Läs DN:s artikel om nya reglerna som kan innebära att Abeba kan tävla för Sverige i OS.
Följande artikel är tidigare puvlicerad i Runner’s World nummer 4 2011:
Det är fortfarande vinter den här dagen. Ryktet om växthuseffekten synes betydligt överdrivet. Trottoaren utanför fotograf Luca Maras studio i Vasastan i Stockholm är ishal. Vi väntar på snabbfotat besök. Abeba Aregawe, stjärnlöpare från Etiopien som siktar på att bli både bäst i världen och svensk medborgare, är på väg för intervju och fotografering. Vi hoppas att hon inte ska halka och bryta något ben. Luca vet inte om hans hemförsäkring täcker något sådant.
Föregående kväll vann Abeba XL-Galan på Globen: 1500 meter på 4.01.47, som var världsårsbästa. Etiopiskan Kalkidian Gezahegne kom på andra plats, nästan 2,5 sekunder efter, och Charlotte Schönbeck på elfte plats, med nytt personbästa på 4.10.39.
Abeba har inte så långt till studion. Sedan två år tillbaka bor hon i Sverige, tillsammans med sin man. De bor uppe på Blåkulla i Solna och det känns lite lustigt att en av världens bästa löpare bor på en plats, mot vilken jag hade min utsikt i många år.
Blåkulla är de stora hyreshuskomplexen som placerats ovanpå resterna av gamla kåkstaden Hagalund, och utsikten mot dem var det väldigt lätt att tycka om. Det var ett genidrag av arkitekterna att måla fasaderna i himmelsblått. Husen är som vilka miljonprogramsklossar som helst, men färgen har förvandlat dem till längtans blåa drömmar.
I det drömlandskapet bor alltså Abeba Aregawe tillsammans med sin man Henok Weldegebriel. Henok är också från Etiopien, men han har bott i Sverige åtta år och är svensk medborgare sedan ett år. När Henok och Abeba gifte sig för tre år sedan flyttade hon hit från huvudstaden Addis Abeba i Etiopien.
Nu tränar hon ofta i Hagaparken, springer runt Brunnsviken, springer ute i Ursvik, kör samma sträckor som jag sprungit sedan början av 80-talet. Det känns underbart globalt. Hela världen har blivit ett Internet; hemma är överallt där man känner sig hemma. Hemma är ingen plats på jorden. Hemma är ett tillstånd.
I detta tillstånd trivs Abeba Aregawe mycket bra i Sverige.
– Om det också bara kunde vara lite varmare, skulle allt vara toppen, säger Abeba när vi sitter i studions lilla kök. Hon, hennes man och Per Synnerman som är friidrottstränare i Hammarby och god vän med dem båda, har klarat sig fint från halkan. Inga ben brutna, och intervjun kan börja.
Abeba tycker inte hon pratar svenska tillräckligt bra för en intervju och reporterns kunskaper i etiopiska är starkt begränsade, så Abebas man får agera tolk.
Abeba Aregawe är född för tjugo år sedan och uppvuxen i en liten stad utanför Addis Abeba. Det är en stad som påminner om Göteborg i förhållande till Stockholm, förklarar Henok. Reportern, stockholmare av födsel och ohejdad vana, förstår precis vad Henok menar.
Abeba sprang inte mer än vad barn i allmänhet brukar springa när hon växte upp. Hon skuttade hit och dit, lekte tafatt och hade inga som helst tankar på att bli löpare. Men när hon var sjutton år gammal ställde hon i alla fall upp i en skoltävling, på skoj.
Det var ett 400-meterslopp. Abeba vann och det väckte en del uppmärksamhet, inte minst hos en talangscout från Addis Abeba, som fanns på plats.
Abeba fick ett erbjudande, tackade ja, och började springa för en löparklubb i Addis Abeba. Hon fick också en egen lägenhet och fri studieplats. I Etiopien tar man väl hand om sina löpartalanger.
Två år senare sprang hon, nitton år gammal, 800 meter på 2.01. Det är rätt skapligt.
Förra året var hon med i Diamond League, där hon krigade i toppen. Det tänker hon vara i år också. I år tänker hon vinna.
I sommar hoppas hon kunna sänka sitt personbästa på 1500, men hon har egentligen ingen större lust att prata om målsättningar.
– Först träna, sedan göra, sedan snacka, säger Abeba.
När Abeba kom till Sverige började hon träna med Spårvägen. Men förra vintern fick hon en stressfraktur i skenbenet. Det hade blivit för mycket träning inomhus på hårda banor. Nu springer hon för Hammarby Friidrott.
– Jag lärde känna Abeba och hennes man när Abeba kom till Sverige. Det är jättekul att ha henne i klubben, berättar Per.
Tyvärr blir det dock inga tävlingar i Diamond League i Hammarbytröja.
– Nej, där är det ett annat märke som gäller, skrattar Per.
Abebas man är också hennes tränare. Henok brukar cykla framför Abeba när de är ute på träningsgpass.
– Jag sprang hinder en gång i tiden, säger Henok, men det har jag slutat med.
Abeba har fått uppehållstillstånd och hoppas nu på att få bli svensk medborgare.
– Jag vill börja tävla för Sverige så snart som möjligt, säger Abeba.
I Etiopien ser man gärna att hon fortsätter att springa för Etiopien. Men Abeba säger att hon har gjort sitt val. Hon vill vara där hennes man är. Hon vill rota sig i Sverige.
– Jag trivs så fint här, säger Abeba. Det är så lugnt och tryggt. Det finns så många möjligheter här.
Träningen blir dock lite annorlunda jämfört med i Etiopien.
– Det är ju så många månader på året som det är kallt här så det blir mer träning inomhus, i hallar, på rullband och motionscykel.
Hon tränar sex dagar i veckan, två pass om dagen. Söndagar är vilodagar.
På tre år har hon gått från i stort sett noll till världstoppen. Det är en smått osannolik utveckling. Fortsätter hon i den stilen lär det bli svindlande resultat framöver.
Hur är det att vara löpare i Etiopien?
– Alla vill bli bäst och det är många som uppmuntrar en till att bli det. Samtidigt är det väldigt hård konkurrens.
När Abeba inte tränar med sin man tränar hon med killarna i Hammarby.
– Då får hon bra motstånd, säger Henok.
När hon inte tränar, pluggar hon svenska på SFI och övar sin svenska genom socialt umgänge med svenskar.
– Det är svårt, men jag tycker att jag börjar komma in i det mer och mer.
När hon tävlar säger hon att hon gillar att följa haren. Hon tycker om att ligga i täten, springa fort från början.
Hur känns det att bli så mycket bättre så snabbt som du har blivit?
– Det motiverar mig att träna ännu mera, säger Abeba.
– Det finns inga genvägar, förklarar Abeba. Vill man bli bäst måste man gå upp ur sängen varje morgon. Då kan man inte ligga och dra sig.
– Nej, inte alls, ler Moa. Jag tycker bara det är jättekul, det är ändå något jag gått och drömt om. Det är klart att det kändes lite overkligt ett tag, att jag faktiskt tagit det svenska rekordet, det var ju också ett otroligt gammalt rekord, men nu känns det helt rätt. Och de enda förväntningar jag bryr mig om är de jag har på mig själv. 
