Run in My World: Chamonix

Run in My World: Chamonix

För prenumeranter av Ingen

Ultralöparen och UTMB-mästarinnan Rory Bosio om varför hon alltid vill tillbaka till sagolandskapen i de franska Alperna.

Löpning som fenomen har förändrats. Numera är löpning inte bara en hobby, en aktivitet att plåga sig igenom för att gå ner några kilo. Vår sport har blivit en egen kultur, en livsstil, mycket tack vare ett fåtal visionära eldsjälar runt om i världen. De har bidragit till att göra löpningen till en samlingsplats för mångfald och styrka. Det här är den fjärde artikeln där Runner’s World i samarbete med Jaybird, pratar med några av dessa visionärer om varför det bästa sättet att lära känna en plats på är – genom att springa.

Möt ultralöparen Rory Bosio från USA. Den 34 år gamla sjuksköterskan arbetar till vardags inom intensivvården, och slog igenom i världseliten på ultradistanserna genom att vinna det legendariska Ultra-Trail du Mont Blanc (UTMB) 2013. Bosio skapade historia i de franska Alperna det året genom att bli den första kvinnan att springa det 170 kilometer långa loppet under 23 timmar. I dag spenderar Bosio sina sommarmånader med att bo och springa i Chamonix, Frankrike – start- och målplats för UTMB och en av de hetaste platserna just nu i trailvärlden.

Så här är det att springa i Rorys värld – enligt henne själv:

”Att springa är min nyckel till lycka. Enkelt uttryckt, jag är som lyckligast när jag är ute och springer i bergen, antingen ensam eller med ett par vänner. Men även om jag älskar själva löpningen i sig, så är den egentligen mest ett sätt för mig att få vara ute i naturen. Jag känner mig fri och full av glädje när jag är omgiven av den vilda, vackra och naturliga världen – inte minst i Chamonix.”

 

Vill du se resten av Jaybirds Run Wild–filmer, klicka här.

”Jag vann UTMB 2013 och 2014. Jag älskar inte att tävla, men om jag kan prestera något så när bra i andras ögon då är det grädden på moset för mig. Min inställning handlar mer om att bara ge mig ut och ha en fin dag i bergen, att ta vara på ögonblicket. Det är något med Chamonix som gör att just det är lättare här än på andra ställen. Jag blev så förtjust i området och tävlingen att jag numera återvänder hit för att bo och springa här varje sommar.”


VYERNA

”Chamonix är oerhört vackert – en bergsby som är omgiven av de dramatiska bergstopparna i granit på både den franska och den italienska sidan. Vyerna är som bäst när du befinner dig ovanför trädgränsen, löpandes.

De flesta lederna här består av stigar, vilket jag föredrar. Det får mig att minnas hur det var att springa terränglopp som barn. Jag har tappat räkningen på hur många stigar jag har sprungit här genom åren, men det handlar om hundratals kilometer. Man tröttnar aldrig.

På sommaren växer det vilda blommor överallt. Ledsystemet i området är välskött, och vart du än vill springa finns det en stig eller led som tar dig upp på det berg eller den topp du vill nå.”


LJUDEN

”Jag springer oftast ensam, så jag brukar dela upp mina pass: ena halvan springer jag med en podd eller musik i mina lurar, andra halvan springer jag i tystnad. När man springer nära en by hör man ofta ljuden av vardagslivet där – som kyrkklockorna som ringer varje halvtimme. Det är väldigt charmigt. Men ju högre upp du kommer desto tystare blir det, särskilt när du har passerat trädgränsen.”

”Man hör löven rassla i vinden, fåglarna som kvittrar. Kossor och får som betar på hög höjd, med klockor runt halsen. Jag älskar det. Jag springer där uppe på berget och tittar ner på en äng eller i en liten dal och ser hundratals kor och får. Jag kan fortfarande höra deras klockor.

