Jaha. Då är även jag skadad.

Inte så farligt hoppas jag, det känns redan bättre men ändå. Fick skippa 4*3 km igår som jag tänkt köra med Micke Nelkers löpgäng (hade dessutom kollat fel på schemat så det var egentligen inte alls det jag skulle ha kört). Sorry grabbar. Det var jag som var en mes. Tar tillbaka allt. Ni är stenhårda, jag har gubbvad.

Låg och deppade hemma på soffan istället. Sov, slösurfade, kollade på fotboll (tjeckiska målvakten hade en jättefin mongishjälm i tyg, precis en sån som jag ska köpa till David Näsvik). Fy vad trist det är med fotboll. Jag kunde inte bry mig mindre än i denna sport. Vad är det som förmår alla människor att stanna inne en solig och vacker kväll för att kolla på TV, skrika, gorma och bli upprörda över några som springer efter en boll? Och hur kan det svenka landslaget vara så dåliga? De jobbar ju heltid med att spela boll och får massor av pengar för det. desutom har vi ju ett extremt bra underlag av fotbollsspelare i Sverige. ALLA har väl någon gång spelat boll? JAG har till och med spelat fotboll (3 veckor) och hann under tiden med att vinna Dala Cupen med Ludvika FF. Det finns ju elitsatsningar från 7 års ålder numer så nog borde man kunna välja ut bra spelare? Eller är jag helt ute och cyklar i frågan?

Åter till saken. JAg har alltså dragit på mig en sträckning i vänster vad. Hur då? Jo, så här var det att när jag skulle plåta omslag för Outside Magazine igår så var det meningen att jag skulle komma uppspringande ur vattnet med våtdräkt och grejer. Det var snorkallt i vattnet och asvarmt i luften. Sprang fram och tillbaka ungefär 1000 gånger. Helt plötsligt kom det en våg, jag kom ur rytmn och det small till i vaden. Hehe, oj då , aj. Går det bra, frågade teamet. Jajjemän, det här går finemang, hör jag mig själv säga. Ut och spring i vattnet lite till. Ok. Då kände jag att det gjorde ont. Och värre blev det efter att ha suttit på kontoret hela eftermiddagen. En kollega ropade efter mig i korridoren och frågade om jag hade skitit ned mig.

När jag låg där i soffan på kvällen så läste jag Filip Larsens jätteroliga blogg. Han skulle lära sig springa 3,8 km på vattnet och på så vis slippa simma skiten. Där fanns även en youtubefilm som visade exakt hur det gick till när jag fick min gubbvad:

 

 

 

 

---

Har haft ett lugnt och skönt veckoslut i Dalarna med lite mindre träning. Nu drar jag upp dosen igen med mycket jobb och mycket träning. Hä ä kul! Träningen alltså, inte det andra. Körde backig löpning igår där jag tryckte på lite extra upp till varje krön. Och kroppen svarade direkt! Fantasktiskt hur man kan gå från sliten och nedtränad till Wonder Woman på bara en vecka. Känner mig stark igen.

I morse var det simning på Eriksdalsbadet med fiskstimmet. Fick ett smärre psykbryt men märkte att det faktiskt är rätt bra att vara arg på simpassen. Man känner liksom inte krämporna och tröttheten då. Man bara köttar på. Efter simningen var det obligatorisk fika på Lisas med gänget och idag bjöd Lisa på valfri kaka från det smörgåsbord med hembakta kakor som hon dukat fram. Jag och George hade enorm beslutsånges. Typiskt tjejer, sa Zoolander. De andra valde med omsorg den kaka med mest kalorier. Nöjda satte vi i oss bakverken. Men oj så besvikna vi blev kakan var slut och vi fick tips om att det även fanns vaniljsås. Sablar. Missade kalorier. Det får bli kaka igen på torsdag.

Har precis kommit tillbaka från en plåtning av omslag till en känd träningstidnings juli/augustinummer. Mer info om det kommer. Håll utkik.

