Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!

Efter tre barn och en lång träningspaus – så blev Maria mer vältränad än någonsin!



”Jag är uppvuxen på Dalarö i en familj där alla sprang tillsammans i toppluvor på julafton. Min bror, mina föräldrar och jag – det var liksom självklart att alla skulle med. Våra grannar måste ha tänkt: ’Jaha, här kommer familjen Åström igen…’

Som ung var jag med i Södertörns friidrottsförening, jag tävlade i sprint, 200 meter. När jag var 16, 17 jobbade jag extra som gympaledare hemma på Dalarö och efter en tid började jag leda aerobics och funk runtom i Sverige. 

Efter gymnasiet jobbade jag som instruktör på olika hotell nere i Sydeuropa för hotellens gäster. Och mina universitetsstudier finansierade jag genom att leda pass 6-7 gånger i veckan. Under den här tiden löptränade jag också regelbundet. 

Men så fick jag tre barn ganska tätt. Det var ingen smärtfri resa, utan den kantades av flera missfall. Jag blev försiktig med träningen, hade inte samma sug längre och mitt driv och min naturliga vilja att träna var som bortblåst. Jag kom tillfälligt tillbaka till formen mellan barnen, men det blev aldrig någon bestående framgång. Resultatet blev att jag inte kände mig så stark som jag var tidigare och jag kände mig lätt deprimerad. 

Efter att vi äntligen hade fått vårt tredje barn bytte jag kosthållning och började träna igen. Jag cyklade på min spinningcykel medan min yngsta låg i en babykorg bredvid, och jag fick tillbaka formen. 

Men efter föräldraledigheten började jag jobba hårt i finansbranschen, jag reste mycket, åt oregelbundet på flygplatser och flygplan. Så det blev aldrig någon ordning på träningen. Tvärtom levde jag ganska ohälsosamt och kände hela tiden att jag inte mådde särskilt bra.

Dålig kost, för lite träning och alla resor födde ångest och deppighet. Alla dessa trekantsmackor gav en ofräsch känsla, som ledde till fler och fler dåliga beteenden under tidiga morgnar på flygplatser och jag blev allt mer missnöjd med min livsstil. För när man inte lever som man vill blir man deppig.

I våras bytte jag jobb och på min nya arbetsplats hände det något med min inställning till träning. Många av mina kollegor tränade, vilket inspirerade mig. En kollega tipsade mig om att börja följa Paulo Roberto på Instagram. Han menar ju att man alltid hinner träna 15 minuter om dagen – och det hinner man faktiskt. Så är det bara. Om man tar bort den tid man lägger ner på Facebook och andra sociala medier per dag så får man lätt loss 1,5 timmar, och då har man ju tid att viga åtminstone 15 av de minuterna till träning.

Jag gjorde som Paulo sa och tränade min kvart om dagen. En kvart som snart blev en halvtimme. Jag började prioritera mina 30 minuter på spinningcykeln varje morgon klockan 5:00-5:30. Snart fick jag upp ett starkt träningssug igen, det som jag inte hade känt under hela småbarnsperioden. Jag längtade efter att löpträna, så jag köpte en ryggsäck så att jag skulle kunna springa till jobbet – en sträcka på 9 kilometer.

Till en början gick det långsamt. Det gjorde mig besviken, men jag intalade mig att jag inte skulle bry mig om vilken tid jag sprang på, utan att det viktigaste av allt var att jag mådde bra. 

Sen kom sommaren och jag fick flow. Det var nu inte längre fråga om jag hade träningslust eller inte – jag hade fått behov av att springa. Jag sprang nu varje dag i veckan utom en. Körde styrka på det lokala utegymmet fyra gånger i veckan, yogade. Jag bokade upp massor av lopp under hösten för att kunna behålla drivet efter sommaren. 

