I februari förra året tog den svenska skridskoåkaren Nils van der Poel två VM-guld och satte nytt världsrekord på 10 000 meter. I december satte han även nytt världsrekord på 5 000 meter. Nu har han vunnit dubbla OS–guld i Peking.

Rune Larsson har sprungit med svensk idrotts senaste superstjärna för att ta reda på hemligheterna bakom framgångarna. En av dem stavas löpning – väldigt mycket löpning.  

”Jaså heter du Nils van der Poel. Det är ju ett holländskt namn. Då ska du inte spela bandy. Du ska åka skridskor med mig i stället.”

Det sägs att en av Sveriges märkligaste idrottskarriärer började med de orden, sagda av en ledare i Skridskoklubben Trollhättan. 

Namnet van der Poel är flamländskt och kom till Sverige med Nils farfar för 70 år sedan. Att det låter holländskt är i bästa fall en tröst för invånarna i det skridskotokiga landet när deras egna stjärnor blir frånåkta av en svensk. För frånåkta blev de på de båda längsta distanserna på VM i skridsko i februari, och hur det gick till beror på det där märkliga med svenskens idrottskarriär. 

För att ta reda på mer om Nils bjöd jag ut honom till min stuga utanför Trollhättan. Dit hittade han utan vägbeskrivning eftersom vi pratat om livet och träningen åtskilliga gånger där.

Detta var mindre än en vecka efter att han vunnit VM-guldet på 10 000 meter och slagit världsrekordet i Herenveen i Nederländerna i februari förra året. Sedan dess har dagarna varit fyllda av hyllningar och intervjuer i media. Skulle han verkligen ha tid att snacka med mig? 

– Jag kommer, men då springer vi väl en runda också? 

En löptur med Sveriges för tillfället mest hyllade idrottsman kunde jag naturligtvis inte tacka nej till. Men först pratade vi.

– Den senaste veckan har varit den stressigaste i mitt liv, och då har jag ändå gjort två inryck i lumpen, GMU och Jägarbataljonen. Jag har pratat i fler mikrofoner sedan i söndags än vad jag gjort sammanlagt tidigare.

Innan Nils åkte ut till mig stannade Arméchefens sekreterare till där han bor hos sina föräldrar för att överlämna en utmärkelse å Försvarsmaktens vägnar, och kvällen innan kunde man se honom i Carina Bergfeldts program i SVT. 

– Att plötsligt bli kändis är att öppna en dörr som inte går att stänga. Det lugnar snart ner sig och om fem år har man glömt bort mig, säger han som att det finns en önskan att allt ska gå tillbaka till det vanliga igen.

Vad är det då som är så märkligt med Nils van der Poels idrottskarriär? Han är ju knappt ännu fyllda 25 år (Nils fyller 26 i april 2022, reds. anm.) och borde inte haft tid att samla på sig särskilt många märkligheter. 

De första åren efter att Nils som tolvåring sadlat om från bandy till hastighetsåkning var han som vilken ung idrottare som helst i vilken individuell idrott som helst: en vilja att utvecklas och bli bättre, stödjande förening och föräldrar, och kanske även drömmar om mästerskapsmedaljer. Det sistnämnda gick i uppfyllelse när han vann junior-VM på 5 000 meter två år i rad. Och så la han av. 

Nils tänkte att det måste finnas mer än skridskoåkning i livet. Det fanns det, men efter en tid tänkte han om och började träna igen inför OS i Pyeongchang 2018. Eftersom han är en utpräglad långdistansare såg han sin chans till en bra placering på 10 000 meter. Problemet var bara att endast tolv åkare får köra den distansen – och att det bara fanns en tävling där man kunde kvala in. 

Två dagar innan kvalloppet, som var i november 2017, blev Nils förkyld. Då återstod möjligheten att med en tillräckligt bra tid på 5 000 meter få bli en av de tolv, men för tre år sedan räckte inte kapaciteten för en sådan prestation. 

Den dög däremot till att bli en av de 22 som fick åka halvmilen i OS. Han blev fjortonde man. Någon vecka senare var han med i allround-VM och fick äntligen köra 10 000 meter. Den distansen vann han.

Men trots att han förmodligen var bäst i världen redan då passerade prestationen obemärkt förbi eftersom det endast är det sammanlagda resultatet som räknas på allround-VM – man delar inte ut medaljer till de snabbaste åkarna på de fyra distanser som ingår (500 m, 1 500 m, 5 000 m och 10 000 m). Nils blev sexa sammanlagt. 

Nils var alltså redan 2018 kanske bäst i världen på sin specialdistans 10 000 meter – och så la han av igen. Visst är det märkligt, men denna gång la han av som en del i satsningen mot nästa olympiska spel, i Peking 2022.

– Jag insåg att jag inte hade fyra år av motivation inom mig. Därför valde jag att under ett par år göra något annat än att åka skridsko.

Nils ville prova att hoppa fallskärm, så han for till Västerås och gick en kurs. Utövaren av världens mest horisontella idrott fattade direkt tycke för världens mest vertikala dito. Fallskärmshoppningen och gemenskapen med de andra utövarna blev en viktig del av livet.

Att hoppa ut ur ett flygplan fyra kilometer upp i luften är i sig ganska ofarligt för den som vet hur man kontrollerar sig under vägen ner mot jorden, men markkontakten vid landningen kan för en skridskoåkare innebära karriärhotande risker för knän och vrister om vindarna beter sig oförutsägbart. Dessutom är det en sport som tar mycket tid och kostar pengar. 

– När jag började fokusera mot Peking-OS var det aldrig fråga om att välja bort hoppningen för skridskorna. Utan den skulle jag inte haft lust att satsa.

Nils har sedan dess loggat in nästan 1 000 hopp i sin journal, och har inga planer på att trappa ner på den hobbyn. 

I Pyeongchangs olympiaby innan 5 000-metersloppet 2018 tränade Nils armhävningar för att vara i form till nästa utmaning, som var det första steget på väg mot Peking 2022 – värnpliktstjänstgöring på Jägarbataljonen i Arvidsjaur. Han valde helt frivilligt att ta ett sabbatsår från idrotten för att bli soldat ”på en plats som mest karakteriseras av mygg och myr” som han själv uttrycker det i sin blogg.

Förutom insekter och sumpmarker bjöd utbildningen på långa marscher med tung ryggsäck, pulkadragning i djupsnö och naturligtvis subarktisk kyla. Men den gav även en gemenskap som kommer av att kämpa tillsammans, och dessutom möjligheten att reflektera över livet långt bortom isbanor och mellantider. 

Eftersom sanningen kunde finnas i en kombination av detaljer som ingen skridskoåkare provat kontaktade de en rad olika konditionsidrottare och experter.

När Nils muckade i maj 2019 började han nästa steg mot Peking-OS. Han och tränaren Johan Röjler sökte kunskap om hur man optimerar alla faktorer som påverkar en långdistansåkare. Eftersom sanningen kunde finnas i en kombination av detaljer som ingen skridskoåkare provat kontaktade de en rad olika konditionsidrottare och experter. Bland dem fanns skidåkaren Johan Olsson, skidtränaren Ola Ravald, fysiologen Glenn Björklund och en gammal ultradistanslöpare hemma i Trollhättan. Demontränaren Wolfgang Pichler nämner Nils i berömmande ordalag och kallar honom en vän och rådgivare. Dessutom var det Pichler som såg till att Nils fick elitstöd för satsningen under det senaste halvåret. 

Den insamlade kunskapsmängden filtrerade Nils och Johan till ett träningskoncept som torde ha varit mer långsiktigt och hårdare än vad få andra svenska idrottare underkastat sig. På försommaren 2019 var det dags att börja.

– Först samlade jag timmar. Då gällde det att ha roligt på träningen för att jag skulle vilja träna nästa dag också. Jag hade ingen pulsklocka eftersom det kan vara stressande att veta om pulsen är hög eller låg. Sådana grejer kom inte in i bilden förrän under den högintensiva fasen. Då var det däremot viktigt att hålla koll.

Ungefär 70–80 procent av träningen bestod av ultralånga löpturer i lugnt tempo. Ett standardpass var på 4,5 timme. Dessutom cyklade han mycket och körde något som kallas enbensböj, vilket innebär 90-graders knäböjningar: 18 böj på 15 sekunder och sedan byta ben och göra samma sak igen, och igen – i två timmar. Till skillnad från löpningen och cyklingen hade han lite svårare att hitta det roliga i just den träningsmetoden, men i efterhand kan man konstatera att den varit effektiv. 

Det krävs mod av en idrottare som ska tävla i 13 minuter att träna som en randonneurcyklist och ultradistanslöpare. Att Nils van der Poel och Johan Röjler vågade prova berodde till stor del på att den sortens strapatser passade Nils psyke. Han tycker helt enkelt att det är roligt med ultralånga äventyrsbetonade pass. Som när han sommaren 2020 cyklade från Riksgränsen till Smygehuk med kompisen Lars Skantz. 

– Vi körde i stort sett varje vaken stund och snittade lite drygt 30 kilometer i timmen. Tyvärr hade vi inte tagit med oss tillräckligt bra kläder, så vi frös ibland. En gång var mina händer så stelfrusna att jag inte kunde växla och bromsa med dem. Eftersom något måste göras åt saken stannade jag och pissade på nävarna. Det gav en underbar värme. 

Eftersom något måste göras åt saken stannade jag och pissade på nävarna. Det gav en underbar värme. 

Se där, ännu en okonventionell men fungerande lösning på ett problem av en idrottsman som vågar prova sig fram.

Tidigare under sommaren bad Nils mig att supporta honom på en rejäl långtur. Han ville springa 100 miles, alltså drygt 16 mil. 

Min fru Mary och jag hade några år tidigare sprungit från Trollhättan till Karlsborg på underbara småvägar. Det var lite drygt 17 mil. Om Nils startade hemifrån sig skulle han få ungefär samma distans. Den extra milen som kom på köpet tackade han för och satte iväg med mig i följebilen. 

Som färdkost hade Nils fem kilo risgröt i tio halvkiloskorvar. Han ville från början köpa åtta kilo för ändamålet, men jag avrådde från det eftersom ingen människa skulle kunna äta så kopiöst mycket av samma mat. När jag lovade hamburgare på McDonalds i Lidköping blev det slut på diskussionen om mängden gröt. 

Förutom en Big Mac fick han i sig 4,5 kilo gröt innan han kom fram. Förmågan att äta utan att magen havererar är definitivt en framgångsfaktor för en ultradistansare. Nils mage klarade sig utan att protestera. Jag slogs av tanken att han med den matsmältningsapparaten säkert kan få en karriär på de längsta löpdistanserna när han en dag lägger skridskorna i frysboxen eller på hyllan. 

– Det vackraste på den turen var när jag sprang över Billingen då solen höll på att gå ner, konstaterade han, och fortsatte sin lyriska beskrivning av upplevelsen med att den nya dagens ljus smög sig på honom så fint att han aldrig märkte när det hände. 

Klockan 04:40 kom han fram till målet vid DC3:an i det gamla Fallskärmsjägarlägret. Cykelturen genom Sverige och löpturen genom Västergötland var inte bara inslag i grundträningen, utan även sådant som skapade livsglädje och motivation att träna vidare. 

För att kunna träna bra måste man vara bra tränad, och det var Nils efter 16 månader av grundträning med en väldig massa mil, timmar – och fallskärmshopp. Via ett antal veckor med tröskelträning var det under hösten 2020 dags att minska på mängden och gå över till den högintensiva fasen som skulle driva fram en formtopp och göra honom bäst när det gäller. Då, i oktober, plockades skridskorna fram.

Ingen skridskoåkare i världen tränade så mycket högintensivt som jag gjorde under de tre månaderna fram till VM.

– På 16 månader hade jag inte fått göra mitt bästa och köra riktigt hårt. Det fick jag nu och det var en glädje. Ingen skridskoåkare i världen tränade så mycket högintensivt som jag gjorde under de tre månaderna fram till VM 2021. Men det krävdes 16 månader med grundträning för att tåla den träningen. 

De två meningarna sammanfattar Nils framgångsrecept. 

Helt säkert skulle fler konditionsidrottare gynnas av att ta mellanår med bara grundträning då de bygger upp sig för den högintensiva träningen som ska ge dem en supersäsong. Problemet är bara att så gott som alla elitidrottare lever på sponsorpengar som de måste göra rätt för.