Ikväll tänkte jag faktiskt bryta min ensamlöpning med att köra 4*3 km progressivt med Terrible Tuesday gänget. De ska bara köra 3. Mesar. Faktiskt så var detta mitt hatpass i början och jag var livrädd för längre intervaller än 1 km. Nu är det favoritpasset och jag tycker jag har lärt mig att springa hyfsat progressivt och veta hur jag ska ligga i pace för att ta mig igenom (och hem!). Visst, det finns mkt kvar att jobba på. Går fortfarande ut för hårt.

Springer ur bild ätandes på en wrap från fitnessplåtningen. Foto: Mikael Gustavsson

---

Sov till tio i morse. Fantastiskt att det är helt tyst när man ska sova. Inget buller, inga ungar som skriker. Bara helt tyst. Eller nja. Efter 05:30 får man räkna med att farsgubben drar igång motorsågen, röjsågen eller traktorn. Men det är ju inget som stör.

Försov mig så att min löpdejt ficksnällt vänta 30 min på att jag skulle bli klar… Sedan släpade jag runt honom 14,5 km, ned till Sunannsjö och hem igen. Fantasktiskt vackert och strålande sol. 

Har jobbat lite hemma nu på eftermiddagen för jag ska erkänna att jag drar mig för att bada i det kalla vattnet, kanske kan jag komma runt det på något annat vis…simma i Gränges 16 metersbassäng?! Det har ju funkat förr…Nä först ska jag sticka iväg och rida på ungdjuret till häst som jag brukar flyga av.

Tömde mobilen på bilder så tänkte dela med mig lite av den senaste månadens bilder. Ofta har jag tänkt att jag ska knäppa kort som ska hamna i ett inlägg på bloggen men måste erkänna att de flesta inlägg hamnar i glömska innan de hunnit kommit till i praktiken.

 

Hemma i soliga Norhyttan…(bild från igår)

Löprning runt Årstaviken i början av maj…härligt med natur!

 

Trainersession i aprilväder men med ny Fusiontröja i rött blir det till en fröjd!

Carl lagade fredagsmysmat. Kan ni se vad det föreställer?

Springcross i lervälling delux.

Calle låg bra till!

Häng på Maliis, man har ju mått sämre…

Soffvila efter 9 mil intervallcykling på Mallis. Notera cykelbyxbrännan…

20 km löpning längs havet…najs

Tillbaka i Sverige på en cykeltur som ledde oss till en kohage

Fick snällt leda cyklarna genom hagen och se upp för kossor

Shopping i Alingsås och vad händer?

Löpning i Alingsås

Plåtning för Fitness magazines Juninummer som är ute nu!

’

’

Köp och se mer av mig!

Kaffe är obligatoriskt innan lördagslånglöpningen…

Duathlon på Lindigö, starten. Fredrik Swahn, Calle Hellraiser och Marika Wagner gjorde strålande insatser.

PÅ väg ut på backintervaller, måndag morgon med ny löputstyrsel.

---

Nationaldag idag. Har inte firat Sverige ett dugg eller jo, fast på mitt eget vis!

Började dagen med lite lätt cykling med Linda där vi hittade Ricky på väg ut ur stan, han hakade på.Tjålade och skrattade så mycket att jag glömde bort att jag cyklade. Det var dax för 20 min tröskel! Linda och Ricky lade sig på rulle och det var sjukt peppande att veta att de låg där bakom. Det är riktigt vidrigt att köra tröskelintervaller vill jag lova och sista 5 minutrarna hade jag lust att slänga cykeln åt helvete och bara kliva av, men ändå är känslan av att fara fram över slätterna så extremt skön! Lite hatkärlek där.

När jag kom hem hetsade jag iväg till T-centralen med packning för 4 sköna dagar i Norhyttan (det krävs en hel del material att släpa runt på som triathlet). Tunnelbana, T-central och proppfulla tåget till Västerås. Kan någon ge mig en vettig anledning till att jag bor i Stockholm? Fy vad skönt det skulle bli att lämna stan! Får liksom krupp på att trängas på stationer och tåg med smårisiga människor som nyser, hostar och sprider baciller. Uäck. Jag är triathlet, alltså har jag bacillskräck.

Ludvika centrum var helt öde. En spökstad när alla affärer var stängda. Väntade i 45 långa minuter innan Dalatrafiks pimpade (med Svenska flaggan såklart) buss svängde förbi och hämtade upp mig. Jag var ensam att åka längre än till Sunnansjö så busschauffören släppte av mig på gårdsplan i Norhyttan. Service!

