Italien från kust till kust

Italien från kust till kust



Vi är tolv svenskar som inte riktigt vet vad vi har gett oss in på. Under fyra dagar i juni ska vi springa genom Italien. Det känns lite nervöst men samtidigt väldigt spännande. Vi känner knappt varandra, bortsett från våra egna lagmedlemmar, och vi kommer från olika bakgrunder med olika erfarenheter av löpning. Det vi vet med säkerhet är, att vi alla är här av samma anledning – vi älskar löpning!

Vi har samlats i staden Cattolica på östkusten för att springa Italy coast to coast. Det är ett äventyr som man genomför tillsammans med minst tre vänner. I mitt lag hade jag sällskap av tre vänner från löparforumet ASICS Frontrunner.

Benen flyger fram

Första dagen består av fyra delsträckor som är mellan 13 och 22 kilometer långa. Alla i laget ska få springa varsin sträcka. Alla ska få snöra på sig skorna och känna hur det är att löpa genom Italien, vi är förväntansfulla likt barn på julafton. Före lunch hinner vi med två delsträckor som tar oss från Cattolica till en liten bit in i landet. Jag springer andra delsträckan. Det är en vacker runda som börjar tufft med 9 kilometer stigning. Hjärtat och benen får jobba, men utsikten på vägen upp gör varje steg värt att springa – det är gröna, böljande landskap så långt ögat når, kryddat med lapptäcksliknande odlingsfält. Med cirka 4 kilometer kvar till mål på min delsträcka uppenbarar sig en turkos insjö omgärdad av ståtliga berg. Benen flyger fram nerför sluttningen, och snart är jag framme, tänk om jag kan svalka mig i sjön?

Det är totalt 13 lag som deltar i loppet med deltagare från olika länder som England, Belgien, Israel och Spanien. En del snabba, en del mindre snabba. En del tävlingsfokuserade, en del mindre tävlingsfokuserade. Män och kvinnor. Äldre och yngre. De här olikheterna tycker jag är den stora charmen med loppet. Alla kan delta. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar. Det spelar således ingen roll om ditt lag var först eller sist på föregående sträcka. Vi hejar fram alla lagen både vid start och mål. Det viktigaste är inte tävlingen, det viktigaste är upplevelsen. De italienska arrangörerna påpekar detta med jämna mellanrum på charmig italienengelska: ”Don’t forget the view. It’s beautiful. It’s a little bit up, a little bit down, then up again, and VERY beautiful. No problem”.

Artikelförfattaren får langning i solen. Foto: Thomas Pickelner

Minst en löpare från varje lag springer respektive delsträcka och de andra lagmedlemmarna får transportera sig med bil. På majoriteten av delsträckorna kan bilen följa löparen längs vägen och bara på ett fåtal sträckor får löparen klara sig själv någon kilometer. Tack vare den starka supporten av mina lagmedlemmar i bilen känner jag mig trygg inför varje start och jag behöver inte starta med extra energi, extra kläder eller löparväska innehållande vätskeblåsa eller liknande. Bilen och lagmedlemmarna finns alltid där och servar mig. Det enda jag behöver är ett par löparskor, sen kan jag ge mig iväg. Det är en frihetskänsla.

Det finns så klart en del utmaningar med ett äventyr som detta. Förutom att det är runt 30 grader varmt ska du och din kropp klara av att springa i fyra dagar. Kroppen ska vara stark och vätske- och energinivåerna ska hållas stabila. Många delsträckor är väldigt kuperade, samt på asfalt, vilket gör att man känner sig ganska mör i benen efteråt. Vissa morgnar är man mer stel än andra och alla har vi olika tips och tricks för att lösa detta. Vissa stretchar eller kör yoga på morgnarna och kvällarna. Andra smörjer in sig. Vissa gör ingenting och det går bra ändå. Som sagt, alla har vi olika erfarenheter av löpning och alla kroppar fungerar olika.

