Running Copenhagen

I Hemlingby, strax utanför Gävle. 15 km blandad terräng och cykelbana. Bore Cup.

Så här såg målet ut:

Sol och friska vindar. Årsdebut i korta tights. Drägla över mållinjen på 1.01.23. Tvåa i M50. 

34 mil t/r. Om det var värt? Klart det var värt!

Längre rapport följer i RW no 4.

Der blir en liten utvikning det här. Eller avvikning. Idag ska det inte handla om mig. Idag ska det handla om brorsan. Brorsan var och tränade med Studenterna tisdag kväll. Fartlek 15 km. Brorsan for fort fram, hade luft under fötterna. Kände sig som en racermaskin. Kom sen nöjd hem till sen middag, och så på med TV:n och Sportnytt och ett äpple i soffan. Det första han såg var att DIF låg under mot HV71. Det gjorde honom dyster. Men så plötsligt gjorde DIF mål och låg inte längre under kvalstrecket och brorsan tog ett djupt andetag för att jubla, men det skulle han inte ha gjort. En liten äppelbit for rakt ner i luftröret till ena lungan, och det var inte bra. Det blev till att åka till akuten på SÖS, och när  brorsan dubbelvikt och hostande skulle skriva in sig, undrade sköterskan i inskrivningen om brorsan möjligen skrev i Runners World. Det gjorde nu inte brorsan, förklarade brorsan, men förmodligen skulle han i och med detta hamna i en för honom närliggande blogg. Och det hade han ju inte fel i.

Ett äpple av den här typen:

Efter ganska mycket om och men fick brorsan åka vidare till Karolinska Sjukhuset för operation, det vill säga, de körde in en liten telekabel med tillhörande gripklo och fick till slut ut den eländiga äppelbiten, i ett hallons storlek, den hade legat på kanten till lungsäcken, och sådant är inte att leka med. Brorsan kom i alla fall hem följande förmiddag, oerhört lycklig över att kunna andas fritt igen, och morfin blir man ju också jätteglad av, så glad att han tog det med fattning att DIF ändå förlorade mot HV71 och nu får spela kval.

Sensmoral: Ät inte äpple liggande i en soffa när DIF spelar hockey på burken!

Frukta:

Vandrade i söndags morse med barnvagnen full av kassar med tidningar och annat papper och skräp mot återvinningsstationen på Östermalmsgatan, och efter avlastning vidare mot Fältan, som vi östermalmare kallar köpcentret vid Karlaplan, som är till förväxling lik vilket annat köpcenter som helst utanför tullarna … och jag måste erkänna … I love Fältan … är man en luttrad småbarnsförälder är ett köpcenter den bästa av alla tänkbara världar, ty där finns allt en luttrad småbarnsförälder kan tänka sig behöva … inom en radie av 100-200 m, idag var det pasta och gröt och 12 liter mjölk (där överdrev jag kanske lite … men bara lite) … och kanske att jag också skulle komma att stanna upp vid den där lådan med Solbullar (4 st för 20 kr) som alltid står strategiskt placerad på vägen mot kassan … ja jag var alltså på väg till Ica, när jag möttes av den här synen i tidningsstället utanför:

Jag hade gjort en intervju för tidningen Östermalmsnnytt för en vecka sedan, och visste att det skulle bli en längre text i tidningen, men att hamna på löpet, det fanns inte på kartan. Stod rätt paff där, framför bilden av mig själv. Här inträdde också en känsla av alienation, d v s ett främmandegörande inför det egna jaget. Den luttrade småbarnsföräldern kände inte riktigt igen sig i bilden av … jag vad ska man säga … bilden av typ, en löparguru. Guru, Guran, Fantomens kompis? (en förströdd association i ögonblicket).

Överskriften, ”Återvinningsdesign är det nya svarta”, slog dock an till min genom åren allt mer utvecklade känsla för självironi (obs, ingen ironi).

Konstigt, förklarade medföljande son om löpet.

Rätt kul ändå tyckte löparen på löpet. Bara ta emot. Once in a lifetime. Det lär aldrig hända igen.

Det blev åtta solbullar på det!

I går en sväng åt Tyskland. Idag en släng engelska. Få lite balans. Löpning är ju sååå internationellt.

Ut i ottan (bidde inget kvällspass, somna 21.15, vakna 03.00, var det simningen? var det barnen? var det livet?), suttit och jobbat framför datorn sedan 05.00 (livet är mycket fridfullt den tiden på dygnet). Kände direkt på rull nerför Narvagatan mot Djurgårdsbron att det var något fel på benen. De kändes som två helt urkramade kaviartuber, alltså alldeles utan rom. Var det flunsan? Var det simningen?