När jag är ute och springer i fem, sex timmar lyssnar jag på musik eller på en podcast under ungefär halva tiden. Min spellista är en mix av topplistemusik och sånt som tonåringar inte lyssnar på. Jag har skapat en spellista i samarbete med Jaybird med en del av den musik jag älskar att lyssna på när jag springer omgiven av den fantastiska miljön i Chamonix.”


SMAKERNA

”Maten här är magisk. Jag börjar min dag med en frukost bestående av havregrynsgröt med chiafrön, nötter och blåbär. Till det dricker jag en stor kopp kaffe. På det kan jag springa i flera timmar. Ska jag vara ute extra länge tar jag med mig en smörgås eller två, antingen en croissant med smält fransk ost på eller ett rejält bröd med mycket nötter och frön. Till det har jag lite tomat och avokado. Och det är ingen hemlighet att min konsumtion av rött vin och ost peakar när jag är här …”


ETT ANDRA HEM 

”Jag har lärt känna många andra löpare här genom åren. Chamonix är lite som ett Förenta nationerna i miniatyr; här finns människor från England, Australien, Sydamerika. Du behöver inte heller kunna prata flytande franska för att klara dig här. Min franska är förfärlig, och när jag börjar prata på min knackiga, brutna franska byter invånarna direkt till engelska. Men Chamonix är en turistort och ekonomin är beroende av turister så de har inga problem med det. Så fort du kommer ut på lederna så slipper du allt det där. Alla jag har lärt känna här bor i Chamonix på grund av bergen. Det är sådana människor jag älskar. Det här är den perfekta platsen för trail- och bergslöpning – och så har de dessutom den där franska livsstilen med fokus på det goda här i livet. Det är som hämtat ur en saga.”

****

Håll koll här för nästa del i serien Run in My World där Runner’s World och Jaybird utforskar andra heta platser i löparvärlden och hur de lokala eldsjälarna utvecklar vår sport.


Text:
Redaktionen/RORY BOSIO

Presenteras i samarbete med Jaybirdsport

Sponsrat inlägg
Run in My World: Tokyo

Run in My World: Tokyo


Fotomodellen, DJ:en och löparprofilen Lono Brazil III crew leader berättar om skönheten hos en stad som håller på att förälska sig i löpning. Löpningen har förändrats. Det är inte längre bara en hobby eller något man genomlider för att gå ner några kilon. Inspirerad av löparprofiler världen över har sporten istället blivit en egen kultur och en livsstil. En samlande plats som hyllar olikheter och allas styrkor. Vi har, i samarbete med Jaybird, pratat med några av de här profilerna och frågat vad som gör löpning till det bästa sättet att närma sig en stad på. Här kan du läsa, med deras egna ord, om hur det är att springa i just deras värld. * * * När jag växte upp och fick ett kreativt jobb passade jag inte riktigt in i den traditionella löparkulturen. Och som löpare passade jag inte in på den kreativa scenen. Det var inte förrän jag började springa med The Bridgerunners 2012 (anses vara den första running crew) och Black Roses (grundad av running crew-pionjären Knox Robinson) i New York, som jag kände att jag hittade rätt. Mina två världar, löpningen och kreativiteten, förenades. När jag flyttade tillbaka till Tokyo där jag växte upp, hittade jag en liknande löpargrupp, Athletic Far East Club (AFE). Vi träffas och springer på onsdagar, men det är som att löpningen nästan kommer i andra hand, det viktigaste är att man ska umgås med kompisarna. Träningen blir av, men efter din egen plan. Och man ser löpare som man aldrig skulle trott vara löpare. https://youtu.be/fzsm1HJsQDQ   Inom musiken, eller modevärlden eller konsten, tenderar människor att hålla sig borta den traditionella sidan av idrott. Och inom den traditionella hälsoinriktade idrottsvärlden ser man inte så många med kreativa yrken. Men inom grupper som AFE så träffar man likasinnade. Min grupp inspirerar mig, du kan vara musiker eller vad som helst, och det är det bästa. Det krävs bara en kropp för att kunna gå ut och springa och när du har hittat en community med ett gemensamt intresse så kommer sammanhållningen automatiskt.