Jag sprang Tjejmilen på 48 minuter. I september skulle jag ha sprungit Lidingölöppet, 15 kilometer och Hässelbyloppet, 10 kilometer, men fick hälseneproblem, så jag fick dra mig ur i sista sekund. Det kändes jättetrist, för jag var verkligen laddad och i form för de där loppen.

När jag ser tillbaka på hur jag slarvade med min hälsa under småbarnsåren, och hur jag lever idag, så är det så tydligt att den mentala biten, kosten och träningen hänger ihop. Jag märker att nu när jag tränar mer är jag mindre sugen på socker, och jag längtar efter mat lagad från grunden. Dessutom har motståndskraften mot stress och motgångar har ökat, jag har mer energi och den bakomliggande känslan av deppighet är borta. 

Löpning är en perfekt träningsform när man som jag reser mycket. Man behöver bara ha med sig löparskor, löpartajts och träningstopp, sen är det bara att ge sig ut från hotellet och springa, det finns liksom inga ursäkter. Överhuvudtaget gäller det att se möjligheter i vardagen – springa till jobbet, springa på lunchen, ta hjälp och inspireras av kollegor och bekanta. 

Det allra bästa med löpningen är att jag kommer ut och får andas frisk luft och får ljus på näsan, det ger så mycket kraft. Jag gillar särskilt att springa i terräng. Det är underbart att springa i en korridor av löv till doften av skog. Mina morgonlöpturer till jobbet längs Mälaren – vilken energikick!” 

Inspireras mer av Maria – följ henne i Livsloppetbloggen den närmaste månaden!

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 1

Vera

Skönt att du hittat tillbaka till en livsstil som du trivs med. Lycka till!
Goda vanorna får man ju liksom aldrig lägga på hyllan då slipper man börja om – Säger jag till mina tonåringar 😉😊…verkar som att det kostar för mycket på många sätt, energi, ångest, trötthet missnöje m.m. Och påverkar inte bara en själv utan även de omkring oss – iaf vad man hör folk prata om dagligen.
// tråkig 5 barnsmamma som kört alltid på samma livsstil men så sjukt nöjd😊



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag är löpare: Daniella Witte

Jag är löpare: Daniella Witte


Jag har alltid tränat, mestadels individuell träning, allt från simning på hög nivå till pass på gym. Men i samband med att jag fick barn så har löpningen passat mig bra.

När jag var yngre simmade jag i Kristianstad, tränade sex dagar i veckan, till slut blev det för mycket. Jag gick inte in i ett badhus på många år efter det att jag slutat. Jag har också alltid löptränat från och till, som ett komplement till övrig träning. Jag är uppvuxen i mellersta Skåne, där är det väldigt fin natur att springa i, det har varit ett dragplåster. Jag mår väldigt bra av att vara ute i skogen, det ger mig lugn.

Jag arbetar som inredare och stylist och fotograf. Mina kunder är olika inredningsföretag och jag får ofta beställningar där jag ska göra inspirationsjobb runt ett tema. Jag arbetar också med inredningsmagasinet Elle Decoration, för dem gör jag mest egna installationer och skriver en blogg. Jag har även ett konto på Instagram, med 75 000 följare. Där berättar jag om vardagsliv, inredning och lite löpning.

Jag ska representera Run Stockholm den sjunde maj i år. Det är ett lopp i innerstaden, där man kan välja mellan 5 och 10 kilometer. Jag ska vara den som representerar den kreativa människan, den som behöver löpningen för att kunna prestera kreativt.

Jag är annars inte så mycket för lopp, det är bara stressande. Men när jag nu springer det här loppet, jag ska springa 10 kilometer, så kommer jag inte att bry mig om några tider. När jag springer ska det vara en kul grej utan några prestationskrav. För mig är löpning avkoppling, något som vädrar ut och neutraliserar hjärnan.

Jag försöker springa varannan dag, och då landar jag på ungefär sex-sju kilometer per gång. Ibland blir det upp till en mil, men sällan mer. Dagsformen får avgöra hastigheten och distansen. Jag är noga med att ta en vilodag mellan passen för att inte pressa kroppen för mycket. Jag springer i alla väder, utom när det vinterstormar som värst här i Skåne, då blir det löpband på gym.

Löpningen ger mig massor av idéer, ofta öppnar den upp när man kört fast i några tankebanor och inte kommer ut. Jag arbetar mycket hemifrån, men jag är också i Stockholm en hel del. Jag har alltid löparskorna med mig på mina resor. När jag är i Stockholm drar jag mig till vatten när jag springer, ofta blir det längs Hornstulls strand och Årstaviken.

Jag försöker få med läsarna av min blogg och på Instagram att hänga på Run Stockholm. Det vore kul om vi kunde få till någon samlingspunkt, där vi kunde springa tillsammans, och kanske prata lite inredningstips på vägen, ha ha!

Hur länge möblerna får stå kvar på samma plats hemma? Jag har väldigt mycket jobb, så jag hinner faktiskt inte göra om så mycket hemma. Men jag känner ett ständigt behov av förnyelse, så är det att vara en skapande människa.

Det finns ett lopp jag tänker att jag ska springa någon gång, och det är Tjejmilen i New York. Det skulle vara en fantastisk känsla att springa i New York.

Ett av mina bästa löparminnen upplevde jag i somras när vi hälsade på ett par kompisar i Gnesta, som älskar löpning. Vi gick ut varje morgon och sprang fem lugna kilometer, som vi avslutade med att simma ut till en badflotte där vi gjorde lite träningsövningar, innan vi simmade tillbaka.

Där väcktes också lusten till simning igen, men utan några krav på prestation. Det var en underbar upplevelse att både springa och simma omgiven av vacker natur. 

Springa Lidingöloppet nästa år?

Springa Lidingöloppet nästa år?


Vässa löpningen i vinter och blicka mot löparsäsongen 2019 tillsammans med Runner’s World!

Låt oss på Runner’s World coacha dig eller någon du tycker om mot valfritt Lidingölopp!

För 999 kronor får du

  • 10 nummer (värde 795kr) utav Sveriges bästa löpartidning
  • Startplats i valfritt (se nedan) Lidingölopp 2019 (värde upp till 795 kr)
  • Skräddarsytt träningsprogram på 14 veckor signerat vår chefredaktör tillika löpargurun Anders Szalkai (värde 290 kr).

Du sparar upp till 881 kr med detta erbjudande!

Erbjudandet gäller till och med 31/12. Först till kvarn då vi har begränsat antal startplatser till detta erbjudande. Som prenumerant får du dessutom mängder med förmåner som t ex alltid 20% rabatt på nya löparskor. Erbjudandet gäller endast i Sverige.

Är du redan prenumerant kan du också ta del av erbjudandet genom att förlänga din prenumeration.

Du kan välja mellan loppen nedan:

  • TCS Lidingöloppet 30 k
  • TCS Lidingöloppet 15 k
  • Rosa Bandet-loppet 10 k

Ta mig till erbjudandet!

 

Sponsrat inlägg
Jag är löpare: Bingo Rimér

Jag är löpare: Bingo Rimér


Jag är uppvuxen på en gård i Blekinge, där rådde en aktiv livsstil. Jag packade höbalar, målade om staket och liknande; jag var lite som en fastighetsskötare. Jag tränade boxning och taekwondo också, men gick inga matcher.

När jag flyttade till Stockholm för att bygga en karriär som fotograf jobbade jag jävligt hårt. Efter tio års fotograferande, då jag brukade stå böjd som ringaren av Notre Dame framför kameran, så började jag få ont i ryggen. Jag insåg att jag inte kunde leva på gamla meriter, så jag tog kontakt med en naprapat, som la upp ett träningsprogram åt mig.

I somras körde jag Karlshamn Swimrun tillsammans med Emma Igelström; vi är barndomskamrater. Simningen gick väldigt fort, jag var kopplad till Emma med en lina. Det var som att ligga efter en späckhuggare i full fart framåt.

Nu kör jag En Svensk Klassiker. Drömmen är att komma under 2.30 på Lidingöloppet, men i år handlade det mest om överlevnad. När jag har lärt mig vad det handlar om kan jag köra hårdare. (Reds anm: Bingo sprang på fina 2:41.)

Jag har fyllt 41, men har ingen 40-årskris, som när man går ut och krökar i ny skinnjacka, raggar unga tjejer och köper sportbil. Eller som när man har träffat en kvinna i unga år, gift sig och skaffat barn och kommer på att ”vad fan håller jag på med, blir inte livet mer än så här?” och så skiljer man sig.

Jag har levt nattklubbsliv 100 gånger om, för mig har 40-årskrisen i stället varit en 40-årslycka. Den tid jag la på nattklubbar och dekadens lägger jag nu på fysisk aktivitet. När man inte går ut och festar och springer på event så frigörs en massa tid och energi.

Jag har alltid varit lite av en renlevnadsmänniska, har varit världsmästare på att festa utan att supa skallen av mig. Jag har också vanan att äta bra – på gården hade vi egna djur, potatis och odlingar. Jag undviker tomma kolhydrater och processad mat, äter bara ekologiskt närproducerat och undviker att äta för mycket kött.

Jag har alltid sprungit, men varit väldigt försiktig, jag har enorm respekt för att springa på asfalt. Jag har kompisar som börjat springa på äldre da’r, du vet: ”Åh gud, jag måste komma i form!”, och så får de något knäfel och går plötsligt med kryckor i väntan på en operation. 

Jag föredrar trail. I somras sprang jag Salomon 27 K i Åre, det tog runt tre timmar. Banan gick över tre fjäll och man fick hänga i linor här och där. Det var rätt tufft. Lidingöloppet kommer att kännas som en räkmacka i jämförelse.

Jag kör ofta mina löprundor på Djurgården, där finns både skogsstigar och grus. Men nu har jag anmält mig till Ironman i Kalmar nästa år, så jag måste nog börja springa mer på asfalt. Jag och Emma Igelström har också siktet inställt på Ö till Ö nästa år. Swimrun är så grymt roligt.

Jag ger mig ut på löprundor så fort jag får tillfälle. Enda problemet är att få ihop logistiken. Jag har tre ungar med två olika mammor och är involverad i en massa olika bolag och projekt. Jag driver kommunikationsbyrån Lejon Media och vi arbetar med varumärken som Celsius och Sony, och driver tidningarna Pause, Man och Moore

Jag älskar gadgets och tajta kompressionskläder. Ibland känner jag mig som Fredrik i Solsidan; det kan dra iväg en jäkla massa stålar på prylar.

Träning ska vara roligt, inte ett tvång. För mig handlar det mycket om belöningen efteråt. En kall öl i bastun efter Salomon Trail i Åre till exempel, det kändes jävligt bra. Och som efter målgången i Vasaloppet – där bubblade vi till ordentligt! 

Jessica lever drömmen – bytte juridiken mot löpning

Jessica lever drömmen – bytte juridiken mot löpning


”Under min uppväxt sprang jag ingenting, inte en meter. I stället höll jag på med hästar och musik. Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att studera juridik. Under den tiden tränade jag lite på gym, körde spinning och bodypump. 

När jag var färdig med mina studier började jag arbeta på Teaterförbundet i Stockholm som förhandlare. Efter det gjorde jag notarietjänstgöring och därefter arbetade jag en tid på advokatbyrå. Jag fortsatte sedan in på domarbanan och blev så småningom hovrättsassessor. När jag var klar med det började jag på Finansdepartementet som rättssakkunnig.

