Fick frågan igår av min tränare Jens Lunekilde om jag alltid gillar att tävla och träna triathlon.

Nej, är svaret. Ibland är det visst inte kul och på senare tid har det varit X antal pass som utförts i regn, rusk och annat djävulskap. Då är det inte alltid så kul. Inte heller om man har mkt annat att tänka på. Personlig skit.

Träningen är en ventil för ilska, sorg, glädje och tja, allt man kan känna. Men ibland kan även träningsventilen täppa igen. Som tur är är det bara att rensa lite så funkar ventilen snart igen och där är jag nu. Känner mig glad och lycklig varenda pass jag tar mig igenom just nu, även om kroppen är lite sliten efter helgens tävling.

Framför mig har jag 3 veckor stenhård träning med start måndag och jisses vad jag är taggad. Det ska bli så himla kul att känna den där slitna känslan i kroppen, att hela tiden ligga på gränsen och lära kroppen vart gränsen går för vad man orkar. Kalmar närmar sig med stormsteg och race day finns i mina tankar i varenda pass jag genomför. Målen är nära och jäklar vad jag ska träna. Jag ska vara förberedd till det yttersta när jag ställer mig på startlinjen i kalla Kalmarsundsvattnet. Sist jag stod där 2010 var jag INTE förberedd, nu ska jag göra om och göra rätt. Jag vet att det kommer att gå bra för jag vet att jag kommer att ha roligt. Det är det viktiga. Det är grunden. Glädjen i sporten.

Kuriosa: Idag när jag sprang tekniklöpning, lyckades min häl överraska rumpan varenda  kick jag gjorde under mina ballesparkar (”balle” är skånska/danska för rumpa). Framgång!

Total träningsglädje förra sommaren vid ett simpass i solnedgången i Orsasjön med bästa vännerna och min älskade karl.

---

Inte nog med att jag kammade hem vinsten i Vansbro triathlon i lördags, i tisdags kom även tidningen Outside ut med mig på framsidan och en intervju inne i tidningen. Det är kul med uppmärksamhet:)! Allt slit har äntligen blivit mödan värd!

Omslag till juli/augusti numret

Intervjun inne i tidningen.

---

Här kommer lite bilder från helgens tävling…

Simsstarten…FIIIIGHHT!

T1 som fjärde dam

 

Hejarklacken under cyklingen. Fick så mycket energi varje gång jag gick in för varvning!

Cykling…Vroooom!

Superbästa Calle

Tackar nej till vätska och springer med ett leende på läpparna

Supporter, bäst i Danmark och BFF-ÅSa Lundström

GLAD!!!!! (och skitnödig)

Mamma ger mig sportdryck med 6 km kvar…Aj vad ont i magen jag hade här…

 

En liten miss i dimensioneringen av banderoll. Eller läs: nybörjare i banderoll-hållning

Pappa och Callle grattar!

Älskade mamma med tårar i ögonen

-Är det SANT?!

Segerintervju med Per Dicander. Bra speakerjobb!

Vi fick jävligt mycket chips. Fredagsmys hos Ted Ås!

På pallen med alla priser. Lycklig, glad och superillamående på samma gång!

---

Så, äntligen var min B-tävling genomförd. Detta delmål som man haft i skallen sååå många gånger under slitsamma långa träningspass när allt har känts hopplöst. Jag har visualiserat den där målgången så många gånger och ändå när jag väl stod där kändes det helt vansinnigt overkligt. Här följer min race report från dagen.

Sim: OK

Cykling: jobbig men ok

Löpning: magkrasch men bra känsla i benen.

Steg upp kl 7:30 efter lite halvtaskig sömn i ”Stolpboa” hos mina föräldrar i Norhyttan. Åt gröt. Blandade min Vitargo och packade in allt vi skulle ha med i lilla polon och åkte upp till Vansbro. Fortfarande inte nervös. Kom fram till tävlingsplatsen och DÅ började det fladdra runt i magen. Äntligen nervös. Älskar den där känslan på något konstigt vis. Den får mig att tagga till!

Fixade alla grejer och titta! där var mamma, pappa, Åsa, Filip, Åsas pappa och farbror, kusin-vitamin och kusins kompis!!!! Vilken hejarklack! Det var första gången mina föräldrar skulle vara med på en triathlontävling och jag hade bett dem langa till mig på löpningen så att de skulle hålla sig sysselsatta.

Värmnde inte upp nämnvärt mkt, lite mjukning och accelerationser och sedan…PANG! Där var vi iväg. Hade inte en tanke på att det skulle vara motströms (och märkte det inte heller direkt) men märkte dock att de flesta lade sig nära land så det gjorde jag med. Fick dock in vatten i glasögonen HELA tiden så jag fick lov att stanna flera gånger och tömma dem. Tror inte jag förlorade så mkt tid på det men jag tappade rytmen pga detta. I övrigt gick simningen bra. Kom upp som 4:e dam efter att en annan tjej spurtat om mig de sista 200 metrarna (surt). Växlade hyfsat utan att strula för mkt med dräkten.

Ut på cyklingnen kändes det till en början bedrövligt. Ont i axlar och armar, svinhög puls och svårt att hitta rytmn. När jag kom in på varvning 1 stod hela hejarklacken och hejade på mig och jag fick supermkt energi. Goa, söta mamma och pappa!!! Fick in bra flow tillslut och gick bara på puls och kadens för att hitta ”min nivå”. Cyklingen är ju inte min starkaste gren så jag måste ha lite tålamod där och hitta min fart, puls och kadens. Sista varvet gick supertungt. Det blåste ganska mkt och det var en hel del slakmota att tugga sig igenom. Hade en riktigt ”mind fuck” när jag blev omcyklad, mådde illa, kräktes lite och tyckte jag var hur värdelös som helst. Tänkte att jag nog fick lov att nöja mig med en 3:e eller 4:e plats och inte hänga upp mig så mkt på den här tävlingen. Krigade ändå på och när jag vänt ute vid vändpunkten med 15 km kvar, såg jag plötsligt Emelie Gunnarsson framför mig! Gött! Jag tog in!

Gjorde en hyfsad växling igen och började löpa som fjärde dam. Löpningen var fantastiskt. Gick HUR LÄTT SOM HELST!!! Det bara flöt, precis som min löptränare Fredrik Zillén instruerat! Första varvet gick asbra, var uppe som tvåa efter Annie Thorén och tog hela tiden in. På andra varvet började helvetet. Magen ballade totalt ur och jag fick besöka skogen 2 ggr. Illa. Tappade inte så mkt på toalettbesöken och jag kunde tack vare det börja klättra igen. Carl hade vid det laget sprungit förbi mig men jag tog in på honom! Skulle precis in för varvning när jag får syn på Annie igen. Gåendes! Hon hade brutit! Blev lite besviken för jag hade gärna sprungit förbi henne. Nu låg jag etta och hela sista varvet bara njöt jag (med magen argt protesterade och kluckande). Hejarklacken var helt underbara och gav mig så mkt energi! Även medtävlande ute på banan gav glada tillrop och jag blev alldeles rörd!

Nu när jag fattade att jag skulle gå i mål som etta kunde jag ändå inte fatta det. Lilla jag?! Fick en fin krans av Clas Björling och sprang lycklig in i mål, 15 sekunder från banrekordet och ca 20 sekunder bakom Carl. Vilken underbar dag!!!!

Timmarna efter är som i en dimma. Hade magkramper och rännskita och mådde allmänt piss. Uppe på prispallen var jag som en zombie och jag kände mig likblek. Sade till pappa att jag mådde dålig. NEJ det gör du ju inte, du ler ju! Klart som fasen. Jag var ju trots allt hur lycklig som helst! Allt slit. Alla timmar. ÄNTLIGEN, var det min tur!

Tusen tack till alla som stöttade mig under dagen och som gratulerat mig efter. Jag blir så jävla glad!!! Puss

 

Målgång på världens lyckligaste tjej! Fler bilder utlovas inom kort!

---

Det är race day igen i morgon. Vansbro Triathlon skall betas igenom och ska man tro på hur det sias så blir det en blöt upplevelse. Regnskurar utlovas. Perfekt, det har jag tränat på!

Dagen till ära har jag och farsgubben grävt provgropar och sedan drog jag in till stan och satte mig på Piren för att få lite rättförs buffé i magen. Där träffade jag på tre Human Ambition simmare (Mats R, Annika och Anders) som skulle vidare till Vansbro och BÅDE köra triathlon OCH simma. Strongt!

 Laddar inför tävlingen. Optimal laddning för mig är:

*äta bra mat

*dricka mycket vatten (och gärna lite sportdryck för salter och energitillskott)

*sova mycket och läng

*läsa startPM och banbeskrivning både en och tre gånger

*testa rejsutstyrsel (kläder, tävlingshjul, dräkt, glasögon etc etc)

*chilla

*bajsa många, många gånger

Jag har hittils inte fått in många rätt i min egen lista:

*åt mackor, chips och rabarberpaj som enda föda igår. Jättegott, men inte så bra för kroppen

*drack dåligt

*sov oroligt och få timmar eftersom jag har rest/jobbat i fält

*har fortfarande inte hundra koll på banorna, trots att jag tittat på banbeskrivningen otaliga gånger

*har inte chillat ett skvatt då gårdagen bjöd på stortjut i kyrkan under min väns begravning och rekreationstur barbacka på hästryggen i de blånande bergen med fina flickor på hästar med breda ryggar (aj). Dessutom är jag ju egentligen allergisk så det var kanske inte så smart…

Idag har jag jobbat och sitter nu och försöker varva ner, bloggar och jobbar fast jag lovat mig själv ledigt. Snart så ska jag börjar jag ladda och bete mig som ett proffs, snart.

Nu spelar dom Kentas ”Just idag är jag stark” på Dalaradion och jag börjar faktiskt känna mig redo….

 

Ses på lördag och loooova heja på mig om ni ser mig efter banan! Det är mitt bränsle under tävlingar!

---

Åh vad jag längtar till semestern!

Har två o en halv vecka kvar men de flesta av mina kollegor har börjat droppa av nu och gått på välbehövlig sommarledighet. Min semester inleds med Arvika enervit triathlon, SM på olympisk distans. Ska bli vansinnigt kul! Sedan drar turnen igång med tävlingar och träningar i Sveriges (och Danmarks) alla hörn. Men det är lååånga dagar kvar till dess.

I helgen är det Vansbro triathlon som hägrar, ett av delmålen inför Kalmar IM. Är inte ett dugg nervös. Tror det kommer gå fint, eller rättare sagt, har för mycket annat att tänka på än att vara nervös.

Börjar bli riktigt less på att bo i Stockholm. Trafiken, trängseln, alla människor överallt, staden gör mig tokig! Behöver flytta till en oas. Där det är grönt och blått (sjö/himmel) vart man än tittar och där själen kan få ro. Nä, jag är ingen stadsmänniska och kommer nog aldrig att bli. Nu har jag testat Lund, Malmö, Uppsala och Stockholm. Det passar inte mig. Jag är en bondlurk, bara o inse.

Ska strax ut på en 60 km tur på cykeln hade jag tänkt. 6 mil cykling med 20-30 min race pace med linjehojen*. Det är fanimej svårt att få till i Stockholm. Hinner ju knappt utanför stan på den svängen.

Ok, trainer då. Nä, det går inte heller eftersom grannarna har småbarn som ska sova och har redan fått klagomål från dem en gång. Kan förstå dem, vår trainer är i antikaste laget. Har köpt den av Filip Hakestam som hade den under hans glory days som junior, alltså ungefär 100 år gammal. Den gör så hela huset vibrerar. När calle sitter på trainern på hallen kan jag höra honom redan när jag kliver in i hissen i trapphuset. Det skallrar i tamejfan hela Sjöstan. Inte ok. Nä, ut i sommarvärmen och cykla med mig och börja fundera på/drömma om vart flyttlasset skall bära. Jämtland eller Dalarna?

*Min tempocykel är på service inför tävlingen (till skillnad från Pontus gör jag ingenting själv, det slutar bara med kaos de få gånger jag provat..). Växlarna måste fungera perfekt på lördag, tre fungerande växlar duger ej!

Rusningstrafik på glesbygden (foto Åsas blogg, från i midsomras)

---

Nja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Uppladdningen var usel. Hade molande huvudvärk från dagen innan till timmarna upp till racestart. Typiskt. Jag kan inte annat än skylla på stressigt på jobbet, för lite sömn och personliga omständigheter. Tillslut får huvudet nog och säger stopp.

Simningen var katastrofal, fick en massa stryk och glasögonen var fulla med vattnet. Kändes over all bra ändå. Det är ju ingen skräll att man får en spark på käften under en triathlonsimning. Kom upp med Jenni Nilsson och beslöt mig för att ta av dräkten direkt efter uppstigning, det var inte så smidigt som jag tänkt och tiden blev därav ett par sekunder långsammare. Vad håller jag på med när jag växlar?! Äter kaffe o bulle? Inte går det snabbt inte, även om jag skyndar mig allt jag kan! Cyklingen blev en trixig historia och jag fick aldrig in något bra tryck. Jag är för dålig på tekniska banor och det understryker ju att jag borde syssla med långdistans, precis som planen är i år. Löpningen kändes dock helt ok, tredje tid bland damerna.

Totalt blev jag fyra och vad fasen, när jag räknade efter var jag ju faktiskt den första att gå in i mål med ett heltidsarbete som inte inkluderar träning under arbetstid. So what the häck! Ändå brast jag i gråt när jag gått i mål, inte för att jag var jättebesviken men mer för att proppen bara gick ur mig. Har haft det tufft på senare och när man minst anar det bubblar skiten upp.

Hoppas jag kommer igen snart och lyckas styra upp det mentala innan Vansbro.

Det var iallfall en himla rolig dag, trots allt. Calle och Filip var med och hejade och som mekaniker /coach och dessutom hade jag hela Åsas familj som stöttade och peppade även mig längs banan. GULD VÄRT! Ni är för goa!

I nya Fusion NRG dräkten kände man sig ju snygg åtminstone;)!

3 fina flickor på prispallen som gjorde ett bra jobb! 1:a Åsa, 2:a Jenni och 3:a Elisabet. Ni är bäst tjejer!!!

Resultaten hittar ni här.

Damer/Flickor Seniorer
1	Åsa Lundström	Stockholm City Triathlon	00:13:53	4	00:00:40	00:32:30	1	00:00:31	00:19:29	1	01:07:01
2	Jenni Nilsson	IF Mantra Sport	00:12:49	2	00:00:45	00:34:27	3	00:00:37	00:19:30	2	01:08:06
3	Elisabet Hökerberg	Team Racerdepån Triathlon Förening	00:14:23	6	00:00:44	00:33:37	2	00:00:29	00:20:17	4	01:09:29
4	Emma Graaf	Stockholm City Triathlon	00:13:06	3	00:00:44	00:36:03	6	00:00:30	00:20:03	3	01:10:24
5	Emelie Gunnarsson	Lactat3 Sportklubb	00:12:08	1	00:00:48	00:36:31	7	00:00:32	00:23:03	11	01:13:00
6	Marika Wagner	IF Mantra Sport	00:14:20	5	00:00:50	00:36:52	9	00:00:39	00:21:51	6	01:14:31

Totalt var vi 20 damer. KUL!

På söndagen tog vi oss en restutitionstur som skulle bära bort till Säter för att kolla in långdistans tävlingen (Nice-distans). Ösregn delux kom över oss och väl framme frös vi så mkt att vi fick be om hämtning. MISÄR! Såg Robertsson gå i mål som vinnare från dagiset där vi försökte få upp värmen. Hann även skrika ”HEJA” på Linda och Louise som susade förbi på håll.Tror inte nån hörde. Marie och Knut kom som två änglar i varsin bil och hämtade upp oss. Nu är jag lite trött på att cykla i regn. Inte ett långpass har skett i strålande sol sedan jag kom hem från Mallis. Blir det regn i Kalmar, då är jag beredd! Många mil har det blivit i ur och skur…

Tre starka grabbar på pallen. Bra jobbat i spöregnet!!!

---

Efter bara ett par dagar med mindre träning, mer sömn och trevligt sällskap så börjar kroppen kännas sjukt alert! Vart tog ”utbrändheten” vägen? Kroppen är en fantastisk manick och allt känns helt plötsligt roligt igen. Till och med simningen!

Det var inte helt självklart när vi steg upp i morse efter 6 timmars sömn. Väl vid Eriksdalsbadets bassängkant, börjar de flesta redan snacka om fika. Hå hå ja ja, vad skulle träningen bli om inte fikat fanns? Inte mycket!

Väl i vattnet hade jag dock massor av power i draget, speciellt eftersom den gamla Hedemoratösen Linafina var med och satte farten. 5*4*50 prog 1-4 och 5*100 RP och RP+ stod på schemat. Lina, som inte doppat en tå i poolen på ungefär ett år, dominerade såklart ändå när hon fick chansen att ligga först. Vilken (ex)simmare!

Solen sken och vi blev bruna och fina. Så många tjejer (dalkullor) har vi nog aldrig varit på snabb-banan på torsdagssimningen. Alla med rosa detaljer på simutrustningen och rosa färg på tånaglarna:). Vi var såååå fina!

Efter var det fika på Lisas i vanlig ordning och jag tror vi slog rekord vid bordet. Inte en stol var ledig på hela cafeét.

Nu ska jag stressjobba lite så att jag kan vara ledig i morgon och vara superutvilad till Säter sprinten på lördag. Blir ett ganska vasst startfält ändå när Åsa Lundström kliver in och cyklar skiten ur alla:).

Hej hopp!

Så här kan det kännas ibland, men oroa er inte…det går över!

 

 

---

Och inte vilket finbesök som helst, utan Åsa och Filip. I några dagar kommer de att hänga med i Emma Graafs vardag med fotomodellande, jobb, fikande och bloggande.

Veckan är i övrigt ganska mycket lugnare än vanligt. Träningen har dragits ned eftersom det på lördag nalkas tävlingpremiär. Åker då till dalaskogen igen för att delta i Säter sprint (750-20-5) som första tävling 2012. Ska bli superspännanade att se hur jag ligger till. Har ju inte känts så där vidare värst jättebra på senaste tiden med varken motivation eller form. Men jag tror bestämt att lusten börjar komma igen. Tävlinglust och träningslust. Det är ju för att det är kul som jag utövar triathlon och den dagen det inte är kul, då ska jag inte hålla på mer. Så jag är glad att kroppen och knoppen är på G igen.

Det är ju dessutom Ludvikafesten nästa helg så har jag lite ork kvar i kroppen kanske jag åker hem och kollar på en bejublad konsert med Kicki Danielsson, Ludvikafestens stora dragplåster.

Fram till dess ska jag härja runt med läkarstudenterna i Stockholm stad. Hä ä kul!

 

 

---

Det heter faktiskt midsommar. INTE missomar:).

Helgen har firats med dunder och brak i lilla Vad utanför Söderbärke. Finaste sommarvädret fick vi på självaste dagen och i sällskap med glada Åsa och Filip tog vi en cykeltur i bygden. Ack, så vackert Dalarna är! Filip servade mina stackars växlar och det var tur det. Hade tydligen bara tre (3 !) fungerande sådana. Vad mycket lättare det blev att gå! Tack Filip för det!

Firandet fortsatte med plockning av sju sorters blommor, flakmoppetur, volleybollspel och bindning av krans (som blev sådär). På kvällen grillade vi och drack snaps. Det blev inte så mkt fokus på spriten men vi blev däremot proppmätta av all god mat! Tusen tack Marie och Knut för det!!!! 

Hörde rykten om att öppna mästerskapen i brännvinsdrickande skulle ske i finnmarksskogarna i närheten. Undrar hur det gick?

Lördagen fortsatte i samma anda. Löpa, äta, simma, äta, fika, löpa, äta, fika osv…Precis som det ska vara. Tillsammans med bästa sällskapet!

Söndagens pass var 14-16 mil cykling med inbyggda intervaller. Garminklockan hade tackat för sig och vägrade starta. Ingen tid, ingen pace, ingen distans och ingen kadens. Hur skulle det här gå? Det regnade som alltid skyfall när jag ska köra långt och vänskapsbanden sattes på prov ordentligt. Ingen var glad. Mötte dock Helena och Maria  helt plötsligt mellan skurarna, mitt i urskogen. Äsch, åk hem och lägg er i hängmattan och drick lite rosévin, tyckte H. God idé tyckte Carl om det inte vore för att det var 9 mil hem…

Hem kom vi tillslut, lagom till att vi torkat och solen tittade fram. Då var det dags för 8 km off-bike löpning och jag kom äntligen på varför jag håller på med den här sporten. Därför att det är skitkul och känslan i kroppen är euforisk när det går bra!

Bilder från helgens festligeheter:

Cykelgänget innan avfärd

Åsa och Filip höll täten

Fina vägar och ingen trafik!

Calle fick häftig cykelbränna

 

Vi åkte flakmoppe…

….och försökte ta fina kort

Hur många personer får plats på en flakmoppe?

Sju sorters blommor till kransen

Badtajm!

---

Hallå!

Har haft en mentalt mycket påfrestande vecka. Fick i måndags reda på att en nära vän hastigt gått bort, i tisdags gick vaden sönder och helgen har vigts åt fältarbete i Norrland. Där hade jag gicetvis ingen mottagning på mobiltelefonen och kunde inte följa mina vänners heroiska insatser i Regensburg och Århus. Fick SMS av min snälla sambo som kollade upp hur det gick för alla.

Ingen rolig vecka direkt men nu är den över och jag ska ta nya tag. Jag har verkligen levt upp till namnet jag fått av Stefan, Emma Lipsill (det finns en som heter Emma Snowsill som är rätt duktig), denna vecka.

Här följer lite bilder för att lätta upp stämningen lite:

Min väg!

Nya feta hjul och ny fet kassett.

Tillbaka från cykeltur och lilte gladare (med hjälm-märke i pannan)!

Ibland när allt är skit måste man stanna upp och ta ett djupt andetag. Sedan cyklar jag vidare…

Triathlonfrukost i Norrlands urskogar. Här skall grovarbetas!

Thailand eller förorenat område?!

När allt går skit även på jobbet tar jag min cykel och cyklar bort all världens väg (till Ånge). Bättre cykeltur får man leta efter…

Klockan är 23 på kvällen och det är ljust ute! Heeeelt magiskt!

Efter 10 mil cykling ska jag köra min sista 20 min intervall i progressiv stil. I lurarna kommer då Ironmanlåten ”Who´s your daddy” med Benny Bennassi och himlen fullkomligt öppnar sig. Det börjar ösregna. Jag sjunger med och trampar som jag aldrig gjort förr, helt underbart. När intervallen är slut och jag tittar upp ser jag den största dubbelregnbågen jag någonsin skådat ovanför sjön där vi hyrde boende. Få extrem energikick.  Kommer tillbaka till mina kollegor efter 11 mil cykel, mitt i natten. Jag är dyngsur och helt lyrisk, riktigt speedad. de tycker jag är konstig…

Förra veckan var jag Sveriges bittraste triathlet. Nu blickar jag framåt och blir Sveriges gladaste igen.

---

Postades en del länkar till tjejarrangemang i triathlon på SCT:s facebooksida idag. Jag blir så matt när jag ser detta. Jag klickade vidare på länken och kommer till en ”tjejig” sida med rosa, ljusblått,  blommor och grejjer (jättefint, men lite töntigt kan jag tycka). Där kan man träffa andra tjejer som tränar samt få info om var man kan göra en tjejtriathlon där bara tjejer får vara med. Jättebra för att väcka intresse och få tjejer att börja/våga triathlonträna. MEN.

Jag säger bara HALLÅ, det är 2012! Är det inte dags att kvinnfolket stiger fram och tar lite plats i sportarrangemang? Vad är det för fel? Tjejklassikern hit och vårruset dit. Varför måste tjejer ha  egna arrangemang för att våga tävla och träna? Att man villa att det ska vara kortare är ingen anledning. Det finns arrangemang för det med. Man behöver absolut inte köra långt eller jättesnabbt för att vara med på tävling.

Är det inte väldigt konstigt? Om man ska visa att tjejer kan, ja, men då får man väl för fan i mig visa det ute i stora världen. Ska det vara jämställt så ska det.

Tycker det är jättesynd att det är så få tjejer på träningarna och tävlingarna i triathlonklubbarna idag (jag har ändå varit med i 4 st hyfsat stora triklubbar i Sverige). Det har blivit att jag tränar mest med pojkar och det är jättekul men det blir ju ännu roligare om det är blandat pojkar/flickor. Eller?! Kanske inte. Jag trivs ganksa bra i deras sällskap.

På svenska triathlontävligar kan man (nästan) räkna på sina fingrar hur många damer det är i seniorklassen. Vi behöver fler!!! I triathlon tävlar och tränar vi på samma vilkor. Det är samma distans i dam och herrklass. Och lika stor vinstsumma (väl?) till alla vinnarna. Inte behövs en helt egen tävling bara för damer heller!?!

Blir även förundrad när jag läser magasin, intervjuer, bloggar etc och det visar sig att man mellan 19:30-22:00 måste umgås med sin flickvän/fru för att hon KRÄVER det. Och på helger om det måste prioriteras bort träningen pga att tjejen/frun kräver tid TILLSAMMANS. Gör träningen ihop istället. Jag fick min karl att börja med triathlon och vi umgås (nästan för) mycket. (OBS! Jag köper att det blir lite struligt om man har kids och storfamilj. Självklart kan inte alla från 0 års ålder delta på 6 timmars cykeltur som tar upp hela söndagen. Har full förståelse för familjelivet. Men jag menar att om sambon klagar. Ta med honom/henne in i träningsvärlden istället. Eller, om inte det går, ber jag härmed denne sluta klaga. Detta är en livsstil! Take it or leave it.)

Nä, kom igen nu Sveriges alla flickor. Börja simma, cykla, längda eller springa och gör det sida vid sida med era pappor, pojkvänner och brorsor! 

 Girl Power som det såg ut på 90-talet.

(Obs! självklart vet jag att det finns massor av powertjejer där ute. Detta inlägg är inte till er.)

 

---