Sevärdheterna

Här i Tokyo slutar man inte jobba förrän ungefär klockan 19, så vi ger oss inte ut och springer förrän vid niotiden på kvällen. AFE träffas varje onsdagskväll vid ett badhus mitt i stan. Det är en väldigt typisk japansk grej, det där med badhusen. Jag gillar egentligen inte att springa där alla andra springer, som vid kejasarpalatset, men på onsdagarna springer vi raka vägen till Shibuyakorsningen, en riktig turistmagnet i hjärtat av Tokyo. Vi springer genom människohavet och ljusen mitt i stan eftersom det här inte är ett regelrätt träningspass, det är ett socialt pass. Tokyo blir allt mer populärt bland turister och vi välkomnar verkligen besökare. Och vem skulle inte vilja springa genom just Shibuyakorsningen? I vanliga fall stannar folk bara och tar en bild men när man springer genom den blir det en helt annan upplevelse. Efter vår knappa halvmil långa löptur följer vi de japanska sederna och går till badhuset, som är som ett spa, och tvättar oss. Det är en väldigt gammaldags grej att göra.

Ljuden

Att springa genom Tokyo är mycket mer fridfullt än man kan tro. Ja visst, det är hektiskt, men en annan typ av hektiskt än på många andra ställen. I Tokyo kan man höra sig själv tänka. Det är inte fullt så galet som det verkar. Det finns gånger då jag bara vill komma bort från allt och inte lyssna på musik när jag springer, men jag springer ofta med musik. Musiken sätter tempot för min löpning. Det är så jag skapar spellistor. Jag har skapat en tillsammans med Jaybird och den har en mix av musik så att det alltid finns något som passar för just det pass du ska köra.

Smakerna

Efter våra onsdagspass går vi alltid ut och tar något att dricka. Om det är fint väder tar vi med oss några öl och går vi till en parkeringsplats nära badhuset där vi träffas. Jag brukar oftast köra på japansk öl. En annan favorit, som du kan köpa i livsmedelsaffärerna, är grönt te blandad med sake, som en drink. Det är uppfriskande! Om vi inte hänger ute brukar vi gå till en kinesisk restaurang i närheten och äta stekt ris eller stekta dumplings.

Stilen

Löpningen i sig är en ventil där du kan få ut tankar du har i huvudet. Du springer och låter kroppen släppa loss. För mig, och många av mina lagkamrater som också har kreativa yrken, är löpningen också ett sätt att få uttrycka sig genom vad vi har på oss. Ja, man vill ju ha funktionella träningskläder, men man vill också känna sig bekväm. När jag bestämmer vad jag ska ha på mig när jag springer brukar jag utgå från en viss färgskala och inkluderar plagg som inte är löparkläder. Till exempel kan jag ha en keps eller hatt från min affär Union Tokyo – Tokyogrenen av L.A. Streetwear Boutique. Kläderna är inte designade för löpning, men de sticker ut och ger mig möjlighet att visa vem jag är. Att sätta ihop en cool löparoutfit och gå ut och springa är ett bra sätt att hitta sitt uttryck utanför sitt vanliga jobb.

Känslan

Det finns ett surr i Tokyo runt de Olympiska spelen som ska äga rum här 2020. Folk anstränger sig att leva mer hälsosamt och har till exempel börjat springa. Det är lite av en hemlighet ända tills du kommer hit, men Japan har en riktigt häftig löparkultur – det finns en enorm löparcommunity här. Olympiska spelen har verkligen uppmuntrat människor att komma ut och svettas. * * * Håll utkik efter kommande delar av Run My World i Runner’s World och andra sätt som Jaybird utforskar den globala löparkulturen och hur communities världen över utvecklar sporten. 
Det lönar sig att prenumerera

Det lönar sig att prenumerera


Du får bland annat 20% rabatt på Runners' Store.

