Jag är löpare: Clara Henry
Jag började med tennis och friidrott när jag var sex år. Jag hoppade främst höjdhopp, men så slutade jag att växa och då var det inte världens bästa gren längre. Då började jag med sprint i stället. Jag tränade för Mölndals AIK, men tävlade inte så mycket.
Löpningen har kommit naturligt för mig – mamma och pappa springer, jag brukade följa med dem ut på löprundor i skogen. De sprang Göteborgsvarvet i alla år, jag sprang Lilla Varvet och Mellanvarvet när jag blev lite äldre.
När jag var tretton skapade jag min hemsida. Jag skrev krönikor och hade två läsare: mamma och mormor. Efter ett par år kom jag på att vissa grejer blev roligare i tal, så jag började videoblogga. Nu har jag 350 000 följare på Youtube.
Jag lägger upp en ny video varje måndag, de är ungefär fem minuter långa. Jag driver också en pod, radiopratar, är konferencier och tar föreläsningsuppdrag. I Melodifestivalen ledde jag eftersnacket och skämtade med artisterna.
Jag tränar alltid ensam, om jag har tråkigt går jag bara ut och springer. Jag är en ganska envis människa, jag vill göra det på mitt sätt. Jag tar aldrig tid – jag bara springer för att jag vill springa. Nu har jag flyttat till Stockholm och Kungsholmen. Här har jag en favoritrunda på 7-8 kilometer. I Göteborg brukar jag springa en väldigt kuperad skogsrunda på 4 kilometer.
Jag har sprungit Göteborgsvarvet två gånger, i år och förra året. Jag har haft i uppdrag att twittra och instagrammaunder loppet – och det blev ju en bra anledning till att stanna och gå. Men då var det många som ropade: ”Spring i stället för att gå där och sms:a”, och jag svarade: ”Va faen vet du? Vem är det som tar sig igenom det här loppet, du eller jag?”
När jag tänker på löpning får jag en bra känsla i kroppen, jag vet att jag mår bra av det. Ibland tänker jag på löpning bara för att det är sommar – det är mellan maj och september som jag springer seriöst. Resten av året, när det regnar eller snöar och är kallt, springer jag bara ibland. Jag hatar när det är kallt.
Jag representerar de svaga löparna, de som är dåligt tränade men som ändå tränar för att det är en kul grej. Jag ska väl också få springa Göteborgsvarvet, jag behöver inte ha något j-vla tidsmål, haha, jag är glad bara jag tar mig i mål.
Jag gjorde en video för Youtube före Varvet, då jag berättade att jag tränat dåligt och nu var det dags att ta tag i mitt liv. Några kommenterade: ”Fy faen, jag ska aldrig i mitt liv träna”, och andra: ”Fy faen, jag är så dåligt tränad, nu hakar jag på dig.” Några inspirerar man, några avskräcker man.
Jag nämnde ordet mens i en video, och alla bara: ”whoooaahhh”. När jag nämnde ordet en gång till började man kalla mig för Mens-Clara – hon som bara pratar om mens. Ursäkta mig, jag har gjort 80 andra videor som inte handlar om mens, men tänkte att ”shit vad mens måste vara ett tungt ämne”. Så jag fortsatte att prata om mens och fick massor av mejl med frågor från unga tjejer som hade noll koll på mens, men som inte vågade fråga skolsystrar eller föräldrar. Då skrev jag en bok om mens.
En gång när jag sprang i skogen såg jag två stora hundar som stod blickstilla och tittade in bland träden med skräckslagna ögon. Tre meter in i skogen stod en stor älg och käkade blåbär. Tänk om den börjar jaga oss, tänkte jag, och smög förbi. Men älgen stod kvar.
Pappa läser alltid Runner’s World. Han kommer att bli chockad när han får se mig här!
