När Charlotta Fougberg stod på startlinjen i ett kylslaget Reggio Emilia i Italien på luciamorgonen var det med målet att springa till sig en OS-plats på maraton. Det blev både personbästa och en tid under OS-kvalgränsen – men tiden 2:28:55 var inte alls vad Ullevilöparen hade hoppats på.

Charlotta Fougberg har haft en suverän höst som löpare. Först med en stark första plats i Lidingöloppets elitlopp och sedan med den bästa placeringen någonsin av en svensk löpare i halvmaraton-VM. Hennes 18:e plats gav henne utmärkelsen Årets prestation i landslaget, och tiden 1:10:19 är både personbästa och den tredje snabbaste svenska tiden bland kvinnor genom tiderna på halvmaran.

I Edizone Speciale Maratona di Reggio Emilia, som även fungerade som italienska mästerskapen i maraton, skulle formen och kapaciteten nu räcka över den dubbla distansen. Charlotta gjorde också ett oerhört starkt lopp. Tiden 2:28:55 räckte både till en meriterande andra plats i elitloppet och är den tredje bästa tiden genom tiderna av svenskor. Fougberg har nu endast Isabellah Andersson, som har det svenska rekordet på 2:23:41 från Dubai 2011, och Carolina Wikström (som nyligen gjorde 2:26:42 i Valencia) framför sig. Tiden var även klart under den officiella OS-kvalgränsen. Men det var ändå inte en lycklig Charlotta Fougberg som intervjuades efter loppet. Charlotta berättade om förberedelserna som snöade igen och om känslan av att springa med ben som inte känns som de brukar.

Varför valde du just Reggio Emilia Marathon som ditt ”OS-kvallopp”?
– Jag har inte haft så många lopp att välja mellan på grund av pandemin. Valencia, som jag väldigt gärna ville köra, valde att säga nej till mig tre gånger – trots att min coach Johan Wettergren verkligen låg på dem om detta. Men så hittade Johan italienska mästerskapen i Reggio Emilia som ett alternativ.
– Ända fram till drygt två veckor innan loppet var det osäkert om de skulle genomföra loppet, men när det blev klart fick vi kolla upp att tävlingen uppfyllde alla kriterier för att vara kvalificerande till OS.

Utifrån den korta förberedelsetid du fick på dig mot just detta specifika lopp, hur la du upp det?
– När allt var klart åkte jag iväg till St Moritz för att genomföra mina sista förberedelser på hög höjd. Det såg bra ut när jag åkte, snöfritt och med öppna faciliteter, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag hade räknat med att det skulle komma snö, men tanken var att kunna göra mycket av träningen ute ändå och sen kombinera med löpband. Men sedan kom snön, och det var inte lite snö heller – runt 1,5 meter! Samtidigt skärptes restriktionerna i regionen och alla gymmen stängdes.
– Så träningsförberedelserna förändrades, och Johan som var i Italien fick inte åka upp till mig och supporta. Men via en kontakt fick jag tillgång till ett löpband i en lokal där professionella atleter fick tillåtelse att träna. Där gällde så klart ansiktsmask på och bara ett fåtal personer fick vistas i lokalen, men jag kunde i varje fall träna fartpass på löpbandet.

Så hela sista förberedelseperioden fick du träna på bandet?
– Ja, så var det och tyvärr gav det mig en seg känsla i benen. Jag är inte alls van vid att träna så mycket löpband, så det kan kanske vara en anledning till segheten som infann sig. Jag tänkte att det skulle släppa när jag drog ner på träningen mot slutet, och jag åkte även ner till Italien lite tidigare än planerat för att kunna springa lite på snöfritt underlag några dagar för att hitta känslan.

Hittade du in till känslan igen?
– Det kändes hyfsat på uppvärmningen inför loppet och under de första kilometrarna. Men redan efter 10 kilometer fick jag börja kämpa, trots att det var en fart som jag normalt sett inte ska behöva kämpa för så tidigt i loppet.

Hur var skillnaden jämfört med när du är i form?
– Den stora skillnaden fanns ju redan i de sista passen inför loppet, där jag brukar ha en känsla av att flyga fram när jag lättat på träningen. Jag brukar få hålla igen för att inte springa för fort, men så var det inte alls nu. Jag hade ändå en förhoppning om att det skulle släppa till loppet, men det gjorde det inte.

Hur tacklade du det under loppet, när du får kämpa för att hålla farten så tidigt i loppet?
– Det var mitt tredje maraton, och jag har ju tidigare fått höra att det kan hända så mycket under ett maraton. Känslorna kan komma och gå. Så min tanke var att om jag jobbade på fanns ju chansen att det skulle kännas bättre efter hand. Även om farten var någon sekund åt fel håll var det inom felmarginalen utifrån mitt tidsmål. – Men det släppte inte utan det var en kamp hela vägen. Även om jag inte rakt av hade stenkoll på farten kände jag att både 2.27- och 2.28-målet sakta försvann. Samtidigt försökte jag tänka att det oavsett tid blir en bra maratonerfarenhet.