I Norhyttan firar man inte nationaldagen. Här var allt som vanligt. Pappa som åker traktor, fixar grannens vattenpump, klipper gräsmattan etc etc atc och mamma som precis kommit hem från hundträning och står och bakar kakor. Mmm. Man behöver inte undra varifrån jag fått min rastlöshet. Den finns i blodet.

Träffade på grann-Micke (som fått sin pump fixad) och beslutade att jag skulle släpa runt honom på ett långpass löpning och ett dopp i sjön i morgon. Det sägs att det är 13 grader i vattnet. Ska han spöa polarna på Sthlm Triathlon, ja då må han träna. Hy, så kallt men det är bara att bita i det sura äpplet för Ludvika simbassäng har man återigen fått stänga pga bassängbotten släppt och hela poolen läcker vatten. Typ hundrasjuttielfte gången detta händer i år. Ska jag simma är det bara att ge sig i kallvattnet.

Life is good. Älskar Norhyttan. Det är min oas!

1. Cykeltur

2. Äntligen ett rättförs skithus

3. Prommenix på Anders Ers i ett soligt Norhyttan

4. Sjön Noren

5. Djuren på Anders Ers

---

Hua vilket väder lördagen bjöd på!

Springa är fan en grej men köra en duathlon i kulingvind, kyla och spöregn är desto värre. Det fick jag vittna igår. Har aldrig sett så många bryta ett  lopp som igår!

Calle väckte mig kl 7 och gjorde ett försök med att han inte tänkte vara med. Bra, sa jag. Sedan sa han att han hade lite känning av hosta. Nu vaknade jag till. I helvete, nu åker vi, sa jag. Hostan sitter i huvudet, det är bara att köra.

Sagtoch gjort. Vi packade in oss i lilla polon och for iväg i regnrusket. Hade på mig skidstället för första gången under året och täckbyxor och täckjacka var ett bra val. Frös ändå som en blöt hund efter X antal timmar i regnet bredvid banan.

Sahlberg och Nilsson imponerade första löpet och sprang ifrån både George och Swahn.På damsidan var det bara 3 startande. Amanda, Helen och Lisa. Lisa och
Helen var asjämna på första löpet men sedan tog kylan över och bröt ned
Lisa.

Ut på cykeln och sedan såg man inte startfältet på en timma.

In efter cykeln var det spännande värre med plågade miner. George in först, Carl Brummer tätt efter sedan Swahn. Under löpningen imponerade Carl B med att kuta ifrån George och vinna hela skiten. George tvåa, Swahn trea, Sahlberg fyra (asbra jobbat där!), Flinta femma och sen vet jag inte mer. Första tjej i mål var Helene Malmkvist som var så nedkyld att hon inte fick av sig hjälmen under löp två. Stackars lilla!
Amanda däremotverkade inte varit särkilt brydd av kylan. Hon kunde lätt
knyta skorna och fråga hur hon låg till under växlingen. Det är vad jag
kan kalla gril power! Riktigt bra rejsat av er tjejer!

Hade fullt sjå med att försöka assistera nedfrusna vänner och pojkvän som kommit i mål/brutit. De stackare som tog sig i mål var inte vid sinnens fulla bruk vill jag lova. Man undrade nästan om de dragit i sig en 75:a brännvin under cyklingen som de betedde sig!

Kul att det blev lite omvänd ordning i resultatet, det är alltid trist när det är för uppenbart vilka som blir 1, 2, 3:a. Dagen bjöd på kallare temperatur än på självaste julafton. Inte konstigt att man då blir nedkyld av att köra i shorts och linne.

Tog mig själv en 2 timmar löptur i misärvädret och hade vinterutstyrseln på. Fiii fasen va obehagligt väder. Beundrar er som körde maran!!!!

---

Hallå! Vart tog sommaren vägen? Det hrä var inte kul. Speciellt inte för er stackare som ska genomföra en mara imorgon eller för den delen köra Duathlon SM i Knivsta. Regn, rusk och 5 grader i luften. Låter som en riktig utmaning!

