Blogg

Alböke Training Camp


 

Upp i ottan. Vaselin i grenen, och upp på cykeln, hej och
hå. Behövde inte kolla vindkraftverken för att se varifrån vinden kom.
Styv kuling sydväst. Ingen pardon, bara borra huvudet i vind. Motvinden
först, och segla hem. Man vill ju inte bli blåst på slutet!

En fet huggorm ringlade över vägen. Tänk att man kan hoppa högt
med en cykel. Hann väja, hann parera innan diket. Vad händer om man kör
över en huggorn. Hinner den hugga till mellan fram och bakdäck? Hur fort
når giftet hjärtat när pulsen är över hundra? Många tankar som ringlade
genom cykelhjärnan.

Mötte en tjur, utanför hagen. Obegripligt. Den blängde
tjuraktigt. Började springa efter. Glömde motvinden, la i tung växel,
burnade loss i asfalten. Tjuren gav upp. Jobbig start på niomilarunda.

Gnetade
på i motvinden. 24, 25, 24,6, 23, 22 … o s v. Tänkte cykel är en
överskattad sport. Drack jordgubbsaft (ekologisk sportdryck). Vände vid
45 km, och det blev genast roligare. 30, 32, 36, 38 … och ut på fälten
i motsatt riktning vindkraftverken. 40, 42, och hå hå 44, 4, cykel är
en underbar sport. Benen som pistonger, hjärtat en stånghammare,
Armstrong, släng dig i väggen.

Så svängde vägen igen, och babom. 24, 23, 22, 19,5, va faen …. men då inte så långt kvar hem.

– Nu åker vi och simmar, sa brorsan på eftermiddagen. Det är inga problem, du har ju bara använt benen idag.

Vi
simmade, fram och åter, i det gröna blå. 17 C,  kroppen sval och klar.
Benen följde efter som två pontoner. Dra och dra, lugnt och långsamt, i
andningen ligger hemligheten.

Och havet, alltings moder, vaggade sina söner milt:

Hemma igen efter 2200 m väntade en liten amfibie.

 

Det blev en tidig kväll. Ögonen blinkade ikapp med lågorna i grillen.

Semester, vilken grej!

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

In i ölandsdimman


 

Pling i mobilen. Sms från brorsan … från rummet bredvid. Det var dags. Dimma, lätt duggregn, tidig morgon. Perfekt miljö för amfibiemän.

Vi tog vägen mot Äleklinta. Puff puff puff. Säga vad man vlll om löpning i våtdräkt, det är inte som att springa i linne och korttights. Man blir fort varm. Men 3,5 km och sen ett svalkande hopp i böljan grå.

– Ska bli härligt med ett dopp, sa brorsan.

– Jättehärligt, sa jag.

Vi rullade ner mot bukten i Äleklinta, styrde mot brygga. Det öde landet. Inte ens en tysk husbil.

Inte mycket vind, men tunga dyningar. Brallade på bra igår, kanske ett efterspel?

– Whooohaaaaa, sa brorsan. Mycket kallare än i Eriksdalsbadet.

– Whooohaaaaa, sa jag. Max 15 C.

Man kunde ju ha gått upp. Nä, det kunde man inte. Bara dyka i, låta kroppen långsamt domna. Efter 300 meter började det nästan bli behagligt. Efter 1000 meter riktigt behagligt, kontakten med fötterna dock alltmer avlägsen. Jag har läst någonstans att det är skönt att frysa ihjäl.

Vi kajkade på. Du ska aldrig andas in när du lyfter på huvudet för att kolla in riktningen. Då får du en kallsup. Det fick brorsan. Sen höll han munnen stängd vid nästa utkik. Det är inte lätt att hålla kursen i dyningar. Ett tag var vi fint på väg till Kalmar. Men det ordnade sig.

2200 meter senare vinglade vi upp på bryggan. Balanssinnet blir lite kul i islvatten. Vi raglade bryggan fram som efter en rejäl krogkväll. Men vi började springa, och efter en km hade vi tinat upp. Och sen hemma igen. 7 km löpning, 2200 meter simning.

Att börja en morgon i gummi, och livet blir så mycket mer elastiskt!

Amfibiebror, på stort Alvar:

Igår var läget lite ljusare:

 

Då cyklade man runt i stilig tröja, design Stefan Larsén:

 

Det gick dock inte fortare, kanske för att näsan tydligen blivit större här på Öland … kan det vara för alla jordgubbarna?

/to be continued …/

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Hej Anna

Snarare delfin 😉
Har testat proppar, men lite läskigt, kan man ju inte höra om hajen kommer …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Möt guldmedaljören Moa Hjelmer

Möt guldmedaljören Moa Hjelmer


Moa Hjelmer tar trapporna ner till fotostudion med lätta steg. Studion ligger i en källarlokal i centrala Stockholm och reportageteamet från Runner’s World stramar upp sig i respekt. Här kommer ju faktiskt Sveriges snabbaste kvinna på 400 meter på besök.