Jag ger inte upp i första taget och med lite distans till loppet är det ändå en bra tid

Hade du aldrig några tankar på att kliva av?
– Det är klart att den kom upp, men jag slog bort den. Jag ger inte upp i första taget och med lite distans till loppet är det ändå en bra tid, speciellt med tanke på att den kom i ett lopp där jag har den här känslan.
– Jag vet att jag kan mycket bättre även om jag vet att det inte är lätt. Så jag är stolt ändå att jag kunde prestera på det sätt jag gjorde, och även Johan var imponerad över hur jag höll ihop det.

Som jag förstod det var du, trots den fantastiska prestationen, väldigt ledsen direkt efteråt. Kan du berätta om hur du kände?
– Ja, tårarna rann i flera timmar efter målgången. Jag vet att jag kan bättre och blir så ledsen när jag inte får ut det. Man har inte så många chanser på maraton, så det måste ju stämma den dagen och nu gjorde det inte det. Men sedan vände känslan och jag blev revanschsugen i stället, även om det först så klart gäller att ta vila och en period med lättare träning.

Hur känns kroppen efter att du fått kämpa så tidigt i loppet?
– Det känns ju att jag har sprungit ett maraton, men jag är väldigt glad att kroppen ändå känns så bra. Jag har inga skadekänningar alls, och jag ser verkligen fram mot att köra igång träningen igen – även om jag inte ska stressa fram något.

Du klarade den officiella OS-kvalgränsen för maraton i riktigt kyliga förhållanden, och du gjorde ett fantastiskt bra halvmaraton-VM tidigare i höst. Vad tror du och din tränare om OS-chanserna?
– Ja, det var kyligt. Mina fingrar var helt vita och bortdomnade när jag gick i mål. Folket i målfållan var så glada för min skull och gratulerade till att jag klarat gränsen, och förstod inte riktigt hur jag kunde vara ledsen. Men det är SOK som bestämmer, så jag får utgå från det. Men jag ser fram mot nya chanser att springa riktigt fort på maran. 

TOPPFOTO: Deca Text och Bild från VM på halvmarathon 2020

David höll långt in i loppet fart för att putsa Mustafa Mohameds svenska rekord, men slutade med en försmädlig tangering av det personliga rekordet. Mikael Ekvall fick efter en tuff satsning bryta loppet.

I filmen ”Groundhog Day” från 1993 vaknar Bill Murray upp i samma dag, om och om igen. Det låter obehagligt likt David Nilssons upplevelse från dagens maraton i Valencia. För nästan exakt ett år sedan sprang David 2:10:09 runt Valencias gator när han förbättrade det svenska rekordet för första gången sedan 1983. Idag öppnade Högbylöparen loppets första halva nästan 30 sekunder snabbare, men slutresultatet blev detsamma, 2:10:09.

Efter 40 löpta kilometer (2:03:16) fanns det fortfarande goda möjligheter att bli första svensk under 2:10. David orkade dock inte öka farten och fick retfullt se klockan passera drömgränsen innan han korsade mållinjen som 31:a man i det ohyggligt starka startfältet. Tiden visar dock att David har etablerat en stabil nivå på världstider, vilket kommer öppna möjligheter för mer starter i snabba maror.

Mikael Ekvall låg länge med samma grupp som David, men tappade efter halvmaran passerats. Efter 30 km fick han kliva av. -Det var ingen höjdare idag. Jag valde tyvärr fel grupp och det gick för fort. Jag gick in i väggen helt enkelt.

Etiopien fick se sig slagna av Kenya i toppstriden. Loppets favorit Birhanu Legese blev trea bakom Evans Chebet och Lauwrence Cherono (2:03:00 resp. 2:03:04). Snabbaste europé blev Ayad Lamdassem på nytt spanskt rekord, 2:06:35.

Dagens prestation hittar vi dock på den halva distansen. Aldrig tidigare i historien har någon sprungit ett halvmaraton under 58 minuter. Idag gjorde 4 män det.

Snabbast vara Kibiwott Kandie från Kenya på sanslösa 57:32, en förbättring av världsrekordet med 29 sekunder! 5 km passerades på 13:37 och 10 km på 27:24. Kandie fick revansch på ugandiska världsmästaren Jacob Kiplimo som sprang på 57:37 som tvåa.
Loppet levde in på målrakan, där Kandie tillslut kunde avgöra med en mäktig spurt. Även kenyanerna Rhonex Kipruto, 57:49, och Alexander Mutiso, 57:59, underskred 58 minuter. För sitt världsrekord belönades Kandie med en bonus på €100 000. KOLLA UPPLOPPET PÅ RW´s INSTAGRAM

Damernas halvmaraton vanns av världsrekordhållaren på 1500m, Genzebe Dibaba. 65:18 gör etiopiskan till den snabbaste debutanten på sträckan genom tiderna!