En resa för smaksinnet

Upplägget ser ungefär likadant ut varje dag: Vi går upp tidigt för att äta frukost á la Italien, ibland bara bröd, sylt och en croissant. (Jag skulle vilja påstå att frukost inte är italienarnas starkaste sida men man kan alltid få en sagolikt god kaffe. Som vanligt gör italienarna de löpande kaffekonnässörerna nöjda!) Efter frukost avverkas två delsträckor innan det är dags för lunch. Lunchen serveras oftast på en lokal restaurang eller på ett tillfälligt uppdukat bord i den by vi är i för tillfället. Allting känns väldigt gemytligt och italienskt. Efter lunch är det vanligtvis en delsträcka kvar innan dagens löpning är avklarad. På kvällarna finns det gott om tid att utforska den stad vi befinner oss i, umgås med de andra lagen och förbereda kroppen för nästa dag.

Vår löpning genom Italien är inte enbart löpning genom fantastiska landskap och härligt umgänge med likasinnade. Det är även en resa för smaksinnet. Om frukost, enligt mitt tycke, inte är italienarnas bästa sida kompenserar de med att leverera underbar mat och goda viner dygnets resterande måltider. Närmare kusterna serveras fisk och skaldjur direkt från havet. Inne i landet får vi kött och grönsaker av bästa kvalitet. När vi springer genom Toscana bland olivlundar, vingårdar och böljande gröna kullar, serveras viner som säkerligen producerats på någon av de vingårdar som vi löper igenom. För att inte tala om all god glass som tillverkats i stövellandet!

Att få åka på en resa som kombinerar löpning med den italienska naturen, maten, kulturen och umgänget med de andra lagen är helt magiskt. Att få skymta kuststaden Cecina di Marina, när jag närmar mig slutet på dag fyra är också häftigt. Det är så skönt att äntligen se horisonten igen, efter alla kilometer genom landet. När jag har sprungit igenom en stor pinjeskog uppenbarar sig en magnifik strand och havet som ser så inbjudande . Jag vill definitivt åka tillbaka nästa år.

Svenskarna i stafetten. Foto: Thomas Pickelner

Det här är Italy coast to coast

Vad: Ett lopp på 220 kilometer som går i juni varje år från staden Cattolicia på italienska östkusten till staden Cecina di Marina på västkusten. Det är en stafett där man i lag om fyra personer springer olika delsträckor under fyra dagar. Medan en av lagmedlemmarna springer följer resten efter i bil.

Vilka kan delta? Alla kan vara med och nivån på deltagarna är väldigt varierad. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar.

LÄS MER OM RESAN OCH HUR DU SJÄLV FÖLJER MED HÄR!

Marsnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring fortare
  • 17 energikakor i test
  • I form för halvmaran
  • Trotsa din ålder
  • Sanningen om protein
  • Löpning ska vara Rock’n’ roll
  • Yoga för löpare

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Svenska topptider på halvmaran

Svenska topptider på halvmaran


Löparsäsongen 2019 har startat i rekordfart för svenska elitlöparna på halvmaratonsträckan. I februari satte Napoleon Solomon svenskt rekord i Barcelona hårt pressad av Robel Fsiha. Robel har nu gjort ännu en stortid och på damsidan debuterade Meraf Batha på sträckan med snabba 1.12. I söndags sprang RW´s krönikör och tidigare svenska rekordhållare David Nilsson snabbt i NYC Half, och RW fick en pratstund med Högbylöparen.

David Nilsson, som regelbundet skriver krönikor i Runner´s World, satte svenskt rekord på halvmaran med 1.02.09 i november förra året. Ett rekord han förlorade till Turebergs Napoleon Solomon som gjorde 1.01.19 i Barcelona i februari i år. Nu har David åter sprungit halvmaratonsträckan på tävling och även om ambitionen och förutsättningarna inte riktigt medgav lika snabbt lopp som det han gjorde i rekordloppet i Japan sprang David riktigt bra i storloppet United Airlines NYC Half i New York.

Loppet, som hade 24.659 fullföljande löpare, avgjordes under ganska kalla och blåsiga förhållanden och banans kupering gör att de allra snabbaste tiderna uteblir trots högklassiga startfält. David kom på 14:e plats mindre än 1,5 minuter efter etiopiske segraren Belay Tilahun (1:02:10).
Davids 5 km delar i loppet gick inledningsvis jämt på runt 14.50, men kuperingen mellan 15-20 innebar ett tapp på ca 1 minut på den 5 km sträckan innan en bra spurt tog David till målet i Central Park.