Vilket företag vågar investera sin sponsringsbudget på någon som ber om ekonomiskt stöd för en satsning som kanske – eller kanske inte – ger utdelning om två år? Så var det för Nils när han stod över säsongen 2019–2020. Märkligt nog fanns det någon som trodde på honom. Plastfabriken Nolato i Trollhättan tog chansen.

– Jag undrar hur det lät i styrelserummet när de diskuterade ifall jag var värd att satsas på, säger Nils med ett skratt. 

Och skratta kunde även cheferna som fattade beslutet om sponsring, för de fick se sitt företagsnamn på en världsmästares kläder när han stod högst uppe på prispallen på VM – två gånger dessutom. 

– Jag har fördelen att vara svensk. De holländska elitåkarna tillhör olika proffsteam som ger dem ekonomiskt stöd, och de har en fullstor inomhusarena att träna och tävla i. Men de har en längre säsong och en massa tävlingar då de måste prestera. Jag kan skriva ett träningsprogram helt inriktat mot mig själv. Och ingen holländare hade fått springa ett 17-milapass.

I stället för en inomhusbana på 400 meter tränade Nils i Slättbergshallen i Trollhättan. Det är egentligen en bandyhall, men man kan i alla fall få till ett 250-metersvarv. Det blir snäva kurvor i 50 kilometer i timmen, ett par skär på rakan följt av en ny kurva med väldiga centrifugalkrafter att kämpa mot. Ändå klagar Nils inte.

Det viktiga är inte vilka resurser du har, utan hur du hanterar resurserna.

– Det viktiga är inte vilka resurser du har, utan hur du hanterar resurserna. Det är precis som i det militära. Är du bättre på din materiel blir du också bättre än de andra.

Hur mycket bättre än konkurrenterna Nils var i VM belyses främst av att han satte ett nytt världsrekord under förutsättningar som var långt ifrån optimala. Lufttrycket var 1027 hektopascal (hPa) när Nils åkte. Det förra rekordet sattes vid ett tryck på 970 hPa. Ju högre tryck, desto fler luftmolekyler bromsar skrinnaren. I hastigheter omkring 50 kilometer i timmen kan en skillnad på nästan 60 hPa räknas i flera sekunder på ett 10 000-meterslopp. Även marginalen på hela 13 sekunder till silvermedaljören säger något om Nils bragd.

Relativt konkurrenterna anser sig Nils vara gynnad i tävlingar med sämre förutsättningar och långsammare isar. Helst skulle han se att man kör alla mästerskap utomhus, så som man gjorde innan OS i Calgary 1988. 

– I inomhusarenorna blir förhållandena lika för alla åkare och tiderna tenderar att bli snabbare eftersom man kan kontrollera isens kvalitet bättre. Ändå föredrar jag att tävla utomhus. Jag är uppväxt på de bandyisar vi åker på i Sverige. De är långsammare, och det gynnar mig eftersom jag är starkare än konkurrenterna. I allround-VM i Amsterdam 2018 åkte vi utomhus inför 25 000 personer på läktarna, och det sägs att man vid OS i Milano 2026 kanske kör utomhus.

På tal om OS i Milano: ”Om fem år har man glömt bort mig”, sa ju Nils om detta med att vara en kändis. Med lite enkel matematik kommer man fram till att de olympiska vinterspelen 2026 avgörs exakt fem år efter att han gjorde den profetian. Om han fortsätter sin märkliga idrottskarriär kanske han blivit ikonisk och oförglömlig vid det laget. Framtiden torde bero på vilka vägval han tar.

– Jag har skrivit ner tio mål för mitt liv. Bara ett handlar om skridsko. Det var att jag skulle bli min bästa skridskoåkare och njuta av det. 

Vilka de övriga nio målen är valde jag att inte fråga, men vad han än satsar på tror jag att han kommer att bli ”sin bästa” på det också. 

Detta om målen sa han när vi gav oss ut på den löprunda jag lovat honom. När vi kom tillbaka önskade jag att alla svenska idrottare fick springa några kilometer med Nils van der Poel. Jag är gammal och har varit med i mer än 50 år, men lär mig alltid något nytt av honom. Vad skulle då inte en 15-åring eller en elittränare lära sig?  

