Run in My World: Chamonix

Run in My World: Chamonix


Ultralöparen och UTMB-mästarinnan Rory Bosio om varför hon alltid vill tillbaka till sagolandskapen i de franska Alperna.

Löpning som fenomen har förändrats. Numera är löpning inte bara en hobby, en aktivitet att plåga sig igenom för att gå ner några kilo. Vår sport har blivit en egen kultur, en livsstil, mycket tack vare ett fåtal visionära eldsjälar runt om i världen. De har bidragit till att göra löpningen till en samlingsplats för mångfald och styrka. Det här är den fjärde artikeln där Runner’s World i samarbete med Jaybird, pratar med några av dessa visionärer om varför det bästa sättet att lära känna en plats på är – genom att springa.

Möt ultralöparen Rory Bosio från USA. Den 34 år gamla sjuksköterskan arbetar till vardags inom intensivvården, och slog igenom i världseliten på ultradistanserna genom att vinna det legendariska Ultra-Trail du Mont Blanc (UTMB) 2013. Bosio skapade historia i de franska Alperna det året genom att bli den första kvinnan att springa det 170 kilometer långa loppet under 23 timmar. I dag spenderar Bosio sina sommarmånader med att bo och springa i Chamonix, Frankrike – start- och målplats för UTMB och en av de hetaste platserna just nu i trailvärlden.

Så här är det att springa i Rorys värld – enligt henne själv:

”Att springa är min nyckel till lycka. Enkelt uttryckt, jag är som lyckligast när jag är ute och springer i bergen, antingen ensam eller med ett par vänner. Men även om jag älskar själva löpningen i sig, så är den egentligen mest ett sätt för mig att få vara ute i naturen. Jag känner mig fri och full av glädje när jag är omgiven av den vilda, vackra och naturliga världen – inte minst i Chamonix.”

 

Vill du se resten av Jaybirds Run Wild–filmer, klicka här.

”Jag vann UTMB 2013 och 2014. Jag älskar inte att tävla, men om jag kan prestera något så när bra i andras ögon då är det grädden på moset för mig. Min inställning handlar mer om att bara ge mig ut och ha en fin dag i bergen, att ta vara på ögonblicket. Det är något med Chamonix som gör att just det är lättare här än på andra ställen. Jag blev så förtjust i området och tävlingen att jag numera återvänder hit för att bo och springa här varje sommar.”


VYERNA

”Chamonix är oerhört vackert – en bergsby som är omgiven av de dramatiska bergstopparna i granit på både den franska och den italienska sidan. Vyerna är som bäst när du befinner dig ovanför trädgränsen, löpandes.

De flesta lederna här består av stigar, vilket jag föredrar. Det får mig att minnas hur det var att springa terränglopp som barn. Jag har tappat räkningen på hur många stigar jag har sprungit här genom åren, men det handlar om hundratals kilometer. Man tröttnar aldrig.

På sommaren växer det vilda blommor överallt. Ledsystemet i området är välskött, och vart du än vill springa finns det en stig eller led som tar dig upp på det berg eller den topp du vill nå.”


LJUDEN

”Jag springer oftast ensam, så jag brukar dela upp mina pass: ena halvan springer jag med en podd eller musik i mina lurar, andra halvan springer jag i tystnad. När man springer nära en by hör man ofta ljuden av vardagslivet där – som kyrkklockorna som ringer varje halvtimme. Det är väldigt charmigt. Men ju högre upp du kommer desto tystare blir det, särskilt när du har passerat trädgränsen.”

”Man hör löven rassla i vinden, fåglarna som kvittrar. Kossor och får som betar på hög höjd, med klockor runt halsen. Jag älskar det. Jag springer där uppe på berget och tittar ner på en äng eller i en liten dal och ser hundratals kor och får. Jag kan fortfarande höra deras klockor.

När jag är ute och springer i fem, sex timmar lyssnar jag på musik eller på en podcast under ungefär halva tiden. Min spellista är en mix av topplistemusik och sånt som tonåringar inte lyssnar på. Jag har skapat en spellista i samarbete med Jaybird med en del av den musik jag älskar att lyssna på när jag springer omgiven av den fantastiska miljön i Chamonix.”