Runner´s World fick en pratstund med David efter loppet:

Grattis till ett starkt lopp i New York. Hur värderar du din insats?
– Tack. Jag fick inte riktigt ut lika mycket som i Japan, men jag är i lika bra form. Skillnaden är att jag inte toppat upp lika mycket som då, utan loppet kom i min maratonförberedande träning. Jag hade även lite muskulära problem både innan och efter loppet. Det var baksidan på låret som störde lite, men det berodde förmodligen på att loppet kom för nära tuff träning.
Framförallt kände jag av det i en uppförsbacke efter 15 km där det kom ett markant ryck i min klunga med bland annat OS 6:an Jared Ward (4:a i loppet på 1:02:33). – Där drog jag på mig lite ”syra” uppför samtidigt som tröttheten gjorde att det drog ihop sig lite. Då kändes det som jag nästintill stod ”tvärstilla”. Men jag kom vidare och kunde fullfölja bra med en snabb sista kilometer, när jag kände att jag hade vittring på att göra min näst snabbaste tid på sträckan någonsin.

Du toppade alltså inte upp inför loppet?
– Nej, givetvis ville jag göra ett bra resultat, speciellt som jag var inbjuden till loppet. Så givetvis gjorde jag allt jag kunde precis på slutet för att lätta upp, samtidigt ville jag inte släppa maratonträningen under någon längre tid, utan körde bland annat mitt längsta tröskelpass hittills veckan innan med ett pass på 90 minuter.

Planen är alltså maraton framöver?
– Ja det hoppas jag, samtidigt vet man aldrig med förkylningar och skador. Men jag hoppas det blir en mara under våren, men har inte 100 % bestämt vilken det blir. Men just nu känns det som jag både har en bra grund och bra form utifrån vart vi är på året.

Hur var loppet annars att springa?
– New York är alltid inspirerande och det var grymt kul att möta amerikanska löparna som jag följt under många år nu, och som jag ser upp till. Vi låg ju länge samlade i en stor klunga och det är självklart positivt för självförtroende att man kan vara med bland så bra löpare.
Sen är det kul att känna stämningen runt loppet både innan och nu efteråt. Jag har precis inlett ett samarbete med Reebok där jag verkligen hitta rätt med deras skor, och det har också gett lite uppmärksamhet här. Även om alla vet vad Reebok är som varumärke har många varit intresserade av de skor jag sprang med. Det känns bra att vara med där nu och lyfta ett så anrikt märke inom Running. Det är spännande att man åter på allvar är med och erbjuder löparna, allt från motionär till elit, riktigt bra alternativ.

Vad händer härnäst i David Nilssons löparliv?
– Jag stannar i USA och passar på att lägga in ett läger på hög höjd i Flagstaff. Men i början av april åker jag tillbaks till Sverige för både lopp och träning.


Starka halvmara insatser av Robel och Meraf

Det var inte bara David som sprang bra ur svensk elitsynvinkel på halvmaratonsträckan denna weekend, utan redan på fredagen gjorde Spårvägens Robel Fsiha ett superlopp i första upplagan av ”Bahrain Night Half Marathon” där han på sin 10:e plats endast var sekunder från att slå det svenska rekordet med sina 1.01.18.
Mer om Robels insats kan du läsa här på friidrott.se.

I Lissabon debuterade Hälles Meraf Batha på halvmaraton och kom i mål på fina 1.12.08, vilket är en av de bästa svenska kvinnliga tiderna på distansen. Mer om Meraf´s lopp kan du läsa här på friidrott.se.

BILD David Nilsson: New York Road Runners (NYRR)

Passa på! Prenumerera till halva priset!

Passa på! Prenumerera till halva priset!


Just nu! Halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 79,50 kronor.

Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!

TA DEL AV ERBJUDANDET HÄR!

Ge bort en prenumeration!

Sponsrat inlägg
Trail och vin i Toscana

Trail och vin i Toscana


Slingrande stigar över Toscanas böljande kullar och undersköna vingårdar. Kenneth Gysing drömmer sig bort från vintern i Svedala till italienska Siena, där sprang han Ecomarathona del Chianti i oktober och lärde sig att spotta ut vin.

