Blogg

Don’t knock it ’til u tried it- GRÖNKÅLSCHIPS


Grönkål är i säsong och ett kilo kostar ca 20 kr. Full med vitaminer – speciellt rik på antioxidanter som annars det svenska klassiska julbordet är lite bristfälligt med.
Jag gjorde grönkålschips igår. Bröt av de grövsta bitarna, lade på en plåt, lite olivolja och flingsalt över. 200 grader till de såg knapriga ut! Och det var galet gott!
Hade planerat att göra grönkålspaj men risken är att det inte blir något över!
Testa!

20121222-105934.jpg
Blogg

Tricket är att göra det med GLÄDJE! #ultraträning


20121221-125504.jpg

På Twitter så brukar jag ”hashtagga” såna här pass med #pannben men så tänkte jag där jag tuffade fram med lappvantarna singlandes runtom mig att pannben för mig- det skulle vara att passa en tid på ett fullt gym för att köra ett pass inomhus en varm lokal med stänger och sattyg och spotlights och speglar och guvetallt.

Att gå upp 05.15 för att smyga iväg och knacka dagen på axeln, jogga förbi Pampas, runt Kungsholmen, över Västerbron, Södermälarstrand, Slussen, Gamla Stan, Grand Hotel, Strandvägen, Narvavägen..eh..vilse ett tag men sen Odengatan och avsluta med en god kaffe vid Fridhemsplan- DET är inget pannben för mig. Det är ren och skär njutning. Hinna höra hela P1 morgon. Känna kroppens kraft (en kopp kaffe BCAA och lite kokosolja i magen innan bara).

Jag försöker köra de här passen på puls. Jag har väldigt låg puls som jag skrivit om förut sk ”bradycardi” med en vilopuls på ca 37 slag och när jag sitter under dagen ligger pulsen runt 50 slag. När jag springer långpass ligger min puls på ca 120-130. Efter ett tag sker något som kan kallas pulsglidning eller pulsförskjutning då pulsen succesivt ökar för samma belastning. Men jag vet att ligger jag under 140 i puls så ”håller” jag. Det var hela målet idag alltså. Jag startade klockan 06.00 och var klar vid 09.00 efter några stopp. Hade lätt kunnat fortsätta om jag bara ätit något men det var inte det jag testade idag. Det var hur det funkade att inte äta kolhydrater kvällen innan och inget före och under förutom vatten och salter.

Så till alla de som ba ” åh starkt” ” grymt” ”respekt”. Alltså ni förstår, jag skulle aldrig göra detta om jag inte njöt av det. Ok efter 22 km så var det en rätt hålig känsla i magen men energin var bra och jag njöt verkligen av att snurra runt inne i Tokholm med lätta fötter.

Jag lyssnade på en Jillian Michaels pod medan jag sprang och hon pratade om hur man skulle hålla igång under jul och nyår. Jag fascinerades av att det var ett sånt plågsamt måste över träningen. Aldrig pratar hon om glädjen i att röra på sig. Lyfta tungt. Bli starkare. Hon pratar bara om hur man ska tvinga sig själv att göra de här snabba enkla lösningarna för att sätta ett ”check” i träningsboxen och ”check” på brända kalorier. För målet är att få sin drömkropp. Till slut nästan skrek hon ” you just gotta do it. Get in the car- go to the gym”. Pratade också om att förstöra mat så den inte gick att äta så man inte skulle äta mer. Blev lite illa berörd.

Fine by me att tvinga sig ibland! Men jag tror att det är så mycket lättare att göra saker av glädje. Många vill vilja. De läser om idrottsliga stordåd och tänker att ”åh det där vill jag med” men vill egentligen inte genomföra träningen som krävs. De tycker inte det är roligt att tex springa egentligen utan vill vilja njuta av att springa. Då måste man nog göra jobbet med att koppla medlen till målet och medlen ska helst kännas attraktiva de med! Till exempel: Mitt mål är TEC. 16 mil. Det innebär en del tuffa pass både fysiskt och mentalt men det mesta i träningen är faktiskt något jag genuint vill och njuter av.