I augusti förra året slog Moa till med 51.58 på SM i Gävle, och Ann-Louise Skoglunds rekord från 1986 for all världens väg. Och under inomhus-VM i Istanbul för några månader sedan drog hon på en värstingrökare i semifinalen, låg i täten efter första kurvan och låg kvar där tills det bara var 30 meter kvar av loppet. Då stumnade benen, och tre bakomvarande löpare tog sig precis förbi. 

Moa tog sig inte till finalen, men gick i mål på 52.29 och det var nytt svenskt rekord på 400 meter – denna gång inomhus. Expertkommentatorn i SVT, Anders Gärderud, suckade hänförd när han skulle beskriva Moas prestation. Det var länge sedan han hade sett en svensk friidrottare ta för sig på ett sådant respektlöst sätt i en tävling. 

Moa är bara tjugoett år gammal, fyller tjugotvå i sommar, så det var inte länge sedan hon gick ut gymnasiet. Det är ingen överdrift att säga att det har gått snabbt på alla möjliga vis under den sista tiden. På ett år har hon gått från att vara en mycket lovande ung talang till att ta en plats i det friidrottsliga rampljuset. Därmed följer också högre förväntningar från omvärlden. 

Om det skrämmer henne?

– Nej, inte alls, ler Moa. Jag tycker bara det är jättekul, det är ändå något jag gått och drömt om. Det är klart att det kändes lite overkligt ett tag, att jag faktiskt tagit det svenska rekordet, det var ju också ett otroligt gammalt rekord, men nu känns det helt rätt. Och de enda förväntningar jag bryr mig om är de jag har på mig själv. 

Siktet är inställt på OS i Rio 2016.

– Det är då jag ska vara på topp, fram till dess har jag ett par mästerskap som jag ska beta av. 

Moa må vara ung, men hon har många år av hård träning bakom sig.

– Jag har sprungit sedan jag var liten knatte. Började med fotboll när jag var sex år och sen blev det friidrott när jag var nio. 

Hon upptäckte helt enkelt att det var mycket roligare att springa förbi alla andra, än att springa efter en boll.

– Fram till jag var fjorton år prövade jag på de flesta grenar, det var mycket 800 meter och terränglöpning. Men till slut styrde min tränare in mig mot sprinterdistanserna. Jag började fokusera på 200 meter och längre fram på 400 meter.

Det finns de som menar att Moa kanske borde fokusera helt på 400 meter, att det är där hon har störst chans att komma till sin rätt. Men Moa tänker fortsätta med båda distanserna.

– De går hand i hand. Man kan säga att 200 meter hjälper 400 meter, och 400 meter hjälper 200 meter. Men visst är 400 meter min huvuddistans, jag har nog mest chans där. Mitt psyke passar bäst för det, men 200 meter kommer alltid finnas där för att backa upp. Det är också roligt att variera sig lite.

Rätta psyket? Är det att inte vara rädd för att ta ut sig så man spyr? Som efter Istanbul-VM, en numera klassisk tv-intervju, där Moa på frågan om hur hon kände sig kort och kärnfullt svarade att hon var ”trött”, och i nästa mening ursäktade sig med att hon ”måste gå och spy”. 

– Den gången gillade inte magen det jag gjort så jag fick gå och spy. Men det händer inte så ofta. Det har nog bara hänt tre, fyra gånger i karriären. Jag tog en chans i Istanbul, jag öppnade lite för fort. Men det var en nyttig erfarenhet. Det är viktigt att våga pusha sig, att våga bli trött. Nästa lopp kanske jag klarar tjugo meter till, och till slut hela vägen.

Hur känns det att som extremt vältränad sprinter ta ut sig maximalt? Gör det mycket ont?

– Det är olika för varje gång, men det gör inte ont. De sista trettio meterna i Istanbul var snarare som att springa genom vatten, det var trögt och tungt. Jag försökte bara hålla mig kvar på banan, som en vrakspillra. Det är fruktansvärt irriterande när det händer, och att se alla springa förbi en.

Bakom Moas fantastiska utveckling förra året ligger ett träningsschema med inriktning på ett nytt löpsteg.

– Jag tog lite för långa kliv förut, förklarar Moa. Nu försöker jag mer pinna på, ha ett rappare kliv. Att springa 400 meter handlar oerhört mycket om teknik, och den måste sitta i bakhuvudet. Du ska inte behöva tänka på var du sätter fötterna när du tävlar, det ska ske automatiskt. 

I sommar väntar först EM i Helsingfors och går det bra där kanske det också räcker till en plats i OS i London.

