Mitt första millopp

Något av det jag stör mig på mest här i världen är ”nånannanism”. Inställningen att allt ligger på någon annan. Också att ”man kan väl inte…”. Ursäkter från folk som bara inte vill hitta lösningen. Som letar ursäkter och skyller sina tillkortakommanden på andra. Det är ett hån mot de som trots allt möjligt sattyg reser på sig, borstar av sig om knäna och går vidare.

Jag har människor med offerkofta omkring mig. Jag har alkoholism ganska nära runt hörnet och att bli frisk från det kräver att du inser att ingen annan kommer lösa din problem. Du måste vilja tillräckligt mycket. Ta en dag i sänder. Massa saker. Men offerkoftan måste av.

Jag har människor nära mig som lever under devisen att saker händer dem. ”Man får se hur det blir”. Och no shit Sherlock. Det händer saker. Fråga vem som helst. Folk dör. Man kan bli sjuk. Man kan ha hur många ursäkter som helst för att inte ta hand om sig, inte vara god, inte ställa sig upp när man fallit.

Att resa sig och inte bara ställa sig utan börja gå, springa, kasta ciggen, springa längre, skaffa en cykel, en våtdräkt..köra en Ironman! Hitta sig själv någonstans på vägen. En sån cool person har jag också i min omgivning.

Idag, nä varje dag, är jag mäkta stolt att vara vän till Annelie som du kan läsa om i senaste numret av Runners World. I somras hade jag äran att vara med när Annelie körde sitt första triathlon och en månad senare genomförde hon en Ironman (på min räcer!!!)

Annelie hade kunnat skylla på massa saker för att inte bli den fantastiska, coola, starka goa tjej hon är idag. Men det gjorde hon inte. Hon gjorde.

Kram på dig Annelie, ni andra- inspireras!

Idag läste jag något jag själv funderat på.

B2B’s (alltså företag till företag) användning av sociala medier. Och Facebook rent generellt. Jag älskar Facebook för att göra events, hålla kontakt med vänner jorden över men tycker att det i övrigt är rätt värdelöst med allt ”gilla” som ska göras. Jag har helt tappat respekten för företag som håller på med den här ”gilla-affärsdriften”. ”Får vi så och så många likes så X Y Z”. Däremot är Facebook en plattform som når ut till många och det är effektivt att kommunicera där men det blir rätt urholkat när alla har en Facebooksida ur just affärssyfte och driver den rätt homogent. Dessutom så är det något fuffens. Jag fick upp att min syster ”gillade” ett stort mejeriföretag. Visade henne men hon menade att hon aldrig gjort det. Så det som skulle kunna vara ett sätt att ta del av varandras erfarenheter, dela tips, sprida information osv är helt spammat av automatiserade budskap.

Sen tycker jag, som en parantes, att det är rätt roligt med alla som jag vet går in sin FB varje dag, inte skriver något själva men har åsikter om att folk uppdaterar ofta. Om deras vänner inte gjorde det så skulle de bara i sin ”feed” se reklam för shampon och andra knapptrycks producerade budskap från vinstdrivande organisationer.

Men jag önskar att det nätverk som jag gillar bäst, LinkedIn skulle användas lite mer med det smarta från Facebook. Just nu sker förbättringar inom LinkedIn och jag hoppas det fortsätter. PÅ LinkedIn kan du bli headhuntad, hitta folk i samma bransch, leta jobb och nätverka på ett mer ”vuxet” sätt. Och nu läste jag en trendspaning om att det ska bli så. Dessutom ser jag själv att jag hittar mer matnyttigt på LinkedIn.

Här kan du läsa om 5 andra trender som spås inom sociala medier för 2013. Här några till. Och från de riktiga proffsen på Kairos Future kan du här läsa om hur 2013 är ”…omprövningen och pusslandets år”.

Mitt pussel fortsätter. Underbar morgonjogg. Rolig lunch där jag fick present och blommor (!!). Avslutande revisionsjobb. Intervju för nya tjänsten. Skyndning till dagis och snölek och mys i eftermiddag. Imorgon klockan 13.00 kommer jag lämna över inslagna paket till Klaragården från mig och några till som slagit in fint (det har inte jag får understrykas- inte så bra på sånt!). Julklappar till kvinnor som inte har det så bra som du och jag. Du är varmt välkommen att vara med- kontakta mig på email om du vill lämna paket till mig eller följa med och lämna av.

