Californication


 

Det börjar dra ihop sig. På söndag går starten i Big Sur Marathon. Det är tänkt att jag ska stå där, och sen springa över den här:

Dock lite orolig över höger fot, den har inte riktigt varit sig själv sedan Milano. Öm på ovansidan mitt på, underlig åkomma.

Men det är väl bara att springa oknutet.

Kalifornien alltså. Baywatch över Stilla Oceanen. Har längtat dit sedan jag var liten, platsen på jorden där alla kör runt i Mustang Convertible …

… och lyssnar på dom här:

 

 

Den stora frågan är naturligtvis, löpargrejorna som handbagage eller inte? Två byten, ett i Frankfurt, ett i San Francisco. Kan hända mycket med bagaget på den vägen. Kanske lika bra att klä om hemma?

Vad säger den bästa av läsekretsar?

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 5

Kenneth Gysing

Huvet på spiken där Rosen … eller stjälken i vasen!
Det får bli handbagage!


Kenneth Gysing

Tack Susanne!
Mot Surfville 😉


Kenneth Gysing

Ajaj Peter, det där ville jag inte höra.
Du menar att om det är en stressfraktur och jag springer en mara, så kan det bli åtta veckors vila efteråt? Hade samma känsla på vänster fots ovansida, men det försvann efter en vecka … tänkte det var knytningen som orsakat tryck på senan …


Kenneth Gysing

Och inte riktigt mitt på, aningens till vänster, ovanpå senan som går ner till stortån … här letar man halmstrån …


Kenneth Gysing

Världsmedlöpare Magnus 😉
Just nu lite groggy på San Franciscos flyglplats efter 15 timmars flygning, och vänta tre på att flyga vidare till Monterey. Det är låååångt till Big Sur!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Milano Marathon


 

Resumé i bild:

Hejdå Sverige!

Och heja brorsan … som ska springa Vällingbymilen om en timme! Mot Italien där gula citroner blänka.

 

Hej Milano!

Silvio bygger ny lya. Men var är citronerna? Och varför regnar det?

 

Loppet! Det regnade från start till mål. 10 C. Frisk sydvästlig vind, tror jag. Tänkte jag skulle springa mig varm. Följde efter några gubbar med gula ballonger som det stod 3.00 på. Kanske var det citroner? Det kom surt efter. Efter 15 km tackade ballongmännen för sig. Klockade 1.31 vid halva. Växlade ner, ingen idé jäkta vidare.

 

 

Höll ihop hyfsat. Gick in på 3.13.32.

Mycket av hård gatsten. Var det därför fötterna blev såhär? Ajaj fötterna.

 

 

Men slutet gott, jättegott. En kosmopolit dricker Cosmopolitian!

 

 

Arrividerci Milano. För alltid i blött minne.

Längre rapport  RW no 6.

Jag är löpare: Mai-Li Hammargren

Jag är löpare: Mai-Li Hammargren


Jag har sprungit sedan jag var liten. Min pappa var löpare. När han skulle hämta posten på somrarna, två kilometer från sommarstugan, sprang jag och mina tre syskon med. Jag minns att vi alltid fick håll och fick krama kottar för att det skulle släppa. Det blev kanske inte så mycket träning för pappa, men för honom var det också ett sätt att umgås med oss.

Jag började med friidrott när jag började skolan. Gick med i Uppsala Idrottsförening och började tävla på 800 meter och 1000 meter. Jag var bra, men inte jättebra. Tror jag sprang 800 meter på 2.31 som bäst.

De senaste åren har jag levt som i en liten bubbla med min klocka, Mutewatch. Det började när jag gick på Handelshögskolan i Stockholm som hade en tävling där man skulle fundera över ett vardagsproblem och försöka komma på en lösning. Min pojkvän och jag hade just flyttat ihop. Vi hade väldigt olika tider, han jobbade ofta sent och tryckte på min snoozeknapp så att jag inte kom upp. Lösningen blev ett armband med en alarmfunktion som bara vibrerade. 

Jag kom tvåa i tävlingen med affärsidén till Mutewatch. Jag bestämde mig ett år senare för att dra igång företaget och hade turen att träffa andra personer med olika egenskaper som ville samma sak. Efter två år presenterade vi första bilden av Mutewatch på en amerikansk webbsajt för teknik, som heter Engadget. De skrev om klockan och plötsligt blev det ett enormt tryck. Vi lyckades sälja Mutewatch i produktion och lanserade under 2011. Nu är det en klocka med  touchscreen och vibrerande alarm- och timerfunktion.

En del av mina kompisar använder den när de springer intervaller. Men just nu har den ingen tidtagarfunktion, den kan bara räkna ned från ett givet klockslag. Men på sikt kommer vi kanske utveckla en sportmodell.