Själv har jag genomfört två riktigt tunga veckor av träning med mycket cykling (och inte är veckan över än, det ska in ytteligare 80+150 km cykel i helgen) och det hela gjorde sig påminnt igår när jag säckade ihop på soffan efter en lång fältdag i Nyköping. Benen ville bara inte. Skitskumt! Ringde min tränare Jens som snabbt insåg vad som gått fel. 1,5 liter sportdryck under ett fyra-och-en-halv timmes långt pass i söndags, som dessutom kördes alldeles för hårt i början (läs: ingen uppvärmning). Det är inte godkänt. Så det blev ett inställt pass igår och kurering på soffan med benen smärtandes och krampandes. Gör om gör rätt. I helgen ska jag minsann göra rätt. Man lär sig något om kroppen varje dag och det är mycket nyttigt att göra fel lite då och då. Man måste även inse sina begränsningar och när benen ropade NEEEEJ insåg jag att 4*3 km progressiv löpning inte var det jag skulle göra där och då. Trist, men ibland måste man ställa in pass…

Jag ska inte vara med på Duathlon SM imorgon (10 km löp-40 km cykel-5 km löp), det blir för slitsamt under en redan slitig träningsperiod. Men inte slipper jag undan regnet för det. Nä, jag ska stå och gapa och skrika på alla som kör efter banan och peppa dem så mycket jag kan. Ett extra hejarop ska jag ge (in order of appearance):

1. Fredrik Swahn (Sveriges bästa och ödmjukaste duathlet))

2. Snygg-George (SCT killen som bara kom från ingenstans och är skitbra!)

3. Robertsson (Kööör ba!) eller Olle (2:a förra året) båda flitiga fikare på Lisas…

Sen blir det jävligt svårt men jag tror på:

Micke S (Jakobsbergs stolthet), Mange B (äntligen tävlar han!) och såklart tror jag på Carl ”Hellraiser” Hellblom (världens bästa pojkvän)

På damsidan tänker jag inte ge mig in och ”betta” (Nyström vinner, Malmkvist 2:a) men jag någon jag kommer stenhårt i sommar är Hökerberg. Lisa Blommé gör premiär på Duathlon banan och springer ifrån de allra flersta, men kan hon cykla? Spännande spännande!

Ja, fi fan vad jag ska heja på er alla!

Jag och Micke leker i sandlådan efter ett brickpass….way back under Uppsalatiden.

---

Som en uppföljning på inlägget jag skrev häromdagen vill jag spinna vidare på det här med cyklister i trafiken. Hade i och för sig världens bästa cykelpass igår med minimal trafik både ut och hem men det hör till ovanligheten. Inte en enda incident. Också ovanligt.

Min vän, vi kan kalla honom Sven, var med och simmade idag. Hans nacke begränsar honom dock ganska rejält. Varför då? Jo för att en taxibilsjävel svängde ut precis framför honom på en cykeltur för ett par veckor sedan, det kunde han parera. Han kunde dock inte parera när taxibilsförarhelvetet valde att tvärbromsa framför honom. Han ramlade och slog sig illa. Vad i hela fridens?! När jag träffade honom för en vecka sedan såg han ut som köttfärs i fejset, då hade det ändå läkt ihop ganska bra. Ja, ni fattar, jag är ganska matt på trafiksitutaionen här i Stockholm. Att man ska få lov att vara rädd varje gång man är ute och trampar. Ska det vara så?

Inte bara cykling som är farligt. Jag brukar ju ta mig en sväng på hästryggen när jag är hemma på skogen. Mina kompsiar Lousie och Frua var ute och red på sina hästar i skogen häromdagen. De galopperade och hade det gött. Och plötsligt bara dog hästen. Rakt ner i diket och dog. Stackars Frua satt på och krossade många ben i kroppen. Helt sjukt. Ändå är jag aldrig rädd när jag rider. Bara när jag rider karbonhäst. Hamnar hellre under en häst i skogen än ligger avsvimmad vid en vägkant utan att någon bilist reagerar.

Fick den här bilden av en kollega för ett tag sen…det ska tydligen vara blodigt att hålla på med cykling. I fotboll kramas man och tar varandra på snoppen/musen.

 

---

Just ja, glömde berätta det stora som hände idag.

