Rätta val, intervaller med broddar och gränslösa utmaningar.


20121217-221422.jpg

Idag skulle jag arrangerat en Hjärt och Lungräddningsutbildning på jobbet. Men instruktören var sjuk och vi fick ställa in. Så jag hade kunnat gå på avdelningens julfest. Men jag går sällan på sociala events på jobbet. Sociala events över huvudtaget. Hur knasigt det än må låta så ville jag hellre springa mina intervaller hem från jobbet och hinna landa i en upponedvänd lägenhet, jaga en helt övervild MiniMe med tandborste och läsa massa sagor och försöka få till så många pussar det går på den där sammetslena kinden. Ligga där bredvid i mörkret en liten stund, bara hon och jag och hennes tusen frågor och litenhet.

Jag hade glömt mina älskade (världens bästa sko alla kategorier) Inov-8 hemma imorse men har mina Brooks Pure på jobbet som extra sko. När jag springer långt i dem så får jag ont i hålfoten. Efter mitt Ultralångpass i september hade jag galet ont. Men nu skulle jag bara hem. 8 km max.

Dock skaffade jag ett par broddar till dem under lunchen. Jag är inget fan av Icebugs och ”färdigdubbade” skor. Jag vill ha mina skor året runt och kunna reglera dubbandet. För det mesta behövs det faktiskt inte. Det är grym teknikträning att hantera halt underlag. Idag- behövdes det på ställen i stan. Det var inte ypperligt för intervaller idag men jag är inte den som bryr mig om väder och vind. Jag gör så gott jag kan.

Så gott jag kan räckte bra idag. Hjärta pannben och fokus i en helig treenighet. Stängde ute Stockholm. Vred upp Dropkick Murphys på hög volym. Intervaller och blodsmak- då vill jag vara ensam. Då tar jag i. Då störs inte av andra.

Första intervallen gick på tok för fort. Mitt mål är att om några månader klara 10 st tusingar på < 4:40 och 5 st på <4:20. Min första rev jag av på 4:10 med modd som sprutade. Det skulle ju inte hålla förstås. Och det var helt vidrigt att försöka hålla styrfart i den tjocka modden. Halkade, fastnade. Men jag slet som ett djur. De här dagarna när kroppen och sinnet samarbetar då är det bara att driva på. Passa på. Tuffa på.

Jag lyckades iallafall, med bra vila emellan, ca två minuter, snitta runt 4:40 trots all förbaskad modd. Helt ok. Var inte slut efteråt men var nära hemmet så det fick vara klart.

Kan verkligen rekommendera broddarna- finns på något apotek. De här stora otympliga är faktiskt riktigt bra. De sitter stadigt och halkar inte runt som de mindre jag hade förra året gjorde. 200 kr kontra 1000 kr plus för ett par Icebug (eller bajsbug som någon trött löpskohandlare kallade dem för på Twitter efter den femtioelfte Tokholmaren kom in och skulle handla efter två snöflingor).Ta av när du kommer in, ta på när du ska ut. Et voila!

Och gillar du Icebug så är det ju fantastiskt men för oss vars fötter inte alls funkar i dem kan man alltså billigt undvika att vara Bambi på hal is i vinter.

I övrigt så ägnar jag ansenlig tid till att leta efter Loppet med stort L. Eller Äventyret. Efter mitt melodramatiska lördagsinlägg där nomaden i mig rev och slet insåg jag att det enda sättet att råda bot är att hitta ett riktigt hållkäften äventyr. Mest knarkar jag på den här sidan. Efter 5 år i UK vore det fantastiskt att springa en ultra där. Jag jobbade två somrar några veckor i en liten fiskeby i Cornwall vid den allra västligaste punkten och dit längtar jag. Eller till Isle of Man där jag bodde ett halvår. Eller Skottland. Kanske överdjävulskt tuffa Leadville i Colorado- 8 mil upp på ett 4000 m högt berg och sen ned 8 mil tillbaks. Kanske en IM, kanske en ULTRAIronMan? Definivt alltid med glädje, med perspektiv, ödmjukhet och starkt hjärta och pannben mot nya tuffare äventyr.

Defintivt, alltid, för evigt, varje dag, varje utmaning känna att jag kan. Om jag vill. Kan jag.

Känner du så?

20121217-221520.jpg

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träningspusslet


Precis som Madde (som fyller 30 idag – HURRA!) så älskar jag att planera. Jag är ett kontrollfreak men det har bara att göra med att jag vill framåt och planerar jag inte in tid för att göra det som för mig framåt, så blir det toppen men inte toppen så som jag har tänkt.

Jag gillar att ta fram kalendern, fundera och klura och pussla in träningen. Redan nu vet jag vilka nyckelpass jag behöver få in för att fixa TEC i april. Jag planerar inte exakt, livet kommer först och emellan. Men på en månad är det vissa pass som ska in. På en vecka är det bra att se till att man har ork att genomföra de pass man planerat och ännu viktigare, undvika skador. Tidsbristen kan vara skadefrihetens bästa vän men att förstå vad återhämtning är och hur mycket som krävs är nog bättre.

Idag funderade jag på det här med hur man bäst stoppar in styrketräningen så att man inte tränar hårda löppass med trötta ben. Ett lite annars sätt skulle kunna vara att faktiskt springa hårt samma dag som man kör styrkan. Innan träningsvärken slår till. Så kan det nog få bli. Det är viktigare att få en komplett vilodag.

Planerar vidare. Gillart. Gillar våren 2013.

Den här veckan avslutade jag med ett av de lugnaste pass jag tränat någonsin: 10 km längd i Ursvik med promenix dit och tillbaka.

Jag kommer knappt ihåg vad jag har tränat den här veckan men igår körde jag spinning och core. Och en bonusjogg.

Väldigt lite intensitet och det känns helt ok. Joggen igår förresten: Kom hem från passet på gymet och efter en stor lunch. Hade precis satt ned väskan och tittade längtansfullt på soffan då Hjälten ringde på dörren. Träningsklädd och hade sprungit 5 km ca. Skulle springa runt sjöarna. Vad gör man? Man hakar på. Att studsa 4 km i snömodd sliter inte på något sätt och att röra på sig med fint sällskap, det är också hälsa tycker jag.

20121216-205011.jpg
20121216-205018.jpg

Du som tränar- rör på dig!


Den rubriken säger ju emot sig själv kan man hävda men studier visar att om du tillhör gruppen som tränar, men sen sitter still stora delar av dygnet kan vinna hälsofördelar genom att försöka röra sig mer under den här stillasittande tiden också.

Att mycket stillasittande är en stor hälsorisk är lätt att förstå. Men lika viktigt att ta till sig. De flesta av oss har stillasittande jobb och har man dessutm en stillasittande fritid så blir det inte mycket rörelse allt.

De hälsofrämjande effekterna kräver inte att du springer marathon varje vecka utan det kan vara att röra sig en halvtimme om dagen.

Du som läser detta är gissningsvis någon som ser dig själv som aktiv. Jag gör det, men är medveten om att jag ofta i längre perioder sitter still framför en skärm och 2013 ska jag verkligen försöka bryta upp de här stunderna med rörelse som ökar pulsen och försöka röra på hela kroppen.

Förmodligen har du någon i din omgivning, kanske någon du ska fira jul med, som ifrågasätter ditt ”hurtande”. Som ultralöpare får jag ofta svara på om det är hälsosamt att springa så långt?

Du och jag är ju säkert övertygade om att det vi gör är rätt, vi gör det (förhoppningsvis) för att vi mår bra. Men för många är tröskeln att börja röra på sig mer väldigt hög. Med den hets som råder i media och kanske med våra prestationer som benchmark så verkar det utopiskt.

Tipsa då om att en halvtimmes rask promenad om dagen gör stor skillnad. Det är enkelt att väva in och kanske är julledigheten ett ypperligt tillfälle för dem att börja?

Vårdguiden har en enkel artikel med information som är lätt att ta till sig.

Och vi då- som tränar hårt och sen sitter stilla. Vi får också ta en funderare på hur vi väver in minimotion i vår vardag.

