Ein Berliner


 

Det börjar dra ihop sig. Berlin halvmarathon närmar sig. Anmälde mig i GOD tid. Och nu är det slutsålt. Jag är en lyckans ost, en vällagrad Brie, kanske rent av en Stilton. Fast där finns lite grönmögel i lyckligheten. Formen, har jag någon form över huvud taget? Är jag kanske bara ett vitt formbröd med raketost på? Som efter en mil har förbrukat alla kolhydrater och smälter ner på den berlinska asfalten som en mjuk kletig massa?

 

Det kan man fråga sig, och tycker ni det är väl många liknelser här som är kopplade till livsmedelsbranschen, så betänk att jag just stigit ur sängen efter en influensa. Om det nu var en influensa. Något var det i alla fall, något som bet illa i muskulaturen, höjde kroppstemperaturen och fick magen att ge underliga ljud ifrån sig. Ljud som luktade sumpgas, om ni nödvändigtvis vill veta.

Var var jag nu någonstans? Formen, det känns som om jag har tappat bort den, bland en massa ergometercyklade och simmande. Det värsta när man ger sig på att pröva triathlon är att man blir dålig på allt. Inte för att jag direkt var bra på någonting innan, men nu är allt definitivt sämre. Kan jag springa över huvud taget? Jag har inte sprungit sedan … innan influensan. Det var fyra dagar sedan, känns som en evighet.

Hursomhelst, idag bokade jag hotell i Berlin. Inte många stjärnor på det hotellet, men en fördel hade det, det låg 825 meter från starten, och målet. En lagom distans att värma upp på, och värma ned med. Det ligger på Berliner Alexanderplatz, som ju också en gång var en fantastiskt serie på TV ( kulturell namndropp …).

Är jag frisk nu då? Tänkte jag skulle springa på lunchen idag, men kände mig svag, kanske bara i huvudet, så jag åkte i stället till badet på lunchen för några vändor. Skulle jag inte orka, så skulle jag ändå få ett bad, och det piggar ju alltid upp.

Det gick faktiskt riktigt bra, paddlade på utan paddlar i tretakt i 3×500 meter och 6×50 meter på det, och sista tvåhundra med samma försiktighet som Ålandsbåtarna lägger till vid Stadsgårdskajen (vacker liknelse där …). Enda problemet var magen, lät mellan varven som en fiskekutter, tur man hade egen bana.

 

(kutter, kutter)

 

Möjligen blir det lite kvällslöpning. Ut och lufta ordentligt. Tror faktiskt jag börjar komma på banan igen. Och skiter det sig i Berlin, så skiter det sig ändå i Berlin. Ein sehr schönes Platz!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Magnus, tack!
Den här fredagen kunde inte ha börjat bättre! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långkalsången …


 

… sjunger på sista versen.

10 C utanför fönstret! Bye, bye, långkalsong!

Är det våren som är här, bara så där? Och hur kan jag vara sjuk då? Jag som aldrig är sjuk. Det hände nämligen något underligt i går. Började bli öm i hela kroppen. Tung i hela kroppen. Tyngdlagen drog allt tyngre, plötsligt föll jag ner  i en säng, låg där och frös under tre filtar.

Det var bara att släppa allt. Det var inte så svårt. Hade snöregnat hela natten, plaskslask utanför fönstret. Rätt trevligt då ligga i sängen och feberdrömma.

Men idag, rena gator och sol. Jag står och svajar framför fönstret. Ingen feber längre. Men får hejda mig. En dag till. Sen ut. Sen Hej Våren. Springtime.

Pippi på löpning


 

Söndag morgon. Ingen tvekan. Långläsning natten innan av Flanagans Run, av Tom McNab, om The Transamerica Race, 1931, under depressionen i USA. 3000 miles från Los Angeles till New York. En fantastisk historia, mumma för löparnördar.

Med den i huvudet var det inga problem att ge sig ut. Svag nordlig vind, iskall. Tjäle, is på marken, men mest bart. Rullade på, utan klocka, utan radio, tänkte på det där tusentalet löpare som klockade runt 6-7 mil om dagen i runt tre månader. Hur de sprang genom öknar, över Klippiga bergen i snöstorm.  Nu är boken bara en roman, om än baserad på ett verkligt lopp, men skriven på ett sätt som gör att den känns som en dokumentär. Mycket inspirerande.

16 km i dag, bara uppvärmning för Transamerikanerna. Men så skulle de heller inte åka till IKEA efteråt.

Långt där ute på Djurgården, hörde jag ett ljud. Trrrrrrrrr. Tror det kom från en sådan här:

Radio on


 

Radiodebut i morse. Radio Stockholm, P4. Prat om Ett år av magiskt löpande. Nervöst. Respekt för alla coola radiopratare som låter fullkomligt naturliga i etern.

Brorsan sa jag lät som en gammal stenkaka på 45 varv, men att det tog sig efter ett tag, och snurrade runt som en, åtminstone, vinylskiva …

Denise Rudberg var med som studioreporter. Drottningen av Elegant Crime
… och löpare. Fast en sprucken blindtarm hade satt stopp för löpningen
sedan ett par månader tillbaka. Löpsuget var svårt. Hon hoppades på att
få komma igång igen, nu till våren.

Laddade inför intervjun med 2 mil kvällslöpning. Vabbad dotter knoppade in vid 19, sen ut i mörkret och på vissa partier på Djurgården fick man navigera efter stjärnorna. Hög spänning och väldigt varierat tempo, isfläckar här och där och akta lårbenshalsarna. Inte bryta benet nu när det var radiodags. Det vore förargligt …

Magiskt cruisa genom natten, stadens ljus på avstånd, en gloria över city. Luft med frost i, klar och ren. Stadig puls, hemma till Aktuellt. Missade två avsnitt av Simsons, men känner att jag kan leva med det. Det kommer fler avsnitt av Simsons. Det kommer alltid fler avsnitt av Simsons.

 

Radiodebut (vintage):

Och äntligen fredag!

Bli en bättre löpare med Malin


 

Jag försöker i alla fall, men en lika bra löpare som Malin Ewerlöf kommer jag aldrig att bli.

Malin har fortfarande de svenska rekorden på 800 m (1.59.44) och 1500 m (4.05.49), och jag har en känsla av att de kommer att stå sig ganska länge.

Själv har jag släktrekordet på maraton med 3.08.53, och jag har en känsla av att det kommer att stå sig ganska länge.

Och på milen också, för den delen, med 38.40. Brorsan har börjat flåsa i nacken där … men nu har jag ju också Malin på min sida …  så jag har en känsla av att han kommer att få flåsa ganska länge.

Att få sitta och prata löpning med Malin i ett par dagar, och efter varje samtal komma hem och säga att man faktiskt jobbat, det kände nästan lite skämmigt. Men bara lite … det finns ju ingen lag som säger att man inte får ha kul på jobbet också.

Nu har våra samtal blivit en bok, och roligare än så kan det knappast bli.

Nu siktar jag på sub 38.40. Jag ska maniskt följa Malins råd. Bara inte benen trillar av. Fast det har Malin lovat inte ska ske.