Jag träffade min man för drygt tolv år sedan. Han sprang en del och ibland följde jag med honom ut. Jag tyckte verkligen inte om det, men jag tyckte om honom. 

Det blev lite sporadisk löpning fram till 2009, då vi fick vårt första barn. Jag började gå promenader och sprang ibland små korta sträckor. När jag kom hem kände jag att jag hade en helt ny energi i kroppen. Just den energin började jag tycka väldigt mycket om. 

Promenaderna övergick i rena löpturer som blev längre och längre. En dag kände jag flow, något jag hade hört och läst så mycket om, men nästan trott var hittepå. Där och då blev jag liksom biten på riktigt, jag började gilla löpning. 

Jag googlade efter någon att springa tillsammans med och fann löpargruppen Runday. Mycket med dess träningar var nytt för mig. Jag hade aldrig tidigare tränat vare sig löpteknik eller intervaller. Plötsligt började löpningen gå både lättare och snabbare. Det är otrolig inspirerande att springa i en löpargrupp. I just denna kan alla vara med oavsett nivå, man behöver aldrig känna att man springer för långsamt. Det är dessutom alltid sådan härlig pepp och mycket glädje. 

När löpningen började bli rolig anmälde jag mig också till lopp. Min drömgräns var länge att klara milen på under 50 minuter. Sedan blev gränsen 45 minuer. Nu har jag som mål att komma under 40 innan jag fyller 40. Jag har sprungit på 43 minuter så jag har tre år på mig att kapa tre minuter. Jag vet inte om det kommer att gå, men bara att försöka är roligt. 

Jag brukar springa fyra till sex mil i veckan. Både jag och min man har snöat in helt på löpning. När vi äter frukost på morgnarna så är en av standardfrågorna: var ska du springa idag? Det är jätteroligt att vi har löpningen som gemensamt intresse, att vi kan dela varandras upplevelser samt vara engagerade i varandras mål och drömmar. Då har man också stor förståelse för att den andra har behov av att sticka ut och springa i två timmar. 

Nu har vi två barn, tre och sju år gamla, och då får man i bland vara lite kreativ för att få till löppassen. Vi springer ofta till och från jobbet, i bland med en extra sväng, samt till och från vänner som vi hälsar på. 

Jag sprang mitt första maraton när vår yngsta son var tio och en halv månad. Det var bland det roligaste jag gjort. Man ska naturligtvis vara försiktig med träning direkt efter en graviditet och förlossning, men jag tog det väldigt lugnt i början. Jag gick i mål på 3.43 och det var alldeles underbart. Andra maran gick ett halvår senare, i New York.  

Förutom att springa under 40 på milen, är mina tidsmål under 1.35 på halvmaran och under 3.30 på maran. Just nu springer jag dock ofta utan klocka. Jag njuter av att bara vara ute, gärna i skogen, känna in naturen, lyssna på kroppen och springa på enbart känsla. 

Sedan ett drygt år tillbaka är jag en del av Rundays crew på heltid. Vid sidan av juridiken har jag alltid haft en dröm om att arbeta entreprenöriellt och kreativt. När möjligheten med Runday dök upp kände jag att jag kunde förena den drömmen med min passion för löpning. Det är kul att pröva på någonting nytt, och det passar bra nu när barnen fortfarande är små. Men jag har inte lämnat juridiken helt, jag kommer arbeta med den lite vid sidan av, och jag vet ju att den alltid finns där om jag vill gå tillbaka på heltid igen. 

Löpningen har blivit en väldig central del av mitt liv. Jag hoppas kunna springa fram tills jag dör. Löpningen ger mig energi, jag blir lugn och jag blir glad. Den ger mig så mycket upplevelser. Nu har jag och min man siktet inställt på Tokyo Marathon.”

Inspireras mer av Jessica och hennes löpning på Livsloppetbloggen den närmaste månaden!

