Fina fisken

A Pool with a view … med fint flyt.

Toes without shoes … efter 11 km segjogg. Hemlingby hamnade hårt i vaderna …

Come fly with me! Tidigt morgonflyg till Köpenhamn.

Come run with me! First Hotel i Köpenhamn har förtryckta löpturer, på små inplastade blad. Man får välja karta efter längd. Ska strax ut på en mil. En slags stadsorientering, med en massa gröna områden inlagda. Det är vad jag kallar service.

Har just träffat Hanne Vibeke Holst, som har skrivit den här romanen (mycket bra), kommer ut i Sverige om någon månad:

Nej, Hanne löper icke. Ett knä strejkar. Men hon går i timmar, det är då böckerna skriver sig.

Solen skiner, 10 C och lätta vindar. Snart ut, ut, ut i det danska …

Efteråt ska jag nog pröva den här:

Den i Danmark löpande löparens lön!

En ovanligt trevlig tisdag ….

I Hemlingby, strax utanför Gävle. 15 km blandad terräng och cykelbana. Bore Cup.

Så här såg målet ut:

Sol och friska vindar. Årsdebut i korta tights. Drägla över mållinjen på 1.01.23. Tvåa i M50. 

34 mil t/r. Om det var värt? Klart det var värt!

Längre rapport följer i RW no 4.

Der blir en liten utvikning det här. Eller avvikning. Idag ska det inte handla om mig. Idag ska det handla om brorsan. Brorsan var och tränade med Studenterna tisdag kväll. Fartlek 15 km. Brorsan for fort fram, hade luft under fötterna. Kände sig som en racermaskin. Kom sen nöjd hem till sen middag, och så på med TV:n och Sportnytt och ett äpple i soffan. Det första han såg var att DIF låg under mot HV71. Det gjorde honom dyster. Men så plötsligt gjorde DIF mål och låg inte längre under kvalstrecket och brorsan tog ett djupt andetag för att jubla, men det skulle han inte ha gjort. En liten äppelbit for rakt ner i luftröret till ena lungan, och det var inte bra. Det blev till att åka till akuten på SÖS, och när  brorsan dubbelvikt och hostande skulle skriva in sig, undrade sköterskan i inskrivningen om brorsan möjligen skrev i Runners World. Det gjorde nu inte brorsan, förklarade brorsan, men förmodligen skulle han i och med detta hamna i en för honom närliggande blogg. Och det hade han ju inte fel i.

Ett äpple av den här typen:

Efter ganska mycket om och men fick brorsan åka vidare till Karolinska Sjukhuset för operation, det vill säga, de körde in en liten telekabel med tillhörande gripklo och fick till slut ut den eländiga äppelbiten, i ett hallons storlek, den hade legat på kanten till lungsäcken, och sådant är inte att leka med. Brorsan kom i alla fall hem följande förmiddag, oerhört lycklig över att kunna andas fritt igen, och morfin blir man ju också jätteglad av, så glad att han tog det med fattning att DIF ändå förlorade mot HV71 och nu får spela kval.

Sensmoral: Ät inte äpple liggande i en soffa när DIF spelar hockey på burken!

Frukta:

Vandrade i söndags morse med barnvagnen full av kassar med tidningar och annat papper och skräp mot återvinningsstationen på Östermalmsgatan, och efter avlastning vidare mot Fältan, som vi östermalmare kallar köpcentret vid Karlaplan, som är till förväxling lik vilket annat köpcenter som helst utanför tullarna … och jag måste erkänna … I love Fältan … är man en luttrad småbarnsförälder är ett köpcenter den bästa av alla tänkbara världar, ty där finns allt en luttrad småbarnsförälder kan tänka sig behöva … inom en radie av 100-200 m, idag var det pasta och gröt och 12 liter mjölk (där överdrev jag kanske lite … men bara lite) … och kanske att jag också skulle komma att stanna upp vid den där lådan med Solbullar (4 st för 20 kr) som alltid står strategiskt placerad på vägen mot kassan … ja jag var alltså på väg till Ica, när jag möttes av den här synen i tidningsstället utanför:

Jag hade gjort en intervju för tidningen Östermalmsnnytt för en vecka sedan, och visste att det skulle bli en längre text i tidningen, men att hamna på löpet, det fanns inte på kartan. Stod rätt paff där, framför bilden av mig själv. Här inträdde också en känsla av alienation, d v s ett främmandegörande inför det egna jaget. Den luttrade småbarnsföräldern kände inte riktigt igen sig i bilden av … jag vad ska man säga … bilden av typ, en löparguru. Guru, Guran, Fantomens kompis? (en förströdd association i ögonblicket).

Överskriften, ”Återvinningsdesign är det nya svarta”, slog dock an till min genom åren allt mer utvecklade känsla för självironi (obs, ingen ironi).

Konstigt, förklarade medföljande son om löpet.

Rätt kul ändå tyckte löparen på löpet. Bara ta emot. Once in a lifetime. Det lär aldrig hända igen.

Det blev åtta solbullar på det!