Idag skulle jag arrangerat en Hjärt och Lungräddningsutbildning på jobbet. Men instruktören var sjuk och vi fick ställa in. Så jag hade kunnat gå på avdelningens julfest. Men jag går sällan på sociala events på jobbet. Sociala events över huvudtaget. Hur knasigt det än må låta så ville jag hellre springa mina intervaller hem från jobbet och hinna landa i en upponedvänd lägenhet, jaga en helt övervild MiniMe med tandborste och läsa massa sagor och försöka få till så många pussar det går på den där sammetslena kinden. Ligga där bredvid i mörkret en liten stund, bara hon och jag och hennes tusen frågor och litenhet.

Jag hade glömt mina älskade (världens bästa sko alla kategorier) Inov-8 hemma imorse men har mina Brooks Pure på jobbet som extra sko. När jag springer långt i dem så får jag ont i hålfoten. Efter mitt Ultralångpass i september hade jag galet ont. Men nu skulle jag bara hem. 8 km max.

Dock skaffade jag ett par broddar till dem under lunchen. Jag är inget fan av Icebugs och ”färdigdubbade” skor. Jag vill ha mina skor året runt och kunna reglera dubbandet. För det mesta behövs det faktiskt inte. Det är grym teknikträning att hantera halt underlag. Idag- behövdes det på ställen i stan. Det var inte ypperligt för intervaller idag men jag är inte den som bryr mig om väder och vind. Jag gör så gott jag kan.

Så gott jag kan räckte bra idag. Hjärta pannben och fokus i en helig treenighet. Stängde ute Stockholm. Vred upp Dropkick Murphys på hög volym. Intervaller och blodsmak- då vill jag vara ensam. Då tar jag i. Då störs inte av andra.

Första intervallen gick på tok för fort. Mitt mål är att om några månader klara 10 st tusingar på < 4:40 och 5 st på <4:20. Min första rev jag av på 4:10 med modd som sprutade. Det skulle ju inte hålla förstås. Och det var helt vidrigt att försöka hålla styrfart i den tjocka modden. Halkade, fastnade. Men jag slet som ett djur. De här dagarna när kroppen och sinnet samarbetar då är det bara att driva på. Passa på. Tuffa på.

Jag lyckades iallafall, med bra vila emellan, ca två minuter, snitta runt 4:40 trots all förbaskad modd. Helt ok. Var inte slut efteråt men var nära hemmet så det fick vara klart.

Kan verkligen rekommendera broddarna- finns på något apotek. De här stora otympliga är faktiskt riktigt bra. De sitter stadigt och halkar inte runt som de mindre jag hade förra året gjorde. 200 kr kontra 1000 kr plus för ett par Icebug (eller bajsbug som någon trött löpskohandlare kallade dem för på Twitter efter den femtioelfte Tokholmaren kom in och skulle handla efter två snöflingor).Ta av när du kommer in, ta på när du ska ut. Et voila!

Och gillar du Icebug så är det ju fantastiskt men för oss vars fötter inte alls funkar i dem kan man alltså billigt undvika att vara Bambi på hal is i vinter.

I övrigt så ägnar jag ansenlig tid till att leta efter Loppet med stort L. Eller Äventyret. Efter mitt melodramatiska lördagsinlägg där nomaden i mig rev och slet insåg jag att det enda sättet att råda bot är att hitta ett riktigt hållkäften äventyr. Mest knarkar jag på den här sidan. Efter 5 år i UK vore det fantastiskt att springa en ultra där. Jag jobbade två somrar några veckor i en liten fiskeby i Cornwall vid den allra västligaste punkten och dit längtar jag. Eller till Isle of Man där jag bodde ett halvår. Eller Skottland. Kanske överdjävulskt tuffa Leadville i Colorado- 8 mil upp på ett 4000 m högt berg och sen ned 8 mil tillbaks. Kanske en IM, kanske en ULTRAIronMan? Definivt alltid med glädje, med perspektiv, ödmjukhet och starkt hjärta och pannben mot nya tuffare äventyr.