Jag ligger hemma i sängen och dagdrömmer, vinterstormen Alfrida ylar utanför huset, får fönstren att skallra. Men jag är långt borta, jag är i Italien igen, i slutet av oktober förra året. Jag blundar och ser mig sitta utanför en bar under en strålande italiensk sol efter att ha gått i mål i Ecomarathona del Chianti, känner hur huden puttrar av nya härliga D-vitaminer. Imman från ölglaset fuktar handflatan när jag lyfter det till en skål.

– Cin, cin, Alf, grymt kutat, säger jag!

Alf Tumble, vinexpert för DN och lysande löpare, höjer blicken från mobilen, lyfter glaset lätt frånvarande, han har den senaste halvtimmen varit fullt upptagen med att försöka hitta resultaten från loppet på nätet. Jag och brorsan har inte lika bråttom med att hitta resultaten, vi hade inte lika bråttom i mål som Alf. Det ska också tilläggas, alla vi tre sprang bara halva distansen, 21 kilometer, men det räckte rätt bra.

– Oj, oj vilka backar, suckar brorsan och tar sig för krampande vader.

– Äsch då, det var värre när jag sprang i Dolomiterna, där var det så brant att man ramlade baklänges när det var som värst, säger jag.

Jag är mån om att ge min lillebror de rätta perspektiven på tillvaron, men det är sällan han är mottaglig för mina ödmjuka reflexioner på löparlivet. Brorsan bara blundar stumt mot solen och tar en rejäl klunk iskall öl. Vi är båda grymt nöjda, klockan är strax efter lunch i den lilla byn Castel Nuovo Berardenga i hjärtat av Toscana, vi har klarat av en förfärlig massa höjdmeter och nu väntar vi på att de som springer maratondistansen ska komma i mål.

Det lär ta ett tag, men vi har absolut ingen brådska, vi är så nöjda så med att bara sitta ner. Halvmaran här är en av de vackraste halvmaror jag sprungit, och helmaran ska vara lika vacker. Banan går på slingrande stigar och grusvägar upp och ner över Toscanas böljande kullar, upp och ner mellan undersköna vingårdar och välansade vinrankor och väldiga cypresser.

Om man sedan uppskattar skönheten i landskapet med alla dess höjdmeter, beror förstås lite på hur man tränat innan. Jag och brorsan hade bara krut för en halvmara den här gången, dessutom hade vi gått en nästan fem timmar lång vinprovarpromenad dagen före. Det låter kanske som ett extraordinärt okonventionellt upplägg inför ett lopp, och det var det.

Men för att ta det från början:

– Vad sägs om att åka till Siena och springa en mara och prova vin med en grupp resenärer, DN:s vinexpert Alf Tumble hänger också på? frågar resechefen på Runner’s World, Patrik ”Ydan” Yderberg.

Det är förstås bara att tacka ja. Jag har alltid drömt om att få se Siena, den urgamla italienska staden som sägs vara grundad av de mytiska etruskerna, med en ringmur från medeltiden runt stadskärnan och ett stort torg i mitten av staden, Piazza del Campo. Där rider man två gånger om året en ”Palio”, en hästkapplöpning, också den med anor från medeltiden, där olika ”hus” i staden representeras av varsin ryttare. Ryttarna rider barbacka, de gör allt för att vinna, segraren vinner en stor summa pengar och stor ära. Det är trångt på banan runt torget, det är farligt, många ryttare faller av hästarna, ibland slår de halvt ihjäl sig.

Samtidigt funderar jag: ”vinprovning och löpning, hur ska det gå ihop?” Jag tycker om vin, jag har med åren lärt mig skilja mellan bra och dåligt vin (dåligt vin blir man sur av, bra vin blir man glad av), men hur få ihop det med löpning?

– Inga problem, säger Alf Tumble, då vi ses på ett planeringsmöte före resan. Man spottar ut vinet när man provar vin.

Jag vet ju det, det känns bara aningens oekonomiskt, och nästintill emot universums ordning och natur. Och som brorsan kommer att säga längre fram, efter att ha spottat ut vin fjorton gånger på olika vingårdar och svalt den femtonde gången:

– Jag tycker nog vin är mycket godare när man sväljer.