Sveriges kanske bästa utbud av löputrustning. Som premium prenumerant har du hela 20 % rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% rabatt. Som digitalprenumerant har du 15% rabatt på löputrustning förutom på elektronik där du får 10% i rabatt. Du kan handla via vår webbshop (länk till vår butik) eller besöka någon av våra butiker på Regeringsgatan 26 i Stockholm eller Baltzarsgatan 31 i Malmö. För att få rabatt i någon av butikerna i Stockholm eller Malmö behöver du visa upp din medlemstatus. Den hittar du under ·Mina sidor” här på sajten. Obs! för att få tillgång till din rabatt på sajten behöver du vara inloggad. Rabatten kan ej kombineras med andra rabatter eller erbjudanden. Dessutom för du möjlighet att läsa Bicycling, Vasalöparen och såklart Runner's World digitala tidningen i din dator/mobil eller läsplatta. [button_register]      
Sponsrat inlägg
Kolla in Buuds & Olssons test av Western States banan

Kolla in Buuds & Olssons test av Western States banan


Starten för det legendariska ultraloppet, som översatt till kilometer är runt 160 km, går i Squaw Valley i Kalifornien. Loppet avgöras 24-25 juni, men redan nu sista helgen i maj har flera av loppets favoriter möjligheter att prov springa delar av banan. Första 5 milen på banan kommer man inte kunna testa eftersom det fortfarande är för mycket snö, men resterande del av banan kommer man avverka under tre dagar. Så runt 45 km om dagen lördag till måndag blir det för både Jonas och Elov. För Jonas del blir det utöver testen av banan även en tuff laddning inför Asics Stockholm Marathon som han ska springa när han kommer hem.

Med helgens testlöpning av Western States banan vill Jonas och Elov ha lite svar kring hur branta backarna är och vilket underlag som väntar på loppet. Just underlaget kan påverka valet av skor på tävlingen, och kuperingens beskaffenhet kan påverka hur våra svenska topplöpare kommer lägga upp loppet.

RW kommer givetvis bevaka Jonas och Elovs insatser i loppet, men redan på provlöpningen får vi ta del av banan och träningen genom att ultraduon kommer ta över Runner’s Worlds svenska Instagramkonto. (@runnersworldswe)
Du som har Facebook hittar inläggen även på RW's sida.

Så vill du får lite inspiration och en inblick i Western States kan du följa oss på våra sociala medier.

Terrorn får inte vinna

Terrorn får inte vinna


- En märklig känsla att vakna upp dagen efter ett terrordåd i min hemstad. Det var inte en mardröm. Jag har i mitt yrke som journalist varit i ett par städer som drabbats av terrordåd. Det medborgarna brukar göra är att gå samman, visa värme och medmänsklighet. Att Stockholmarna visade prov på det igår var lätt att följa via sociala medier och det gör mig både rörd och stolt. Stockholmare som brukar beskrivas som kalla och egotrippade bevisade den raka motsatsen. Nu gäller det att fortsätta i den riktningen.

Fredagens händelser påminner mycket om terrorattacken i Nice förra sommaren. Då använde gärningsmannen också en lastbil för sin ondska. Terrorhoten duggade därefter tätt och länge var det oklart om staden skulle hålla det berömda maratonloppet mellan Nice-Cannes. Det gick till slut av stapeln i november.

Motiveringen: Vi måste fortsätta leva våra liv, annars vinner terrorn. Många löpare hade rest till Nice för att springa loppet i solidaritet och för att visa en gemensam styrka och värme. Jag hoppas få uppleva detsamma under Stockholm Marathon om två månader.