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare

Så gick Katja från överviktig och svårt sjuk till pigg och stark löpare


Hösten 2012, när jag hade fött mitt tredje barn, drabbades jag plötsligt av högt blodtryck. Jag blev inlagd på sjukhus, där läkarna konstaterade att jag hade fått havandeskapsförgiftning. Under några dagar var jag väldigt sjuk och fick mig då en tankeställare: Jag hade nu tre barn att ta hand om och det gällde att hålla sig frisk och stark, så att jag kunde finnas där för dem. Under den här tiden var jag kraftigt överviktig med en vikt på 94 kilo. Jag insåg att jag måste gå ner i vikt, annars kunde det sluta illa. 

Våren 2013 samlade jag kraft och gick med i Viktväktarna. Samtidigt började jag gå långa promenader med barnvagnen. Eftersom jag vägde så mycket väntade jag med att börja springa för att inte dra på mig några skador till följd av övervikten. Jag bestämde mig för att börja springa när jag hade gått ner till 85 kilo och det målet nådde jag under sommaren samma år, då jag började blanda gång med löpning. 

Jag fortsatte att sköta kosten och fasade successivt ut gången mot allt mer löpning. Våren 2014, ett knappt år efter att jag inlett min nya livsstil, sprang jag Vårruset (5 km) med en kompis. Hon orkade inte springa hela loppet så vi gick en hel del. Men jag kände att jag hade orkat springa mer, så jag anmälde mig till ännu ett 5-kilometerslopp – och sprang i mål på 30 minuter. På hösten samma år sprang jag också min första mil utan att stanna, då hade jag dessutom gått ner 17 kilo.

Jag kände mig lättare, vilket gjorde mig gladare. Och när jag sprang kände jag mig lycklig; när jag kom hem efter en milrunda bubblade det inombords. Min man märkte också skillnaden. Han tyckte att jag var gladare och verkade nöjdare med livet, så han köpte mig nya träningskläder för att peppa mig att fortsätta springa. Och det kanske låter märkligt, men det gav mig en extra morot att ge mig ut i höstmörkret. 

I mars 2014, ett år efter att jag hade tagit beslutet att ta tag i min hälsa, hade jag gått ner till 65 kilo. Ännu ett år senare, i maj 2015, bestämde jag mig för att anta nästa utmaning: Göteborgsvarvet. Jag anmälde mig och sprang i mål på tiden 1.56.30. Jag var så stolt över mig själv när jag kom i mål, vilken kick det gav! Jag visste inte att man kunde få sådana glädjekickar som vuxen, trodde att det var något som bara barn kunde få. Glädjen kom nog mycket av att jag satte ett – för mig – högt mål och lyckades nå det, jag var helt enkelt stolt över mig själv. 

Jag har nog inte så bra självkänsla i grunden, har alltid varit prestationsinriktad och värderat mig själv efter vad jag har åstadkommit. Därför aktar jag mig för att mäta mig alltför mycket med andra när jag springer. Jag har också medvetet valt bort att springa med pulsklocka eftersom jag är rädd att jag då skulle fixera för mycket vid tider och prestation. Dessutom har jag bestämt mig för att inte springa för många lopp per år, jag vill att löpningen ska vara lustfylld, inte bara prestationsinriktad. Därför kommer jag att nöja mig med ett halvmaraton och några kortare lopp per år. Maraton är jag inte alls intresserad av, det känns för långt för mig. 

Som trebarnsmamma finns det inte mycket utrymme för egen tid, men löpningen har gett mig det där andhålet som jag behöver för att få ny energi och vara en bra mamma som lyssnar och är närvarande. Jag brukar ofta ge mig ut och springa på kvällen när minstingen är nattad. Under löprundorna hinner jag återhämta mig både psykiskt och fysiskt. Löpning har helt enkelt gett mig mer balans i livet.

Läs fler delar av Katjas historia i Livsloppet-bloggen!

