Vaken i P3

En kort, lite nördig sammanfattning, av Berlin Halvmaraton 1 april 2012, skriven i hast på Tegel … jaa, alltså på flygplatsen, inte på en byggsten.

Also:

Berlin, blauen himmel, sonneschein, und temperaturen strax under 10 C. Tyskan sådär, Können Sie mir sagen wo die Goethe Strasse nummer 9 (neun) ist? … en rad ur gymnasiets tyskabok Die Grüne Welle, jag aldrig glömmer … liksom ramsan: aus, auser, bei, gegenuber, mit, nach, seit, von, zu ….  det var väl något med dativ? Är dock inte säker på att Goethe Strasse ligger i Berlin … eller så finns det en Goethe Strasse i varje tysk stad?

Det var i sådana funderingar jag lättjoggade i på väg till startområdet, där jag gled in lite väl avspänt, jag  trodde starten var 11.00, kom dit 10.42, tänkte en kvart var lagom att stå och frysa … men två minuter senare ropade speakern, One minute to go. Tänkte första april idag, men det var inget skämt. Ein Viertel kort, hur nu det hade gått till?

Där kom man raskt ur sopsäcken, veteranlöparens klassiska lilla svarta (fast kanske inte så liten … och mer värmande än visuell …) . Där knöt man skorna på rekordtid. Yiiihaiii, och iväg.

Sen lugnade det ner sig. 21 km är ju faktiskt 21 km, även om en maraskalle tänker kortdistans. Efter 15 km började 21 km kännas riktigt långt. Det var flera år sedan jag sprang en halvmara och fllera år sedan jag sprang så fort så långt. Tänkte, upp med överkroppen, bry dig inte om benen, låt dom bara springa på. Bry dig inte om deras gnäll. Snart är du i mål.

Så där värst snart var det kanske inte, men till slut upp på Karl Marx Alle´som är lika bred som en flygplats, de tänkte stort östtyskarna …  och äntligen, fällde överkroppen över mållinjen som en annan Moa Hjelmer, tryckte stopp på klockan, och kolla kolla kolla nästbästa tid någonsin på sträckan.

Odrägligt nöjd med mig själv presenteras här resultatet med tysk grundlighet:

Skall dock i ärlighets namn påpekas att jag ännu inte fyllt 55 … det är mååånga månader dit.

Urttrycket Geschwindlgkeit tycker jag annars ligger extra fint i munnen. Ska jobba vidare på min geschwindigkeit till nästa år. Då ska det gå ubergeschwindt. Har härmed fått mersmak på halvmaror.

Wiederhören, och mer om Berlin i nästa RW!

Löpning
engagerar.

Alex Schulman tar till storsläggan i senaste Amelia mot löpningen
som tidsfenomen. Schulman deppar över Claes Åkessons negativa utveckling som människa, från en man med en intressant personlighet,
till bananätande träningsnarkoman. Schulman har på outgrundliga vägar fått ett exemplar av ”Ett år av magiskt löpande” i handen och beskyller den arme författaren, det vill säga jag, för lögn. Han
tror inte på att man kan ”bli ett med världsalltet” genom löpning, att löpning kan vara meditation, ett sätt att komma sig själv närmare.  Schulman misstänker att de som
löper, löper för att undvika det stora hålet av meningslöshet i tillvaron. Om de inte bara springer från en skilsmässa, eller en depression.

Schulman fick mig i kris, jag gav mig ut på en tvåmilarunda för att undkomma
Schulman. Jag
sprang med andan i halsen genom fredagsnatten, hörde ylandet från Schulmans bokstavliga vargar.

Nej, där ljög jag, igen? Jag sitter i köket och lyssnar på diskmaskinen, kadonk klonk, kadonk klonk, och aouuuum, andas in, andas djupt, jag är här och nu. Barnen har dejtat med John Blund, soppåsen är kastad i sopnedkastet, slukad av trapphusets svarta hål.

Jag befinner mig
i optimalt drömläge. I morgon ska jag åka till Berlin, och på söndag
springa en halvmara i samma stad.

Men nej, jag jag känner inte att jag springer från någonting. Jag tycker snarare jag springer till någonting.

Jag tror Alex
Schulman är lite ängslig. Då hamnar man lätt i försvarsställning, Jag tror han har en liten löpare inom sig, som han
inte riktigt vågar släppa ut. I stället tar han ett extra bloss på ciggen, nikotinet
kickar loss i hjärnan, och Schulman drömmer sig bort en stund. Precis som en löpare,
när endorfinet skjuter fart.

Kanske fimpar
han en dag, hittar ett par svarta tights som sitter som ett smäck, och ger sig ut i världen. Löpandes, för att möta sig själv.

Och inte lika destruktiv som såhär – The Alex Schulman Way:

Fortsättning
följer …

Lunchlöpning längs Djurgårdsbrunnskanalen, 6x1000 m, testa ny Garmin, 
hände många underliga saker när jag skulle lägga över statistiken på
bloggen, intervallen ett slags genrep inför Berlin halvmaraton på söndag,
glada ben idag, så då skiter sig det väl då, så kallad grundläggande
löparmatematik, fast det där lät förstås lite grinigt, det ska faktiskt bli 
riktigt kul att brassa på i Berlin, sehr gemytligt, och skulle man mot 
förmodan spy efter målgång, jag tror inte det ska hända, det brukar 
aldrig hända, där finns någon mental spärr, kanske en s k bekvämlig.
hetsspärr, ... eller överlevnadsinstinkt .... men skulle det hända, då får 
man väl kompensera med en bratwurst efteråt, Jawohl!

Intervall

Timmar:Minuter:Sekunder Tid

Kilometer Distans

Minuter per kilometerMedeltempo

Minuter per kilometerBästa tempo

Sammanfattning

57:14.2

12.86

4:27

2:55

1

17:24.1 

3.53 

4:56 

3:52 

2

3:39.6 

0.98 

3:44 

3:02 

3

3:47.2 

0.97 

3:53 

3:08 

4

3:46.0 

0.98 

3:51 

3:08 

5

3:46.2 

0.98 

3:51 

3:07 

6

3:43.1 

0.97 

3:49 

3:12 

7

3:45.2 

0.98 

3:51 

2:55 

8

17:22.9 

3.47 

5:00 

3:32 

Olof Palme sprang ibland. Det har jag sett på en bild någon gång. På omslaget till Göran Greiders bok sitter han visserligen och röker. Men det var andra tider då. På den tiden rökte till och med Bill Rogers. Kom ihåg han tog ett bloss efter att han vunnit Stockholm Marathon.

Om Kajsa Grytt springer, det vet jag inte. Men hon rockar fett hur som helst.

Göran Greider springer ibland. Enligt säkra källor började han jogga för ett halvår sedan, och har tappat en massa kilon på kuppen. Jag ska framöver närmare undersöka saken, så kallad undersökande journalistik, som man kanske inte får Guldspaden för. Men kanske Guldvågen?

Jag undrar om Göran Greider också går runt och spanar i butiker för att se om hans bok står där. Om han kanske står där framför sin bok och tänker att ”titta den ser ju rätt nice ut där bredvid Kajsa Grytt, och kolla en bok om löpning, den måste jag bara läsa, Olof Palme sprang ju ibland, och det gör ju jag också numera, och så sant som jag heter Göran Greider är löpning en politiskt handling, ja rent av en demokratirörelse,  … som frigör kroppen ur … ähum … TV-soffornas diktatur … ”.

Heta hyllan på Akademibokhandeln:

Vad gjorde jag i helgen då?

I lördags. Kröka runt Djurgården. Än till vänster, än till höger. Vingla fram i olika farter. Säcka ihop efter 16 km. Se det var en riktig barrunda (ingen snö).

Än värre på söndagen. Upp i ottan, bra seg i benen. Tänkte terräng likväl. Det var ju länge sedan. Tänkte vår, discoljus över talltopparna. Mot Fiskartorpet.

Fiskartorpet:

Men var är fiskarna? Och var är sjön?

Fint i skogen i alla fall. 5x 2,4 km med 90 sekunders ståvila. Det var … jobbigt. Men också lite euforiskt. Going up, up up, i backarna, och going down, down, down i backarna. Och going up and down däremellan. Inte mycket till flack i Fiskartorpets elljusspår, ska ni veta, som inte varit där. Blev totalt 18 km.

Måndag morgon, ja alltså i morse, rent av brutal baksmälla i vaderna. Måste ha sprungit på tå.

Men måste erkänna, också brutalt nöjd. Det är något visst med skogslöpning. Det går liksom troll i kroppen.

Och blodet förvandlas till blåbärssoppa:

Men det är inget farligt. Mycket antioxidanter i blåbär.

Och jag tror jag har blivit skogstokig. Längtar redan tillbaka till Fiskartorpet. Med eller utan fisk.