Tio-mila

 

Tänker det är det man behöver i grenen löpsim. Vattenskalle. Ha pannben under ytan.

Tänkte det i går i alla fall, ute vid Hellas. 16 C i vattnet. Är det inte midsommar snart?

Hursomhelst, efter den första chocken och lite vatten innanför våtdräkten, som snabbt värmdes upp, började brorsan och jag kajka över Källsjön. Då hade vi sprungit i 70 meter också, ut på en liten udde. Hunnit möta flera människor på vägen. De tittade på oss som om vi kom från Mars. Men det gör vi ju inte. Vi kommer från Waterworld.

Lungorna kröp ihop en smula, kändes det som. Armarna sega som gamla kvarnhjul i det inre av Småland. Kunde förstås vara de 6×500 m i Eriksdalsbadet för två dagar sedan. Kunde förstås vara de 12 km tidigt på morgonen också. Kunde vara allt möjligt. Kunde vara livet som sådant. Fort gick det i alla fall inte. Men vadå, det är ju vägen som är målet.

– Faan, jag ser inget sa brorsan. Imma på googlesen.

Det var knappt jag hörde honom. Var på väg österut. Helt ur kurs. Immad jag också. Men så såg jag bryggan vid Hellas. Veva, veva.

Vi kravlade oss upp smidiga som Kvastfeningarna  på den där stranden i tidig evolutionär tid. Började springa, trampa vattnet ur dojorna.

– Nu skulle mor se oss, sa jag till bror.

– Nu skulle mor se oss, sa bror.

Och så höll vi på. Sprang 1500 m, simmade 500 m. Sprang 2000 m. Simmade 400 m. Anlade främmande stränder. Det var riktigt rofyllt, åror förutan. Inget jäkt, bara tuffa på. Rubbermen In Action.

Tänkte Emma Numminen. ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

Som en gummiman kommer jag tillbaks till dig. Nästan lite ekivokt …

Efter 1300 m sim och sex km löpning gick vi in i torrdocka.

– Det var ju kul det här, sa brorsan.

– Det var ju det, sa jag.

With the smell of burning rubber – The Tubes (80-tal). Amfibiemannen, Here We Come!!

En annan amfibie:

---

 

Ensam hemma. Sambon någonstans i Frankrike, 30 C och ostron till lunch.

Men här hemma händer det också saker.

Barnen ville gå på SATS och jag sa inte emot. Men 2 ggr ropade dom sen i högtalarna efter M:s pappa. 2:an två gånger. Det är rekord på 8 km. Ja det är nog rekord över huvud taget.

Ett s k skitintervall.

Det firades med fransk ketchuptårta! 

---

 

Självdistans!

Hohooo.

Veckan i övrigt. 17 km fartlek i lördags på Djurgården, 13 C och lätt linne och kroppen full av klorofyll. Bättre än så kan det inte bli.

Söndag, storstekning på Eriksdalsbadet med hela familjen. Barnbassängens yta glimrade i regnbågens alla färger, att köpa egen sololja är en onödig investering. Bara sänka sig ner i det halvmeterdjupa vattnet, rulla runt (obs inte svälja), sen kan man ge fingret åt himlens ozonhål.

Hann med 300 meter simning i den stora sardinburken. Inte helt bekvämt blänga in i olika kroppsdelar åt alla håll, för att inte tala om alla grejorna på botten.

Måndag, cykel på gymmet och stegring på bandet i en mil. Jag vet, man är lite eljest. Löpband på sommaren. Men en Ironman är i vardande. Inte längre så långt borta, 18 augusti. Måste hinna cykla lite också. Har jag knappt hunnit med alls. Men ingen panikångest. Bara ångest. Det är ingen fara. Lite ångest rensar hjärnbarken, som morfar sa, innan han tog livet av sig. Nä, där skojade jag bara. Han dog i hög ålder, ytterst motvilligt.

Nu tillbaka till arbetet. Maj juni, tuffa tider för fria entreprenörer. Om det ska bli ngn semester … som man kan hårdträna på … för typ en Ironman!

Liten järngympa:

---

 

Ni undrar kanske vart jag har tagit vägen? Undrar jag ibland lite själv faktiskt.

Men i helgen satt jag i alla fall mycket här (med dörren på … ähum … Kant):

På brorsans … sommarnöje!

Där läste jag tidningar på mobilen, samt begrundade mycket de här (tänk så annorlunda burkarna ser ut nuförtiden):

Jag och brorsan cyklade också 48 km tre varv runt Adelsö. Det gick fortare än någon av oss tänkt sig. Hur nu det kom sig?

Sen beundrade jag brorsans nya dass:

 

Det är mycket ”love” på landet. Synd bara att ingen vill tömma tunnan …

Vi fick också för oss att göra debut i våtdräkt. Brorsan vägrade dock springa förbi grannarna, han är lite känslig, så vi tog en stig genom skogen ner till Mälaren. Där skulle vi simma, var det tänkt. Enligt senaste väderleksrapporten skulle det var 5 C i vattnet. Men det trodde brorsan inte på, han tippade att det skulle vara mycket varmare fram mot lunch, solen sken ju. Där tippade han fel. Efter fem meters simning vände vi tvärt. Fötterna hade försvunni på mig, och brorsan började hyperventilera. Hur f-n kan det vara så kallt i vattnet i maj?

Sen åkte vi hem, och jag och barnen gick på Millesgården för att kolla in Pippiutställning och uppleva konst. Barnen gav den här skulpturen fina recensioner:

Ingen våtdräkt där inte. Och sen blev det måndag igen.

---

 

En aning av ömhet i ett knä, så snabbt till badhuset för annan träning, ta sig vatten över huvudet. Där uppstod hård kamp med Ingmarie Nilsson på banan bredvid. Hon sprang, jag simmade.

Det var i förrgår.

I går pumpade jag då äntligen cykeln. Det var dammludd på kedjan, lite geggigt ta bort, så det s-k-e-t jag i, tänkte det blåser nog bort … berätta inte för grabbarna på Kadens, de äro sådana känsliga själar när det kommer an på cykelprylar.

Det blev Djurgården runt, och runt och runt och runt. Totalt sex varv, 62 km, och efteråt undrade brorsan om jag inte hade blivit yr i huvudet.

Lite yr i huvudet hade jag nog blivit, men framför allt stel i nacken. Det jobbigaste med cykel är nacken. Kan man inte hitta på något? Uppfinna ett stativ för styrstången, som man kan vila hakan på. Och triatleterna, dom begriper jag mig inte på. De har en sittställning där de i princip vilar hakan mot paketet … ja inte de kvinnliga … där finns ju inget naturligt motstånd … de har kanske blicken i backspegel(n) ? … ojoj … och hursomhelst … jag fattar inte hur de orkar se framåt … ögongloberna måste väl nästan vandra in under ögonbrynen … fast de se ju också lite utomjordiska ut där de far fram … kanske är de också synska?

Snart Kristi Flygare, och brorsan har kollat vattentempen i Mälaren ute vid Adelsö. 5 C, och kanske ännu varmare till helgen, så ta med våtdräkten, sa brorsan.

Jag vet inte jag. Tror en grodmansdräkt ligger närmare till hands. Med gummifötter och gummivantar och gummi överallt. Tror jag tar med dom här i stället, för mer värmeverkande aktiviteter på land.  En present till brorsan från Amerika:

 

En present till mig själv från Amerika:

 

Jag säger bara det; Öland! Böda beach! Vi kommer äga i sommar  ….

---