Att springa innebär att möta andra människor. Det är oftast oproblematiskt, såvida man inte tycker att det är obehagligt att synas i tajts med snor i ansiktet. En del av dessa möten kan till och med påverka våra liv – på gott och ont.

Ett sådant möte var när jag under ett segt långpass irrade ut på en gångbana längs den tungt trafikerade motorvägen. Mitt på sträckan såg jag ett par löparskor sticka ut ur ett buskage. När jag passerade sneglade jag in. Skorna tillhörde en ung kvinna som uppenbarligen hade gjort en ansats att ge sig ut och löpträna, men gett upp. Nu satt hon där, i löparkläder på en parkbänk två meter från en bullrig, smutsig motorväg och rökte en cigg. Det var befriande att se. Jag avundades nästan hennes beslut – att bara ge fan i springandet och ta en cigg bredvid motorvägen istället.

Jag brukar tänka på henne när träningen känns tung, för alla löpare känner så ibland – det är jag helt övertygad om. Jag hoppas bara att kvinnan på bänken vet om det också. Att hon inte är ensam. Att alla vi som springer har suttit med en cigg på den där bänken vid motorvägen och stirrat, men att man också kan springa förbi den, och lägga den bakom sig. Kilometer för kilometer. Det var det jag gjorde den dagen. Det är det jag gör varje dag.

Mötet med en halvnaken man i en mörk skog påverkade mig också, men på ett annat sätt. Det mötet ägde rum under ett kvällspass i augusti, när jag blev överrumplad av det tidiga mörkret. Försiktigt trippade jag hemåt i halvdunklet samtidigt som jag försökte urskilja stigens konturer. När jag tittade upp såg jag en skepnad framför mig på den smala skogsstigen. Jag stannade till, mest av förvåning.

Mannen tittade på mig med outgrundlig blick. Han bar ett par kortbyxor, kanske kalsonger, och hade ett gigantiskt skägg men var i övrigt naken. Jag kände igen honom – jag hade skymtat honom i skogen under sommarens pass – och jag visste under vilken presenning han bodde.

Det gick några sekunder. Min puls dunkade. Mörkret kändes plötsligt mörkare. Mannen lyfte armarna i en Jesus-liknande pose. Vill han ha en kram, tänkte jag.

Eftersom jag drar en gräns – det vet jag nu – vid att krama okända halvnakna män i en mörk skog så vände jag om och sprang. Jag tittade inte bakåt.

Kanske blev han lika rädd som jag och flyttade till en annan skog efter vårt möte. Kanske tyckte han bara synd om mig, som irrade runt i mörkret alldeles ensam. Kanske tänkte han att den där killen behöver nog en kram.

Det kommer jag inte att få veta. Däremot vet jag att något förändrades där. Jag tycker visserligen fortfarande om kramar – men jag springer inte gärna ensam i mörkret i skogen längre.

Nya numret – RW nr 9 – i butik torsdag 24 september 

Ta en tjuvtitt på allt du kan läsa om i nya numret

Så här gör du för att läsa Runner’s World digitalt

Prenumerera: 12 nr och en Garminprodukt 899 kronor

---