Medaljregn!


 

En bild säger mer än tusen ord:

 

 

Fast statistik är ju också rätt kul:

MÄN 5000 M Heat C, 18:40        
1. Kenneth Gysing -57 FK Studenterna 18.36.52 Ej DM    
2. Tobias Olsson -73 Växjö LK 19.43.09 M35    
3. Per Gysing -60 FK Studenterna 20.39.26 Ej DM    
4. Lennart Peterson -55 Wärnamo SK 21.00.04 M55    
5. Dan Rundqvist -67 Lessebo OK 23.59.93 M45    
6. Folke Lundberg -45 Högby IF 24.18.21 M65    
7. Owe Gustavsson -56 IK Vista 25.33.86 M55    
8. Håkan Andersson -45 Skillingaryds FK 27.34.53 M65    
9. Bernt Carlsson -33 Persnäs AIF 28.04.14 M75    
10. Örjan Ohlsson -46 Stensjöns IF 28.22.85 M65    
11. Conny Andersson -37 Anderstorps OK 31.41.24 M75

 

Det omsusade Ölandspelet 2012, redan med legendarisk prägel, bjöd på lätt duggregn till fem minuter innan start, för män, 5000 meter. Men då bröt solen fram, och resten blev en ren solskenshistoria. Heat C visade sig vara ett moget startfält, med många löpare med ett hisnande perspektiv bakåt i tiden. Brorsan och jag väckte också viss oro på startlinjen, då det var Smålands-DM, och ingen hade stött på oss förut.

– Vad siktar du på för en tid, undrade någon.

– Njäe, jag har mest cyklat sista tiden, svarade jag med en elegant undanglidning

– Det låter som ni kommer uppifrån, lirkade en annan.

När vi erkände att vi var 08:or gick suckar av lättnad genom fältet. Aha, utsocknes, vi  tävlade utom tävlan.

Starten gick, och hela familjen stod i publiken. Benen tappade alldeles konceptet, drog första kilometern på 3.30, vilket naturligtvis var vansinne. 5000 lät ju så kort, men kändes redan långt efter det där första varvet. Jag växlade ner ordentligt och hittade en rytm som inte skulle skära motorn …  och varv följde på varv.

De sista fyra varven kom någon upp i rygg, flåsade i nacken. Men gubben hade bensin kvar, tröck pellen i botten och burnade tartanen de sista fyrahundra och milda makter, där klöv man mållinjen som etta och nog hördes en och annan jubeltrumpet ovan moln … om det nu inte bara var en hörseldistorsion av ren överansträningning.

Normalt delas bara ut medaljer till deltagarna i DM, men Högbys generösa och medkännande tävlingsledning tänjde en smula på reglementet och gav plats på prispallen åt de tvenne trånande bröderna. Ingen av dessa hade någonsin tidigare  stått på en prispall förut och än mindre samtidigt, och förmodligen skulle chansen aldrig dyka upp igen. Tvåan dök aldrig upp, möjligen alltför grillad av loppet, eller kanske bråttom till fredagsgrillningen … men två på en pall är ju också en pall. Och den glada medaljutdelelerskan delade glatt ut varsin medalj till bröderna och livet skimrade magiskt i brons … arrangörerna hade ett litet överskott av just den metallen.

Möjligen var de i gästfriaste laget då det gällde tidtagningen, min klockning på 19.36 blev till 18.36 i tabellen, vilket gjorde min broder en smula upprörd. Själv tog jag det med upphöjt lugn … vad gör väl det om hundra år ? … det är ju bara statistik … först kom jag ju hursomhelst … och tänk om jag faktiskt hade fel på klockan? Min Garmin har i alla fall betett sig lite underligt … när jag simmat.

Tack Hörby, för ett toppenarrangemang. Ni gjorde två löpande bröder mycket lyckliga, och gav bränsle till en svettdrypande hjältesaga med öländsk strålglans runt grillen senare framåt kvällen.

I morgon Victorialoppet. Spänningen stiger. Skall benen hålla? Och kommer Victoria att vara där?

/to be continued …/

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölandsspelen


 

Det är  Victorialoppet på söndag. Så jag och brorsan tänkte få lite fart i benen genom att springa några 400ingar på tartanbanan i Högby i Löttorp. Klassisk löparstadion!

Men där var det fullt i morse. Massor av löpare i alla åldrar.  Ölandsspelen, och DM i Småland. Och 5000 meter för vuxna, och ännu mer vuxna.

 

Det var liksom ingen tvekan. Just do it, som Nike brukar säga.

Start 18.40. Räknar med PB. Är absolut säker på PB. Trots cykellår och simbröst. Har nämligen aldrig sprungit 5000 m. Ett bra distanspass innan Victoraloppet, som en funktionär sa med ett (snett) leende.

/to be continued …/

Alböke Training Camp


 

Upp i ottan. Vaselin i grenen, och upp på cykeln, hej och
hå. Behövde inte kolla vindkraftverken för att se varifrån vinden kom.
Styv kuling sydväst. Ingen pardon, bara borra huvudet i vind. Motvinden
först, och segla hem. Man vill ju inte bli blåst på slutet!

En fet huggorm ringlade över vägen. Tänk att man kan hoppa högt
med en cykel. Hann väja, hann parera innan diket. Vad händer om man kör
över en huggorn. Hinner den hugga till mellan fram och bakdäck? Hur fort
når giftet hjärtat när pulsen är över hundra? Många tankar som ringlade
genom cykelhjärnan.

Mötte en tjur, utanför hagen. Obegripligt. Den blängde
tjuraktigt. Började springa efter. Glömde motvinden, la i tung växel,
burnade loss i asfalten. Tjuren gav upp. Jobbig start på niomilarunda.

Gnetade
på i motvinden. 24, 25, 24,6, 23, 22 … o s v. Tänkte cykel är en
överskattad sport. Drack jordgubbsaft (ekologisk sportdryck). Vände vid
45 km, och det blev genast roligare. 30, 32, 36, 38 … och ut på fälten
i motsatt riktning vindkraftverken. 40, 42, och hå hå 44, 4, cykel är
en underbar sport. Benen som pistonger, hjärtat en stånghammare,
Armstrong, släng dig i väggen.

Så svängde vägen igen, och babom. 24, 23, 22, 19,5, va faen …. men då inte så långt kvar hem.

– Nu åker vi och simmar, sa brorsan på eftermiddagen. Det är inga problem, du har ju bara använt benen idag.

Vi
simmade, fram och åter, i det gröna blå. 17 C,  kroppen sval och klar.
Benen följde efter som två pontoner. Dra och dra, lugnt och långsamt, i
andningen ligger hemligheten.

Och havet, alltings moder, vaggade sina söner milt:

Hemma igen efter 2200 m väntade en liten amfibie.

 

Det blev en tidig kväll. Ögonen blinkade ikapp med lågorna i grillen.

Semester, vilken grej!

In i ölandsdimman


 

Pling i mobilen. Sms från brorsan … från rummet bredvid. Det var dags. Dimma, lätt duggregn, tidig morgon. Perfekt miljö för amfibiemän.

Vi tog vägen mot Äleklinta. Puff puff puff. Säga vad man vlll om löpning i våtdräkt, det är inte som att springa i linne och korttights. Man blir fort varm. Men 3,5 km och sen ett svalkande hopp i böljan grå.

– Ska bli härligt med ett dopp, sa brorsan.

– Jättehärligt, sa jag.

Vi rullade ner mot bukten i Äleklinta, styrde mot brygga. Det öde landet. Inte ens en tysk husbil.

Inte mycket vind, men tunga dyningar. Brallade på bra igår, kanske ett efterspel?

– Whooohaaaaa, sa brorsan. Mycket kallare än i Eriksdalsbadet.

– Whooohaaaaa, sa jag. Max 15 C.

Man kunde ju ha gått upp. Nä, det kunde man inte. Bara dyka i, låta kroppen långsamt domna. Efter 300 meter började det nästan bli behagligt. Efter 1000 meter riktigt behagligt, kontakten med fötterna dock alltmer avlägsen. Jag har läst någonstans att det är skönt att frysa ihjäl.

Vi kajkade på. Du ska aldrig andas in när du lyfter på huvudet för att kolla in riktningen. Då får du en kallsup. Det fick brorsan. Sen höll han munnen stängd vid nästa utkik. Det är inte lätt att hålla kursen i dyningar. Ett tag var vi fint på väg till Kalmar. Men det ordnade sig.

2200 meter senare vinglade vi upp på bryggan. Balanssinnet blir lite kul i islvatten. Vi raglade bryggan fram som efter en rejäl krogkväll. Men vi började springa, och efter en km hade vi tinat upp. Och sen hemma igen. 7 km löpning, 2200 meter simning.

Att börja en morgon i gummi, och livet blir så mycket mer elastiskt!

Amfibiebror, på stort Alvar:

Igår var läget lite ljusare:

 

Då cyklade man runt i stilig tröja, design Stefan Larsén:

 

Det gick dock inte fortare, kanske för att näsan tydligen blivit större här på Öland … kan det vara för alla jordgubbarna?

/to be continued …/

Möt guldmedaljören Moa Hjelmer

Möt guldmedaljören Moa Hjelmer


Moa Hjelmer tar trapporna ner till fotostudion med lätta steg. Studion ligger i en källarlokal i centrala Stockholm och reportageteamet från Runner’s World stramar upp sig i respekt. Här kommer ju faktiskt Sveriges snabbaste kvinna på 400 meter på besök.

I augusti förra året slog Moa till med 51.58 på SM i Gävle, och Ann-Louise Skoglunds rekord från 1986 for all världens väg. Och under inomhus-VM i Istanbul för några månader sedan drog hon på en värstingrökare i semifinalen, låg i täten efter första kurvan och låg kvar där tills det bara var 30 meter kvar av loppet. Då stumnade benen, och tre bakomvarande löpare tog sig precis förbi. 

Moa tog sig inte till finalen, men gick i mål på 52.29 och det var nytt svenskt rekord på 400 meter – denna gång inomhus. Expertkommentatorn i SVT, Anders Gärderud, suckade hänförd när han skulle beskriva Moas prestation. Det var länge sedan han hade sett en svensk friidrottare ta för sig på ett sådant respektlöst sätt i en tävling. 

Moa är bara tjugoett år gammal, fyller tjugotvå i sommar, så det var inte länge sedan hon gick ut gymnasiet. Det är ingen överdrift att säga att det har gått snabbt på alla möjliga vis under den sista tiden. På ett år har hon gått från att vara en mycket lovande ung talang till att ta en plats i det friidrottsliga rampljuset. Därmed följer också högre förväntningar från omvärlden. 

Om det skrämmer henne?

– Nej, inte alls, ler Moa. Jag tycker bara det är jättekul, det är ändå något jag gått och drömt om. Det är klart att det kändes lite overkligt ett tag, att jag faktiskt tagit det svenska rekordet, det var ju också ett otroligt gammalt rekord, men nu känns det helt rätt. Och de enda förväntningar jag bryr mig om är de jag har på mig själv. 

Siktet är inställt på OS i Rio 2016.

– Det är då jag ska vara på topp, fram till dess har jag ett par mästerskap som jag ska beta av. 

Moa må vara ung, men hon har många år av hård träning bakom sig.

– Jag har sprungit sedan jag var liten knatte. Började med fotboll när jag var sex år och sen blev det friidrott när jag var nio. 

Hon upptäckte helt enkelt att det var mycket roligare att springa förbi alla andra, än att springa efter en boll.

– Fram till jag var fjorton år prövade jag på de flesta grenar, det var mycket 800 meter och terränglöpning. Men till slut styrde min tränare in mig mot sprinterdistanserna. Jag började fokusera på 200 meter och längre fram på 400 meter.

Det finns de som menar att Moa kanske borde fokusera helt på 400 meter, att det är där hon har störst chans att komma till sin rätt. Men Moa tänker fortsätta med båda distanserna.

– De går hand i hand. Man kan säga att 200 meter hjälper 400 meter, och 400 meter hjälper 200 meter. Men visst är 400 meter min huvuddistans, jag har nog mest chans där. Mitt psyke passar bäst för det, men 200 meter kommer alltid finnas där för att backa upp. Det är också roligt att variera sig lite.

Rätta psyket? Är det att inte vara rädd för att ta ut sig så man spyr? Som efter Istanbul-VM, en numera klassisk tv-intervju, där Moa på frågan om hur hon kände sig kort och kärnfullt svarade att hon var ”trött”, och i nästa mening ursäktade sig med att hon ”måste gå och spy”. 

– Den gången gillade inte magen det jag gjort så jag fick gå och spy. Men det händer inte så ofta. Det har nog bara hänt tre, fyra gånger i karriären. Jag tog en chans i Istanbul, jag öppnade lite för fort. Men det var en nyttig erfarenhet. Det är viktigt att våga pusha sig, att våga bli trött. Nästa lopp kanske jag klarar tjugo meter till, och till slut hela vägen.

Hur känns det att som extremt vältränad sprinter ta ut sig maximalt? Gör det mycket ont?

– Det är olika för varje gång, men det gör inte ont. De sista trettio meterna i Istanbul var snarare som att springa genom vatten, det var trögt och tungt. Jag försökte bara hålla mig kvar på banan, som en vrakspillra. Det är fruktansvärt irriterande när det händer, och att se alla springa förbi en.

Bakom Moas fantastiska utveckling förra året ligger ett träningsschema med inriktning på ett nytt löpsteg.

– Jag tog lite för långa kliv förut, förklarar Moa. Nu försöker jag mer pinna på, ha ett rappare kliv. Att springa 400 meter handlar oerhört mycket om teknik, och den måste sitta i bakhuvudet. Du ska inte behöva tänka på var du sätter fötterna när du tävlar, det ska ske automatiskt. 

I sommar väntar först EM i Helsingfors och går det bra där kanske det också räcker till en plats i OS i London.

– Om jag springer lika bra i Helsingfors som jag gjort tidigare kan det räcka till final. Sen kan allt hända, kanske topp tre. Det får bli vad det blir, jag försöker alltid göra mitt bästa. Jag är trygg i mig själv, går inte omkring och är nervös. Och visst vill jag åka till OS, det skulle vara jättekul, men det är bara att hoppas och se.

Nu satsar Moa på löpningen på heltid, plus att hon tränar en grupp ungdomar i Spårvägen.

– De är i 13, 14-årsåldern nu, jag har tränat dem sedan de var tio. Det är spännande att följa deras utveckling och känna att jag är delaktig i den. Jag kommer eventuellt också börja plugga nästa höst. Det kommer ju dagar efter karriären. Då blir det lärarprogrammet, med inriktning på SO-ämnen. 

Fram till dess och troligen långt därefter kommer Moa Hjelmer att fortsätta ta för sig på löparbanorna.

Se ett bildspel från Moas gulddag i Helsingfors på Friidrottsförbundets hemsida

Drottningholm t/r


 

Yo Yo från Alvik, med Stephen Marley i lurarna.

 

 

Åter från lunchturspremiär i Alvik, där nya kontoret ligger.  Promenadvägar och stigar längs vattnet, lite kryssande bland enorma kåkar i Nockeby-by-the -Sea, ingen greklandskris där inte … ingen synlig i alla fall … och efter drygt åtta kilometer var man framme här:

 

 

Något som likade en högvakt vandrade framåt i takt, en barsk sergeant gav order om skyldra gevär. Sträckte lite på löpsteget.

Kommer bli bra med Alvik. Löpvänligt. Och längtar man tillbaka till stan, är det ju bara att springa över Tranebergsbron.

På kontoret visade Garmin 17.86 km. Ingen dålig lunch.