Jag har alltid löparskorna med mig på resorna. Löpningen har blivit en sorts konstant att förhålla sig till när allting annat är upp och ner. Jag har haft och har som regel att gå upp direkt, ta på mig löparkläderna och ge mig ut på en löprunda när klockan ringer på morgonen. Frukosten får vänta, iPhonen har jag lagt i ett annat rum. Det är förbjudet att kolla e-mail och telefonsamtal innan jag har sprungit.

Just nu kallar jag mig bara ”lyckliglöpare”. Men jag drömmer om att springa ett maraton. Jag hoppas jag får lite mer tid framöver, nu när klockorna håller på att skeppas ut över världen. Innan hade vi bara prototyper, då var jag tvungen att vara på plats överallt och berätta om produkten, men nu hoppas jag att den säljer sig själv.

Jag tror på rutiner. Är du för kreativ, då faller allt. Jag brukar alltid skriva upp en lista på de tre viktigaste grejerna att göra varje dag. Mutewatch är tänkt att vara en del av rutinen. Du ställer alarmet så du vet när du ska sluta med en sak. Du ska alltså slippa tänka på tiden, låta vibrationerna styra. 

Jag vill inte framstå som en supereffektiv människa, det handlar inte om det. Jag vill bara göra någonting som jag utvecklas av. Är man en komplex person måste man också hitta komplexa sammanhang för att bli lycklig, samtidigt som man försöker göra det så enkelt som möjligt för sig. 

Jag är ett typiskt barn av 80-talet. Jag gillar att ha alla grejer i livet: vänner, roligt jobb, fritid och träning. Tanken med att gå med i den där tävlingen på Handels var att tjäna så mycket pengar att jag en dag skulle kunna bjuda alla mina vänner på en resa till Barcelona. 

Vad vi skulle göra där? Dansa, och kanske springa Barcelona Marathon! 

Here we go again!


 

Fick hem varor från my local dealer på Nybrogatan …

… hennes hälsoshop har aldrig gått bättre, full av löpare med stirriga blickar som storhandlar rödbetsjos … tänk True Blood, tänk syntetiskt blod … doft av urgamla jordkällare …

min son vill inte ha godnattpussar längre, han säger att jag stinker … bara ett lopp till, säger jag, bara ett till … sen ska jag sluta.

Tre dagar kvar till Milano Marathon.

Skål!

Post påsk


 

En slags vardag igen, inte lika äggande som långhelgen, men snart är det vår. Är det väl?

Lite knöliga ben förra veckan, Berlin satt kvar rätt bra, blev bara ett löppass, och så lite cykel, och ett benböjarpass. Två dagar senare kunde jag knappt böja benen, vet inte vad det är med benen och vikter nuförtiden. Förmodligen att jag böjer dem för sällan med vikter.

Nåväl, 30 min cykel och 10 km fartlek på det idag, ett s k brickpass, som tyskarna kallar Tegelpass, har jag hört. Men där kan jag ha hört fel.

Kroppen tycktes ha återhämtat sig hyfsat, och det hoppas jag också den har gjort. På lördag åker jag till Milano för att springa maran där. Det ska bli intressant. Hoppas på att det inte gör alltför ont. Ambitionen är att ta det lugnt, surfa genom den norditalienska våren, upptäcka en ny stad.

Sen är ju Milano också ett modecenter, och Prada har just kommit ut med en ny löparkollektion. Den kan kanske te sig en smula opraktisk, om man inte är italienska förstås:

Väskan kan man ha gel i, svettbandet på axeln kan kanske te sig en smula överdimensionerat, men Italiens sol, den är ju icke som den svenska, och armringarna ska visst fungerar som en  löparklocka , en s k ringklocka av äldre modell som redan de gamla etruskerna använde … om man får tro Wikipeda … fråga mig dock inte hur … är själv frälst i min nya Garmin 910.

Fortsättning följer …

Nakenchock i Vaken


 

Man hann knappt slå sig ner framför miken 2 minuter over tolv natten till skärtorsdagen förrän de löpsedelssugna programledarna för P3:s Vaken, Jenny Goldkuhl och Peter Sundberg, kastade sig över de snuskigaste bitarna i Ett år av magiskt löpande.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2689&artikel=5052595

Efteråt var det så mycket som jag önskar att jag hade sagt som inte blev sagt. Som att de gamla grekerna faktiskt tävlade nakna under de tidiga olympiska spelen. Som att det fanns en löpartävling för kvinnor till gudinnan Heras ära, där kvinnorna sprang i korta tunikor med ena bröstet bart. Och att där fanns mycket att  hämta om man ville pimpa upp våra moderna olympiska spel.

T ex: 110 meter näck för herrar …  … och … och … Springtävling för damer … nä, ska nog gå och lägga mig igen … all respekt åt alla nattarbetare, att de orkar … zzzzzzzzz

Löpande nakenchocken: