USA kust till kust

USA kust till kust


Jag börjar med de olika delstaterna:

Californien var varierande.
Beachen där Stilla Havet hamrade på med sina bränningar, storstaden San Diego, bergskedjan med cederträden, Borrego-Öknen med sin hetta, jordbrukslandskapet med sina tråkiga konstbevattnade åkrar och så ännu mera öken.

Arizona var torrt.
Buskar och grus, stora platta områden, men också betagande vackra bergskedjor med tallskogar. Att springa genom Navajo-indianernas reservat i norra Arizona var en upplevelse. Indianerna var mycket nyfikna på vad jag höll på med.
De var dessutom mycket vänliga och har bevarat sin värdighet genom att införa ett totalt förbud mot att sälja alkohol i reservatet och de har inte byggt några casinon à la Las Vegas, som så många andra stammar gjort i sina reservat.

Colorado var mycket vackert!
Klippiga Bergen klev jag gärna uppför.
Belöningen var utsikter och naturupplevelser. Men Colorado hade också andra sidor. Det var stora områden med halvöken, som i Arizona.

Kansas har överraskat positivt.
Jag trodde det skulle vara en stor platt majsåker med en oändlig monoton raksträcka. Men jag har löpt in i nya miljöer varje dag. Visst var det platt och monotont i sydvästra delen, men på sina ställen har det sett ut som i Skåne eller i södra Dalsland. När jag löpte på en ödslig väg här om dagen hajade jag till när jag fick se en amerikansk flagga utanför ett hus. Den tog mig ur tron att jag var hemma i Västergötland.

Vädret: Värmen har präglat de första sex veckorna. I Californiens och Arizonas öknar var det enormt varmt på dagarna. Det blev naturligtvis svalare när jag kom upp i Klippiga Bergen. Där frös de våta kläderna jag lagt ut på tork på Babyjoggern och var stela av is de första timmarna innan solen kom upp.
Solen har skinit åtminstone några timmar varje dag och jag är nästan svartbränd. Mera mättat än så här blir inte mitt pigment. Men oväder har dragit förbi också, fast bara under några timmar. Den värsta stormen slog till den natten när jag var i Salina, Kansas. Den tog tre människors liv och sände 14 till sjukhuset. Men jag sov tungt i mitt motellrum då och var i säkerhet.

Maten: Jag köper mat i affärerna och någon enstaka gång käkar jag på en restaurang. Smörgåsar med ost eller tonfisk har jag börjat tröttna på och måste hitta en mer varierad matsedel.

Dricka: Jag dricker ungefär tio liter per dygn. Det är ofattbart att en mage kan hantera så mycket vatten, juice och läskedryck dag efter dag utan att göra uppror. På en vecka har jag omsatt min kroppsvikt i vatten. Därför har jag köpt ett saltkar och dricker en mugg saltvatten varje kväll, samt tar en kaliumtablett ibland.

Logi: Att sova under bar himmel har sina nackdelar. Nätterna har varit kalla och jag har inte haft utrymme för en sovsäck. Kvalitén på vilan blir inte så bra när man vaknar av att man fryser flera gånger under natten.
Dessutom har det varit svårt att hitta ställen att gömma sig på i de öppna landskapen jag passerat. Att sova fullt synlig för bilister tilltalar mig föga. Finns det motell så tar jag in där. Det är en höjdpunkt på dagen att få duscha, äta, titta på TV och sedan sova i ett motellrum.

Dagsetapperna: Möjligheten att hitta logi styr mina dagsetapper. Ibland blir de så långa som ett par maratonlopp, men oftast hamnar etapperna kring 6-7 mil.
Jag startar löpandet tidigt. Är det riktigt varmt brukar jag komma iväg omkring 4 på morgonen. Det blir ett par korta raster också, men ibland lägger jag mig helt enkelt och sover en stund på marken, om det känns rätt.

Kroppen: Jag trodde detta skulle bli en studie i stelhet, men kroppen har mått helt utmärkt. När jag var i norra Arizona hade jag känningar av kramp i en hamstringsmuskel, så då gick jag några dagar. Sedan var det problemet borta.
För tillfället känner jag av kramptendenser kring mitt högra knä.
Den kommer och går, men stressar mig inte. Fast den människa som tar för givet att hans kropp ska klara att springa sex mil per dag, vecka efter vecka, utan att kroppen ska protestera, är en drömmare. Jag är tacksam att allt har gått så bra som det har.

Möten med människor: Amerikanarna jag mött har varit mycket trevliga. Några dumma och misstänksamma ”rednecks”, som man lärt sig förknippa den amerikanska landsbygden med, har jag inte stött på. Istället har alla varit vänliga och mycket positivt inställda till mig och det jag håller på med.
”Wow!! Great! I wish I could do such a trip! God bless you”, är fraser som sammanfattar folks sätt att bemöta mig.

Och nu då? Nu ska jag in i Missouri, löpa genom Illinois, Indiana och stanna till hos min svärmor i Toledo, Ohio. Mary och pojkarna ska vara där när jag kommer dit. Bara 130 mil tills jag får möta dem igen. Det kliver jag på tre veckor om jag får vara hel. Efter Toledo är det drygt 100 mil till Atlanten.

Hoppas bara att allt fortsätter att gå så bra som det börjat på den här turistresan.

(RW arkiv: nr 5 2004)

Psykosomatisk trötthet

Psykosomatisk trötthet


Någon har alltså gjort en skylt av trä, snidat in bokstäverna, målat dem svarta och fernissat skylten så den ska hålla i flera decennier. Vilket himla jobb bara för att psyka motionärer!
Egentligen är backen inte särskilt jobbig. Stigningen är bara 20 meter och den är inte brutalt brant. Ändå har jag känt hur trötthetsgifterna bränt i lårmusklerna så gott som varje gång jag sprungit uppför den och när jag har tagit motlutet på skidor har det varit oförklarligt bakhalt just där.

Jag tror att trötthet kan vara en effekt av våra förväntningar och attityder. Om jag kallar ett motlut för Kräkbacken förväntar jag mig att det ska bli en plågsam kamp mot gravitationen. Blir jag dessutom varnad för backen torde gravitationskonstanten på just den platsen öka från 9,82 till det dubbla. Naturligtvis är det helt mot naturlagarna eftersom jordens dragningskraft inte ändrar sig, men det är inte de lagar som styr våra psyken. I Boston Marathon finns en serie backar efter drygt tre mil. De kallas Heartbreak Hill. Namnet leder tankarna till en katastrof i thoraxregionen, där hjärtat spricker på grund av ansträngningen, eller krossas av besvikelsen som grundläggs just där motlutet blir så stort att drömmarna om ett bra resultat ödeläggs.
Innan jag skulle springa Boston Marathon hade jag en doktorand i idrottspsykologi som mental tränare. Jag studerade i USA och Howard, som han heter, var uppvuxen i Boston och kände väl till Heartbreak Hill. Han märkte att jag fruktade de ökända backarna och tog till en psykologisk fint.
– Du kommer inte att ha några problem med Heartbreak Hill. Ditt problem ligger istället vid Wellsley College. Det är ett flickcollege och en massa brudar kommer att skrika på dig och de andra löparna så ni får en testosteronchock och springer alldeles för fort där. Vi ska sätta in all mental träning på att du ska kunna behärska dig när tjejerna skriker. Så vi körde mental träning med fo kus på Wellsley College flera gånger och struntade totalt i Heartbreak Hill. Under tävlingen hade jag roligt på sträckan där tusen tjejer stod och skrek och jag märkte aldrig av några uppförsbackar. Den dagen satte jag mitt personliga rekord på maraton. Samtidigt fick jag ännu en gång bekräftat att förväntningarna och attityden som vi har till en påfrestning avgör hur vi kommer att uppleva den.
när Jag var barn och tränade med en orienteringsklubb hade vi en åttakilometersrunda med ett brant motlut efter en dryg halvmil. I omklädningsrummet efter ett träningspass muttrade en av dem som sprungit rundan något om att den där backen var ett förbaskat slit. Då tog en gammal kämpe som jag respekterade högt till orda.
– Den backen är inte ett slit – den är själva kryddan på hela anrättningen. Det är där du får den bästa träningseffekten.
Visdomsorden gick rakt in i mitt sinne och därefter kändes backen aldrig jobbig. När jag sprungit upp för den backen kunde det hända att jag vände på krönet och tog den en gång till. Det har jag aldrig gjort med Kräkbacken.
Jag är övertygad om att sättet vi betraktar löpning på, påverkar prestationsförmågan och styr de val vi gör.
I en löparklubb bör vi prata väl om träning? Vi ska älska avståndet mellan start och mål, och backar ska vara landskapets gåvor som hjälper oss att bli starkare. Trötthet ska vara ett högre sinnestillstånd som bara den mentalt starke kan försätta sig i.
Skylten som varnar för Kräkbacken hänger nu bara i en spik. Hoppas att den också rostar sönder snart så att nästa generation löpare och skidåkare får trippa uppför utan att släpa på ett mentalt drivankare.

