Drottningholm t/r


 

Yo Yo från Alvik, med Stephen Marley i lurarna.

 

 

Åter från lunchturspremiär i Alvik, där nya kontoret ligger.  Promenadvägar och stigar längs vattnet, lite kryssande bland enorma kåkar i Nockeby-by-the -Sea, ingen greklandskris där inte … ingen synlig i alla fall … och efter drygt åtta kilometer var man framme här:

 

 

Något som likade en högvakt vandrade framåt i takt, en barsk sergeant gav order om skyldra gevär. Sträckte lite på löpsteget.

Kommer bli bra med Alvik. Löpvänligt. Och längtar man tillbaka till stan, är det ju bara att springa över Tranebergsbron.

På kontoret visade Garmin 17.86 km. Ingen dålig lunch.

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 3

Kenneth Gysing

Man springer väldigt fort, och har två energikakor i fickan 😉
Nej, det var lögn, gick upp halv sex och jobbade, sträckte ut på lunchen!
Lär väl somna i halvlek mellan Portugal Spanien ikväll ….


Kenneth Gysing

Hej Daniel,
tack för stigtips,
testar … efter semestern 😉


Kenneth Gysing

Tack Claes, låter som en fin runda,
den tar jag också … efter semestern 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Abeba & OS-drömmen!

Abeba & OS-drömmen!


Läs DN:s artikel om nya reglerna som kan innebära att Abeba kan tävla för Sverige i OS.

Följande artikel är tidigare puvlicerad i Runner’s World nummer 4 2011:

Det är fortfarande vinter den här dagen. Ryktet om växthuseffekten synes betydligt överdrivet. Trottoaren utanför fotograf Luca Maras studio i Vasastan i Stockholm är ishal. Vi väntar på snabbfotat besök. Abeba Aregawe, stjärnlöpare från Etiopien som siktar på att bli både bäst i världen och svensk medborgare, är på väg för intervju och fotografering. Vi hoppas att hon inte ska halka och bryta något ben. Luca vet inte om hans hemförsäkring täcker något sådant. 

Föregående kväll vann Abeba XL-Galan på Globen: 1500 meter på 4.01.47, som var världsårsbästa. Etiopiskan Kalkidian Gezahegne kom på andra plats, nästan 2,5 sekunder efter, och Charlotte Schönbeck på elfte plats, med nytt personbästa på 4.10.39. 

Abeba har inte så långt till studion. Sedan två år tillbaka bor hon i Sverige, tillsammans med sin man. De bor uppe på Blåkulla i Solna och det känns lite lustigt att en av världens bästa löpare bor på en plats, mot vilken jag hade min utsikt i många år.

Blåkulla är de stora hyreshuskomplexen som placerats ovanpå resterna av gamla kåkstaden Hagalund, och utsikten mot dem var det väldigt lätt att tycka om. Det var ett genidrag av arkitekterna att måla fasaderna i himmelsblått. Husen är som vilka miljonprogramsklossar som helst, men färgen har förvandlat dem till längtans blåa drömmar.

I det drömlandskapet bor alltså Abeba Aregawe tillsammans med sin man Henok Weldegebriel. Henok är också från Etiopien, men han har bott i Sverige åtta år och är svensk medborgare sedan ett år. När Henok och Abeba gifte sig för tre år sedan flyttade hon hit från huvudstaden Addis Abeba i Etiopien. 

Nu tränar hon ofta i Hagaparken, springer runt Brunnsviken, springer ute i Ursvik, kör samma sträckor som jag sprungit sedan början av 80-talet. Det känns underbart globalt. Hela världen har blivit ett Internet; hemma är överallt där man känner sig hemma. Hemma är ingen plats på jorden. Hemma är ett tillstånd. 

I detta tillstånd trivs Abeba Aregawe mycket bra i Sverige. 

– Om det också bara kunde vara lite varmare, skulle allt vara toppen, säger Abeba när vi sitter i studions lilla kök. Hon, hennes man och Per Synnerman som är friidrottstränare i Hammarby och god vän med dem båda, har klarat sig fint från halkan. Inga ben brutna, och intervjun kan börja.

Abeba tycker inte hon pratar svenska tillräckligt bra för en intervju och reporterns kunskaper i etiopiska är starkt begränsade, så Abebas man får agera tolk. 

Abeba Aregawe är född för tjugo år sedan och uppvuxen i en liten stad utanför Addis Abeba. Det är en stad som påminner om Göteborg i förhållande till Stockholm, förklarar Henok. Reportern, stockholmare av födsel och ohejdad vana, förstår precis vad Henok menar.

