Last Man Standing

Last Man Standing


Han sprang 455 kilometer på nästan tre dygn och satte med det nytt världsrekord i Backyard Ultra. Nu kan du kolla in filmen om fantastiska prestationen av Johan Steene som producerats av IRun4Ultra.

Big’s Backyard Ultra har beskrivits som en av de mest mentala och strategiskt komplexa tävlingarna i världen – där löparna springer en 6,7 km lång slinga varje timme, dag eller natt, nonstop. Den sista mannen eller kvinnan blir den ärofyllda segraren. I dokumentärfilmen The Last Man Standing får tittarna en djupgående inblick i den mentala och fysiska utmaningar som det innebär att springa dygn efter dygn.

Johan Steene var alltså ”The Last Man Standing” när tävlingen avgjordes i oktober och han sprang ofattbara 68 varv på 6,7 km slingan. Det är det mesta någon sprungit i tävlingsformen Backyard Ultra.

Antalet lopp som avgörs som Backyard Ultra ökar och Sverige har flera lopp med tävlingsformen 2019. Det familjära och stora med tävlingen är att alla kan delta (om man får en plats i de åtråvärda loppen) och man utmanar sig själv i hur många gånger man vill ge sig ut på 6,7 km slingan. Man bestämmer helt enkelt själv när man är klar och hela tiden startar man om varje hel timme tillsammans med alla andra löparna. När man inte längre hinner runt på 1 timme eller inte orkar mer fysiskt och mentalt är loppet över. Kolla in dokumentären som är den senaste produktionen av IRun4Ultra nedan eller på RunnersPlay

 

 

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord

Elov Olsson nära svenskt 24-timmarsrekord


I helgen sprang Ockelbo SK:s Elov Olsson näst längst någonsin i Sverige på ett 24-timmarslopp. Dessutom noterade han samtidigt näst bästa svenska tid på 100 miles (161 kilometer). Hur länge hade han laddat för loppet?  – Det var knappt två veckor sen jag kom på att jag skulle göra det, säger han. 

Utmed riksväg 56, mellan Heby och Gävle, ligger Tärnsjö. Där, på en 348 meter lång löparbana i klassisk kolstybb, alltså finfördelat kol som blandas med sand, lera och tjära, sprang Elov Olsson 757 varv. Han var en av deltagarna i Tärnsjö 24-timmars som gick 23–24 maj. Under detta dygn lyckades han både ta näst bästa svenska tid på 100 miles och springa näst längst i Sverige på ett 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Han sprang 263,746 kilometer, mindre än 2,8 kilometer från Johan Steenes svenska rekord från 2017. Målet var dock att klara 285 kilometer.
– Att jag kom så pass långt som jag ändå gjorde var väldigt häftigt för mig. Det kändes ju dåligt till och från de sista nio timmarna. Det känns ofattbart just nu. Sen att jag hade mycket högre mål är väl en annan sak, säger Elov.

De senaste två månaderna har det körts virtuella lopp och utmaningar i Gävle. En av dessa var 10 maj när Stefan Ehrin och Kristoffer Wallberg sprang upp för Mount Everest – i Hemlingbybacken i Gävle, som mäter 35 meter. De behövde springa upp och ner 253 gånger för att nå 8 848 höjdmeter. Elov hejade då på och sprang drygt hundra vändor själv. När han tränade i veckan efter så kändes det lätt att springa trots att det värkte i låren. Han hade hört om ett 24-timmarslopp som skulle hållas. När han insåg att det var sju mil hemifrån så var saken klar, han skulle vara med.
– Jag har tränat bra i år. Dagen innan loppet kom jag upp i 3 000 kilometer för året. Däremot har jag tränat för att springa snabbare lopp.

Målet i år, innan coronautbrottet, var världens största ultramaraton, Comrades Marathon som mäter 90 kilometer. Tidigare har han sprungit bland annat Western States Endurance Run, ett lopp på 100 miles i Kalifornien med cirka 5 500 höjdmeter. Han menar att den mentala utmaningen blir större på en varvbana än på lopp som dessa där man kan ta in den vackra naturen.
– Du ska vara en maskin som bara går runt, runt. Det är bara att gilla läget och göra det man ska, säger han.