 

”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”

”Nej, jag var så dålig på gympan i skolan”


När jag gick i grundskolan var jag dålig i Gymnastik, som ämnet hette på den tiden. Vi sprang 60 meter. Jag kom aldrig upp i några hastigheter. Mellan 10 och 11 sekunder brukade det bli. I längdhopp kom jag knappt över tre meter. Resultatet i kast med liten boll var direkt generande. De bästa i klassen fick vara med i ett mästerskap för rektorsområdet. Vi andra var kanonmat, individer utan annan funktion än att agera publik. Skolan hyrde hela idrottsarenan. Jag ville oerhört gärna vara med och idrotta, men fick inte ens plats i laget på den avslutande kurirstafetten.

Vi spelade boll också på gymnastiklektionerna. Utomhus fanns det ytor tillräckligt för lag som var så stora att alla kunde vara med. Brännboll, detta märkliga spel som tycks sitta i den svenska folksjälen, gick till så att de bästa ställde sig längst fram när de var i innelaget. Så tog de bästa spelarna det största bollträt, kastade upp bollen, klappade till och varvade. Längst bak stod några flickor. När turen att slå kom till någon av dem tog hon det platta bollträt. Hela utelaget drog sig närmare. Så slog hon till bollen underifrån och det blev lyra för utelaget. De duktiga spelarna i hennes lag stod och suckade.

När årstiden tvingade in oss i gymnastiksalen körde vi olika bollspel med avbytare. De bästa bollspelarna valde själva hur mycket de skulle spela. Jag tillhörde de som var obegåvade på bollspel och kunde kanske på nåder få ihop fem minuter speltid på en lektion, när någon duktig spelare behövde vila.

Där hade min idrottskarriär kunnat sluta innan den började, aborterad redan på fosterstadiet av ett system som gynnade barn med snabba muskelfibrer, tidig pubertet och bra bollsinne. Men jag hade andra talanger och kunde springa hur långt som helst, kunde åka skidor, cykla fort och orientera. Detta var något som skolan inte brydde sig om. Turligt nog hade jag upptäckt vad jag kunde. Istället för att få en självbild så som varenda en individ med mindervärdig fysik, så olämplig för idrott att jag kanske borde förpassas ut ur genpoolen, såg jag mig som en slags outsider. Det blev min räddning.

Ämnet Idrott och Hälsa i skolan gynnar just barn och ungdomar med bra bollsinne och explosiva muskler. Elever som har en fysik dominerad av långsamma uthålliga muskler har svårare att komma till sin rätt och visa vad de kan prestera. Är de duktiga i skytte, ridning, cykel eller längdåkning på skidor får de sällan chansen att visa upp sig.

– Där har du fel. Vi kär alltid ett block med konditionsträning på hösten och så har vi en orientering.
Så svarade en idrottslärarkollega en gång när vi resonerade om just detta med vilken kroppstyp som gynnas i vårt ämne. Det visade sig att eleverna under konditionsträningsperioden, som omfattade fyra lektioner, sprang Skoljoggen. På orientreingen skickade kollegan ut eleverna två och två, med en karta per par.
För den av de två som ingen karta hade blev det mera skogspromenad än orientering. Den långsammaste i paret bestämde per nödvändighet tempot. Det förfarandet inbjöd inte till att den konditionsstarke fick blomma ut och visa sin förmåga.

Jag anser att skolan och föreningslivet ska ta hänsyn till att det finns människor med långsamma uthålliga muskler. De individerna ska få komma till sin rätt. Kondition och uthållighet måste få synas. Detta är viktigt så att de som är skapta för konditionsidrotter upptäcker sina förmågor.
– Ja, men skolbarnen tycker inte att det är roligt med konditionsidrotter.

Intressant argument! Skolbarn jublar inte när de ska börja räkna algebra heller. Vi som beordrades att vara publik på skolmästerskapet i 60 meter, länghopp, höjdhopp, kast med liten boll samt kurirstafett, trivdes inte med tillvaron den dagen. Men hade man haft med 3000 meter på programmet hade jag för min del fått ut mera av besöket på arenan, utan att de snabba kamraterna behövt betala priset för det.

Blir elevernas enda kontakter med konditionsidrotter mjölksyramättade rusningar mot klockan och betygskriterierna kan jag förstå om de ogillar uthållighetskrävande aktiviteter.

