När löpningen spårar ur

När löpningen spårar ur


Redan som 14-åring diagnostiserades jag med anorexia. Jag fick behandling och friskförklarades efter ett år. Men jag var inte frisk, jag blev bara allt bättre på att dölja hur lite jag åt. Efter studenten, när mina föräldrar inte längre hade koll på mig, förvärrades sjukdomen och jag hamnade på ett slags behandlingshem.

Där gick jag upp 20 kilo, blev åter friskförklarad och började träna för första gången i mitt liv. I den här vevan fattade jag tycke för diskodans, började tävla och fick ganska snart förtroendet att undervisa på dansskolan. När det blev klart att min danstrupp skulle tävla i EM och VM bestämde jag mig för att bli den mest vältränade i truppen. Jag följde ett strikt kostprogram och började träna fem timmar om dagen – löpning, styrketräning och dans.

Jag fick ont i ryggen men trodde att det berodde på att jag var svag, så därför tränade jag ännu mer. Men i själva verket handlade det om att jag var övertränad. Samma ångest som tidigare hade drivit mig till svält, piskade nu ut mig i löpspåret och fick mig att fixera vid mat som ansågs nyttig. Jag sprang tills jag kände mig nöjd och ångestfri.

När ångesten kom tillbaka efter några timmar gav jag mig ut igen. Det gällde att springa slut på all energi, för kom jag hem efter ett pass och kände mig pigg, då tyckte jag inte att jag förtjänade att äta. Jag sprang minst tre gånger om dagen.

Om jag kände mig som i en bubbla när jag var anorektiker, kände jag mig som ortorektiker nu istället ständigt jagad. Jag sprang och sprang tills jag ramlade ihop och spydde i löpspåret. Något socialt umgänge hade jag inte, livet gick ut på att manipulera min omgivning – att dölja min träningsmängd och det faktum att jag levde på tonfisk i burk.

Under EM i dans kollapsade jag efter att vi hade framfört vår rutin. Efter den här händelsen började människor i min närhet förstå att allt inte stod rätt till. Följden blev att jag stängdes av från jobbet som danslärare. Det knäckte mig totalt. Mitt jobb var mitt liv, min identitet.

När det inte längre fanns någon anledning till att upprätthålla en fasad spårade jag ur totalt. En kväll sprang jag planlöst och oavbrutet i timme efter timme för att jag var så arg, och till slut ramlade jag ihop i ett dike.

Jag blev upphittad av min chef på dansskolan, som hade anat oråd. Han skjutsade mig till psykakuten. Därefter började en lång resa tillbaka. Jag började gå på Ylab i Stockholm, som var först i Sverige med att behandla personer med ortorexi. Där blev jag omhändertagen av en dietist, en psykolog och en personlig tränare.

För att jag skulle få ett sunt förhållande till löpningen lade min PT upp ett intervallprogram. Jag skulle springa i en minut och var sedan tvungen att gå tillbaka samma sträcka. Detta för att jag inte skulle få möjlighet att bara springa på i vanlig ordning. För varje vecka utökades löpsträckan och till slut fick jag springa i ett löpspår. Det viktiga var att det fanns ett start- och ett stoppläge, så att jag inte upprepade gamla mönster och bara svävade i väg.

Idag springer jag fem kilometer två gånger i veckan och styrketränar en gång i veckan. Jag berättar för min man när jag ger mig ut och vilket klockslag jag kommer att vara tillbaka. Dessutom använder jag mig av en löparapp för att hålla koll på mitt löptempo. Min utmaning är nämligen att inte pressa mig för hårt. Nu springer jag hela passet i femminutersfart; det är ett behagligt tempo.

Det är konstigt, i jämförelse med förr så tränar jag knappt någonting, ändå är jag i bättre form än någonsin. I dag orkar jag mer och jag är fri från ångest och fysisk smärta. Men jag vet att jag ständigt måste vara på min vakt så att problematiken inte kommer tillbaka, därför kallar jag mig för ”nykter” ortorektiker.

Nu känner jag mig fri, utan krav och måsten när jag springer. Jag behöver inte vänta tills solen har gått ner för att undvika att möta människor jag känner. Och jag behöver inte gömma mig i svarta kläder utan springer gladeligen i neonfärger och med stolt hållning – mitt på ljusa dagen.

Lisa Jisei har skrivit en hel bok om detta viktiga ämne:
Jag är sjuk: om manisk överhälsosamhet – ortorexi. Den kan du köpa här.


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Läs också

Lista: 29 superbra anledningar till att springa

Så här i slutet av säsongen kan det vara tufft att hitta motivationen att ge...

Läs mer

6 nummer av Runner’s World med trådlösa hörlurar på köpet!

Passa på! Nu kan du få 6 nummer av Runner’s World  tillsammans med ett par Defunc...

Läs mer

Skorna och platsen som ska göra det möjligt att spränga 2-timmarsgränsen på maran i vår!

Breaking2 närmar sig - nu släpps allt mer detaljer kring det uppseendeväckande rekordförsöket ifrån Nike.

Läs mer

Här är de bästa löprundorna i New York!

Sofia Hedström bor sedan 12 år tillbaka i New York. Här tipsar hon om bästa...

Läs mer

Fler intressanta artiklar

Ledarkrönika: Att springa fritt - en mänsklig rättighet

Chefredaktör Christer Wernhult om det uppmärksammande ämnet "Sexuella trakasserier mot löpare."

Läs mer
Löpare föder löpare

Så mycket påverkar mammans aktivitetsnivå under graviditeten.

Läs mer
Löpning ger smarta barn!

Att hjälpa barnen med läxläsningen i all ära. Förmodligen är det lika viktigt för dina barns skolresultat att ta med...

Läs mer
Så kan löpningen vara en väg till integration - vi springer med Inlöparna

En löpande mötesplats för svenskar och asylsökande flyktingar. Inlöparna är integrationsinitiativet som ser löpning som ett otvunget sätt att umgås.

Läs mer