Men Alf hade förstås inte klarat sig länge i branschen om han svalt vin varje gång han provat. Han har skrivit om vin för DN i över ett decennium, han provar massor av viner dagligen, och tränar samtidigt löpning på seriös nivå.2017 sprang han första gången under tre timmar på maran, i Frankfurt Marathon. Man skulle kunna kalla honom för en ”spottfåne”, om det inte vore för uselt!

Jag dagdrömmer vidare i sängen hemma med vinterstormen ylande runtomkring, och ser hur vi landar i Bologna. Brorsan är som sagt med, och hans sambo Agneta, och ett glatt gäng vinälskande löpare, som tas emot av guiden Sandy. Brorsans sambo har ingen tanke på att springa något lopp, hon har siktet inställt på att promenera en mil eller så, och fokusera på det italienska köket och vinprovningen. Som det står i programmet inför resan, det här är en resa mer för upplevelse och mindre för prestation. Loppet har för många höjdmeter för att man ska kunna sätta PB, bättre då att hitta ett tempo där man förmår höja blicken och ta in de vackra omgivningarna.

Dagen efter ankomst och buss till Siena och inkvartering på stiliga NH Siena Hotel, ett par hundra meter från ringmuren, åker vi buss ut till den första vingården. Vi får varsitt glas i handen, med ett svalt skimrande vitt vin som ser mycket drickbart ut, och en lång föreläsning om vingårdens druvor i allmänhet och innehållet i glaset i synnerhet. Här odlas det Chianti, och jag erinrar mig osökt en Bellmanfest i Hagaparken något år efter gymnasiet och i ett annat millennium än det nuvarande, då det dracks Chianti Ruffino ur flaskor med bastkorg runtomkring. Jag minns det som ett vin man blev både glad och dansant av, det var på den tiden då man var ung och oförståndig och ännu aldrig hade kommit på tanken att spotta ut vin.

När föreläsningen är slut smakar vi på vinet, och jag kollar in brorsan, och brorsan kollar in mig. Vi spottar ut vinet samtidigt, vi nickar värdigt till varandra och känner oss som ansvarsfulla och vuxna människor. Det är ju också ett lopp i morgon.

Alf och guiden Sandy tar täten och vi vandrar från vingård till vingård, solen bränner trots att det är sent i oktober, vi smakar och spottar så tungorna domnar, och förstår att vin verkligen är en hel vetenskap. Vid den sista vingården så tittar jag på brorsan och brorsan tittar på mig. Hoppsan, där blev det visst en klunk vin i alla fall, och en bit ost till det.Och jag ger brorsan rätt, prova vin i alla ära, men vin smakar ändå bäst när man sväljer det!

Efter fem timmars vinprovarpromenad och middag med pizza blir det inga problem med sömnen. Innan jag somnar tänker jag med viss bävan på hur det ska kännas i benen dagen efter när vi ska springa. Men den morgondagen, den sorgen!

Starten dagen därpå går 9.30, från Piazza Marconi i Castelnuovo Berardenga. Jag älskar italienska, det är en underbar klang i ortnamnen. Det är ganska svalt i luften innan solen gått upp, men stämningen är hög i startfållan. Alf är lite orolig för en krånglande vad, påstår att han har ”gubbvad”, men av det märktes inget på uppvärmningen. Så är han ju också en tonåring i jämförelse med brorsan och mig. Tonårsvad?

– Inget jäkt nu. Jag har varit skadad, jag är egentligen inte i form för en halvmara, säger brorsan på startlinjen.

– Det är lugnt – det är ju själva grejen här, att vi ska springa ihop, i dag är vi ”Brothers in arms”, säger jag.

– Mmm, säger brorsan med lätt frånvarande blick, på väg in i bubblan.

Och starten går!

Det är en alldeles underbar början på loppet, med två kilometers utförslöpning. Vi lutar oss tillbaka och låter benen rulla.

Vi rullar på och rullar på och så planar det ut och så är det roliga slut.

– Oj, oj vilken backe, man kan ju lika gärna gå, suckar brorsan.