Nu ska jag göra något mer jag vill och njuter av: Hämta min lilla Tigerfis, handla mat (vi gör DET till en utflykt), göra snögubbe, rocky road, knäck och mysa.

Hoppas du har en fin fredag planerad!

20121221-125518.jpg
Helullsfodrade Rieker-kängor. Julklapp till mig!


Blogg

Långpass före frukost?


När man tränar för ett 16 mils lopp så kommer det att springas under vargtimmarna. Under natten. Och man kommer vara trött och låg på energi. Även om man äter mycket så går man på underskott eftersom man- väldigt generellt sett- bränner ca 700 kcal i timmen när man springer.

Kroppen tar upp runt 60-70 g kolhydrater i timmen och det krävs inte så mycket matematik att räkna ut att man inte kommer ha tillräckligt med kolhydrater efter några timmar. Kroppen behöver bränna fett och vara bra på det.

Jag tror stenhårt på devisen ”train low, compete high”. Som jag gärna vill skriva mer om men jag använder det enkelt så att jag inte äter kolhydrater inför lågintensiv träning men ska jag träna styrka eller intervaller så äter jag kolhydrater innan träningen.

Att träna före frukost och bara dricka kaffe, ta lite protein och lite kokosfett som innehåller medellånga fettsyror och enligt utsago kan tas upp ur matsäcken mycket snabbare än vanligt fett, gör att kroppen måste gå på fettet mycket snabbare då både lever och muskelglykogen är lågt. Leangains har kollat lite studier på detta och förklarar det bra.

Jag är inte vass på detta. Inte van. Tycker det är svajnigt jobbigt. Har inga problem att äta lite kolhydrater och springa senare på dagen men morgonen är tung.

Nu ska jag göra det ännu värre. Eller hur man ser på det. Mer utmanande! För att efterlikna TEC lite mer så tänker jag gå upp tidigt. Klä på mig. Springa flera mil med bara fett och protein som energikälla. (Protein är en usel energikälla f ö men minskar nedbrytningen av musklerna). Till middag vågar jag knappt berätta vad jag ätit idag men imorgon bitti blir det just kaffe, cocosolja och med på färden vatten och Resorb och salta jordnötter.

Så får vi se hur det går. Nu fick jag just veta att det sällskap jag tänkte ha 06.30 efter ca en mil inte kan vara med så jag kan kanske sova en liten stund till men springas ska det alltså. Tidigt.

Är du ute och morgonjoggar imorgon i stan? Hör av dig!

 


Blogg

24-7 happiness


Jag funderar ofta på hur jag jag ska planera veckan, månaden, året, livet. Hur jag ska sätta ramar och planera för att få den här heliga balansen. Jobb. Ensam utomhustid (det är mitt knark). Stärka kroppen så den fixar att bära både barn, tunga väskor, matkassar, knuffa bilar. Träffa mitt stora hjärta. Träffa vänner. Jobba med Tjejmarathon och i största allmänhet ta in i skallen och agera för de som har det sämre. Mycket tid med min dotter. De delar som jag vet att jag behöver för att vara lycklig. Då har jag ändå rationaliserat bort musiken som är en annan stor del av mitt liv.

Sen jag pajade in i väggen så har jag fruktansvärt svårt att ens jobba över en enda dag. Jag känner mig liksom rånad på tid. Tom. Jag öser gärna 6-8 timmar per dag. Utöver det är det som att jag har slut på jobbenergi. Resultatet av att jobbat alldeles för mycket under tiden som ekonomichef och redovisningskonsult. Klarar det inte längre. Däremot har jag oändlig energi nu bara jag gör olika saker. Finns säkert en bokstavskombination för mig också…

Vad ska veckan och dagarna bestå av? Jag är rätt nöjd. Jag är pirrande galet lycklig-ofta! Vaknar ibland och undrar hur dagen ska hålla ihop. Svär över en väska med två måltider, träningskläder, dator och massa grejer men det är lycka jag bär på. Frihet.