//Thomas Pickelner

Läs hela Thomas reportage efter Nice-Cannes Marathon som fanns med RW #2 1017

USA kust till kust


Jag börjar med de olika delstaterna:

Californien var varierande.
Beachen där Stilla Havet hamrade på med sina bränningar, storstaden San Diego, bergskedjan med cederträden, Borrego-Öknen med sin hetta, jordbrukslandskapet med sina tråkiga konstbevattnade åkrar och så ännu mera öken.

Arizona var torrt.
Buskar och grus, stora platta områden, men också betagande vackra bergskedjor med tallskogar. Att springa genom Navajo-indianernas reservat i norra Arizona var en upplevelse. Indianerna var mycket nyfikna på vad jag höll på med.
De var dessutom mycket vänliga och har bevarat sin värdighet genom att införa ett totalt förbud mot att sälja alkohol i reservatet och de har inte byggt några casinon à la Las Vegas, som så många andra stammar gjort i sina reservat.

Colorado var mycket vackert!
Klippiga Bergen klev jag gärna uppför.
Belöningen var utsikter och naturupplevelser. Men Colorado hade också andra sidor. Det var stora områden med halvöken, som i Arizona.

Kansas har överraskat positivt.
Jag trodde det skulle vara en stor platt majsåker med en oändlig monoton raksträcka. Men jag har löpt in i nya miljöer varje dag. Visst var det platt och monotont i sydvästra delen, men på sina ställen har det sett ut som i Skåne eller i södra Dalsland. När jag löpte på en ödslig väg här om dagen hajade jag till när jag fick se en amerikansk flagga utanför ett hus. Den tog mig ur tron att jag var hemma i Västergötland.

Vädret: Värmen har präglat de första sex veckorna. I Californiens och Arizonas öknar var det enormt varmt på dagarna. Det blev naturligtvis svalare när jag kom upp i Klippiga Bergen. Där frös de våta kläderna jag lagt ut på tork på Babyjoggern och var stela av is de första timmarna innan solen kom upp.
Solen har skinit åtminstone några timmar varje dag och jag är nästan svartbränd. Mera mättat än så här blir inte mitt pigment. Men oväder har dragit förbi också, fast bara under några timmar. Den värsta stormen slog till den natten när jag var i Salina, Kansas. Den tog tre människors liv och sände 14 till sjukhuset. Men jag sov tungt i mitt motellrum då och var i säkerhet.

Maten: Jag köper mat i affärerna och någon enstaka gång käkar jag på en restaurang. Smörgåsar med ost eller tonfisk har jag börjat tröttna på och måste hitta en mer varierad matsedel.

Dricka: Jag dricker ungefär tio liter per dygn. Det är ofattbart att en mage kan hantera så mycket vatten, juice och läskedryck dag efter dag utan att göra uppror. På en vecka har jag omsatt min kroppsvikt i vatten. Därför har jag köpt ett saltkar och dricker en mugg saltvatten varje kväll, samt tar en kaliumtablett ibland.

Logi: Att sova under bar himmel har sina nackdelar. Nätterna har varit kalla och jag har inte haft utrymme för en sovsäck. Kvalitén på vilan blir inte så bra när man vaknar av att man fryser flera gånger under natten.
Dessutom har det varit svårt att hitta ställen att gömma sig på i de öppna landskapen jag passerat. Att sova fullt synlig för bilister tilltalar mig föga. Finns det motell så tar jag in där. Det är en höjdpunkt på dagen att få duscha, äta, titta på TV och sedan sova i ett motellrum.

Dagsetapperna: Möjligheten att hitta logi styr mina dagsetapper. Ibland blir de så långa som ett par maratonlopp, men oftast hamnar etapperna kring 6-7 mil.
Jag startar löpandet tidigt. Är det riktigt varmt brukar jag komma iväg omkring 4 på morgonen. Det blir ett par korta raster också, men ibland lägger jag mig helt enkelt och sover en stund på marken, om det känns rätt.

