Here we go again!

En slags vardag igen, inte lika äggande som långhelgen, men snart är det vår. Är det väl?

Lite knöliga ben förra veckan, Berlin satt kvar rätt bra, blev bara ett löppass, och så lite cykel, och ett benböjarpass. Två dagar senare kunde jag knappt böja benen, vet inte vad det är med benen och vikter nuförtiden. Förmodligen att jag böjer dem för sällan med vikter.

Nåväl, 30 min cykel och 10 km fartlek på det idag, ett s k brickpass, som tyskarna kallar Tegelpass, har jag hört. Men där kan jag ha hört fel.

Kroppen tycktes ha återhämtat sig hyfsat, och det hoppas jag också den har gjort. På lördag åker jag till Milano för att springa maran där. Det ska bli intressant. Hoppas på att det inte gör alltför ont. Ambitionen är att ta det lugnt, surfa genom den norditalienska våren, upptäcka en ny stad.

Sen är ju Milano också ett modecenter, och Prada har just kommit ut med en ny löparkollektion. Den kan kanske te sig en smula opraktisk, om man inte är italienska förstås:

Väskan kan man ha gel i, svettbandet på axeln kan kanske te sig en smula överdimensionerat, men Italiens sol, den är ju icke som den svenska, och armringarna ska visst fungerar som en  löparklocka , en s k ringklocka av äldre modell som redan de gamla etruskerna använde … om man får tro Wikipeda … fråga mig dock inte hur … är själv frälst i min nya Garmin 910.

Fortsättning följer …

Man hann knappt slå sig ner framför miken 2 minuter over tolv natten till skärtorsdagen förrän de löpsedelssugna programledarna för P3:s Vaken, Jenny Goldkuhl och Peter Sundberg, kastade sig över de snuskigaste bitarna i Ett år av magiskt löpande.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2689&artikel=5052595

Efteråt var det så mycket som jag önskar att jag hade sagt som inte blev sagt. Som att de gamla grekerna faktiskt tävlade nakna under de tidiga olympiska spelen. Som att det fanns en löpartävling för kvinnor till gudinnan Heras ära, där kvinnorna sprang i korta tunikor med ena bröstet bart. Och att där fanns mycket att  hämta om man ville pimpa upp våra moderna olympiska spel.

T ex: 110 meter näck för herrar …  … och … och … Springtävling för damer … nä, ska nog gå och lägga mig igen … all respekt åt alla nattarbetare, att de orkar … zzzzzzzzz

Löpande nakenchocken:

I morgon väntar min kanske största utmaning någonsin. Jag ska prata löpning i en hel timme med Jenny Goldkuhl och hennes kollega Peter i P3:s Vaken. Men de där båda är alltså riktigt hårda nattsuddare, programmet börjar först 23.30. Hur ska jag orka hålla mig vaken? Brukar falla som en fura i bingen runt 23.00 varje kväll, löpning … och småbarn … och jobb … frestar ju på något ohyggligt ….

Här är de andra löparpratarna!

Får kanske försöka pimpa upp mig själv med ett sent kvällspass … lite orolig ändå … i radion kan ALLA höra dig snarka …

Och så ska jag få välja en låt … Born to run … känns lite tillrättalagt … och Här kommer Pippi Långstrump … krav hemifrån … känns heller inte helt rätt ….

Förslag mottages tacksamt!

En kort, lite nördig sammanfattning, av Berlin Halvmaraton 1 april 2012, skriven i hast på Tegel … jaa, alltså på flygplatsen, inte på en byggsten.

Also:

Berlin, blauen himmel, sonneschein, und temperaturen strax under 10 C. Tyskan sådär, Können Sie mir sagen wo die Goethe Strasse nummer 9 (neun) ist? … en rad ur gymnasiets tyskabok Die Grüne Welle, jag aldrig glömmer … liksom ramsan: aus, auser, bei, gegenuber, mit, nach, seit, von, zu ….  det var väl något med dativ? Är dock inte säker på att Goethe Strasse ligger i Berlin … eller så finns det en Goethe Strasse i varje tysk stad?

Det var i sådana funderingar jag lättjoggade i på väg till startområdet, där jag gled in lite väl avspänt, jag  trodde starten var 11.00, kom dit 10.42, tänkte en kvart var lagom att stå och frysa … men två minuter senare ropade speakern, One minute to go. Tänkte första april idag, men det var inget skämt. Ein Viertel kort, hur nu det hade gått till?

Där kom man raskt ur sopsäcken, veteranlöparens klassiska lilla svarta (fast kanske inte så liten … och mer värmande än visuell …) . Där knöt man skorna på rekordtid. Yiiihaiii, och iväg.

Sen lugnade det ner sig. 21 km är ju faktiskt 21 km, även om en maraskalle tänker kortdistans. Efter 15 km började 21 km kännas riktigt långt. Det var flera år sedan jag sprang en halvmara och fllera år sedan jag sprang så fort så långt. Tänkte, upp med överkroppen, bry dig inte om benen, låt dom bara springa på. Bry dig inte om deras gnäll. Snart är du i mål.

Så där värst snart var det kanske inte, men till slut upp på Karl Marx Alle´som är lika bred som en flygplats, de tänkte stort östtyskarna …  och äntligen, fällde överkroppen över mållinjen som en annan Moa Hjelmer, tryckte stopp på klockan, och kolla kolla kolla nästbästa tid någonsin på sträckan.

Odrägligt nöjd med mig själv presenteras här resultatet med tysk grundlighet:

Skall dock i ärlighets namn påpekas att jag ännu inte fyllt 55 … det är mååånga månader dit.

Urttrycket Geschwindlgkeit tycker jag annars ligger extra fint i munnen. Ska jobba vidare på min geschwindigkeit till nästa år. Då ska det gå ubergeschwindt. Har härmed fått mersmak på halvmaror.

Wiederhören, och mer om Berlin i nästa RW!

Löpning
engagerar.

Alex Schulman tar till storsläggan i senaste Amelia mot löpningen
som tidsfenomen. Schulman deppar över Claes Åkessons negativa utveckling som människa, från en man med en intressant personlighet,
till bananätande träningsnarkoman. Schulman har på outgrundliga vägar fått ett exemplar av ”Ett år av magiskt löpande” i handen och beskyller den arme författaren, det vill säga jag, för lögn. Han
tror inte på att man kan ”bli ett med världsalltet” genom löpning, att löpning kan vara meditation, ett sätt att komma sig själv närmare.  Schulman misstänker att de som
löper, löper för att undvika det stora hålet av meningslöshet i tillvaron. Om de inte bara springer från en skilsmässa, eller en depression.

Schulman fick mig i kris, jag gav mig ut på en tvåmilarunda för att undkomma
Schulman. Jag
sprang med andan i halsen genom fredagsnatten, hörde ylandet från Schulmans bokstavliga vargar.

Nej, där ljög jag, igen? Jag sitter i köket och lyssnar på diskmaskinen, kadonk klonk, kadonk klonk, och aouuuum, andas in, andas djupt, jag är här och nu. Barnen har dejtat med John Blund, soppåsen är kastad i sopnedkastet, slukad av trapphusets svarta hål.

Jag befinner mig
i optimalt drömläge. I morgon ska jag åka till Berlin, och på söndag
springa en halvmara i samma stad.

Men nej, jag jag känner inte att jag springer från någonting. Jag tycker snarare jag springer till någonting.

Jag tror Alex
Schulman är lite ängslig. Då hamnar man lätt i försvarsställning, Jag tror han har en liten löpare inom sig, som han
inte riktigt vågar släppa ut. I stället tar han ett extra bloss på ciggen, nikotinet
kickar loss i hjärnan, och Schulman drömmer sig bort en stund. Precis som en löpare,
när endorfinet skjuter fart.

Kanske fimpar
han en dag, hittar ett par svarta tights som sitter som ett smäck, och ger sig ut i världen. Löpandes, för att möta sig själv.

Och inte lika destruktiv som såhär – The Alex Schulman Way:

Fortsättning
följer …