Jag är lite buddist-light och jag tror att man ska hitta sin plats i världen och sen ge allt. Göra allt i kärlek. Vara tacksam men inte passiv. Stanna upp. Men hitta ro i förändringen.

Ett tag tyckte jag att det måste gå att sova mindre. 8 timmar är ju en tredjedel av ett dygn- slöseri!
Men sen ett tag har jag insett att sover jag 8 timmar kan jag go bananas resterande 16.
Så den delen är klar.
Igår hade jag en så dag där fördelningen av det jag vill få in i livet blev riktigt bra. Lite lite tid med Lillan men i övrigt – perfekt.
7,5 timmar sömn. 15 minuter snooze i sammetsnacke. Kramar och pussar och mysfrukost. Vägrar stressa med MiniMe på mornarna och till dags dato har vi inte haft ett enda tjafs om påklädning. Pulka till dagis.
Sen 6 timmars jobb. Med en lunchbreak för att gå och lämna julklappar till Klaragården. Min granne och min kollega och vän hade slagit in så fint och fick sällskap av en Tjejmaralöpare och även en Twitterbekant dit.

Vi träffade Gill Edin som visade 1400-tals valvet där hemlösa kvinnor kan få hämta en varm jacka eller något annat. Om du vill hjälpa: Lämna varma kläder ( behövs nu speciellt!) till din närmaste Stadsmission, märk påsen med ” Till Klaragården”

Sen gick jag till Runners Store och gick lös på deras chokladaskar och pratade Tjejmarathon.
Efter det hade jag tid hos optikern. Det var ju inget hurra över det men bra att få det gjort. Fick akutlösning med ett par glasögon att ”vila ögonen i” under två veckor. Less på dem redan nu.
Tog mig genom julhetsStockholm förbi NK till Berns för ett till spännande möte för Tjejmarathon och blev bjuden på dessertbuffe med bland annat ljuvliga polkagrismaränger. Mmm.

Sen var det dags att rodda lite inför sista företagsträningen med Running Sweden. Pepparkakor, clementiner och julklapp till våra fantastiska ledare. 8 km jogg runt Huvudstabadet med Stockholms ljus som speglade i vattnet. 1 timmas träning. Frisk luft. Viktigt. Härligt.

Direkt efter dra på kängorna och pulsa till Helens Krog och äta en riktig hållkäftenburgare med N och en av mina bästa vänner och hennes kille. I träningskläder.

Somnade gott efter diskussion om allt mellan reporänta till om det går att åka stjärtlapp utanför huset med stora hjärtat. En dag med alla komponenter som gör mig lycklig. Då somnar jag snabbt och har en stor glädje i hjärtat.

Idag har jag en till dag som är sådär rolig. Mindre jobb- för jag skulle varit ledig nu. Naprapatbesök med skön massage hos duktiga Heidi. Planerad PT-timme med fantastiska Andreas och sen ett möte där vi ska prata om en spännande ide. Men det blev inställt och träningen med brudarna förskjutet.

En hel eftermiddag och kväll oplanerad. Med massa jobb. Som får vänta lite, det som går. Jätteviktigt att dra runt och vara ineffektiv. Äta lunch ensam i en timme. Låta Norrtullgatan ta en halvtimme att gå för att stanna överallt. Komma på ideer. Skriva ned i min jotpad. Memorera. Stryka en annan ”to-do” på post-iten. En riktig egogrej- gå till tatueraren.

Fyll dagarna med liv. 24-7 lycka.

20121220-140642.jpg Paket som Ida slagit in

20121220-140709.jpg 20121220-140718.jpg 20121220-140723.jpg 20121220-140738.jpg

20121220-140944.jpg Tjejmaratjejer

20121220-142322.jpg Glasögon- ser inte lyckan än riktigt!


Blogg

Mitt första millopp


Jag gillar inte korta lopp. Jag har aldrig sprungit kortare än halvmara. Intresserar mig inte.

MEN- det vore så roligt att springa med min hjälte och varför inte avsluta det helt galna 2012 med ett lopp? Det var ju så länge sen.

Det enda jag hittade var Nyårsloppet. Hade gärna sprungit längre men det är lättare att fixa barnvakt för några timmar och då hinner vi dessutom fira nyår.

Nyårsloppet är 5 km eller 10 km, går nästgårds till mig i Vallentuna och jag ska ändå springa på Nyårsafton så varför inte?

Ska bli väldigt roligt! Är ju inte direkt tränad för att springa fort men man kan faktiskt delta i ett lopp för loppets skull. Och för upplevelsens skull. Kan inte tänka mig att det blir någon hets och trängsel likt Stockholms Maran på ett litet lopp under en stor helg.

Men vad vet jag- som aldrig sprungit ett millopp? Det här ska bli roligt!

Idag ska jag göra en sjuhelsikkes massa saker, som vanligt! Allt från att fixa julklappar till våra löphjälptränare på jobbet som varit så duktiga under höstens löpträningar. Jag ska efter fyra års påminnande på post-itlappar  äntligen göra verklighet av att ”gå till optikern”. Jag ska ha ett viktigt möte inför en potentiell samarbetspartner för Tjejmarathon. Jag har släpat massa paket till jobbet som jag vid lunch ska släpa vidare till Klaragårdens dagverksamhet för hemlösa kvinnor. Tack Sara, Ida, Nina och Cecilia som också gett grejer och slagit in så fint!

Jag ska också rodda lite inför sista gemensamma träningen med Running Sweden ikväll och efter det tänker jag avsluta med en hållkäftenhamburgare på Peppar med mitt stora hjärta och vänner.

Glad. Energisk. Alltid pigg. Hur? frågade någon häromdagen.

Svar: 1) sov ordentligt. 2) gör bara saker med mening. Måste du göra något- hitta den djupare meningen i det 3) Som jag skrev igår- av med offerkoftan. Det är du som styr ditt liv- vare sig det är genom snömodd eller djungel. Bara du. När man inser det- är allting möjligt och man behöver inte vänta på någonting. Man..

GÖRT!


Blogg

Ta av dig offerkoftan


Något av det jag stör mig på mest här i världen är ”nånannanism”. Inställningen att allt ligger på någon annan. Också att ”man kan väl inte…”. Ursäkter från folk som bara inte vill hitta lösningen. Som letar ursäkter och skyller sina tillkortakommanden på andra. Det är ett hån mot de som trots allt möjligt sattyg reser på sig, borstar av sig om knäna och går vidare.

Jag har människor med offerkofta omkring mig. Jag har alkoholism ganska nära runt hörnet och att bli frisk från det kräver att du inser att ingen annan kommer lösa din problem. Du måste vilja tillräckligt mycket. Ta en dag i sänder. Massa saker. Men offerkoftan måste av.

Jag har människor nära mig som lever under devisen att saker händer dem. ”Man får se hur det blir”. Och no shit Sherlock. Det händer saker. Fråga vem som helst. Folk dör. Man kan bli sjuk. Man kan ha hur många ursäkter som helst för att inte ta hand om sig, inte vara god, inte ställa sig upp när man fallit.

Att resa sig och inte bara ställa sig utan börja gå, springa, kasta ciggen, springa längre, skaffa en cykel, en våtdräkt..köra en Ironman! Hitta sig själv någonstans på vägen. En sån cool person har jag också i min omgivning.

Idag, nä varje dag, är jag mäkta stolt att vara vän till Annelie som du kan läsa om i senaste numret av Runners World. I somras hade jag äran att vara med när Annelie körde sitt första triathlon och en månad senare genomförde hon en Ironman (på min räcer!!!)

Annelie hade kunnat skylla på massa saker för att inte bli den fantastiska, coola, starka goa tjej hon är idag. Men det gjorde hon inte. Hon gjorde.

Kram på dig Annelie, ni andra- inspireras!


Blogg

Facebook- > LinkedIn och trender inom sociala medier


Idag läste jag något jag själv funderat på.

B2B’s (alltså företag till företag) användning av sociala medier. Och Facebook rent generellt. Jag älskar Facebook för att göra events, hålla kontakt med vänner jorden över men tycker att det i övrigt är rätt värdelöst med allt ”gilla” som ska göras. Jag har helt tappat respekten för företag som håller på med den här ”gilla-affärsdriften”. ”Får vi så och så många likes så X Y Z”. Däremot är Facebook en plattform som når ut till många och det är effektivt att kommunicera där men det blir rätt urholkat när alla har en Facebooksida ur just affärssyfte och driver den rätt homogent. Dessutom så är det något fuffens. Jag fick upp att min syster ”gillade” ett stort mejeriföretag. Visade henne men hon menade att hon aldrig gjort det. Så det som skulle kunna vara ett sätt att ta del av varandras erfarenheter, dela tips, sprida information osv är helt spammat av automatiserade budskap.

Sen tycker jag, som en parantes, att det är rätt roligt med alla som jag vet går in sin FB varje dag, inte skriver något själva men har åsikter om att folk uppdaterar ofta. Om deras vänner inte gjorde det så skulle de bara i sin ”feed” se reklam för shampon och andra knapptrycks producerade budskap från vinstdrivande organisationer.

Men jag önskar att det nätverk som jag gillar bäst, LinkedIn skulle användas lite mer med det smarta från Facebook. Just nu sker förbättringar inom LinkedIn och jag hoppas det fortsätter. PÅ LinkedIn kan du bli headhuntad, hitta folk i samma bransch, leta jobb och nätverka på ett mer ”vuxet” sätt. Och nu läste jag en trendspaning om att det ska bli så. Dessutom ser jag själv att jag hittar mer matnyttigt på LinkedIn.

Här kan du läsa om 5 andra trender som spås inom sociala medier för 2013. Här några till. Och från de riktiga proffsen på Kairos Future kan du här läsa om hur 2013 är ”…omprövningen och pusslandets år”.

Mitt pussel fortsätter. Underbar morgonjogg. Rolig lunch där jag fick present och blommor (!!). Avslutande revisionsjobb. Intervju för nya tjänsten. Skyndning till dagis och snölek och mys i eftermiddag. Imorgon klockan 13.00 kommer jag lämna över inslagna paket till Klaragården från mig och några till som slagit in fint (det har inte jag får understrykas- inte så bra på sånt!). Julklappar till kvinnor som inte har det så bra som du och jag. Du är varmt välkommen att vara med- kontakta mig på email om du vill lämna paket till mig eller följa med och lämna av.


Blogg

Rätta val, intervaller med broddar och gränslösa utmaningar.


20121217-221422.jpg

Idag skulle jag arrangerat en Hjärt och Lungräddningsutbildning på jobbet. Men instruktören var sjuk och vi fick ställa in. Så jag hade kunnat gå på avdelningens julfest. Men jag går sällan på sociala events på jobbet. Sociala events över huvudtaget. Hur knasigt det än må låta så ville jag hellre springa mina intervaller hem från jobbet och hinna landa i en upponedvänd lägenhet, jaga en helt övervild MiniMe med tandborste och läsa massa sagor och försöka få till så många pussar det går på den där sammetslena kinden. Ligga där bredvid i mörkret en liten stund, bara hon och jag och hennes tusen frågor och litenhet.

Jag hade glömt mina älskade (världens bästa sko alla kategorier) Inov-8 hemma imorse men har mina Brooks Pure på jobbet som extra sko. När jag springer långt i dem så får jag ont i hålfoten. Efter mitt Ultralångpass i september hade jag galet ont. Men nu skulle jag bara hem. 8 km max.

Dock skaffade jag ett par broddar till dem under lunchen. Jag är inget fan av Icebugs och ”färdigdubbade” skor. Jag vill ha mina skor året runt och kunna reglera dubbandet. För det mesta behövs det faktiskt inte. Det är grym teknikträning att hantera halt underlag. Idag- behövdes det på ställen i stan. Det var inte ypperligt för intervaller idag men jag är inte den som bryr mig om väder och vind. Jag gör så gott jag kan.

Så gott jag kan räckte bra idag. Hjärta pannben och fokus i en helig treenighet. Stängde ute Stockholm. Vred upp Dropkick Murphys på hög volym. Intervaller och blodsmak- då vill jag vara ensam. Då tar jag i. Då störs inte av andra.

Första intervallen gick på tok för fort. Mitt mål är att om några månader klara 10 st tusingar på < 4:40 och 5 st på <4:20. Min första rev jag av på 4:10 med modd som sprutade. Det skulle ju inte hålla förstås. Och det var helt vidrigt att försöka hålla styrfart i den tjocka modden. Halkade, fastnade. Men jag slet som ett djur. De här dagarna när kroppen och sinnet samarbetar då är det bara att driva på. Passa på. Tuffa på.

Jag lyckades iallafall, med bra vila emellan, ca två minuter, snitta runt 4:40 trots all förbaskad modd. Helt ok. Var inte slut efteråt men var nära hemmet så det fick vara klart.

Kan verkligen rekommendera broddarna- finns på något apotek. De här stora otympliga är faktiskt riktigt bra. De sitter stadigt och halkar inte runt som de mindre jag hade förra året gjorde. 200 kr kontra 1000 kr plus för ett par Icebug (eller bajsbug som någon trött löpskohandlare kallade dem för på Twitter efter den femtioelfte Tokholmaren kom in och skulle handla efter två snöflingor).Ta av när du kommer in, ta på när du ska ut. Et voila!

Och gillar du Icebug så är det ju fantastiskt men för oss vars fötter inte alls funkar i dem kan man alltså billigt undvika att vara Bambi på hal is i vinter.

I övrigt så ägnar jag ansenlig tid till att leta efter Loppet med stort L. Eller Äventyret. Efter mitt melodramatiska lördagsinlägg där nomaden i mig rev och slet insåg jag att det enda sättet att råda bot är att hitta ett riktigt hållkäften äventyr. Mest knarkar jag på den här sidan. Efter 5 år i UK vore det fantastiskt att springa en ultra där. Jag jobbade två somrar några veckor i en liten fiskeby i Cornwall vid den allra västligaste punkten och dit längtar jag. Eller till Isle of Man där jag bodde ett halvår. Eller Skottland. Kanske överdjävulskt tuffa Leadville i Colorado- 8 mil upp på ett 4000 m högt berg och sen ned 8 mil tillbaks. Kanske en IM, kanske en ULTRAIronMan? Definivt alltid med glädje, med perspektiv, ödmjukhet och starkt hjärta och pannben mot nya tuffare äventyr.

Defintivt, alltid, för evigt, varje dag, varje utmaning känna att jag kan. Om jag vill. Kan jag.

Känner du så?

20121217-221520.jpg
Blogg

Måndag


Den här mådagen ger dig en vecka till julafton.

Kanske fem dagar till ledighet? Kanske är du en av de fantastiska människor i vårdyrken som får julen uppstyckad i småbitar?

Hursomhelst så ger måndag dig 7 nya dagar att göra goda val. Inte fasen kan man tänka på allt man gör hela tiden men om man plockar ut fem saker man gör, en om dagen i fem dagar och reflekterar över varför man gör det hur man gör det och hur det kan göras bättre/smidigare/roligare så kanske man hittar små förbättringspunkter.

Till exempel. Jag skaffade en fin dyr handväska för ett tag sen. Skulle unna mig. Men sen funderade jag (lite knasigt då efteråt) över vad som är bäst för mig. Och nu har jag en Salomonrygga som handväska vilket är mycket bättre för min rygg, Jag har två händer fria för ett litet vilt barn och andra saker. Bra liten förbättring.

Jag har tagit med ombyteskläder och duschgrejer till jobbet så jag kan springa till och från jobbet. Först var det en uppförsbacke. Nu längtar jag till dessa träningspass.

Små förändringar som gör stor skillnad i vardagen.

Min måndag började förstås med mys och stök hemma. Sen var jag hos Heidi på Access Rehab och fick beröm för min ökade rörlighet i bröstryggen. Axlarna är fortfarande katastrof så där satte hon 12 nålar och samtidigt en armbåge i min ena piriformis. Underbart!

Dagens träning blir broddade tusingar. Jag tänkte egentligen vara ledig den här veckan men smygstartar nya jobbet med lite smått och gott- bland annat skriva ihop tips till kollegorna inför vår hektiska säsong som börjar efter jul. Tittar också över vad för mat som finns på vårt stora kontor inför den perioden. Därtill har jag massa rolig träning planerad innan jag tar ett riktigt långt jullov och laddar batterierna inför ett mäktigt 2013.

Men nu kör vi så det ryker fem dagar!

20121217-122723.jpg

20121217-122756.jpg
Julklappar till barn i familjer som har det svårt


Blogg

Träningspusslet


Precis som Madde (som fyller 30 idag – HURRA!) så älskar jag att planera. Jag är ett kontrollfreak men det har bara att göra med att jag vill framåt och planerar jag inte in tid för att göra det som för mig framåt, så blir det toppen men inte toppen så som jag har tänkt.

Jag gillar att ta fram kalendern, fundera och klura och pussla in träningen. Redan nu vet jag vilka nyckelpass jag behöver få in för att fixa TEC i april. Jag planerar inte exakt, livet kommer först och emellan. Men på en månad är det vissa pass som ska in. På en vecka är det bra att se till att man har ork att genomföra de pass man planerat och ännu viktigare, undvika skador. Tidsbristen kan vara skadefrihetens bästa vän men att förstå vad återhämtning är och hur mycket som krävs är nog bättre.

Idag funderade jag på det här med hur man bäst stoppar in styrketräningen så att man inte tränar hårda löppass med trötta ben. Ett lite annars sätt skulle kunna vara att faktiskt springa hårt samma dag som man kör styrkan. Innan träningsvärken slår till. Så kan det nog få bli. Det är viktigare att få en komplett vilodag.

Planerar vidare. Gillart. Gillar våren 2013.

Den här veckan avslutade jag med ett av de lugnaste pass jag tränat någonsin: 10 km längd i Ursvik med promenix dit och tillbaka.

Jag kommer knappt ihåg vad jag har tränat den här veckan men igår körde jag spinning och core. Och en bonusjogg.

Väldigt lite intensitet och det känns helt ok. Joggen igår förresten: Kom hem från passet på gymet och efter en stor lunch. Hade precis satt ned väskan och tittade längtansfullt på soffan då Hjälten ringde på dörren. Träningsklädd och hade sprungit 5 km ca. Skulle springa runt sjöarna. Vad gör man? Man hakar på. Att studsa 4 km i snömodd sliter inte på något sätt och att röra på sig med fint sällskap, det är också hälsa tycker jag.

20121216-205011.jpg 20121216-205018.jpg
Blogg

Du som tränar- rör på dig!


Den rubriken säger ju emot sig själv kan man hävda men studier visar att om du tillhör gruppen som tränar, men sen sitter still stora delar av dygnet kan vinna hälsofördelar genom att försöka röra sig mer under den här stillasittande tiden också.

Att mycket stillasittande är en stor hälsorisk är lätt att förstå. Men lika viktigt att ta till sig. De flesta av oss har stillasittande jobb och har man dessutm en stillasittande fritid så blir det inte mycket rörelse allt.

De hälsofrämjande effekterna kräver inte att du springer marathon varje vecka utan det kan vara att röra sig en halvtimme om dagen.

Du som läser detta är gissningsvis någon som ser dig själv som aktiv. Jag gör det, men är medveten om att jag ofta i längre perioder sitter still framför en skärm och 2013 ska jag verkligen försöka bryta upp de här stunderna med rörelse som ökar pulsen och försöka röra på hela kroppen.

Förmodligen har du någon i din omgivning, kanske någon du ska fira jul med, som ifrågasätter ditt ”hurtande”. Som ultralöpare får jag ofta svara på om det är hälsosamt att springa så långt?