SMAKERNA

”Maten här är magisk. Jag börjar min dag med en frukost bestående av havregrynsgröt med chiafrön, nötter och blåbär. Till det dricker jag en stor kopp kaffe. På det kan jag springa i flera timmar. Ska jag vara ute extra länge tar jag med mig en smörgås eller två, antingen en croissant med smält fransk ost på eller ett rejält bröd med mycket nötter och frön. Till det har jag lite tomat och avokado. Och det är ingen hemlighet att min konsumtion av rött vin och ost peakar när jag är här …”


ETT ANDRA HEM 

”Jag har lärt känna många andra löpare här genom åren. Chamonix är lite som ett Förenta nationerna i miniatyr; här finns människor från England, Australien, Sydamerika. Du behöver inte heller kunna prata flytande franska för att klara dig här. Min franska är förfärlig, och när jag börjar prata på min knackiga, brutna franska byter invånarna direkt till engelska. Men Chamonix är en turistort och ekonomin är beroende av turister så de har inga problem med det. Så fort du kommer ut på lederna så slipper du allt det där. Alla jag har lärt känna här bor i Chamonix på grund av bergen. Det är sådana människor jag älskar. Det här är den perfekta platsen för trail- och bergslöpning – och så har de dessutom den där franska livsstilen med fokus på det goda här i livet. Det är som hämtat ur en saga.”

****

Håll koll här för nästa del i serien Run in My World där Runner’s World och Jaybird utforskar andra heta platser i löparvärlden och hur de lokala eldsjälarna utvecklar vår sport.


Text:
Redaktionen/RORY BOSIO

Presenteras i samarbete med Jaybirdsport

Aprilnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • 33 modeller i vårens skotest
  • Kickstarta våren
  • 5 steg till effektivare träning
  • Carolina Gynning
  • Myllymäkis vinnarrecept
  • Ladda med rätt kost
  • Vila med Yinyoga
Sponsrat inlägg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Milano Marathon – bästa sättet att turista på

Milano Marathon – bästa sättet att turista på


Milano Marathon går av stapeln i april varje år. Unikt är att drygt 15 000 av löparna springer loppet som en stafett. I år tävlade loppets sko-sponsor Under Armour, i samarbete med Runner’s World, ut en startplats i stafetten. Nu är loppet avgjort och vi har stämt av upplevelsen med Rebecca Eriksson som fick hänga med till Milano!

Milano Marathon kan även springas som en stafett, vilket drygt 15000 löpare gjorde i år. Loppets skosponsor Under Armour bjöd i samband med loppet ner åtta löpare från Norden som fick chansen att springa loppets stafettinslag i två olika lag. Sträckorna varierade från 7–13 kilometer. Vi ställde några frågor till Rebecca Eriksson som var den lyckliga vinnaren i Runner’s Worlds tävling av resan till Milano Marathon tillsammans med Under Armour.

Rebecca tillsammans med en av sina stafettkompisar

Vad är skillnaden på att springa i lag mot att springa själv?
– Man delar både peppighet och nervositet med varandra och ”slipper” således hålla det för sig själv. Jag älskar att springa lopp på egen hand och känslan av att ha klarat något alldeles ensam. Men som lagidrottare i grunden så vurmar jag för teamkänsla och gemensam kraft. Med en stafett får man helt enkelt det bästa av två världar, både ett eget lopp i form av den egna sträckan samt ett gemensamt mål för alla att försöka nå. Dessutom får man avsluta med en hederlig, svettig gruppkram!

Vilken sträcka sprang du?
– Sträcka två, den var ganska exakt 10 kilometer.

Hur gick växlingen?
– Bra – till slut, haha! Jag gjorde en grov miss och tog mig först till fel växlingszon. Men eftersom jag alltid vill vara ute i god tid hann jag ändå placera mig i korrekt zon tills det var min tur att springa iväg. Själva växlingarna var tjusningen i loppet, att mötas av kompisen som precis sprungit och få en highfive och sista peppen inför sin egen sträcka.

Du sprang ju i Under Armours nya sko INFINITE. Vad tyckte du om skon?
– Den var inte bara väldigt snygg, utan den satt även skönt på foten och hade en perfekt dämpning. Skon känns lätt och ventilerade bra samtidigt som den höll fötterna torra – trots regnet som duggade nästan hela loppet.

Vad tyckte du om att springa i Milano?
– Det är alltid roligt att springa på andra platser än vad man vanligtvis gör, speciellt i nya städer. Jag vill påstå att det inte finns ett bättre sätt att turista än att ge sig ut och springa. Det var en relativt lättlöpt bana med få backar och breda gator att ta sig fram på, och italienarna var glada längs med banan.

Har du några tips eller andra lärdomar för andra som är sugna att springa ett stafettmaraton?
– Gör det, det är kul! Titta bara en extra gång på kartan var din växling ska ske så att du tar dig till rätt plats på första försöket. Och som i alla lopp: sänk axlarna, var lagom nervös, njut av andra löpare och få och ge energi till och från dem genom att ha roligt längs banan. ”Happy runners” smittar av sig.

Rebeccas vinnande motivering till varför just hon skulle vinna resan till Milano med Under Armour Nordics löd:

  • Är nyförälskad i löpning.
  • Sen gammalt förälskad i Italien.
  • Träffar gärna likasinnade och oliksinnade för att bli inspirerad och även få möjlighet att inspirera.
  • Behöver något KUL att se fram emot!
  • Älskar glass och har hört att den ska vara magisk i Milano! 