Nils van der Poel

Ålder: 25 år (fyller 26 i april)

Bor: Trollhättan

Klubb: SK Trollhättan 

Aktuell: Dubbla OS-guld i Peking. Världsmästare på 5 000 meter och 10 000 meter, samt världsrekordinnehavare på 5 000 meter med tiden 6.01,56 och på 10 000 meter med tiden 12.30,74. 

Nils van der Poel om …

… att tävla i en utomhusarena

”Hellre utomhus i stora tävlingar för folkfesten och för att skridskons själ finns där, men resultatutvecklingen sker inomhus. Kör man ett allround-VM utomhus jämnar det ut sig med de varierande förutsättningarna.”  

… att hoppa
fallskärm

”Du skapar ett problem när du hoppar ut ur ett fullt fungerande flygplan. För att rädda ditt liv måste du lösa det problemet. Det ger dig ett utmärkt tillfälle att träna på att agera under stress, och som idrottare är det en oerhört värdefull träning.”

”Under vart och ett av mina 950 hopp har jag lärt mig att leverera under pressade förhållanden. Man hoppar nästan alltid ut tillsammans med andra och faller fritt i kanske 45 sekunder och på den korta tiden ska man lära sig göra någon formation tillsammans, eller något akrobatiskt mönster. Det är ett nytt utförande och ett nytt sätt att hantera sin kropp varje gång. Förmågan att kunna det är ovärderlig för alla idrottsmän. När min skridskotränare ger mig något att lära mig, till exempel om min teknik, snappar jag upp det snabbt eftersom jag har tränat på att lära mig under stress. Därför blir det också lättare att prestera på tävlingarna.” 

… att bo i en trädkoja

”Jag har byggt en koja på åtta kvadratmeter sju meter upp i ett träd. Den håller jag på att isolera nu, och där ska jag bo ibland.”

… att träna med mjölksyra

”När jag börjar en träningsperiod med tempopass kan jag ha lite ångest inför mjölksyran. Men ju mer jag tränar desto mindre bekommer den mig, och till slut blir jag bekväm med den. Enda sättet att övervinna något är att utsätta sig för det, och efter det är man en annan än man var innan. Jag förknippar inte mjölksyra med smärta längre.” 

… att äta mat

”Jag äter så jag mår bra. Under tävlingssäsongen när vikten spelar roll kan det vara klokt att tänka på vilken mat man äter. Annars väljer jag att inte krångla till det. Kostråden ändras ständigt, men då ska man veta att många vägar bär till Rom – och om man byter väg för ofta kommer man inte fram.” 

… mosslöpning

”En rolig variant av löpningen, även när man bedriver den i december då fötterna blir som isklumpar.”

… att springa på äventyr

”Äventyrslöpning är en fantastiskt rolig form av löpning. Det är som livet självt i komprimerad form. Man får uppleva hela registret av fysiska och psykiska reaktioner. Och så lär man sig mycket om sig själv.”

”Jag försökte springa Kungsleden och bröt efter ett par dagar för att vristerna tog slut. Jag sprang Bergslagsleden i långbyxor mitt i sommaren. Och jag köpte flera hamburgare och förvarade dem slarvigt så jag blev matförgiftad då jag sprang Göta kanal. Man lär sig av att vara naiv.”

… hur holländarna reagerar på efternamnet

”Jag blir alltid bra bemött och får mycket uppskattning i Nederländerna, men det beror inte på att jag har ett holländskt namn utan på att jag är skridskoåkare. Där har man redan luskat ut varför jag heter van der Poel.”

… övriga svenska skridskoeliten

”Den främsta egenskapen handlar om de aktivas inställning till att göra sitt bästa. Där spelar också ledarna en roll. Jag tror att vi har ett gäng som är villiga att göra det som krävs under en tillräckligt lång tid. Det handlar inte om att åka på skridskoläger och ha en fysio med sig. Det handlar om inställningen.”

… att studera

”Min karriär som jurist tog slut i september när jag hoppade av utbildningen efter 14 dagar. Jag var nog naiv då också, när jag trodde att den skulle gå att kombinera med skridskoåkningen.”