Abeba sprang inte mer än vad barn i allmänhet brukar springa när hon växte upp. Hon skuttade hit och dit, lekte tafatt och hade inga som helst tankar på att bli löpare. Men när hon var sjutton år gammal ställde hon i alla fall upp i en skoltävling, på skoj.

Det var ett 400-meterslopp. Abeba vann och det väckte en del uppmärksamhet, inte minst hos en talangscout från Addis Abeba, som fanns på plats. 

Abeba fick ett erbjudande, tackade ja, och började springa för en löparklubb i Addis Abeba. Hon fick också en egen lägenhet och fri studieplats. I Etiopien tar man väl hand om sina löpartalanger.

Två år senare sprang hon, nitton år gammal, 800 meter på 2.01. Det är rätt skapligt. 

Förra året var hon med i Diamond League, där hon krigade i toppen. Det tänker hon vara i år också. I år tänker hon vinna.

I sommar hoppas hon kunna sänka sitt personbästa på 1500, men hon har egentligen ingen större lust att prata om målsättningar.

– Först träna, sedan göra, sedan snacka, säger Abeba. 

När Abeba kom till Sverige började hon träna med Spårvägen. Men förra vintern fick hon en stressfraktur i skenbenet. Det hade blivit för mycket träning inomhus på hårda banor. Nu springer hon för Hammarby Friidrott.

– Jag lärde känna Abeba och hennes man när Abeba kom till Sverige. Det är jättekul att ha henne i klubben, berättar Per. 

Tyvärr blir det dock inga tävlingar i Diamond League i Hammarbytröja.

– Nej, där är det ett annat märke som gäller, skrattar Per.

Abebas man är också hennes tränare. Henok brukar cykla framför Abeba när de är ute på träningsgpass.

– Jag sprang hinder en gång i tiden, säger Henok, men det har jag slutat med.

Abeba har fått uppehållstillstånd och hoppas nu på att få bli svensk medborgare. 

– Jag vill börja tävla för Sverige så snart som möjligt, säger Abeba. 

I Etiopien ser man gärna att hon fortsätter att springa för Etiopien. Men Abeba säger att hon har gjort sitt val. Hon vill vara där hennes man är. Hon vill rota sig i Sverige. 

– Jag trivs så fint här, säger Abeba. Det är så lugnt och tryggt. Det finns så många möjligheter här. 

Träningen blir dock lite annorlunda jämfört med i Etiopien.

– Det är ju så många månader på året som det är kallt här så det blir mer träning inomhus, i hallar, på rullband och motionscykel. 

Hon tränar sex dagar i veckan, två pass om dagen. Söndagar är vilodagar. 

På tre år har hon gått från i stort sett noll till världstoppen. Det är en smått osannolik utveckling. Fortsätter hon i den stilen lär det bli svindlande resultat framöver. 

Hur är det att vara löpare i Etiopien?

– Alla vill bli bäst och det är många som uppmuntrar en till att bli det. Samtidigt är det väldigt hård konkurrens.

När Abeba inte tränar med sin man tränar hon med killarna i Hammarby.

– Då får hon bra motstånd, säger Henok. 

När hon inte tränar, pluggar hon svenska på SFI och övar sin svenska genom socialt umgänge med svenskar.

– Det är svårt, men jag tycker att jag börjar komma in i det mer och mer. 

När hon tävlar säger hon att hon gillar att följa haren. Hon tycker om att ligga i täten, springa fort från början. 

Hur känns det att bli så mycket bättre så snabbt som du har blivit?

– Det motiverar mig att träna ännu mera, säger Abeba.

– Det finns inga genvägar, förklarar Abeba. Vill man bli bäst måste man gå upp ur sängen varje morgon. Då kan man inte ligga och dra sig. 

Hybridsko (dam)


 

Löp- och simsäsongen närmar sig.

Skomodet hänger förstås på. Här ett produkttips inför Amfibiemannen (!) och Ö till Ö:

 

Hånö


 

Vi kom fram till slut. Det var mycket väder på vägen.

Dag ett perfekt med sol och svala vindar. Dag två med brallande motvind och hällregn i nästan fyra mil. Mycket uppfriskande. Mycket långt.

Vi åt mycket godis (Ahlgrens bilar), drack mycket Coca Cola. Förde löpande samtal, i ur och skur. Naturen, praktfullt blommande, så mycket vatten, så mycken grönska. Alla de kloka djuren hukade under trädens grenar. Utom vägrenen.

– Nästa år springer vi tillbaka också, sa Totte tvilling. Det blir bara lättare ju längre man springer.

Hmmm.

Vid Nyköpings kommungräns slutade det i alla fall att regna.

Ser jag här lite allvarlig ut beror det på att vi har en mil kvar till bastun. Och en blå tå. Det blev lite svampigt i skorna mot slutet … och jag hade glömt nagelsaxen hemma.

Det bidde 10,3 mil på två dagar, ett par extra km genom en lite skogsutflykt utanför Södertälje. Vacker natur, härliga backar.

På det hela taget, ett fantastiskt äventyr. Och biran och bastun och doppet i havet efteråt:

Woooahhhh …..

Längre rapport följer i RW no 8!

Tio-mila


 

Vad gör man i morgon då? Och i övermorgon?

Jo, det här:

Dag
1

15/6
För
hardcore-­‐löpare
(eller
de
som
har
annat
för
sig

lördagen)
Start
hemifrån
mig
i
Hammarbyhöjden
kl
09:00.
Vi
springer
som
tidigare
5
mil
till
Håknäs
vandrarhem
i
Järna.
Vi
har
ett
lugnt
och
behagligt
tempo,
kollar
in
sevärdheter,
stannar
och
äter
och
dricker

vägen.
Vi
behöver
inte
ta
med
oss
något
utan
kan
köpa

vägen.
Efter
3
mil
fikar

Glasberga
gård.
Vid
Håknäs
äter
och
dricker
vi
gott,
och
kvällen
avslutas
med
Sverige-­‐
England

TV

och
en
god
sömn.
Dag
2

16/6
Frukost
08:00.
Start
löpning
09:00
och
här
kan
nya
löpare
ansluta.
5
mils
löpning
till
målet

Hånö.
Vi
springer
genom
Trosa
där
vi
stannar
och
äter.
Det
kommer
att
finnas
vätska
och
mat
längs
med
vägen,
var
5:e
km

slutet.
Vid
Hånö
väntar
bastubad,
öl
och
grillning.

 

Exakt varför den här texten blev så här lång och smal kan jag inte svara på, jag kopierade bara en inbjudan från Totte Tvilling till den årligen återkommande 10 mil löpningen på två dagar. Möjligen exemplifierar textremsan, om icke vidden, så dock längden på detta äventyr. För mig blir det premiär. Det ska bli ultrakul!

Rapport följer!!

I övrigt, Heja Sverige … förhoppningsvis med brallorna på … även efter slutsignalen!!

Interiör från det fashionabla Håknäs Vandrarhem:

Ack … ljuva 80-tal … här kommer jag!!!

Vattenskalle


 

Tänker det är det man behöver i grenen löpsim. Vattenskalle. Ha pannben under ytan.

Tänkte det i går i alla fall, ute vid Hellas. 16 C i vattnet. Är det inte midsommar snart?

Hursomhelst, efter den första chocken och lite vatten innanför våtdräkten, som snabbt värmdes upp, började brorsan och jag kajka över Källsjön. Då hade vi sprungit i 70 meter också, ut på en liten udde. Hunnit möta flera människor på vägen. De tittade på oss som om vi kom från Mars. Men det gör vi ju inte. Vi kommer från Waterworld.

Lungorna kröp ihop en smula, kändes det som. Armarna sega som gamla kvarnhjul i det inre av Småland. Kunde förstås vara de 6×500 m i Eriksdalsbadet för två dagar sedan. Kunde förstås vara de 12 km tidigt på morgonen också. Kunde vara allt möjligt. Kunde vara livet som sådant. Fort gick det i alla fall inte. Men vadå, det är ju vägen som är målet.

– Faan, jag ser inget sa brorsan. Imma på googlesen.

Det var knappt jag hörde honom. Var på väg österut. Helt ur kurs. Immad jag också. Men så såg jag bryggan vid Hellas. Veva, veva.

Vi kravlade oss upp smidiga som Kvastfeningarna  på den där stranden i tidig evolutionär tid. Började springa, trampa vattnet ur dojorna.

– Nu skulle mor se oss, sa jag till bror.

– Nu skulle mor se oss, sa bror.

Och så höll vi på. Sprang 1500 m, simmade 500 m. Sprang 2000 m. Simmade 400 m. Anlade främmande stränder. Det var riktigt rofyllt, åror förutan. Inget jäkt, bara tuffa på. Rubbermen In Action.

Tänkte Emma Numminen. ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

Som en gummiman kommer jag tillbaks till dig. Nästan lite ekivokt …

Efter 1300 m sim och sex km löpning gick vi in i torrdocka.

– Det var ju kul det här, sa brorsan.

– Det var ju det, sa jag.

With the smell of burning rubber – The Tubes (80-tal). Amfibiemannen, Here We Come!!

En annan amfibie: