I lobbyn på Hyatt Hotel, Monterey. Eftermiddag och jazzkonsert på gång. Montereys bästa jazzmusiker lirar här när man kommit i mål i Big Sur Marathon. Och de lirar bra!
En man bredvid mig har ett ben korsat över att annat, och en brun Five Fingersko på foten. Vem släppte in honom?
Upp 03.15 i morse, iväg med buss till starten i Big Sur. Där var det svinkallt, tur man fick slinka in i RW USA:s uppvärmda tält. Humboltströmmen glider förbi därute i Stilla Havet, och den är bra kall. Det gillar valarna och späckhuggarna och hajarna. All respekt för surfarna här.
Näsan rann i morse, blåsor på tungan och på insidan av höger kind (oundgänglig information för alla löparnördar), men halsen ok. Jag satt inte på flyg i 22 timmar för att komma hit och ställa in. Tejpade foten på ovansidan med Apotekets skavsårsplåster. Det gjorde i alla fall inte ont på undersidan, och det är ju den fotsidan man springer på.
Starten gick och det gick utför ett tag. Sen gick det uppför ett tag. Solen tittade fram, näsan rann men kroppen kändes helt ok. Foten också. Sen försvann solen, och dimman kom. De som har sett filmen The Fog vet vad jag talar om. Slapp dock vålnaderna med svärd. Och så började det blåsa, och det var inga milda västanfläktar. Efter en mil började det dra i knäet, det var många år sedan det hände, måste vara kalldimman som trängde in under huden. Stannade och stretchade, hjälpte lite, men va faen, snuva och fotont och så kommer knäet och ställer en fråga.
Men solen tittade fram igen, och så här såg det ut när vädret var halvbra:
Vyerna var helt fantastiska, och backarna fantastiska också, fast på ett annat sätt.
Pratade med Bart Yasso (gammal amerikansk löparlegend) innan loppet, vi sågs i Jerusalem förra året. Jag frågade om Big Sur var lika kuperat som Jerusalem, men Bart som sprungit Big Sur hur många gånger som helst, dock inte i år, sa att Big Sur var mycket lättare än Jerusalem, som ju var helt ”crazy”. Big Sur var underbart sa Bart, i jämförelse (ho ho), fast jag tror han var lite lokalpatriot här …
Och för att göra en lång historia kort (det kommer en mycket längre historia i RW no 6), jag sprang i mål på 3.40 och var mycket glad för det. Hade pratat med en marinbiolog, Meredith, på bussen till Big Sur, hon hade flyttat upp från Florida till Monterey för ett år sedan (och tyckte Monterey var tusen gånger bättre än Florida för en löpare, och så kom hon också ursprungligen från Seattle) som trodde att en liten förkylning faktiskt kunde boosta immunförsvaret och att det skulle få kroppen att prestera jättebra (det var en teori jag sög åt mig direkt, och Meredith visste ju också det mesta om valar och späckhuggare och andra nästan mänskliga varelser … däggdjur ..) … och det funkade .. det vill säga jag överlevde … men ska kanske inte prövas av alla …
Och så här ser medaljen ut:
Den tillägnar jag min son och mina döttrar och Barack Obama och Neil Young:
Running In a Free World!
Lätt bli påverkad här i Amerika …
Två maror och en halvmara på en månad, nu ska jag inte springa på ett tag …
Och nu ett trumsolo!
Tjogadoogadockaboombomboom!!!
Cool town, Monterey … och i morgon Whalewatch. Och då pratar vi inte …amerikansk politik …
Antal kommentarer: 2
Ulrika Flodin
Ingen vits att försöka slå dig ordvitsar 😀
Du kan få låna min postcykel den 18 aug. Den går som en oljad blixt. Den har stödhjul och lär inte tippa…
Kenneth Gysing
Haha, men man får akta sig för vitsväktarna 😉
Tack, ja, den där cykeln verkade alldeles fantastisk … särskilt den självgenererande elmotorn … lite osäkert dock om den passerar regellverket för Ironman …