Friday Morning Run


 

I går en sväng åt Tyskland. Idag en släng engelska. Få lite balans. Löpning är ju sååå internationellt.

Ut i ottan (bidde inget kvällspass, somna 21.15, vakna 03.00, var det simningen? var det barnen? var det livet?), suttit och jobbat framför datorn sedan 05.00 (livet är mycket fridfullt den tiden på dygnet). Kände direkt på rull nerför Narvagatan mot Djurgårdsbron att det var något fel på benen. De kändes som två helt urkramade kaviartuber, alltså alldeles utan rom. Var det flunsan? Var det simningen?

Men bara streta på. Förbi Skansen, uppför värstingbacken bredvid Djurgårdsskolan (ajabaja, inte ens tänka smita till höger och följa spårvagnslinjen, följa platten …), stånka och suga luft ur ekars djupa kronor (ännu utan löv) och sen till slut ut på grusslingan längs Saltsjön och där medvind och solen började värma och det fanns absolut ingen anledning till brådska.

De urkramade kaviartuberna tog jag ändå med ro. I morgon är en annan dag. Då kan benen vara förvandlade till stålpistonger. Löpningens vägar äro outgrundliga … och man är en erfaren man (löpare).

Och på lunchen (det här, måste erkännas, är lite pinligt) in på Akademibokhandeln för att fråga efter en bok. Det unga bokhandelsbiträdet hade inte hört talas om den boken, blev tvungen att fråga chefen, och jodå, den stod där borta, på fackavdelningen, bland nyheter:

 

 

Sen frågade hon om jag ville köpa den men då sa jag att jag redan hade den, att jag faktiskt till och med hade skrivit den. Då plockade hon snabbt fram Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som hon inte hade läst men som ju också var en bok i ämnet. Icke heller den boken var mig främmande, och hon fick en kortfattad resumé från början till slut.

Läs båda, förklarade jag sedan ödmjukt, för en optimal löparcoctail, och följde därefter upp med en koncentrerad föreläsning om löpandets alla fröjder. Bokhandelsbitädet, berusad av den bubblande svadan eller möjligen hårddrillad till artighet i alla lägen i bokhandlarnas stränga säljskola, lovade läsa båda, lovade börja springa … och inte glömma stretcha efteråt.

Författaren lämnade därpå lokalen, ypperligt nöjd med författarlivet, och att ha fångat ytterligare en lärljunge till löpningens fromma.

Lite skämmigt, men någon skämskudde har jag ändå inte kvar, den punkterade Ranelid förra helgen, Ranelid har satt en helt ny standard för skämmighet, …  och stolt klappade ändå hjärtat. En bok där i hyllan på en bokhandel.  Jag säger som Jojje i bloggen bredvid brukar säga,” livin´da dream”. Bara kör på, en dag hamnar du på Hawaii. Eller på Akademibokhandeln …

Tjohelg alla!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 4

Kenneth Gysing

Tack Ulrika!
Och sen köper jag din 😉


Kenneth Gysing

Anna, det finns slaveri, och så finns det slaveri 😉

http://www.youtube.com/embed/OX8CaZXMxBQ?rel=0
(kan tyvärr inte länka själv här … men Grace Jones … Rules …

Linda, havet är så stort, så stort, simningen klarar lite kritik … och känner faktiskt hur jag alltmer börjar förvandlas till en amfibie .., simning är KUL ….


Kenneth Gysing

Det länkade visst automatiskt … 🙂


Kenneth Gysing

Hej Gunilla,

Kul! Bor du i Stockholm, bara kom förbi redaktionen vid Kungsholmstorg, Annars får vi hitta på något annat sätt !



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ein Berliner


 

Det börjar dra ihop sig. Berlin halvmarathon närmar sig. Anmälde mig i GOD tid. Och nu är det slutsålt. Jag är en lyckans ost, en vällagrad Brie, kanske rent av en Stilton. Fast där finns lite grönmögel i lyckligheten. Formen, har jag någon form över huvud taget? Är jag kanske bara ett vitt formbröd med raketost på? Som efter en mil har förbrukat alla kolhydrater och smälter ner på den berlinska asfalten som en mjuk kletig massa?

 

Det kan man fråga sig, och tycker ni det är väl många liknelser här som är kopplade till livsmedelsbranschen, så betänk att jag just stigit ur sängen efter en influensa. Om det nu var en influensa. Något var det i alla fall, något som bet illa i muskulaturen, höjde kroppstemperaturen och fick magen att ge underliga ljud ifrån sig. Ljud som luktade sumpgas, om ni nödvändigtvis vill veta.

Var var jag nu någonstans? Formen, det känns som om jag har tappat bort den, bland en massa ergometercyklade och simmande. Det värsta när man ger sig på att pröva triathlon är att man blir dålig på allt. Inte för att jag direkt var bra på någonting innan, men nu är allt definitivt sämre. Kan jag springa över huvud taget? Jag har inte sprungit sedan … innan influensan. Det var fyra dagar sedan, känns som en evighet.

Hursomhelst, idag bokade jag hotell i Berlin. Inte många stjärnor på det hotellet, men en fördel hade det, det låg 825 meter från starten, och målet. En lagom distans att värma upp på, och värma ned med. Det ligger på Berliner Alexanderplatz, som ju också en gång var en fantastiskt serie på TV ( kulturell namndropp …).

Är jag frisk nu då? Tänkte jag skulle springa på lunchen idag, men kände mig svag, kanske bara i huvudet, så jag åkte i stället till badet på lunchen för några vändor. Skulle jag inte orka, så skulle jag ändå få ett bad, och det piggar ju alltid upp.

Det gick faktiskt riktigt bra, paddlade på utan paddlar i tretakt i 3×500 meter och 6×50 meter på det, och sista tvåhundra med samma försiktighet som Ålandsbåtarna lägger till vid Stadsgårdskajen (vacker liknelse där …). Enda problemet var magen, lät mellan varven som en fiskekutter, tur man hade egen bana.

 

(kutter, kutter)

 

Möjligen blir det lite kvällslöpning. Ut och lufta ordentligt. Tror faktiskt jag börjar komma på banan igen. Och skiter det sig i Berlin, så skiter det sig ändå i Berlin. Ein sehr schönes Platz!

Långkalsången …


 

… sjunger på sista versen.

10 C utanför fönstret! Bye, bye, långkalsong!

Är det våren som är här, bara så där? Och hur kan jag vara sjuk då? Jag som aldrig är sjuk. Det hände nämligen något underligt i går. Började bli öm i hela kroppen. Tung i hela kroppen. Tyngdlagen drog allt tyngre, plötsligt föll jag ner  i en säng, låg där och frös under tre filtar.

Det var bara att släppa allt. Det var inte så svårt. Hade snöregnat hela natten, plaskslask utanför fönstret. Rätt trevligt då ligga i sängen och feberdrömma.

Men idag, rena gator och sol. Jag står och svajar framför fönstret. Ingen feber längre. Men får hejda mig. En dag till. Sen ut. Sen Hej Våren. Springtime.

Pippi på löpning


 

Söndag morgon. Ingen tvekan. Långläsning natten innan av Flanagans Run, av Tom McNab, om The Transamerica Race, 1931, under depressionen i USA. 3000 miles från Los Angeles till New York. En fantastisk historia, mumma för löparnördar.

Med den i huvudet var det inga problem att ge sig ut. Svag nordlig vind, iskall. Tjäle, is på marken, men mest bart. Rullade på, utan klocka, utan radio, tänkte på det där tusentalet löpare som klockade runt 6-7 mil om dagen i runt tre månader. Hur de sprang genom öknar, över Klippiga bergen i snöstorm.  Nu är boken bara en roman, om än baserad på ett verkligt lopp, men skriven på ett sätt som gör att den känns som en dokumentär. Mycket inspirerande.

16 km i dag, bara uppvärmning för Transamerikanerna. Men så skulle de heller inte åka till IKEA efteråt.

Långt där ute på Djurgården, hörde jag ett ljud. Trrrrrrrrr. Tror det kom från en sådan här:

Radio on


 

Radiodebut i morse. Radio Stockholm, P4. Prat om Ett år av magiskt löpande. Nervöst. Respekt för alla coola radiopratare som låter fullkomligt naturliga i etern.

Brorsan sa jag lät som en gammal stenkaka på 45 varv, men att det tog sig efter ett tag, och snurrade runt som en, åtminstone, vinylskiva …

Denise Rudberg var med som studioreporter. Drottningen av Elegant Crime
… och löpare. Fast en sprucken blindtarm hade satt stopp för löpningen
sedan ett par månader tillbaka. Löpsuget var svårt. Hon hoppades på att
få komma igång igen, nu till våren.

Laddade inför intervjun med 2 mil kvällslöpning. Vabbad dotter knoppade in vid 19, sen ut i mörkret och på vissa partier på Djurgården fick man navigera efter stjärnorna. Hög spänning och väldigt varierat tempo, isfläckar här och där och akta lårbenshalsarna. Inte bryta benet nu när det var radiodags. Det vore förargligt …

Magiskt cruisa genom natten, stadens ljus på avstånd, en gloria över city. Luft med frost i, klar och ren. Stadig puls, hemma till Aktuellt. Missade två avsnitt av Simsons, men känner att jag kan leva med det. Det kommer fler avsnitt av Simsons. Det kommer alltid fler avsnitt av Simsons.

 

Radiodebut (vintage):

Och äntligen fredag!