– Om jag springer lika bra i Helsingfors som jag gjort tidigare kan det räcka till final. Sen kan allt hända, kanske topp tre. Det får bli vad det blir, jag försöker alltid göra mitt bästa. Jag är trygg i mig själv, går inte omkring och är nervös. Och visst vill jag åka till OS, det skulle vara jättekul, men det är bara att hoppas och se.

Nu satsar Moa på löpningen på heltid, plus att hon tränar en grupp ungdomar i Spårvägen.

– De är i 13, 14-årsåldern nu, jag har tränat dem sedan de var tio. Det är spännande att följa deras utveckling och känna att jag är delaktig i den. Jag kommer eventuellt också börja plugga nästa höst. Det kommer ju dagar efter karriären. Då blir det lärarprogrammet, med inriktning på SO-ämnen. 

Fram till dess och troligen långt därefter kommer Moa Hjelmer att fortsätta ta för sig på löparbanorna.

Se ett bildspel från Moas gulddag i Helsingfors på Friidrottsförbundets hemsida


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Drottningholm t/r


 

Yo Yo från Alvik, med Stephen Marley i lurarna.

 

 

Åter från lunchturspremiär i Alvik, där nya kontoret ligger.  Promenadvägar och stigar längs vattnet, lite kryssande bland enorma kåkar i Nockeby-by-the -Sea, ingen greklandskris där inte … ingen synlig i alla fall … och efter drygt åtta kilometer var man framme här:

 

 

Något som likade en högvakt vandrade framåt i takt, en barsk sergeant gav order om skyldra gevär. Sträckte lite på löpsteget.

Kommer bli bra med Alvik. Löpvänligt. Och längtar man tillbaka till stan, är det ju bara att springa över Tranebergsbron.

På kontoret visade Garmin 17.86 km. Ingen dålig lunch.

Antal kommentarer: 3

Kenneth Gysing

Man springer väldigt fort, och har två energikakor i fickan 😉
Nej, det var lögn, gick upp halv sex och jobbade, sträckte ut på lunchen!
Lär väl somna i halvlek mellan Portugal Spanien ikväll ….


Kenneth Gysing

Hej Daniel,
tack för stigtips,
testar … efter semestern 😉


Kenneth Gysing

Tack Claes, låter som en fin runda,
den tar jag också … efter semestern 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Abeba & OS-drömmen!

Abeba & OS-drömmen!


Läs DN:s artikel om nya reglerna som kan innebära att Abeba kan tävla för Sverige i OS.

Följande artikel är tidigare puvlicerad i Runner’s World nummer 4 2011:

Det är fortfarande vinter den här dagen. Ryktet om växthuseffekten synes betydligt överdrivet. Trottoaren utanför fotograf Luca Maras studio i Vasastan i Stockholm är ishal. Vi väntar på snabbfotat besök. Abeba Aregawe, stjärnlöpare från Etiopien som siktar på att bli både bäst i världen och svensk medborgare, är på väg för intervju och fotografering. Vi hoppas att hon inte ska halka och bryta något ben. Luca vet inte om hans hemförsäkring täcker något sådant. 

Föregående kväll vann Abeba XL-Galan på Globen: 1500 meter på 4.01.47, som var världsårsbästa. Etiopiskan Kalkidian Gezahegne kom på andra plats, nästan 2,5 sekunder efter, och Charlotte Schönbeck på elfte plats, med nytt personbästa på 4.10.39. 

Abeba har inte så långt till studion. Sedan två år tillbaka bor hon i Sverige, tillsammans med sin man. De bor uppe på Blåkulla i Solna och det känns lite lustigt att en av världens bästa löpare bor på en plats, mot vilken jag hade min utsikt i många år.

Blåkulla är de stora hyreshuskomplexen som placerats ovanpå resterna av gamla kåkstaden Hagalund, och utsikten mot dem var det väldigt lätt att tycka om. Det var ett genidrag av arkitekterna att måla fasaderna i himmelsblått. Husen är som vilka miljonprogramsklossar som helst, men färgen har förvandlat dem till längtans blåa drömmar.

I det drömlandskapet bor alltså Abeba Aregawe tillsammans med sin man Henok Weldegebriel. Henok är också från Etiopien, men han har bott i Sverige åtta år och är svensk medborgare sedan ett år. När Henok och Abeba gifte sig för tre år sedan flyttade hon hit från huvudstaden Addis Abeba i Etiopien. 

Nu tränar hon ofta i Hagaparken, springer runt Brunnsviken, springer ute i Ursvik, kör samma sträckor som jag sprungit sedan början av 80-talet. Det känns underbart globalt. Hela världen har blivit ett Internet; hemma är överallt där man känner sig hemma. Hemma är ingen plats på jorden. Hemma är ett tillstånd. 

I detta tillstånd trivs Abeba Aregawe mycket bra i Sverige. 