Bild: Erik Desmeules

När Elov jämför detta lopp med sina två tidigare 24-timmarslopp så tycker han att mycket är likt men att den stora skillnaden ligger i att han är en mer stabil löpare nu. Trots motgångar kunde han hålla uppe tempot när han väl sprang. Men vid alla tre tillfällen har han fått yrsel. Första gången var den väldigt intensiv. Denna gång kom yrseln efter 15 timmars löpning och kom och gick sedan i vågor de sista nio timmarna.

Vi duschade av mig en gång i både varmt och kallt vatten för att jag skulle komma igång. Efter det var det ”lägg dig på bänken, på med vatten och så upp igen” så fort yrseln kom. Det var no mercy. 

Även magen började krångla för Elov under loppet.
– Löpare som jag sprang om sa efteråt att de tänkte ”här kommer Elov” eftersom de hörde min mage som kluckade. Man tror verkligen att man behöver gå på toa men när man kommer dit så händer det ingenting. Då känns det ju onödigt att ta tid från löpningen till det, säger han.

Läs också ”Så orkar du ultralångt”

Utan supporten han fick tror inte Elov att han hade klarat att springa hela loppet denna gång. Han hade nog kommit på fler anledningar att sluta än att fortsätta. Det viktiga med bra support, menar han, är att de känner en väl och vet hur man reagerar när man blir trött.
– Johan (Lantz) vet att han måste vara ganska hård med mig och att jag kanske kan bli lite ynklig och mesig. Han hade också mer perspektiv på hur jag låg till och vad som var möjligt.

Elov tror att hans främsta styrka som ultralöpare är att han kan behålla ett bra löpsteg i låg fart. Han tränar i princip bara löpning, utan att komplettera med annan träning. Ändå har han varit förskonad från skador. 
– Det är knappt så att jag får nämna att jag har någon känning i vårt gäng, då får jag ett ont öga.

Dessutom har han aldrig fått kramp när han har sprungit.
– Det var nära en gång när jag sprang ett lopp i Spanien och pulsade genom snö, säger han.

Elov är inte särskilt strukturerad i sin träning utan provar sig fram. Några mätningar av syreupptagningsförmåga blir det till exempel inte.
– Jag märker väl att folk mäter det då och då men jag gör inte det. Jag är väl inte så mycket teoretiker av mig, jag kör mest på känsla. Så länge jag blir bättre känns det som ett vinnande koncept.

Är du sugen på revansch nu?
  – Nej, inte just nu. Men jag kommer garanterat att springa fler 24-timmarslopp.

Bild: Erik Desmeules

Läs också Ursvik Ultra, George Mallory och ryggskott!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet Vasalöparen och såklart Runner’s Worlds digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck

Ellen har sprungit över 2 300 dagar – i ett sträck


Hon håller igång den just nu längsta runstreaken i Sverige. I skrivande stund har hon sprungit över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta. Möt runstreak-drottningen Ellen Westfelt.

Varför satte du igång en runstreak?

– Jag började när jag var i en period i livet när jag jobbade för mycket, tränade för mycket och hade lite för hög snurr på livet och jag kände att jag började få prestationsångest när det gällde löpningen. Då hade jag börjat springa lite ultra men jag tyckte ofta att jag inte var tillräckligt bra eller tränade tillräckligt hårt.

– Jag kände att jag var tvungen att bryta de här tankarna och börja träna på ett annat sätt. Då hittade jag det här med runstreak och jag tänkte att det kunde vara ett knep för att bli av med prestationsångesten. 

Ellen Westfelt har sprungit i över 2 300 dagar i sträck – och hon har inga planer på att sluta.

Hur började du? 

– Jag hittade på det här med att springa 20 minuter om dagen. Minimun i en runstreak är ju annars 1,6 kilometer, men för mig var det bättre att sätta en gräns på 20 minuter. Jag skulle aldrig mäta distans och bli lockad att bara riva av de där 1,6 kilometerna. 