Men bara streta på. Förbi Skansen, uppför värstingbacken bredvid Djurgårdsskolan (ajabaja, inte ens tänka smita till höger och följa spårvagnslinjen, följa platten …), stånka och suga luft ur ekars djupa kronor (ännu utan löv) och sen till slut ut på grusslingan längs Saltsjön och där medvind och solen började värma och det fanns absolut ingen anledning till brådska.

De urkramade kaviartuberna tog jag ändå med ro. I morgon är en annan dag. Då kan benen vara förvandlade till stålpistonger. Löpningens vägar äro outgrundliga … och man är en erfaren man (löpare).

Och på lunchen (det här, måste erkännas, är lite pinligt) in på Akademibokhandeln för att fråga efter en bok. Det unga bokhandelsbiträdet hade inte hört talas om den boken, blev tvungen att fråga chefen, och jodå, den stod där borta, på fackavdelningen, bland nyheter:

Sen frågade hon om jag ville köpa den men då sa jag att jag redan hade den, att jag faktiskt till och med hade skrivit den. Då plockade hon snabbt fram Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som hon inte hade läst men som ju också var en bok i ämnet. Icke heller den boken var mig främmande, och hon fick en kortfattad resumé från början till slut.

Läs båda, förklarade jag sedan ödmjukt, för en optimal löparcoctail, och följde därefter upp med en koncentrerad föreläsning om löpandets alla fröjder. Bokhandelsbitädet, berusad av den bubblande svadan eller möjligen hårddrillad till artighet i alla lägen i bokhandlarnas stränga säljskola, lovade läsa båda, lovade börja springa … och inte glömma stretcha efteråt.

Författaren lämnade därpå lokalen, ypperligt nöjd med författarlivet, och att ha fångat ytterligare en lärljunge till löpningens fromma.

Lite skämmigt, men någon skämskudde har jag ändå inte kvar, den punkterade Ranelid förra helgen, Ranelid har satt en helt ny standard för skämmighet, …  och stolt klappade ändå hjärtat. En bok där i hyllan på en bokhandel.  Jag säger som Jojje i bloggen bredvid brukar säga,” livin´da dream”. Bara kör på, en dag hamnar du på Hawaii. Eller på Akademibokhandeln …

Tjohelg alla!

Det börjar dra ihop sig. Berlin halvmarathon närmar sig. Anmälde mig i GOD tid. Och nu är det slutsålt. Jag är en lyckans ost, en vällagrad Brie, kanske rent av en Stilton. Fast där finns lite grönmögel i lyckligheten. Formen, har jag någon form över huvud taget? Är jag kanske bara ett vitt formbröd med raketost på? Som efter en mil har förbrukat alla kolhydrater och smälter ner på den berlinska asfalten som en mjuk kletig massa?

Det kan man fråga sig, och tycker ni det är väl många liknelser här som är kopplade till livsmedelsbranschen, så betänk att jag just stigit ur sängen efter en influensa. Om det nu var en influensa. Något var det i alla fall, något som bet illa i muskulaturen, höjde kroppstemperaturen och fick magen att ge underliga ljud ifrån sig. Ljud som luktade sumpgas, om ni nödvändigtvis vill veta.

Var var jag nu någonstans? Formen, det känns som om jag har tappat bort den, bland en massa ergometercyklade och simmande. Det värsta när man ger sig på att pröva triathlon är att man blir dålig på allt. Inte för att jag direkt var bra på någonting innan, men nu är allt definitivt sämre. Kan jag springa över huvud taget? Jag har inte sprungit sedan … innan influensan. Det var fyra dagar sedan, känns som en evighet.

Hursomhelst, idag bokade jag hotell i Berlin. Inte många stjärnor på det hotellet, men en fördel hade det, det låg 825 meter från starten, och målet. En lagom distans att värma upp på, och värma ned med. Det ligger på Berliner Alexanderplatz, som ju också en gång var en fantastiskt serie på TV ( kulturell namndropp …).

Är jag frisk nu då? Tänkte jag skulle springa på lunchen idag, men kände mig svag, kanske bara i huvudet, så jag åkte i stället till badet på lunchen för några vändor. Skulle jag inte orka, så skulle jag ändå få ett bad, och det piggar ju alltid upp.

Det gick faktiskt riktigt bra, paddlade på utan paddlar i tretakt i 3×500 meter och 6×50 meter på det, och sista tvåhundra med samma försiktighet som Ålandsbåtarna lägger till vid Stadsgårdskajen (vacker liknelse där …). Enda problemet var magen, lät mellan varven som en fiskekutter, tur man hade egen bana.

(kutter, kutter)

Möjligen blir det lite kvällslöpning. Ut och lufta ordentligt. Tror faktiskt jag börjar komma på banan igen. Och skiter det sig i Berlin, så skiter det sig ändå i Berlin. Ein sehr schönes Platz!