Du och jag är ju säkert övertygade om att det vi gör är rätt, vi gör det (förhoppningsvis) för att vi mår bra. Men för många är tröskeln att börja röra på sig mer väldigt hög. Med den hets som råder i media och kanske med våra prestationer som benchmark så verkar det utopiskt.

Tipsa då om att en halvtimmes rask promenad om dagen gör stor skillnad. Det är enkelt att väva in och kanske är julledigheten ett ypperligt tillfälle för dem att börja?

Vårdguiden har en enkel artikel med information som är lätt att ta till sig.

Och vi då- som tränar hårt och sen sitter stilla. Vi får också ta en funderare på hur vi väver in minimotion i vår vardag.

Jag funderar mycket på det inför nya jobbet. På mitt företag bygger i stort sett alla arbetsuppgifter på att man sitter still. Det är en utmaning att väva in rörelse men jag tror att det kommer vara en viktig faktor för ökad hälsa.


Blogg

Time Out


Egentligen skulle jag inte varit här. Eller så skulle jag vara precis just här. Hemma ikväll.

Eller här alltså, där jag bor just nu. På den här ytan jag har lån på. Där saker står som jag äger. Som står där bara för att jag försöker vara en bra förälder.

Mitt barn är mitt ankare. Jag hade inte varit i Stockholm, förmodligen inte i Sverige om det inte var för henne.

Men, ändå. Vem vet.

Jag hittar hjortron i frysen som jag skulle äta vid ett speciellt tillfälle och det är idag. Det är nu. Det är ett sånt där vägskäl igen. Jag låter musiken bli en guide på en tidsresa där Liz Phair tar mig till 1998, Eskobar till 2001, Michael Franti till 2004 och Anna Ternheim tar mig till jämtländska vidder 2007. Och till 15 februari 2012.

2012 var året då jag siktade mot fler stjärnor men samtidigt rasade himlen ned i min famn. Fler vägar byggdes men flera krackelerade och fick stängas av. Året då solen sken starkare men flera mörka moln täckte himlen.

Året då hjärtat slog jämnare än någongång tidigare. Snabbare och långsammare. Men suttit uppe i halsgropen igen för länge.

I övrigt känns mycket på plats. Enligt den norm jag växt upp med. Jobb, bostad, bil, barn. Fritidsintressen, underbara vänner. Meningsfullhet. Check på det. Känns som jag vet vad 2013 bjuder på. Vad jag ska göra. Känns bra i mammahjärtat. I mammasjälen.

Den andra delen av mig har varit för still nu. För länge. Nomaden vill iväg. Världen kallar. Vill packa ryggsäck och vara på väg. Se nytt. Vill bort från rutinen. Förut reste jag ifrån problemen och så kom de efter mig. Nu har jag brotttats med dem. Jag springer inte ifrån saker längre. Jag springer till glädje. Men springa iväg ligger fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Det ger en oro i själen att vara still. Jag har varit i Stockholm i snart 4 år och det är det längsta jag varit still på en plats sen jag tog studenten och drog till Isle of Man.

Jag har en dröm som upprepar sig vareviga vecka:

Jag är i Australien. Jag har min surfbräda i ett garage (det är på riktigt, den har varit där tills min kompis sålde den för något år sen). Jag vill till Watego’s Beach som är min favoritstrand. ”The swell” är bra och det är en sån där mulen mysig dag med lite skum i vågorna som jag älskar. Men jag får inte tag på brädan. Och jag ska med ett flyg till Sverige i Brisbane om några timmar och vet inte hur jag ska ta mig dit.

Den här drömmen. Om och om igen. Vecka ut och vecka in. Vad betyder den? Innan jag tog körkort drömde jag ofta att jag satt i en rusande bil jag inte kunde manövrera. Den drömmen försvann när jag körde upp. Vad är det jag ska göra?

Jag letar efter en sanning att stämpla kroppen med. Rista med svart färg för evigt på armen. Som en mental krycka. En spark i baken varje dag. Letar efter något som är fast. Beständigt. Men inget är för evigt. Inget verkar vara att lita på.

Två saker jag tror på: Förändring. Och att leva och ge av hela sitt hjärta.

20121215-194426.jpg