Nyfiken på skon som Rebecca sprang i? Läs mer om Hovr Infinite här

Sponsrat inlägg
Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners’ Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner’s World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta.

Klicka här för att bli prenumerant

 

 

 

Sponsrat inlägg
Trail och vin i Toscana

Trail och vin i Toscana


Slingrande stigar över Toscanas böljande kullar och undersköna vingårdar. Kenneth Gysing drömmer sig bort från vintern i Svedala till italienska Siena, där sprang han Ecomarathona del Chianti i oktober och lärde sig att spotta ut vin.

Jag ligger hemma i sängen och dagdrömmer, vinterstormen Alfrida ylar utanför huset, får fönstren att skallra. Men jag är långt borta, jag är i Italien igen, i slutet av oktober förra året. Jag blundar och ser mig sitta utanför en bar under en strålande italiensk sol efter att ha gått i mål i Ecomarathona del Chianti, känner hur huden puttrar av nya härliga D-vitaminer. Imman från ölglaset fuktar handflatan när jag lyfter det till en skål.

– Cin, cin, Alf, grymt kutat, säger jag!

Alf Tumble, vinexpert för DN och lysande löpare, höjer blicken från mobilen, lyfter glaset lätt frånvarande, han har den senaste halvtimmen varit fullt upptagen med att försöka hitta resultaten från loppet på nätet. Jag och brorsan har inte lika bråttom med att hitta resultaten, vi hade inte lika bråttom i mål som Alf. Det ska också tilläggas, alla vi tre sprang bara halva distansen, 21 kilometer, men det räckte rätt bra.

– Oj, oj vilka backar, suckar brorsan och tar sig för krampande vader.

– Äsch då, det var värre när jag sprang i Dolomiterna, där var det så brant att man ramlade baklänges när det var som värst, säger jag.

Jag är mån om att ge min lillebror de rätta perspektiven på tillvaron, men det är sällan han är mottaglig för mina ödmjuka reflexioner på löparlivet. Brorsan bara blundar stumt mot solen och tar en rejäl klunk iskall öl. Vi är båda grymt nöjda, klockan är strax efter lunch i den lilla byn Castel Nuovo Berardenga i hjärtat av Toscana, vi har klarat av en förfärlig massa höjdmeter och nu väntar vi på att de som springer maratondistansen ska komma i mål.

Det lär ta ett tag, men vi har absolut ingen brådska, vi är så nöjda så med att bara sitta ner. Halvmaran här är en av de vackraste halvmaror jag sprungit, och helmaran ska vara lika vacker. Banan går på slingrande stigar och grusvägar upp och ner över Toscanas böljande kullar, upp och ner mellan undersköna vingårdar och välansade vinrankor och väldiga cypresser.

Om man sedan uppskattar skönheten i landskapet med alla dess höjdmeter, beror förstås lite på hur man tränat innan. Jag och brorsan hade bara krut för en halvmara den här gången, dessutom hade vi gått en nästan fem timmar lång vinprovarpromenad dagen före. Det låter kanske som ett extraordinärt okonventionellt upplägg inför ett lopp, och det var det.

Men för att ta det från början:

– Vad sägs om att åka till Siena och springa en mara och prova vin med en grupp resenärer, DN:s vinexpert Alf Tumble hänger också på? frågar resechefen på Runner’s World, Patrik ”Ydan” Yderberg.

Det är förstås bara att tacka ja. Jag har alltid drömt om att få se Siena, den urgamla italienska staden som sägs vara grundad av de mytiska etruskerna, med en ringmur från medeltiden runt stadskärnan och ett stort torg i mitten av staden, Piazza del Campo. Där rider man två gånger om året en ”Palio”, en hästkapplöpning, också den med anor från medeltiden, där olika ”hus” i staden representeras av varsin ryttare. Ryttarna rider barbacka, de gör allt för att vinna, segraren vinner en stor summa pengar och stor ära. Det är trångt på banan runt torget, det är farligt, många ryttare faller av hästarna, ibland slår de halvt ihjäl sig.

Samtidigt funderar jag: ”vinprovning och löpning, hur ska det gå ihop?” Jag tycker om vin, jag har med åren lärt mig skilja mellan bra och dåligt vin (dåligt vin blir man sur av, bra vin blir man glad av), men hur få ihop det med löpning?

– Inga problem, säger Alf Tumble, då vi ses på ett planeringsmöte före resan. Man spottar ut vinet när man provar vin.

Jag vet ju det, det känns bara aningens oekonomiskt, och nästintill emot universums ordning och natur. Och som brorsan kommer att säga längre fram, efter att ha spottat ut vin fjorton gånger på olika vingårdar och svalt den femtonde gången:

– Jag tycker nog vin är mycket godare när man sväljer.