– Jag körde på så i ett antal dagar och tvingade mig själv att bara springa 20 minuter varje dag och då kände jag mig duktig ändå, trots att jag ”bara” hade sprungit 20 minuter. Det hade helt trollat bort mina tankar om prestationsångest och jag trivdes så bra med det. Det här var i september 2013 och det var inte tänkt att jag skulle hålla på så här länge. 

Hade du sprungit innan

– När jag gick i skolan hatade jag idrott och jag gillade inte att springa fort. Men när jag var 17 började jag och en kompis springa, men vi sprang jättelångsamt och upptäckte att vi kunde vara ute i flera timmar! Så höll vi på i ett par år, men sedan sprang jag mer sporadiskt.

– Efter första barnet gick jag upp mycket i vikt och började springa för att få tillbaka min vanliga vikt och blev tipsad om ultralöpning och började med det. Men jag är verkligen ingen elitlöpare, bara en vanlig människa som gillar att träna. Men visst springer jag en del galna lopp, till exempel Diagonale de Fous, UTMB och Ehunmilak. 

Har du aldrig tänkt ”vad håller jag på med”?

– Jo, visst har jag kriser ibland. Efter 1 000 dagar tänkte jag att ”nu får det väl räcka”. Min sambo sa att jag inte skulle ta beslutet att sluta i dag, utan springa i tio dagar till och känna efter då. Efter tio dagar ville jag fortsätta igen. Men för mig har det aldrig handlat om att slå rekord, utan det här är bara så bra träning för mig. Jag har inte hoppat över någon dag, då bryter man ju streaken.

Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken.

– Jag har faktiskt varit mycket mindre löpskadad än jag var innan jag började med streaken. Dessutom återhämtar jag mig så mycket bättre efter mina ultralopp nu. Kroppen får en ordentlig genomblödning och det är jättebra för mig. 

Hur ser dina pass ut? 

– Under långa perioder springer jag bara 20 minuter varje dag, framför allt efter långa lopp. Men så har man ett löparläger och då kan det ju bli 6 timmar på en dag. Och ibland är det någon kompis som vill ut och springa ett par timmar. Men även när jag bara springer 20 minuter går det väldigt fort och lätt att trappa upp träningen inför ett lopp. 

Har du några tips till den som vill testa en runstreak?

– Det bästa är att sätta upp 1,6 kilometer eller 20 minuter som mål. Många, framför allt killar, sätter gärna upp 5 kilometer eller mer som gräns och då blir det väldigt svårt att hålla. 

Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass.

– Se också varje löppass som en hälsoinvestering i dig själv, det behöver inte vara fantastiskt varje gång eller ge träningseffekt varje pass. Om det känns motigt att ge sig ut, gör det stegvis. 

– Jag kan tycka att det är jobbigt bara att byta om ibland och då gör jag det först. Sedan gör jag något annat, typ lagar mat, och sedan är det ju bara själva löpningen kvar och den tar jag när det passar.

Läs också: Häng med på Runner’s Worlds #RWRunstreakSWE!

Fakta: Ellen Westfelt

Ålder: 42

Bor: Vallentuna

Gör: Tillsammans med sin sambo Johnny Hällneby och Jënni Jalonen driver hon Pace on Earth – ett företag som anordnar löparresor, event, coaching, runstreakutmaningar och annat som har med ultralöpning att göra. 

Antal kommentarer: 1

"Jag firar var 50:e dag!" - Runner's World

[…] igen. Jag ville få kontinuitet i löpningen helt enkelt. En löparkompis som heter Ellen Westfelt (läs om Ellens över 2 300 dagar långa runstreak här) inspirerade mig att prova. Hon höll redan på och hon är den enda jag vet i Sverige som har […]



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Krönika: Jag är en vaccinerad dåre

Krönika: Jag är en vaccinerad dåre


Mimmi Kotka springer trail, gärna långt och över höga berg.  Hon är just nu en av världens bästa ultratrail-löpare med flera prestigefyllda vinster i bagaget och är en del av Salomons internationella trailteam. Mimmi är en äventyrstörstande naturfantast som springer för att uppleva. Hon är också näringsfysiolog och entreprenör inom ekolivsmedel tillsammans med Ida Nilsson och Emelie Forsberg. Från och med Runner’s World nummer 1 2019 är hon också krönikör – så följ med från början!