Min gamla Ludvikaklasskompis Åsa Lundström kom 6:a idag i PRO-klassen på Challange Barcelona 1/2 IM. Hon låg länge femma men halkade ned en placering på löpningen.

Det är en riktig supertjej alltså! Axelskada, bruten tå och knäsmärtor. Inget kan stoppa henne! För ett par år sedan kunde dalatösen inte simma annat än bröstsim och idag är hon Sveriges okändaste elittriathlet på långdistans .

Beundrar min vän enormt mycket!

Resultat: http://www.challenge-barcelona.es/online2012.html

---

Tog mig lite vatten över huvudet idag. Gav mig av i ottan i sällskap med Olle,  Rodriguez (brorsan tog ett fint silver i Girot) , Steffo, Roberts., Nisse och Lelle. Tänkte att det skulle vara lite roligt med sällis ut ur stan. 14 mil stod på schemat och i ärligheten namn var jag inte skitsugen. Cyklade även i fredags och för att även hinna med middag med min älskade sambo så var det bara att kompa ut några timmar från jobbet och ge sig av. Var inte direkt fräsch i benen (som sig bör under uppbyggnadsperioden med hård träning). Kom till Älta och där blev jag påkörd av en käring som skulle svänga vänster och inte såg sig för. Det hela gick  i ultrarapid eftersom jag hunnit bromsa in redan, lyckades hålla balansen av touchen jag fick och cykeln klarade sig från skråmor (hoppas jag, har inte vågat kolla efter ordentligtt). Efter det var jag inte så macho och fjöscyklade igenom mina intervaller. Bedrövligt. Men hallå! vad är det för fel på bilisterna i Stockholm?! Varför är de så aggresiva??? Och hur i hela fridens namn kan det bli cyklisters fel om en bil kör på en person på cykel? Är det meningen att man ska cykla omkring och vara livrädd?

Jag måste säga att Stockholm är en trevligare stad kl 8 på en solig söndagmorgon. Åter till dagens pass. Ut mot Tungelsta och jag var fortfarande med grabbarna. Började min första 20 minutersintervall och kände mig grymt stark. Låg med bra och kunde tom dra ifrån uppför de små backar som finns utåt Torö. Men när intervallen var slut hade jag ingen lust att ligga kvar och slita på rulle så jag släppte. Dumt. Nu var jag ensam och jag blev inte starkare för det. På hemvägen bonkade jag rejält. Stefan kom och plockade upp mig i vildaste fart eftersom hans mor väntade besök på mors dag. Jag hade ingen brådska. Mor får vänta. Bonkade ännu mer. Tog mig tillslut hem, då hade jag legat och kämpat i 25 km/h ett bra tag så då var hade jag nästan repat mig trots allt. I dörren väntade min granne. Han jobbar på Craft och skulle flytta ut. Jag fick en tävlingsdräkt i rosa av honom i ”flytta-ut-present”. Världens bästa granne! Och gissa om jag blev glad! Herregud vad glad jag blev!!!! Är det något jag blir glad av så är det presenter! Speciellt träningsrelaterade!

Avslutade med vacker Hellassimning med min klubb Stockhom City triathlon i Micke Roséns regi. Vattnet var alldeles ljummet och det var fantastiskt att få simma ute i naturen. Tog ett varv på ”banan” som är strax under 1400 meter och körde sedan lite

övningar och fart.

När jag kom hem påpekade Calle att jag blivit väldigt fräknig under dagen:

-Du ser ut  som en prickig korv, Emma!

Tack och bock!

Coola killar klär i rosa….här på bild Jonas brorsa.

Totalsegrare i Girot 2012. Ryder Hesjedal. Allt jag kan om Girot har Stefan lärt mig. Jag hatar att titta på sport.

 

---

Veckorna bara rasar i väldig fart. Simning, cykling, löpning och så lite styrketräning på det. Allt för att vässa armbågarna inför det stora målet Kalmar i augusti. Innan dess blir det formtoppning inför Vansbro triathlon i juli. Hoppas på att hinna ställa upp i några spint och olympiska tävlingar innan sommaren är slut också. Så här ser turnén ut i sommar:

30/6 Säter sprint (?)

