagen. De senaste månaderna har jag inte känt mig som flickan på bilden. Men jag är på väg till den nivån igen, fast denhär gången stannar jag inte där. Jag går vidare. 

Det känns i varje fall helt underbart att få inleda det nya året som löpare.

Gott nytt löpår alla läsare! 

 

Sandra

---

// Sandra

---