Vi går när det är som brantast, löper när det planar ut, rusar när det går utför. Vi är några löpare som följs åt, en kompakt man med silvergrått hår och ben som telefonstolpar springer förbi oss i alla uppförsbackar, men när det går utför så kommer vi ifatt och rullar förbi. Efter femton kilometer och på ett flackare parti börjar vi prata. Mannen kommer från Milano, han berättar att han har sprungit det här loppet i många år, han älskar landskapet, himlens höjd, han blir glad i själen av att springa här. När det börjar gå utför igen, och brorsan och jag rullar ifrån, ropar han, ”I´m sixty years old!” Jag vinkar bakåt, och ropar tillbaka, ”I´m sixtyone”!

– He, he, skrockar brorsan, och vi drar järnet och hoppas att han inte hinner ifatt oss i nästa uppförsbacke.

Vi löper i skuggan längs långa alléer av väldiga cypresser, solen lyser varm, vätskestationerna har allt man kan önska och lite till: vatten, sportdrycker, ost korv, russin, nötter, bananer – italienarna är livsnjutare också när det kommer till traillopp. Det är tuffa uppförsbackar och fantastiska utförslöpor, och snart bara någon kilometer kvar.Det är fint att springa med brorsan, härligt att höra honom stånka och pusta i uppförsbackarna på en ljudnivå ett par decibel högre än jag själv. Alf for i väg som en blixt redan i starten, verkade inget fel på vaden, kan tro han spottade upp sig!

Vi kommer i mål, klockan är inte ens lunch, och vi har redan fixat en halvmara. Vi hittar Alf i solen vid ett bord utanför en bar böjd över mobilen, och sätter oss bredvid.

–Ölprovning, säger jag till brorsan.

–Skulle tro det, säger brorsan.

–Spotta ut?

–Skulle inte tro det, säger brorsan.

–Skål och välkomna, säger Alf.

Ecomarathona del Chianti är över för den här gången. Men hemma i sängen i januari 2019, med en ylande Alfrida utanför, är jag där ännu!

I år åker vi till Ecomarathona del Chianti igen – häng med RW Travel Club!

 

Variation för motivation!

Variation för motivation!


Oavsett hur erfaren eller oerfaren löpare du är så hamnar man då och då i motivationssvackor. Kanske för att man fastnar i samma typ av träningspass vecka ut och vecka in. Då kan det vara befriande att testa en annan typ av upplägg vilket #jagspringerför inspiratör Sanna Hed tipsar om.

Ett pass som jag tycker är bra för att sätta igång lusten är en intervallstege. Fördelen med det här passet är att man ska öka farten ju kortare tidsintervall vilket gör det till ett ypperligt tillfälle att våga springa på lite hårdare mot slutet av passet. En annan fördel när man springer tidsintervall är att om man kör fram och tillbaka på samma plats så kan man springa ihop med andra oavsett de individuella farterna och hinna peppa ihop under serievilan!

Uppvärmningsjogg 10-15 minuter i lugnt tempo, några rörlighets övningar och förberedande koordinationslopp. (korta lopp med fartökning ca 60-80 meter med lite vila mellan varje fartökning)

Sen ser passet ut så här:

  • 5 x 120 sek med 30 sekunder vila mellan
  • 2 min serievila
  • 5 x 90 sek med 30 sek vila mellan
  • 2 min serievila
  • 5 x 60 sek med 30 sek vila mellan
  • 2 min serievila
  • 5 x 30 sek med 30 sek vila mellan

Nerjogg 5-10 min

Det svåra kan var att inte köra för hårt i början utan hitta ett tempo som gör att man kan öka tempot för varje ny tidsintervall. Så starta inte för snabbt och tufft i början av passet.

Heja och lycka till med träningen önskar Sanna Hed som är en av inspiratörerna i Runner´s Worlds Facebook grupp #JAGSPRINGERFÖR som riktar sig mot Tjejmilen 21k.

I gruppen får du inspiration och motivation från de andra deltagarna och gruppens inspiratörer Lisa Beskow, Sanna Hed, Cecilia Bildt Sandgren och Mikaela Larsson. Förutom tips och inspiration får du gärna dela med dig av varför just du springer och några har chansen att få berätta sin historia i Runner’s World.

