Åke ”Biten”
Eriksson
Vann Stockholm Marathon 1991 och 1995. Bästa tiden var 1991 med 2.12.39. Dessutom Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna med 2.10.53 i Chicago 1990.

– Under sista veckan var det bara att man tog det lugnt och höll igång benen. Jag brukade dra ner på träningen ordentligt två veckor innan ett marathonlopp. Och så brukade jag köra något snabbt lopp en vecka före, det kunde vara ett millopp.

Det brukade ta tolv veckor att förbereda sig inför ett maratonlopp. Då var det tio veckor med runt 20 mil i snitt, och så två veckor nedtrappning. De sista två veckorna sprang jag kanske en mil om dagen. Aldrig någon vilodag. Dagen innan loppet blev det kanske en 7-8 km, bara lite mjukt

Jag har testat kolhydratladdning, men eftersom jag var van att tömma kroppen helt i stort sett varje dag, hade det så liten effekt. Så jag tyckte inte jag behövde hålla på med det där.

Men under nedtrappningen körde jag ju bara ett träningspass om dagen, innan hade det alltid varit två. Samtidigt som jag åt precis som förut. Det gjorde ju att man la på sig energi.Jag åt mycket ris, det åt jag varje dag. Jag tyckte bättre om ris än pasta. Men det var bara en smaksak. 

Kjell Erik
Ståhl
Vann två Stockholm Marathon 1982 och 1986, då på tiden 2.12.33 som fortfarande är svenskt rekord i Stockholm Marathon. Ståhl är också
svensk rekordhållare på maraton med 2.10.38, från VM i friidrott i Helsingfors 1983, då han blev fyra.

– Inför ett vanligt maraton, då menar jag inte ett mästerskapsmaraton eller Stockholm Marathon, skar jag ner på den normala träningen, som låg mellan 17 och 19 mil i veckan, ungefär sex dagar innan. Inför Stockholm Marathon utökade jag till nio dagars nertrappning. Och var det mästerskap, OS eller VM, så handlade det om fjorton dagar.

I princip handlade det ungefär om att börja köra enkelpass i stället för dubbla pass.
Inför Stockholm brukade jag också köra fem pass i Brösarps backar var tionde dag. Det var en lång distans, 31 km i kuperad terräng, där man tog hela nivåskillnaden tolv gånger i två slingor. Den sista, Handgranatsbacken, är en sandbacke som kommer efter 27 km. Jag visste att om jag tog den utan ett enda gångsteg, nio dagar innan Stockholm, då var jag i form. Då kunde jag säga med 1-2 minuters precision vilken tid jag skulle kunna göra i loppet.

Därefter blev det lättare pass en gång om dagen. Kanske lite snabbare på söndagen och på tisdagen. Tre dagar efter tuffa passet i Brösarp brukade formen komma, då ville man testa av lite. Tisdagen kunde det bli ett intervallpass, sedan bara löpa igen en mil om dagen.

Åt som vanligt, det blev ju automatisk uppladdning, eftersom jag tränade mindre. Jag har aldrig planerat in några vilodagar, det har jag inte haft i hela mitt liv.

Ingmarie
Nilsson
Vann Stockholm Marathon 1995 på tiden 2.33.03. Bara norska Grete Waitz har varit snabbare på den tuffare bansträckning som var då.

– Jag brukade alltid köra ett snabbdistanspass på tisdagen före Stockholm Marathon. Då var det nästan i maxfart, i fyra kilometer. Två dagar innan loppet brukade jag jogga i en halvtimme per dag. Ingen dag med helvila. Men i och med att jag brukade köra två pass om dagen och nu bara ett, och dessutom mycket mindre, så var det ju en ordentlig nertrappning.Om det gick kunde jag springa ett millopp helgen innan.

Jag gjorde ingenting speciellt med maten. Man äter ju ganska mycket som löpare, och jag åt precis som vanligt fast jag sprang mycket mindre, så blev det ju en slags laddning. Innan maran tänkte jag inte på någonting annat än just maran. Det var total fokus. Med ett halvårs hård träning innan kretsade allting kring det. 

Evy Palm
Vann Stockholm Marathon 1986, 1987 & 1989. Det sista var det snabbaste med tiden 2.33.26. Personligt rekord satte hon i London 1989, med 2.31.05.

– Jag brukade dra ner på träningen 14 dagar innan tävlingen, men inte så mycket i början. Sista veckan vilade jag alltid i flera dagar. Jag kunde träna lätt på måndagen, vila tisdag, onsdag och torsdag. För mig var den där vilan jätteviktig. Jag var van vid det.
Min tränare hade lagt in vila åt mig inför tävlingar.

Sen såg jag till att jag åt och drack mycket, och la mig tidigt om kvällarna. Jag åt mest vanlig husmanskost, mest potatis, tyckte bättre om det än pasta. Fast dagarna innan loppet blev det mer pasta. Normal träning var dubbla pass varje dag och 16-18 mil i veckan. Under tävlingssäsong var det mindre. Det blev ju fler vilodagar då. 

Artikeln är en lätt omarbetad version från Runner’s World Nr 5 2010. Orginalet är skrivet av vår redaktör Kenneth Gysing.

---