Jag är löpare: Michael Thorén, VD för En svensk klassiker

Jag är löpare: Michael Thorén, VD för En svensk klassiker


Löpning är lite som att borsta tänderna. När jag står och borstar tänderna på morgonen funderar jag ju inte över om jag ska borsta på kvällen också, det är något som bara kommer att ske. På samma sätt är det med löpningen. Jag planerar inte om och när det ska ske, det bara händer. 

Många bygger upp murar kring sin träning, som är svåra att ta sig över, allt blir komplicerat och de säger att tiden inte räcker till. Jag jobbar mycket, det brukar bli 60-70 timmar i veckan, men jag får ändå alltid ihop en timmes träning varje dag. 

På helgerna lägger jag ned lite mer tid på min träning, två timmar per dag ungefär. På vintern åker jag mycket skidor och på sommarhalvåret cyklar jag en hel del. 

I veckorna reser jag mycket med jobbet, då vill jag att träningen ska vara så tidseffektiv som möjligt. Så jag brukar öppna ytterdörren och ge mig ut och springa, eller så springer jag på hotellets löpband. Löpning är så lättillgängligt. 

När jag springer på löpband kör jag alltid tio minuters uppvärmning, sen varierar jag mellan tre olika pass. Antingen kör jag 12-15 fyrahundringar i 3.20-fart. Eller så kör jag cirka 5 tusingar i 3.30-fart. Alternativt blir det 20 minuter rakt av i 3.45- till 4.00-fart. 

Jag tar i ordentligt, brukar ligga på 85 procent av max, eftersom jag vill utnyttja tiden maximalt. När jag springer utomhus har jag inte samma koll på tiderna, då springer jag mer på känsla. 

Jag har inget behov av att upptäcka nya löprundor och få en upplevelse annat än det idrottsliga när jag tränar. Jag har inget problem att springa samma halvmilarunda förbi Karlbergs slott varje gång jag är på jobbresa i Stockholm. Det kanske låter tråkigt, men för mig handlar det mer om att jag vill ta i, få endorfinpåslaget och den mentala rensningen. 

Det är skönt att bara kötta på och kunna koppla bort jobb och stress, det behövs när jag jobbar så mycket som jag gör. I och för sig är jag inte så stressbenägen, men det kan ju bero på att jag tränar så mycket att stressen inte kan gro. 

Jag vill att träning ska vara enkelt, så jag vill inte bestämma tid med någon – jag vill kunna träna när det finns en lucka. Fast det händer att jag tränar med min dotter Annie (tidigare SM- och NM-mästare i triathlon, olympisk distans, reds anm), det ger en samvaro som är värdefull. Det är fint att vi har triathlonintresset gemensamt. För ett par år sedan genomförde vi även Ö till Ö ihop. 

Jag började tävlingssimma redan vid åtta års ålder med Motala simsällskap, och tävlade mot Sverigeeliten hela vägen upp till högstadiet. I sjuan började jag springa lite som alternativ träning. I årskurs nio sprang jag 1 000 meter på ett skolmästerskap. Det gick bra, jag blev uttagen till ett distriktsmästerskap, där jag gjorde 2.50 direkt. Efter det sprang jag i många år. 

När triathlon kom till Sverige, 1983, satsade jag på det och flera år i rad var jag med på VM i långdistans på Hawaii. Även om jag avslutade min elitsatsning 1993, då jag vann mitt sista SM, så har jag tränat mycket och regelbundet sedan dess. 

När jag var 25 tänkte jag att ”när jag är 50 är det nog slut med träningen”, men oj vad fel jag hade. Mitt stora mål är att vinna Ironman på Hawaii i min åldersklass nästa år,  30 år efter att jag tävlade där senast. Men då måste jag vinna Kalmar Ironman först. Jag hoppas att även Annie kommer att kvala in till Hawaii. 

Läs mer: Jag är löpare, Anna Kinberg Batra