Jag funderar mycket på det inför nya jobbet. På mitt företag bygger i stort sett alla arbetsuppgifter på att man sitter still. Det är en utmaning att väva in rörelse men jag tror att det kommer vara en viktig faktor för ökad hälsa.

Time Out


Egentligen skulle jag inte varit här. Eller så skulle jag vara precis just här. Hemma ikväll.

Eller här alltså, där jag bor just nu. På den här ytan jag har lån på. Där saker står som jag äger. Som står där bara för att jag försöker vara en bra förälder.

Mitt barn är mitt ankare. Jag hade inte varit i Stockholm, förmodligen inte i Sverige om det inte var för henne.

Men, ändå. Vem vet.

Jag hittar hjortron i frysen som jag skulle äta vid ett speciellt tillfälle och det är idag. Det är nu. Det är ett sånt där vägskäl igen. Jag låter musiken bli en guide på en tidsresa där Liz Phair tar mig till 1998, Eskobar till 2001, Michael Franti till 2004 och Anna Ternheim tar mig till jämtländska vidder 2007. Och till 15 februari 2012.

2012 var året då jag siktade mot fler stjärnor men samtidigt rasade himlen ned i min famn. Fler vägar byggdes men flera krackelerade och fick stängas av. Året då solen sken starkare men flera mörka moln täckte himlen.

Året då hjärtat slog jämnare än någongång tidigare. Snabbare och långsammare. Men suttit uppe i halsgropen igen för länge.

I övrigt känns mycket på plats. Enligt den norm jag växt upp med. Jobb, bostad, bil, barn. Fritidsintressen, underbara vänner. Meningsfullhet. Check på det. Känns som jag vet vad 2013 bjuder på. Vad jag ska göra. Känns bra i mammahjärtat. I mammasjälen.

Den andra delen av mig har varit för still nu. För länge. Nomaden vill iväg. Världen kallar. Vill packa ryggsäck och vara på väg. Se nytt. Vill bort från rutinen. Förut reste jag ifrån problemen och så kom de efter mig. Nu har jag brotttats med dem. Jag springer inte ifrån saker längre. Jag springer till glädje. Men springa iväg ligger fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Det ger en oro i själen att vara still. Jag har varit i Stockholm i snart 4 år och det är det längsta jag varit still på en plats sen jag tog studenten och drog till Isle of Man.

Jag har en dröm som upprepar sig vareviga vecka:

Jag är i Australien. Jag har min surfbräda i ett garage (det är på riktigt, den har varit där tills min kompis sålde den för något år sen). Jag vill till Watego’s Beach som är min favoritstrand. ”The swell” är bra och det är en sån där mulen mysig dag med lite skum i vågorna som jag älskar. Men jag får inte tag på brädan. Och jag ska med ett flyg till Sverige i Brisbane om några timmar och vet inte hur jag ska ta mig dit.

Den här drömmen. Om och om igen. Vecka ut och vecka in. Vad betyder den? Innan jag tog körkort drömde jag ofta att jag satt i en rusande bil jag inte kunde manövrera. Den drömmen försvann när jag körde upp. Vad är det jag ska göra?

Jag letar efter en sanning att stämpla kroppen med. Rista med svart färg för evigt på armen. Som en mental krycka. En spark i baken varje dag. Letar efter något som är fast. Beständigt. Men inget är för evigt. Inget verkar vara att lita på.

Två saker jag tror på: Förändring. Och att leva och ge av hela sitt hjärta.

20121215-194426.jpg

Det HÄR är hälsa


Att dra på sig vätskesäcken med varmt vatten, banan. Klä sig lager på lager.

Röra sig genom ett fredagsfullt pendlarstockholm som i en bubbla.

Möta upp ett tiotal tjejer, också ombytta.Kramas. Ta på reflexer och/eller reflexvästar.

Tuffa iväg längs Linnégatan ned mot Narvavägen, över bron till Djurgården. Jogga, prata, skratta i en småmystisk snöyra. Runt ön, i lugn fart.

12 km i prattempo. Sen stretcha och, för de som kunde stanna kvar, äta knytisjulbord med mat lagad med kärlek.

DET skulle jag vilja kalla hälsa.

20121215-092705.jpg
20121215-092716.jpg