Jag har ingen aning om vad klockan är, bara att det är natt och att gryningen inte kan vara långt borta. De svarta stenarna under mig är lite för stora och runda för att kunna springa på, det är knöligt och tar tid. De är fortfarande heta från dagens värme och bränner under fötterna, trots att jag har skor på mig. Eller är det ens stenarna som bränner? Jag vet inte längre. Jag är mitt i skogen på en gammal väg av lavasten som kallas Chemin de Anglais. Jäkla britter, varför byggde de den här vägen?

Plötsligt ser jag en hög med resväskor, konstigt, vem har lämnat väskor här? Vänta nu, de är inte på riktigt, nu har jag börjat hallucinera också. Jag lägger mig ner på de varma stenarna, vilar mina svidande fötter mot en resväska, vilket förstås är en sten. Jag har sprungit i nästan 30 timmar och tröttheten jag känner är enorm. Så börjar jag skratta rakt ut åt mig själv, somnar och sover tills en annan löpare vinglar förbi, väcker mig och frågar om allt är bra. ”Jadå”, säger jag och knatar vidare mot målet.

Så var de avklarade, mina första 100 miles. Det lopp jag just sprungit är Grand Raid Réunion, eller Diagonal de Fous, dårarnas diagonal, som det passande nog kallas. Man springer tvärs över den franska vulkanön Réunion i Indiska oceanen; 10 000 höjdmeter upp och sen ner. Det omöjliga underlaget, de branta stigningarna, värmen, vulkanen – gissar att namnet på loppet syftar på detta. Själv är jag mest imponerad över hur mycket dårskap jag lyckats knöka in under ett lopp. Jag har verkligen betett mig som en fou.

Starten går 22 på kvällen, i mörker och utan fungerande pannlampa. Jag får helt enkelt lov att smyga mig på andra löpare bakifrån och springa lite för nära dem för att se något överhuvudtaget. En fou. Det är tre timmars löpning till en station där jag kan byta batteri och med ljus drar jag i väg, nu ska här springas! Det börjar kännas bra, lätt rent av. Vid lunchtid vänder banan in i vulkankratern Mafate, solen steker och det är helt vindstilla. Jag är ensam, utsatt och värmen tar kål på mig. I en brant utan skugga knyter jag min regnjacka som en batman-cape för skydd. Jag rör mig långsamt och skattar rakt ut i desperation. En fou. 

I botten av Mafate finns en bäck. Jag lägger mig raklång däri med all utrustning på, för jag längtar så efter vatten. Några vandrare passerar, de undrar nog om allt jag har i väskan tål vatten. Det borde jag också ha undrat. En fou.

Det blir kväll nummer två. Jag leder loppet och det går bättre när det blivit lite svalare. Så hinner loppet ikapp min mage, det känns inte helt bra, snabbt in bland snåren! Skymtar en löpare på stigen, det är Audrey, tjejen som ligger tvåa. Hon passerar, jag är knäpptyst. En fou. Det ser likadant ut överallt och jag rör mig i cirklar. Jag går fram och tillbaka mellan två markeringar flera gånger innan jag bestämmer mig för ett håll. En fou. Till slut kommer jag fram till den sista stationen, jag vill inte äta för jag är för trött, i stället somnar jag på en brits. När jag vaknar har det gått en och en halv timme och massor av löpare har passerat. En fou. Men nu är det inte långt kvar, bara den där engelska vägen.

Jag ville göra ett 100-mileslopp under hösten för att få erfarenhet och tänkte att Diagonale de Fous skulle bli bra, då kommer andra lopp att kännas enkla efteråt. Som ett vaccin mot elände. Kanske ett vaccin mot småelände i vardagen också. Tjusningen med att springa ultratrail är att det spiller över till resten av livet. Att vara en fou gör mig mindre gnällig, mentalt starkare och tryggare. Det är så sällan man får chansen att verkligen ta ut sig, som jag fick på Chemin de Anglais. Och nu vet jag att jag klarar av det och kan skratta eländet rakt i ansiktet. Som en dåre.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in