– Om det också bara kunde vara lite varmare, skulle allt vara toppen, säger Abeba när vi sitter i studions lilla kök. Hon, hennes man och Per Synnerman som är friidrottstränare i Hammarby och god vän med dem båda, har klarat sig fint från halkan. Inga ben brutna, och intervjun kan börja.

Abeba tycker inte hon pratar svenska tillräckligt bra för en intervju och reporterns kunskaper i etiopiska är starkt begränsade, så Abebas man får agera tolk. 

Abeba Aregawe är född för tjugo år sedan och uppvuxen i en liten stad utanför Addis Abeba. Det är en stad som påminner om Göteborg i förhållande till Stockholm, förklarar Henok. Reportern, stockholmare av födsel och ohejdad vana, förstår precis vad Henok menar.

Abeba sprang inte mer än vad barn i allmänhet brukar springa när hon växte upp. Hon skuttade hit och dit, lekte tafatt och hade inga som helst tankar på att bli löpare. Men när hon var sjutton år gammal ställde hon i alla fall upp i en skoltävling, på skoj.

Det var ett 400-meterslopp. Abeba vann och det väckte en del uppmärksamhet, inte minst hos en talangscout från Addis Abeba, som fanns på plats. 

Abeba fick ett erbjudande, tackade ja, och började springa för en löparklubb i Addis Abeba. Hon fick också en egen lägenhet och fri studieplats. I Etiopien tar man väl hand om sina löpartalanger.

Två år senare sprang hon, nitton år gammal, 800 meter på 2.01. Det är rätt skapligt. 

Förra året var hon med i Diamond League, där hon krigade i toppen. Det tänker hon vara i år också. I år tänker hon vinna.

I sommar hoppas hon kunna sänka sitt personbästa på 1500, men hon har egentligen ingen större lust att prata om målsättningar.

– Först träna, sedan göra, sedan snacka, säger Abeba. 

När Abeba kom till Sverige började hon träna med Spårvägen. Men förra vintern fick hon en stressfraktur i skenbenet. Det hade blivit för mycket träning inomhus på hårda banor. Nu springer hon för Hammarby Friidrott.

– Jag lärde känna Abeba och hennes man när Abeba kom till Sverige. Det är jättekul att ha henne i klubben, berättar Per. 

Tyvärr blir det dock inga tävlingar i Diamond League i Hammarbytröja.

– Nej, där är det ett annat märke som gäller, skrattar Per.

Abebas man är också hennes tränare. Henok brukar cykla framför Abeba när de är ute på träningsgpass.

– Jag sprang hinder en gång i tiden, säger Henok, men det har jag slutat med.

Abeba har fått uppehållstillstånd och hoppas nu på att få bli svensk medborgare. 

– Jag vill börja tävla för Sverige så snart som möjligt, säger Abeba. 

I Etiopien ser man gärna att hon fortsätter att springa för Etiopien. Men Abeba säger att hon har gjort sitt val. Hon vill vara där hennes man är. Hon vill rota sig i Sverige. 

– Jag trivs så fint här, säger Abeba. Det är så lugnt och tryggt. Det finns så många möjligheter här. 

Träningen blir dock lite annorlunda jämfört med i Etiopien.

– Det är ju så många månader på året som det är kallt här så det blir mer träning inomhus, i hallar, på rullband och motionscykel. 

Hon tränar sex dagar i veckan, två pass om dagen. Söndagar är vilodagar. 

På tre år har hon gått från i stort sett noll till världstoppen. Det är en smått osannolik utveckling. Fortsätter hon i den stilen lär det bli svindlande resultat framöver. 

Hur är det att vara löpare i Etiopien?

– Alla vill bli bäst och det är många som uppmuntrar en till att bli det. Samtidigt är det väldigt hård konkurrens.

När Abeba inte tränar med sin man tränar hon med killarna i Hammarby.

– Då får hon bra motstånd, säger Henok. 

När hon inte tränar, pluggar hon svenska på SFI och övar sin svenska genom socialt umgänge med svenskar.

– Det är svårt, men jag tycker att jag börjar komma in i det mer och mer. 

När hon tävlar säger hon att hon gillar att följa haren. Hon tycker om att ligga i täten, springa fort från början. 

Hur känns det att bli så mycket bättre så snabbt som du har blivit?

– Det motiverar mig att träna ännu mera, säger Abeba.

– Det finns inga genvägar, förklarar Abeba. Vill man bli bäst måste man gå upp ur sängen varje morgon. Då kan man inte ligga och dra sig. 

Antal kommentarer: 1

Ragnar Harge

Härlig tjej – kul för Sverige och intresset för friidrott



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hybridsko (dam)


 

Löp- och simsäsongen närmar sig.

Skomodet hänger förstås på. Här ett produkttips inför Amfibiemannen (!) och Ö till Ö:

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in