Som idrottslärare har jag aldrig imponerats av mellanstadieläraren som entusiastiskt kommit och berättat att hans klass gick till semifinal i Skol-DM i basketboll. Förmodligen kom den framgången efter at de bästa spelarna prioriterats och en väldig massa lektioner gått åt till just basketboll. Det är inte osannolikt att de som inte platsade i laget satt utefter någon ribbstol och ständiga avbytare. Dessutom är det sannolikt att de bortprioriterade fått en självbild som så fysiskt mindervärdiga att de senare i vuxen ålder aldrig kommer att välja någon motionsform.

Det ska dock sägas att det i Sverige finns många dugliga idrottslärare som gör ett jättebra jobb. Att arbeta med människor innebär att det kan bli fel ibland och att det som är mycket bra för den ene är mindre bra för den andre. Men vi ska ändå ha klart för oss att det finns kroppar med muskelsammansättning som gör dem trögstartade men svårstoppade. De ska också få komma till sin rätt.

Springa Göteborgsvarvet? Nej, jag var så dålig på gympan.
Tänk så många idrottskarriärer som aldrig blev av! Så många mil som aldrig blev sprungna, till glädje och hälsa!

 

Vad har vi varit bra för?

Vad har vi varit bra för?


Så talade solidarikraten till mig en gång. En solidarikrat är en sådan där individ som är så otroligt god, medmänsklig och rätt på alla vis, att man får skuldkänslor vid en jämförelse med honom. Sådana solidariska elitmänniskor har naturligtvis aldrig fel, så därför är jag väl en självisk egotrippare som istället för att bejaka löplusten borde samla in pengar till välgörande ändamål, rädda någon säl, eller göra något annat fint.
Men det gör jag inte och troligtvis har vi löpare inte varit så onyttiga för världen som solidarikraten ville antyda. Världens löpare har gjort en helt fantastisk insats för mänskligheten genom att flytta våra gränser.
Löparna har hjälpt till att uppgradera vår uppfattning om kvinnans fysiska kapacitet. När jag var ung en gång för länge sedan tävlade inte kvinnor på längre distanser än 800 meter. De ansågs vara för bräckliga för strapatserna som distanser där bortom kunde erbjuda.
Jag minns hur imponerad jag blev av nyheten att en kvinna sprungit maraton under tre timmar. I mitten av 70-talet sprang kvinnor maraton under 2:40. Fantastiskt! Nu har Paula Radcliff sprungit maran på 2:15.25. Ännu mera fantastiskt! Men vi har nog inte sett slutet på den utvecklingen ännu.
Vem anade förresten att en 47-årig matfröken från Lidköping kunde springa maraton på 2:31? Eller att tusentals tjejer i alla åldrar och storlekar som fordom inte direkt förknippades med löpning klarar av maratondistansen?
Alla har de varit med och uppgraderat kvinnans fysiska image.
Uttrycket ”det svaga könet”, som en gång var en synonym för kvinnor, har mer eller mindre förpassats till vokabulärens kuriosakammare.
Jag känner en man som sprang 100 kilometer under nio timmar efter att han fyllt 70, och har med egna ögon sett en 56-åring springa maraton på 2:27. De har varit med och rört till begreppen för vad som är åldrande.
Flera människor som blivit kranskärlsopererade har sprungit maraton. Några som blivit hjärttransplanterade har klarat av samma prestation. De har visat att en hjärtinfarkt inte behöver betyda slutet på en fysisk livsstil.
Numera är enbenta löpare inte någon större senstation. Förresten så har en kämpe klarat av New York Marathon helt utan ben. Han hasade sig fram på händerna och hade en slags kudde istället för ben under bålen. Mänskligheten har fått en annan syn på vilka som är handikappade.
Extrema prestationer i all ära, men frågan är nog om inte den största uppgraderingen av människans fysiska image gjorts av Karin i Konsum, Bengt på bilverkstan och alla andra som sprungit Tjejmilar, Göteborgsvarv, New York Marathon, eller vilka löparutmaningar de än tagit sig an. De har visat att vanliga människor kan klara ganska rejäla påfrestningar och att idrott inte bara är till för vältränade fullblod.
Så vad säger du om det, min bäste solidarikrat? Jag håller med om att världen behöver många Moder Teresa, och att kalla vårt idrottande för egotripp kanske har visst berättigande.
Men hur onyttiga har vi löpare egentligen varit?
Du är förresten välkommen att hjälpa till med att bryta våra kollektiva uppfattningar om människans begränsningar. Snör på dig löparskorna och gör en insats för världen!