Vattenskalle

 

Ensam hemma. Sambon någonstans i Frankrike, 30 C och ostron till lunch.

Men här hemma händer det också saker.

Barnen ville gå på SATS och jag sa inte emot. Men 2 ggr ropade dom sen i högtalarna efter M:s pappa. 2:an två gånger. Det är rekord på 8 km. Ja det är nog rekord över huvud taget.

Ett s k skitintervall.

Det firades med fransk ketchuptårta! 

---

 

Självdistans!

Hohooo.

Veckan i övrigt. 17 km fartlek i lördags på Djurgården, 13 C och lätt linne och kroppen full av klorofyll. Bättre än så kan det inte bli.

Söndag, storstekning på Eriksdalsbadet med hela familjen. Barnbassängens yta glimrade i regnbågens alla färger, att köpa egen sololja är en onödig investering. Bara sänka sig ner i det halvmeterdjupa vattnet, rulla runt (obs inte svälja), sen kan man ge fingret åt himlens ozonhål.

Hann med 300 meter simning i den stora sardinburken. Inte helt bekvämt blänga in i olika kroppsdelar åt alla håll, för att inte tala om alla grejorna på botten.

Måndag, cykel på gymmet och stegring på bandet i en mil. Jag vet, man är lite eljest. Löpband på sommaren. Men en Ironman är i vardande. Inte längre så långt borta, 18 augusti. Måste hinna cykla lite också. Har jag knappt hunnit med alls. Men ingen panikångest. Bara ångest. Det är ingen fara. Lite ångest rensar hjärnbarken, som morfar sa, innan han tog livet av sig. Nä, där skojade jag bara. Han dog i hög ålder, ytterst motvilligt.

Nu tillbaka till arbetet. Maj juni, tuffa tider för fria entreprenörer. Om det ska bli ngn semester … som man kan hårdträna på … för typ en Ironman!

Liten järngympa:

---

 

Ni undrar kanske vart jag har tagit vägen? Undrar jag ibland lite själv faktiskt.

Men i helgen satt jag i alla fall mycket här (med dörren på … ähum … Kant):

På brorsans … sommarnöje!

Där läste jag tidningar på mobilen, samt begrundade mycket de här (tänk så annorlunda burkarna ser ut nuförtiden):

Jag och brorsan cyklade också 48 km tre varv runt Adelsö. Det gick fortare än någon av oss tänkt sig. Hur nu det kom sig?

Sen beundrade jag brorsans nya dass:

 

Det är mycket ”love” på landet. Synd bara att ingen vill tömma tunnan …

Vi fick också för oss att göra debut i våtdräkt. Brorsan vägrade dock springa förbi grannarna, han är lite känslig, så vi tog en stig genom skogen ner till Mälaren. Där skulle vi simma, var det tänkt. Enligt senaste väderleksrapporten skulle det var 5 C i vattnet. Men det trodde brorsan inte på, han tippade att det skulle vara mycket varmare fram mot lunch, solen sken ju. Där tippade han fel. Efter fem meters simning vände vi tvärt. Fötterna hade försvunni på mig, och brorsan började hyperventilera. Hur f-n kan det vara så kallt i vattnet i maj?

Sen åkte vi hem, och jag och barnen gick på Millesgården för att kolla in Pippiutställning och uppleva konst. Barnen gav den här skulpturen fina recensioner:

Ingen våtdräkt där inte. Och sen blev det måndag igen.

---

 

En aning av ömhet i ett knä, så snabbt till badhuset för annan träning, ta sig vatten över huvudet. Där uppstod hård kamp med Ingmarie Nilsson på banan bredvid. Hon sprang, jag simmade.

Det var i förrgår.

I går pumpade jag då äntligen cykeln. Det var dammludd på kedjan, lite geggigt ta bort, så det s-k-e-t jag i, tänkte det blåser nog bort … berätta inte för grabbarna på Kadens, de äro sådana känsliga själar när det kommer an på cykelprylar.

Det blev Djurgården runt, och runt och runt och runt. Totalt sex varv, 62 km, och efteråt undrade brorsan om jag inte hade blivit yr i huvudet.

Lite yr i huvudet hade jag nog blivit, men framför allt stel i nacken. Det jobbigaste med cykel är nacken. Kan man inte hitta på något? Uppfinna ett stativ för styrstången, som man kan vila hakan på. Och triatleterna, dom begriper jag mig inte på. De har en sittställning där de i princip vilar hakan mot paketet … ja inte de kvinnliga … där finns ju inget naturligt motstånd … de har kanske blicken i backspegel(n) ? … ojoj … och hursomhelst … jag fattar inte hur de orkar se framåt … ögongloberna måste väl nästan vandra in under ögonbrynen … fast de se ju också lite utomjordiska ut där de far fram … kanske är de också synska?

Snart Kristi Flygare, och brorsan har kollat vattentempen i Mälaren ute vid Adelsö. 5 C, och kanske ännu varmare till helgen, så ta med våtdräkten, sa brorsan.

Jag vet inte jag. Tror en grodmansdräkt ligger närmare till hands. Med gummifötter och gummivantar och gummi överallt. Tror jag tar med dom här i stället, för mer värmeverkande aktiviteter på land.  En present till brorsan från Amerika:

 

En present till mig själv från Amerika:

 

Jag säger bara det; Öland! Böda beach! Vi kommer äga i sommar  ….

---

 

Det var lite grymt, det var lite galet. Tre lopp, två maror och en halvmara, på en månad. Berlin, Milano, Big Sur. Mycket sitta i flygstol och se världen långt där nere. Minns mest en gammal vulkan, vit som en sockertopp, någonstans över Amerika. Ett sådant stort land, Amerika. Så mycket vildmark. Sådan ödslighet. Så många spännande platser att springa på. Bara man kommer ner på marken …

 

 

Nu vardag igen, strilregn och djurgårdsgrått. Just intervjuat Mattias Göransson, som basar för Magasinet Filter. Varannan kväll springer han som en robot runt Slottsskogen i Göteborg. Mer om det i RW no 6 … den ofiltrerade sanningen om redaktör Göranssons löparliv.

Fötterna fortfarande ömma. Men inga stressfrakturer. Mer åt sendragshållet. Hårt knutna skor på hårt underlag (gatsten i Milano), sånt kan straffa sig. Det gjorde det. Så nu blir det löpande i löst knutna dojor ett tag. Och väl dags pumpa upp cykeln. Ironman den 18 augusti. Har man inte järn i låren då, slutar man väl såhär:

 

Inte helt otippad …

---