Men Alf hade förstås inte klarat sig länge i branschen om han svalt vin varje gång han provat. Han har skrivit om vin för DN i över ett decennium, han provar massor av viner dagligen, och tränar samtidigt löpning på seriös nivå.2017 sprang han första gången under tre timmar på maran, i Frankfurt Marathon. Man skulle kunna kalla honom för en ”spottfåne”, om det inte vore för uselt!

Jag dagdrömmer vidare i sängen hemma med vinterstormen ylande runtomkring, och ser hur vi landar i Bologna. Brorsan är som sagt med, och hans sambo Agneta, och ett glatt gäng vinälskande löpare, som tas emot av guiden Sandy. Brorsans sambo har ingen tanke på att springa något lopp, hon har siktet inställt på att promenera en mil eller så, och fokusera på det italienska köket och vinprovningen. Som det står i programmet inför resan, det här är en resa mer för upplevelse och mindre för prestation. Loppet har för många höjdmeter för att man ska kunna sätta PB, bättre då att hitta ett tempo där man förmår höja blicken och ta in de vackra omgivningarna.

Dagen efter ankomst och buss till Siena och inkvartering på stiliga NH Siena Hotel, ett par hundra meter från ringmuren, åker vi buss ut till den första vingården. Vi får varsitt glas i handen, med ett svalt skimrande vitt vin som ser mycket drickbart ut, och en lång föreläsning om vingårdens druvor i allmänhet och innehållet i glaset i synnerhet. Här odlas det Chianti, och jag erinrar mig osökt en Bellmanfest i Hagaparken något år efter gymnasiet och i ett annat millennium än det nuvarande, då det dracks Chianti Ruffino ur flaskor med bastkorg runtomkring. Jag minns det som ett vin man blev både glad och dansant av, det var på den tiden då man var ung och oförståndig och ännu aldrig hade kommit på tanken att spotta ut vin.

När föreläsningen är slut smakar vi på vinet, och jag kollar in brorsan, och brorsan kollar in mig. Vi spottar ut vinet samtidigt, vi nickar värdigt till varandra och känner oss som ansvarsfulla och vuxna människor. Det är ju också ett lopp i morgon.

Alf och guiden Sandy tar täten och vi vandrar från vingård till vingård, solen bränner trots att det är sent i oktober, vi smakar och spottar så tungorna domnar, och förstår att vin verkligen är en hel vetenskap. Vid den sista vingården så tittar jag på brorsan och brorsan tittar på mig. Hoppsan, där blev det visst en klunk vin i alla fall, och en bit ost till det.Och jag ger brorsan rätt, prova vin i alla ära, men vin smakar ändå bäst när man sväljer det!

Efter fem timmars vinprovarpromenad och middag med pizza blir det inga problem med sömnen. Innan jag somnar tänker jag med viss bävan på hur det ska kännas i benen dagen efter när vi ska springa. Men den morgondagen, den sorgen!

Starten dagen därpå går 9.30, från Piazza Marconi i Castelnuovo Berardenga. Jag älskar italienska, det är en underbar klang i ortnamnen. Det är ganska svalt i luften innan solen gått upp, men stämningen är hög i startfållan. Alf är lite orolig för en krånglande vad, påstår att han har ”gubbvad”, men av det märktes inget på uppvärmningen. Så är han ju också en tonåring i jämförelse med brorsan och mig. Tonårsvad?

– Inget jäkt nu. Jag har varit skadad, jag är egentligen inte i form för en halvmara, säger brorsan på startlinjen.

– Det är lugnt – det är ju själva grejen här, att vi ska springa ihop, i dag är vi ”Brothers in arms”, säger jag.

– Mmm, säger brorsan med lätt frånvarande blick, på väg in i bubblan.

Och starten går!

Det är en alldeles underbar början på loppet, med två kilometers utförslöpning. Vi lutar oss tillbaka och låter benen rulla.

Vi rullar på och rullar på och så planar det ut och så är det roliga slut.

– Oj, oj vilken backe, man kan ju lika gärna gå, suckar brorsan.

Vi går när det är som brantast, löper när det planar ut, rusar när det går utför. Vi är några löpare som följs åt, en kompakt man med silvergrått hår och ben som telefonstolpar springer förbi oss i alla uppförsbackar, men när det går utför så kommer vi ifatt och rullar förbi. Efter femton kilometer och på ett flackare parti börjar vi prata. Mannen kommer från Milano, han berättar att han har sprungit det här loppet i många år, han älskar landskapet, himlens höjd, han blir glad i själen av att springa här. När det börjar gå utför igen, och brorsan och jag rullar ifrån, ropar han, ”I´m sixty years old!” Jag vinkar bakåt, och ropar tillbaka, ”I´m sixtyone”!

– He, he, skrockar brorsan, och vi drar järnet och hoppas att han inte hinner ifatt oss i nästa uppförsbacke.

Vi löper i skuggan längs långa alléer av väldiga cypresser, solen lyser varm, vätskestationerna har allt man kan önska och lite till: vatten, sportdrycker, ost korv, russin, nötter, bananer – italienarna är livsnjutare också när det kommer till traillopp. Det är tuffa uppförsbackar och fantastiska utförslöpor, och snart bara någon kilometer kvar.Det är fint att springa med brorsan, härligt att höra honom stånka och pusta i uppförsbackarna på en ljudnivå ett par decibel högre än jag själv. Alf for i väg som en blixt redan i starten, verkade inget fel på vaden, kan tro han spottade upp sig!

Vi kommer i mål, klockan är inte ens lunch, och vi har redan fixat en halvmara. Vi hittar Alf i solen vid ett bord utanför en bar böjd över mobilen, och sätter oss bredvid.

–Ölprovning, säger jag till brorsan.

–Skulle tro det, säger brorsan.

–Spotta ut?

–Skulle inte tro det, säger brorsan.

–Skål och välkomna, säger Alf.

Ecomarathona del Chianti är över för den här gången. Men hemma i sängen i januari 2019, med en ylande Alfrida utanför, är jag där ännu!

I år åker vi till Ecomarathona del Chianti igen – häng med RW Travel Club!

 

Run in My World: New York City

Run in My World: New York City


Knox Robinson är skribent, DJ, och en av grundarna till Black Roses Run – en av New Yorks hetaste ”running crews”. Här berättar han om energin som gör att New York ständigt rör sig framåt.

Löpningen som fenomen har förändrats. Löpning är inte längre bara en hobby eller en fritidsaktivitet – något man måste genomlida för att bli av med några trivselkilon. Tack vare några få visionärer i städer runtom i världen har löpningen utvecklats till en egen kultur. En livsstil. En mötesplats som hyllar olikheter och styrka.

I en serie artiklar, som produceras i samarbete med Jaybird, pratar vi med några av dessa visionärer om varför löpning är det bästa sättet att upptäcka en ny stad. Här möter du Knox Robinson. Den förra chefredaktören för FADER magazine är numera verksam som DJ, skribent och mindfulness-expert och grundare av Black Roses Run – en av New York Citys hetaste ”running crews”. Här berättar han med egna ord om hur det är att springa i hans värld.

* * *

”När jag och min partner kom på idén att skapa en icke-traditionell löpargrupp, Black Roses NYC, handlade det inte om att vi försökte ’göra’ något. För oss handlade det om att skapa en plattform för alla de som hakade på löparboomen under 2011 och 2012. Då kom det fram massor av nya löpare från oväntade håll och med olika bakgrund. Black Roses ger dem ett sammanhang där de kan dela med sig av sina idéer om vad löpning och kultur är. Jag vill att Black Roses ska spegla upplevelsen av världens bästa stad ­– en stad ständigt på jakt efter det unika, det vackra.”

Upplevelserna
”Som löpare i New York City måste du delta i och kommunicera med staden som vore den ett levande väsen. Det låter kanske löjligt, men vi väljer alltid rundor som har en speciell, lite dold energi. Vi springer längs vattnet så ofta vi kan. Av säkerhetsskäl och för upplevelsens skull undviker vi trafikerade stråk, även om det vore coolt att hoppa över bilar. Vi är verkligen en del av staden – både den mänskliga och den fysiska.”

”Det är en av anledningarna till att vi älskar att springa längs The High Line, en gammal tåglinje som löper längs västra sidan av Manhattan. Den får oss att reflektera över beständigheten i det vi gör. De ursprungliga träd och grässorter som har planterats på The High Line fanns en gång i tiden över hela Manhattan. Och The High Line var en gång i tiden en järnväg för industrin, och nu är det en park. Saker och ting förändras, och människor förändras. Därför är det viktigt att ta vara på stunden – att ta vara på varje löprunda.

 

Ljuden
”Jag har en bakgrund inom musik, och var tidigare chefredaktör för FADER. New York är en musikalisk stad, tack vare sin kultur. Staden är en smältdegel när det gäller all sorts musik, från jazz och hiphop till salsa och afro-kubansk musik till fantastisk indisk klassisk musik.

Jag lyssnar inte alltid på musik när jag springer. Ibland, som under hårda tempopass, försöker jag att inte fokusera så mycket på puls och fart och stegfrekvens utan istället ta in stadens vibbar – och det får jag energi av.”
”Det är först nyligen som jag har börjat lyssna på musik när jag springer, inte minst tack vare nya, bättre tekniska produkter. Jag lyssnar på två sorters musik när jag springer: antingen en
Jay Electronica mixtape, eller en från Mos Def där han rappar till låtar av Marvin Gaye. Så det blir mest sådant, och så har jag en låtlista med mer spirituell musik som jazz, eller sax med sitar och harpa: Coltrane, Pharaoh Sanders, Carlos Santana. I princip kan det bli antingen spirituell jazz eller musik med lågt BPM, som ’trap music’. Jag har skapat en egen låtlista tillsammans med Jaybird som speglar min upplevelse av att springa genom New York City.”

Smakerna
”Vi har två grundprinciper när vi planerar våra rundor. Dels vill vi att underlaget ska ha en viss struktur; den där råa känslan som väcker fötterna till liv, som man hittar i hamnen i Brooklyn eller på en byggarbetsplats efter stängningsdags. Dels vill vi att våra rundor ska avslutas på en riktigt bra restaurang – som i sin tur gärna får ligga ett stenkast ifrån en skivaffär.”

Loppet
”Jag har sprungit New York City Marathon 9 gånger. Att springa världens största maraton med över 50 000 andra löpare gör dig omedelbart till en del av New York. Man känner direkt en samhörighet med staden, och inte bara rent fysiskt. Att springa genom New York är en fantastisk upplevelse, som mycket väl kan vara i paritet med att få se sina barn födas.

Veckan före loppet förbereder sig hela staden för maran, räcker ut en hand, välkomnar dig. Som en gång i slutet av ett träningspass när en taxi började köra jämsides med mig. Efter ett tag lutade föraren sig ut och ropade: ’Looking good!’

New York City och dess invånare respekterar dig när det drar ihop sig mot maran. Det betyder däremot inte att cyklister och taxichaufförer inte försöker köra över dig, eller att dina kollegor inte blir trötta på att lyssna på ditt träningssnack. Däremot kommer okända människor att hälsa på dig, berömma dig för din insats och försäkra dig om att det kommer att gå bra på loppet.”

* * *

Läs mer i Runner’s Worlds och Jaybirds artikelserie om löpande visionärer i Tokyo, London, och Chamonix och om hur de utvecklar löpningen som kulturellt fenomen.

 

Sponsrat inlägg
Italien från kust till kust

Italien från kust till kust


Vi är tolv svenskar som inte riktigt vet vad vi har gett oss in på. Under fyra dagar i juni ska vi springa genom Italien. Det känns lite nervöst men samtidigt väldigt spännande. Vi känner knappt varandra, bortsett från våra egna lagmedlemmar, och vi kommer från olika bakgrunder med olika erfarenheter av löpning. Det vi vet med säkerhet är, att vi alla är här av samma anledning – vi älskar löpning!

Vi har samlats i staden Cattolica på östkusten för att springa Italy coast to coast. Det är ett äventyr som man genomför tillsammans med minst tre vänner. I mitt lag hade jag sällskap av tre vänner från löparforumet ASICS Frontrunner.

Benen flyger fram

Första dagen består av fyra delsträckor som är mellan 13 och 22 kilometer långa. Alla i laget ska få springa varsin sträcka. Alla ska få snöra på sig skorna och känna hur det är att löpa genom Italien, vi är förväntansfulla likt barn på julafton. Före lunch hinner vi med två delsträckor som tar oss från Cattolica till en liten bit in i landet. Jag springer andra delsträckan. Det är en vacker runda som börjar tufft med 9 kilometer stigning. Hjärtat och benen får jobba, men utsikten på vägen upp gör varje steg värt att springa – det är gröna, böljande landskap så långt ögat når, kryddat med lapptäcksliknande odlingsfält. Med cirka 4 kilometer kvar till mål på min delsträcka uppenbarar sig en turkos insjö omgärdad av ståtliga berg. Benen flyger fram nerför sluttningen, och snart är jag framme, tänk om jag kan svalka mig i sjön?

Det är totalt 13 lag som deltar i loppet med deltagare från olika länder som England, Belgien, Israel och Spanien. En del snabba, en del mindre snabba. En del tävlingsfokuserade, en del mindre tävlingsfokuserade. Män och kvinnor. Äldre och yngre. De här olikheterna tycker jag är den stora charmen med loppet. Alla kan delta. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar. Det spelar således ingen roll om ditt lag var först eller sist på föregående sträcka. Vi hejar fram alla lagen både vid start och mål. Det viktigaste är inte tävlingen, det viktigaste är upplevelsen. De italienska arrangörerna påpekar detta med jämna mellanrum på charmig italienengelska: ”Don’t forget the view. It’s beautiful. It’s a little bit up, a little bit down, then up again, and VERY beautiful. No problem”.

Artikelförfattaren får langning i solen. Foto: Thomas Pickelner

Minst en löpare från varje lag springer respektive delsträcka och de andra lagmedlemmarna får transportera sig med bil. På majoriteten av delsträckorna kan bilen följa löparen längs vägen och bara på ett fåtal sträckor får löparen klara sig själv någon kilometer. Tack vare den starka supporten av mina lagmedlemmar i bilen känner jag mig trygg inför varje start och jag behöver inte starta med extra energi, extra kläder eller löparväska innehållande vätskeblåsa eller liknande. Bilen och lagmedlemmarna finns alltid där och servar mig. Det enda jag behöver är ett par löparskor, sen kan jag ge mig iväg. Det är en frihetskänsla.

Det finns så klart en del utmaningar med ett äventyr som detta. Förutom att det är runt 30 grader varmt ska du och din kropp klara av att springa i fyra dagar. Kroppen ska vara stark och vätske- och energinivåerna ska hållas stabila. Många delsträckor är väldigt kuperade, samt på asfalt, vilket gör att man känner sig ganska mör i benen efteråt. Vissa morgnar är man mer stel än andra och alla har vi olika tips och tricks för att lösa detta. Vissa stretchar eller kör yoga på morgnarna och kvällarna. Andra smörjer in sig. Vissa gör ingenting och det går bra ändå. Som sagt, alla har vi olika erfarenheter av löpning och alla kroppar fungerar olika.

En resa för smaksinnet

Upplägget ser ungefär likadant ut varje dag: Vi går upp tidigt för att äta frukost á la Italien, ibland bara bröd, sylt och en croissant. (Jag skulle vilja påstå att frukost inte är italienarnas starkaste sida men man kan alltid få en sagolikt god kaffe. Som vanligt gör italienarna de löpande kaffekonnässörerna nöjda!) Efter frukost avverkas två delsträckor innan det är dags för lunch. Lunchen serveras oftast på en lokal restaurang eller på ett tillfälligt uppdukat bord i den by vi är i för tillfället. Allting känns väldigt gemytligt och italienskt. Efter lunch är det vanligtvis en delsträcka kvar innan dagens löpning är avklarad. På kvällarna finns det gott om tid att utforska den stad vi befinner oss i, umgås med de andra lagen och förbereda kroppen för nästa dag.

Vår löpning genom Italien är inte enbart löpning genom fantastiska landskap och härligt umgänge med likasinnade. Det är även en resa för smaksinnet. Om frukost, enligt mitt tycke, inte är italienarnas bästa sida kompenserar de med att leverera underbar mat och goda viner dygnets resterande måltider. Närmare kusterna serveras fisk och skaldjur direkt från havet. Inne i landet får vi kött och grönsaker av bästa kvalitet. När vi springer genom Toscana bland olivlundar, vingårdar och böljande gröna kullar, serveras viner som säkerligen producerats på någon av de vingårdar som vi löper igenom. För att inte tala om all god glass som tillverkats i stövellandet!

Att få åka på en resa som kombinerar löpning med den italienska naturen, maten, kulturen och umgänget med de andra lagen är helt magiskt. Att få skymta kuststaden Cecina di Marina, när jag närmar mig slutet på dag fyra är också häftigt. Det är så skönt att äntligen se horisonten igen, efter alla kilometer genom landet. När jag har sprungit igenom en stor pinjeskog uppenbarar sig en magnifik strand och havet som ser så inbjudande . Jag vill definitivt åka tillbaka nästa år.

Svenskarna i stafetten. Foto: Thomas Pickelner

Det här är Italy coast to coast

Vad: Ett lopp på 220 kilometer som går i juni varje år från staden Cattolicia på italienska östkusten till staden Cecina di Marina på västkusten. Det är en stafett där man i lag om fyra personer springer olika delsträckor under fyra dagar. Medan en av lagmedlemmarna springer följer resten efter i bil.

Vilka kan delta? Alla kan vara med och nivån på deltagarna är väldigt varierad. Varje delsträcka har en gemensam start och alla får avsluta sin delsträcka i det tempo som passar.

LÄS MER OM RESAN OCH HUR DU SJÄLV FÖLJER MED HÄR!

Run in My World: Tokyo

Run in My World: Tokyo


Fotomodellen, DJ:en och löparprofilen Lono Brazil III crew leader berättar om skönheten hos en stad som håller på att förälska sig i löpning.

Löpningen har förändrats. Det är inte längre bara en hobby eller något man genomlider för att gå ner några kilon. Inspirerad av löparprofiler världen över har sporten istället blivit en egen kultur och en livsstil. En samlande plats som hyllar olikheter och allas styrkor. Vi har, i samarbete med Jaybird, pratat med några av de här profilerna och frågat vad som gör löpning till det bästa sättet att närma sig en stad på.

Här kan du läsa, med deras egna ord, om hur det är att springa i just deras värld.

* * *

När jag växte upp och fick ett kreativt jobb passade jag inte riktigt in i den traditionella löparkulturen. Och som löpare passade jag inte in på den kreativa scenen. Det var inte förrän jag började springa med The Bridgerunners 2012 (anses vara den första running crew) och Black Roses (grundad av running crew-pionjären Knox Robinson) i New York, som jag kände att jag hittade rätt. Mina två världar, löpningen och kreativiteten, förenades.

När jag flyttade tillbaka till Tokyo där jag växte upp, hittade jag en liknande löpargrupp, Athletic Far East Club (AFE). Vi träffas och springer på onsdagar, men det är som att löpningen nästan kommer i andra hand, det viktigaste är att man ska umgås med kompisarna. Träningen blir av, men efter din egen plan. Och man ser löpare som man aldrig skulle trott vara löpare.

 

Inom musiken, eller modevärlden eller konsten, tenderar människor att hålla sig borta den traditionella sidan av idrott. Och inom den traditionella hälsoinriktade idrottsvärlden ser man inte så många med kreativa yrken. Men inom grupper som AFE så träffar man likasinnade. Min grupp inspirerar mig, du kan vara musiker eller vad som helst, och det är det bästa. Det krävs bara en kropp för att kunna gå ut och springa och när du har hittat en community med ett gemensamt intresse så kommer sammanhållningen automatiskt.


Sevärdheterna

Här i Tokyo slutar man inte jobba förrän ungefär klockan 19, så vi ger oss inte ut och springer förrän vid niotiden på kvällen. AFE träffas varje onsdagskväll vid ett badhus mitt i stan. Det är en väldigt typisk japansk grej, det där med badhusen. Jag gillar egentligen inte att springa där alla andra springer, som vid kejasarpalatset, men på onsdagarna springer vi raka vägen till Shibuyakorsningen, en riktig turistmagnet i hjärtat av Tokyo.

Vi springer genom människohavet och ljusen mitt i stan eftersom det här inte är ett regelrätt träningspass, det är ett socialt pass. Tokyo blir allt mer populärt bland turister och vi välkomnar verkligen besökare. Och vem skulle inte vilja springa genom just Shibuyakorsningen? I vanliga fall stannar folk bara och tar en bild men när man springer genom den blir det en helt annan upplevelse.

Efter vår knappa halvmil långa löptur följer vi de japanska sederna och går till badhuset, som är som ett spa, och tvättar oss. Det är en väldigt gammaldags grej att göra.

Ljuden

Att springa genom Tokyo är mycket mer fridfullt än man kan tro. Ja visst, det är hektiskt, men en annan typ av hektiskt än på många andra ställen. I Tokyo kan man höra sig själv tänka. Det är inte fullt så galet som det verkar.

Det finns gånger då jag bara vill komma bort från allt och inte lyssna på musik när jag springer, men jag springer ofta med musik. Musiken sätter tempot för min löpning. Det är så jag skapar spellistor. Jag har skapat en tillsammans med Jaybird och den har en mix av musik så att det alltid finns något som passar för just det pass du ska köra.

Smakerna

Efter våra onsdagspass går vi alltid ut och tar något att dricka. Om det är fint väder tar vi med oss några öl och går vi till en parkeringsplats nära badhuset där vi träffas. Jag brukar oftast köra på japansk öl. En annan favorit, som du kan köpa i livsmedelsaffärerna, är grönt te blandad med sake, som en drink. Det är uppfriskande!

Om vi inte hänger ute brukar vi gå till en kinesisk restaurang i närheten och äta stekt ris eller stekta dumplings.

Stilen

Löpningen i sig är en ventil där du kan få ut tankar du har i huvudet. Du springer och låter kroppen släppa loss. För mig, och många av mina lagkamrater som också har kreativa yrken, är löpningen också ett sätt att få uttrycka sig genom vad vi har på oss.

Ja, man vill ju ha funktionella träningskläder, men man vill också känna sig bekväm. När jag bestämmer vad jag ska ha på mig när jag springer brukar jag utgå från en viss färgskala och inkluderar plagg som inte är löparkläder. Till exempel kan jag ha en keps eller hatt från min affär Union Tokyo – Tokyogrenen av L.A. Streetwear Boutique. Kläderna är inte designade för löpning, men de sticker ut och ger mig möjlighet att visa vem jag är. Att sätta ihop en cool löparoutfit och gå ut och springa är ett bra sätt att hitta sitt uttryck utanför sitt vanliga jobb.

Känslan

Det finns ett surr i Tokyo runt de Olympiska spelen som ska äga rum här 2020. Folk anstränger sig att leva mer hälsosamt och har till exempel börjat springa. Det är lite av en hemlighet ända tills du kommer hit, men Japan har en riktigt häftig löparkultur – det finns en enorm löparcommunity här. Olympiska spelen har verkligen uppmuntrat människor att komma ut och svettas.

* * *

Håll utkik efter kommande delar av Run My World i Runner’s World och andra sätt som Jaybird utforskar den globala löparkulturen och hur communities världen över utvecklar sporten.