Kroppen: Jag trodde detta skulle bli en studie i stelhet, men kroppen har mått helt utmärkt. När jag var i norra Arizona hade jag känningar av kramp i en hamstringsmuskel, så då gick jag några dagar. Sedan var det problemet borta.
För tillfället känner jag av kramptendenser kring mitt högra knä.
Den kommer och går, men stressar mig inte. Fast den människa som tar för givet att hans kropp ska klara att springa sex mil per dag, vecka efter vecka, utan att kroppen ska protestera, är en drömmare. Jag är tacksam att allt har gått så bra som det har.

Möten med människor: Amerikanarna jag mött har varit mycket trevliga. Några dumma och misstänksamma "rednecks", som man lärt sig förknippa den amerikanska landsbygden med, har jag inte stött på. Istället har alla varit vänliga och mycket positivt inställda till mig och det jag håller på med.
"Wow!! Great! I wish I could do such a trip! God bless you", är fraser som sammanfattar folks sätt att bemöta mig.

Och nu då? Nu ska jag in i Missouri, löpa genom Illinois, Indiana och stanna till hos min svärmor i Toledo, Ohio. Mary och pojkarna ska vara där när jag kommer dit. Bara 130 mil tills jag får möta dem igen. Det kliver jag på tre veckor om jag får vara hel. Efter Toledo är det drygt 100 mil till Atlanten.

Hoppas bara att allt fortsätter att gå så bra som det börjat på den här turistresan.

(RW arkiv: nr 5 2004)

På löpvägar i San Francisco

På löpvägar i San Francisco


Turisterna går till höger mot affärerna med souvenirer, kläder och snabbmat. Jag går till vänster mot Marinan.

Utanför The Maritime shop stannar jag en kort stund för att beundra segelbåtarna i skyltfönstret och för att samla kraft. Sedan börjar jag springa.
"Långsamt", säger jag till mig själv. Två små frakturer på vänster fot innebar en lång, ofrivillig paus från löpningen. Nu har jag varit i gång i tre månader. Långsamt byggs formen upp.
I glädjen över att det går så bra lurar övermodets röster om att det är dags att öka tempot. "Långsamt" svarar mitt kloka jag när mitt vilda jag försöker skruva upp farten. Mitt kloka jag känner till San Francisco och minns vad som väntar, till skillnad från mitt vilda jag, som låtsas glömma.
Efterhand etableras en behaglig rytm. Vid småbåtshamnen passerar jag de buskar där jag under mitt förra besök i San Francisco såg kolibrier. Då var det vår. Nu är det höst. Inga fåglar syns i buskagen. Strax innan Fort Mason ser jag backen. Den är inte särskilt brant. Att den är så lång hade jag glömt. Långsamt! Jag lyder och saktar farten. "Får det gå hur långsamt som helst?" undrar den vilda rösten. "Ja", svarar jag och löper leende uppför backen vid Fort Mason.

När jag rundat kullen ser jag hundägarna stå och samtala vid den stora statyn längst bort i parken. Här finns många hundar, men ägarna har bra koll på dem, så det är aldrig några problem. Milda vindar och solsken håller mig sällskap hela vägen till Crissy Field. Det här är som det ska vara. Det här är löparlivet. Bilden lagras, för att aktiveras under vinterdagar när trötta fötter sladdar i snöslasket vid Öresundskusten. Vid Palace of Fine Arts svänger jag upp mot Pacific Heights. Efter lite kartläsning hamnar jag i Lafayette Park.
Det värsta med en form som ännu inte är god är att kroppen minns. Minnet av det perfekta tempot är som en tatuering i blodomloppet. Konsten är att förvandla tatueringen till en påminnelse om hur det åter kommer att bli.
I parken blir det en kort paus för att se ut över staden och vattnet innan jag vänder åter mot city. Håller till höger för att undvika Nob Hill och löper tanketom och glädjefylld på mindre gator hela vägen till hotellet vid Union Square. Efter några dagar lämnar jag San Francisco och kör norrut på Highway 1 för att löpa vidare på andra platser i Kalifornien.