Defintivt, alltid, för evigt, varje dag, varje utmaning känna att jag kan. Om jag vill. Kan jag.

Känner du så?

Den här mådagen ger dig en vecka till julafton.

Kanske fem dagar till ledighet? Kanske är du en av de fantastiska människor i vårdyrken som får julen uppstyckad i småbitar?

Hursomhelst så ger måndag dig 7 nya dagar att göra goda val. Inte fasen kan man tänka på allt man gör hela tiden men om man plockar ut fem saker man gör, en om dagen i fem dagar och reflekterar över varför man gör det hur man gör det och hur det kan göras bättre/smidigare/roligare så kanske man hittar små förbättringspunkter.

Till exempel. Jag skaffade en fin dyr handväska för ett tag sen. Skulle unna mig. Men sen funderade jag (lite knasigt då efteråt) över vad som är bäst för mig. Och nu har jag en Salomonrygga som handväska vilket är mycket bättre för min rygg, Jag har två händer fria för ett litet vilt barn och andra saker. Bra liten förbättring.

Jag har tagit med ombyteskläder och duschgrejer till jobbet så jag kan springa till och från jobbet. Först var det en uppförsbacke. Nu längtar jag till dessa träningspass.

Små förändringar som gör stor skillnad i vardagen.

Min måndag började förstås med mys och stök hemma. Sen var jag hos Heidi på Access Rehab och fick beröm för min ökade rörlighet i bröstryggen. Axlarna är fortfarande katastrof så där satte hon 12 nålar och samtidigt en armbåge i min ena piriformis. Underbart!

Dagens träning blir broddade tusingar. Jag tänkte egentligen vara ledig den här veckan men smygstartar nya jobbet med lite smått och gott- bland annat skriva ihop tips till kollegorna inför vår hektiska säsong som börjar efter jul. Tittar också över vad för mat som finns på vårt stora kontor inför den perioden. Därtill har jag massa rolig träning planerad innan jag tar ett riktigt långt jullov och laddar batterierna inför ett mäktigt 2013.

Men nu kör vi så det ryker fem dagar!

Julklappar till barn i familjer som har det svårt

Precis som Madde (som fyller 30 idag – HURRA!) så älskar jag att planera. Jag är ett kontrollfreak men det har bara att göra med att jag vill framåt och planerar jag inte in tid för att göra det som för mig framåt, så blir det toppen men inte toppen så som jag har tänkt.

Jag gillar att ta fram kalendern, fundera och klura och pussla in träningen. Redan nu vet jag vilka nyckelpass jag behöver få in för att fixa TEC i april. Jag planerar inte exakt, livet kommer först och emellan. Men på en månad är det vissa pass som ska in. På en vecka är det bra att se till att man har ork att genomföra de pass man planerat och ännu viktigare, undvika skador. Tidsbristen kan vara skadefrihetens bästa vän men att förstå vad återhämtning är och hur mycket som krävs är nog bättre.

Idag funderade jag på det här med hur man bäst stoppar in styrketräningen så att man inte tränar hårda löppass med trötta ben. Ett lite annars sätt skulle kunna vara att faktiskt springa hårt samma dag som man kör styrkan. Innan träningsvärken slår till. Så kan det nog få bli. Det är viktigare att få en komplett vilodag.

Planerar vidare. Gillart. Gillar våren 2013.

Den här veckan avslutade jag med ett av de lugnaste pass jag tränat någonsin: 10 km längd i Ursvik med promenix dit och tillbaka.

Jag kommer knappt ihåg vad jag har tränat den här veckan men igår körde jag spinning och core. Och en bonusjogg.

Väldigt lite intensitet och det känns helt ok. Joggen igår förresten: Kom hem från passet på gymet och efter en stor lunch. Hade precis satt ned väskan och tittade längtansfullt på soffan då Hjälten ringde på dörren. Träningsklädd och hade sprungit 5 km ca. Skulle springa runt sjöarna. Vad gör man? Man hakar på. Att studsa 4 km i snömodd sliter inte på något sätt och att röra på sig med fint sällskap, det är också hälsa tycker jag.