Så gå med i dag, häng på utmaningarna och dela med dig av din träning och dina mål under gruppens slogan #jagspringerför! Vi håller peppen hög hela vintern fram till Tjejmilen 21K den 27 april. Givetvis hoppas vi även att du vill vara en del av loppet Tjejmilen 21K – men det är inget krav för att hänga med och få inspiration i #jagspringerför-gruppen.

New Balance växlar upp

New Balance växlar upp


New Balance är från och med i år ny officiell huvudpartner till Göteborgsvarvet, som ett led i en större satsning på den skandinaviska marknaden.

New Balance är sedan tidigare officiell kläd- och skosponsor till två av världens mest prestigefyllda maratonlopp, TCS New York City Marathon och Virgin Money London Marathon. Nu meddelas alltså att New Balance även går in som huvudsponsor i världens största halvmaraton, Göteborgsvarvet, som firar 40 år den 18 maj i år.

NB sponsrar sedan tidigare svenska idrottare, som 800-meterslöparen Lovisa Lindh (som också är krönikör i Runner’s World).

Hur ska man klä sig för vinterlöpning?

Hur ska man klä sig för vinterlöpning?


Att springa utomhus på vintern har många fördelar; frisk luft, ljus, rosor på kinder och en fantastisk efter-känsla. För att få till träning utomhus ibland, trots vinter och tuffare förutsättningar gäller det att anpassa kläderna. Här delger coach Sanna Hed sina bästa tips.

Hur man anpassar sin utrustning beror såklart mycket på vilken temperatur det är, men det handlar om att köra lager på lager-principen. När det är kallt ute och du tänker träna dig svettig så se till att ha underkläder i ull eller som är i fukttransporterande konstmaterial så att du inte har blöta kläder närmast kroppen. Är det bara någon minusgrad så se till att ha varma ullstrumpor för löpning, långa fodrade vintertights, en långärmad tunn underställströja och en tunn vindjacka. Buff eller mössa på huvudet och ett par tunna löparhandskar.

Går det ner mot -10 så förstärker du med ännu en tröja på överkroppen, eller byter ut den tunna underställströjan mot en lite tjockare. På benen kan du vid riktigt kalla temperaturer sätta på dig ett par långkalsonger under tightsen, eller någon halvbens variant då en varm rumpa är skönt att ha. Ett plagg för riktigt kyliga rundor är en tunn men varm väst, stor fördel att bli varm över bröstet utan att det blir för bylsigt och knöligt över armarna. – Jag tycker att det är bättre att vara lite frusen innan jag drar iväg än att sätta på mig för mycket kläder och sedan bli för varm. Du kan tänka att du inte ska kunna stå still utan att frysa lite. Kan du stå still oberörd och känna dig bekväm med det så har du för mycket på dig.

Sen är det den där frågan om vad man har på fötterna? Just nu är det isigt och snöigt på många platser i vårt land. Det jag gör i första hand är att jag justerar min teknik efter underlaget. Att ta kortare steg gör att man får en tydligare kontroll på underlaget och får lättare att parera halka. Känner man ändå att det känns osäkert och att man spänner sig mycket så tycker jag att man ska skaffa ett par broddar som passar bra på löparskorna. Är det så att du sedan känner att det här med vinterlöpning verkligen är något för dig så investera i ett par vinterlöparskor. De flesta märken har sina specialskor för att hålla dig på fötterna!

 

Stort lycka till med löpningen önskar Sanna som är en av inspiratörerna i Runner´s Worlds Facebook grupp #JAGSPRINGERFÖR som riktar sig mot Tjejmilen 21k.
I gruppen får du inspiration och motivation från de andra deltagarna och gruppens inspiratörer Lisa Beskow, Sanna Hed, Cecilia Bildt Sandgren och Mikaela Larsson. Förutom tips och inspiration kan du också vinna fina prylar. Om du dessutom vill berätta för oss varför just du springer har du chansen att få berätta din historia i Runner’s World.

Så gå med i dag, häng på utmaningarna och dela med dig av din träning och dina mål under gruppens slogan #jagspringerför! Vi håller peppen hög hela vintern fram till Tjejmilen 21K den 27 april. Givetvis hoppas vi även att du vill vara en del av loppet Tjejmilen 21K – men det är inget krav för att hänga med och få inspiration i #jagspringerför-gruppen.