Amfibier

Åter storstaden. Skön känsla rulla in över Essingebron. Borta bra men hemma bäst. I alla fall i en vecka. Sen lär väl rastlösheten ta vid. Som tur var är man förberedd.

Åker till Lidö på torsdag, för att köra Amfibiemannen på fredag. En helt ny springa-simma tävling, som känns lite mer human än Ö till Ö. Fast 5400 m simning i havet och 22 km löpning över ett antal öar i våtdräkt lär inte bli någon lek det heller. Inte för mig i alla fall. Det upptäckte jag idag.

For med brorsan och familj till sjön Tullan söder om Stockholm för en generalrepetition, test av utrustning m m. Vi sprang totalt 6 km på grusvägar och skogsstigar och simmade 22 km. Löpingen var inget problem, där tuffade det på fint, fast tyckte våtdräkten stramade en aning, möjligen ett resultat av sommarens alla grillkvällar … men simningen, förfärande trög. Kändes mer som att trampa vatten, än att kråla. Hoppas det beror på sötvattnet, saltvatten ger ju större flytkraft. Men hur salt är Östersjön egentligen?

Simma med dojor är förstås heller ingen höjdare. De hänger efter en som två motsträviga pontoner. Men sköna att ha på sig när man måste sticka ner fossingarna på läbbiga okända bottnar … vem vet vad som gömmer sig i dyn?

Nu har i alla fall cuten på halva sträckan höjts från 2.15 till 2.45, vilket ökar chanserna för att komma runt med äran i behåll, d v s inte tas av banan. Men det lär bli svettigt nog, eller blött. Och så måste man peta in kartfodral och vätskepåse och gps och första förband innanför våtdräkten. Hänga på väskor utanpå är inte bra för glidförmågan genom vattnet. Problemet med all den där utrustningen innanför våtdräkten är, förutom att det blir i tajtaste laget,  att man också ser ut att vara gravid i tredje månaden, alternativt lida av extremt uppförstorad navel (kula).

– Fan, det är ju en massa fotografer längs banan, suckade brorsan, vad ska folk tro när de får se en så där?

Jag tror ändå det där är ett av våra minsta bekymmer!

Till sist, en delikatess från Öland … fast det är väl inte sådana här maneter?

Victorialoppet, tredje gången gillt.

2007 – 35.29

2010 – 35.45

2012 – 35.51

Av detta kan möjligen utläsas ett gradvis förfalll på 5-6 sekunder per år.  Brorsan däremot, gick in på 37.53 i år och persade med en halvminut från 2010. FK Studenternas ledande löparstatistiker, Lorenzo Nesi, har av detta dragit slutsatsen att brorsan kommer att spöa mig med en sekund år 2015.

Ja ja, vi får väl se hur det blir med det. Här finns ju så många andra parametrar att räkna in. Cykelben, dagsform, amfibiemansdrömmar (mer fisklir än intervall). Väder och vind är förstås för alla lika. Det är mycket väder här på Öland. I går såg det ut så här:

Kronprinsessan Victoria lös tyvärr med sin frånvaro i loppet. Ändå har hon setts löpträna flitigt i Hagaparken i Stockholm i sällskap med två flåsande Säpövakter. Jag säger bara; kom igen nu Vickan, till nästa år. Du kan få ta rygg på mig, så republikan jag är.

Det är ett fint litet lopp, Victorialoppet. Borgholm laddar alltid upp maximalt, hamnen är full av folk och orkestrar, och publiken entusiastisk. Banan växlar mellan asfalt och grus, är lättsprungen och varierande.

Starten är rätt viktig om man vill komma till sin rätt, efter 300 meter vänder banan ner 700 meter ner mot skogen, och sedan in bland träden i en öppning som är som en flaskhals mot en skogsväg som ringlar sig fram några kilometer. Kommer man in sent där, blir det svårt att hålla eget tempo.

Årets lopp bjöd på en brallande sydvästlig vind, som låg fint snett  i ryggen när man kom ut ur skogen, och blev än mer hjälpsam när banan efter fem km vände norrut. Mindre hjälpsam blev den när den efter sju km vände söderut. Men då var det förstås bara två km kvar, och lätt nedförbacke och defilering längs Borgsholms Champs-Élyssés, Köpmannagatan, som går rakt igenom centrum. Och sedan sista svängen upp mot Stadion, nåja, Idrottplatsen, med klassisk kolstybb, och med rungande ovationer från alla håll, in i mål.

Solen lös förstås. Det gör den alltid när det är dags för Victorialoppet. Det är en kunglig förordning!

Bansträckningen? Kanske inte riktigt den här:

Men målgången i Victorialoppet känns minst lika skimrande! Man kan t o m se stjärnor om man spänner bågen maximalt de sista 200:a.

Nästa år ska statistikernas världsordning rubbas. Siktar på 35.15!

En bild säger mer än tusen ord:

Fast statistik är ju också rätt kul:

Det omsusade Ölandspelet 2012, redan med legendarisk prägel, bjöd på lätt duggregn till fem minuter innan start, för män, 5000 meter. Men då bröt solen fram, och resten blev en ren solskenshistoria. Heat C visade sig vara ett moget startfält, med många löpare med ett hisnande perspektiv bakåt i tiden. Brorsan och jag väckte också viss oro på startlinjen, då det var Smålands-DM, och ingen hade stött på oss förut.

– Vad siktar du på för en tid, undrade någon.

– Njäe, jag har mest cyklat sista tiden, svarade jag med en elegant undanglidning

– Det låter som ni kommer uppifrån, lirkade en annan.

När vi erkände att vi var 08:or gick suckar av lättnad genom fältet. Aha, utsocknes, vi  tävlade utom tävlan.

Starten gick, och hela familjen stod i publiken. Benen tappade alldeles konceptet, drog första kilometern på 3.30, vilket naturligtvis var vansinne. 5000 lät ju så kort, men kändes redan långt efter det där första varvet. Jag växlade ner ordentligt och hittade en rytm som inte skulle skära motorn …  och varv följde på varv.

De sista fyra varven kom någon upp i rygg, flåsade i nacken. Men gubben hade bensin kvar, tröck pellen i botten och burnade tartanen de sista fyrahundra och milda makter, där klöv man mållinjen som etta och nog hördes en och annan jubeltrumpet ovan moln … om det nu inte bara var en hörseldistorsion av ren överansträningning.

Normalt delas bara ut medaljer till deltagarna i DM, men Högbys generösa och medkännande tävlingsledning tänjde en smula på reglementet och gav plats på prispallen åt de tvenne trånande bröderna. Ingen av dessa hade någonsin tidigare  stått på en prispall förut och än mindre samtidigt, och förmodligen skulle chansen aldrig dyka upp igen. Tvåan dök aldrig upp, möjligen alltför grillad av loppet, eller kanske bråttom till fredagsgrillningen … men två på en pall är ju också en pall. Och den glada medaljutdelelerskan delade glatt ut varsin medalj till bröderna och livet skimrade magiskt i brons … arrangörerna hade ett litet överskott av just den metallen.

Möjligen var de i gästfriaste laget då det gällde tidtagningen, min klockning på 19.36 blev till 18.36 i tabellen, vilket gjorde min broder en smula upprörd. Själv tog jag det med upphöjt lugn … vad gör väl det om hundra år ? … det är ju bara statistik … först kom jag ju hursomhelst … och tänk om jag faktiskt hade fel på klockan? Min Garmin har i alla fall betett sig lite underligt … när jag simmat.

Tack Hörby, för ett toppenarrangemang. Ni gjorde två löpande bröder mycket lyckliga, och gav bränsle till en svettdrypande hjältesaga med öländsk strålglans runt grillen senare framåt kvällen.

I morgon Victorialoppet. Spänningen stiger. Skall benen hålla? Och kommer Victoria att vara där?

/to be continued …/

Det är  Victorialoppet på söndag. Så jag och brorsan tänkte få lite fart i benen genom att springa några 400ingar på tartanbanan i Högby i Löttorp. Klassisk löparstadion!

Men där var det fullt i morse. Massor av löpare i alla åldrar.  Ölandsspelen, och DM i Småland. Och 5000 meter för vuxna, och ännu mer vuxna.

Det var liksom ingen tvekan. Just do it, som Nike brukar säga.

Start 18.40. Räknar med PB. Är absolut säker på PB. Trots cykellår och simbröst. Har nämligen aldrig sprungit 5000 m. Ett bra distanspass innan Victoraloppet, som en funktionär sa med ett (snett) leende.

/to be continued …/

Upp i ottan. Vaselin i grenen, och upp på cykeln, hej och
hå. Behövde inte kolla vindkraftverken för att se varifrån vinden kom.
Styv kuling sydväst. Ingen pardon, bara borra huvudet i vind. Motvinden
först, och segla hem. Man vill ju inte bli blåst på slutet!

En fet huggorm ringlade över vägen. Tänk att man kan hoppa högt
med en cykel. Hann väja, hann parera innan diket. Vad händer om man kör
över en huggorn. Hinner den hugga till mellan fram och bakdäck? Hur fort
når giftet hjärtat när pulsen är över hundra? Många tankar som ringlade
genom cykelhjärnan.

Mötte en tjur, utanför hagen. Obegripligt. Den blängde
tjuraktigt. Började springa efter. Glömde motvinden, la i tung växel,
burnade loss i asfalten. Tjuren gav upp. Jobbig start på niomilarunda.

Gnetade
på i motvinden. 24, 25, 24,6, 23, 22 … o s v. Tänkte cykel är en
överskattad sport. Drack jordgubbsaft (ekologisk sportdryck). Vände vid
45 km, och det blev genast roligare. 30, 32, 36, 38 … och ut på fälten
i motsatt riktning vindkraftverken. 40, 42, och hå hå 44, 4, cykel är
en underbar sport. Benen som pistonger, hjärtat en stånghammare,
Armstrong, släng dig i väggen.

Så svängde vägen igen, och babom. 24, 23, 22, 19,5, va faen …. men då inte så långt kvar hem.

– Nu åker vi och simmar, sa brorsan på eftermiddagen. Det är inga problem, du har ju bara använt benen idag.

Vi
simmade, fram och åter, i det gröna blå. 17 C,  kroppen sval och klar.
Benen följde efter som två pontoner. Dra och dra, lugnt och långsamt, i
andningen ligger hemligheten.

Och havet, alltings moder, vaggade sina söner milt:

Hemma igen efter 2200 m väntade en liten amfibie.

Det blev en tidig kväll. Ögonen blinkade ikapp med lågorna i grillen.

Semester, vilken grej!