7/7 Vansbro Triathlon (halv IM-distans)

21-22/7 SM Olympisk Arvika

?/8 Notgårdsloppet supersprint Ludvika? (300 m, 18 km, 3 km)

11-12/8 Sprint SM Jönköping

18/8 Kalmar triathlon (IM-distans)

Något annat jag borde vara med på? Så här lite har jag nog aldrig tävlat, men i ärlighetens namn är det rätt skönt. Det är nog bra för mig att försöka fokusera på mina mål ordentligt, toppa till dessa och inte hafsa runt på alla arrangemang jag kan komma över.

Sprang med Club Running Sweden i tisdags. 5*1000 m stod på schemat och målet var att köra dem progressivt. Grabbarna i min grupp hade minst sagt svårt med den progressiva biten så jag fick köra mitt eget rejs och lyckades ta in dem på slutet. Jag är ju också rätt kass på att känna vilken fart jag springer i så jag ska inte säga att jag själv är något prog.proffs. Besviken på att det inte blev progressivt rakt igenom och framförallt undrar jag när i fridens namn jag ska lära mig att springa snabbt?! Jag vill kunna. Helst nu direkt. And here are the results for Emma Graaf: Första: 3:57 Andra: 3:55 Tredje: 3:53 Fjärde: 3:45 Femte: 3:46. Hade visst skrivit fel först och noterat höga 4 men såååå långsam är jag ju inte.

Igår var det cykling 2*13 km tröskel med off bike löpning direkt efter. Körde med Carl ute på Ingarö. Vi sa inte ett ord till varandra på hela cyklingen (typ). Sedan sprang jag.

Här är ett tips på en fin sommarlåt som jag gillar, här i en upphottad version. Den förmedlar liksom glädjen i att det äntligen är varmt, soligt och skönt! Hurra för sommaren!

 

Och hörni mina bloggkollegor, uppdatera era bloggar. Jag har ju inget att läsa för sjutton gubbar!

---

Idag var jag arg. Mycket arg.

Hade sett fram emot premiären för utomhusmorgonsimningen i Eriksdalsbadets 50-metersbassäng. Nu blev det inte så jävla roligt. Åtminstone inte till en början.

Vaknade av att klockan härjade kl 5:45. Skit. Kändes inte som jag sovit en blund. Pollenallergin dödar mig långsamt och plågsamt.

Kom lite sent (inget nytt) och missade därmed stora delar av insimningens teknikserie. Banan såg ut som en fiskstim. Folk över-under-framför-bakom.

Första serien:

12*100

18*50

Vilan bestod i att inte voltvända. Tillslut voltvände jag för att kunna hålla fötter. FAAAAANNNN! Blev i princip 2100 meter utan vila. Nu var jag riktigt ”pissed”. Stefan och Robertsson var närmast så de fick ta en spottande och fräsande Emma. I vanliga simgrupper brukar man ju vänta in efter serien men inte här nä nä det var bara att blåsa på med nästa serie. Jag ville döda någon. Vem som helst. Bara jag kom i kapp resten av gruppen. Stefan och Robertsson bara skrattade och klappade mig på huvudet. Nu kör vi!

När jag hasplat ur mig den värsta ilskan insåg jag det faktiskt gick ganska bra att simma. När ilskan lade sig blev jag riktigt trött i armarna. Insåg att jag inte riktigt menade det där att jag ville döda någon. Nää, och inte var det något att brusa upp över heller egentligen.

Skönt med simkompisar som förstår en. Ibland blir man lite ilsk helt enkelt. Det går ju fort över och det vet ju alla. Hela gänget funkar ju likadant. Alltid någon som lackar och man kan skratta lite åt. Vi gör det ju för att vi gillar varandra, simkompisar emellan (inte för att det är någon större skillnad när vi cyklar direkt). Ingen tar illa vid och det är skönt. Inte ens när man vill döda tar man illa upp.

Sedan fikade vi på Lisas. Solen sken. Goa mackor och gött snack.

Snipp snapp snut så var solskenshitorian slut.

BFF in the pool!

---

Kom hem från lägret i söndags eftermiddag. Vilo- och resdag. Kände mig oerhört fräsch på måndagen. Vilodag igen och fruktansvärt rastlös. Var är frukostbuffén, var är sällskapet, när ska vi träna??? Näpp, det var bara att masa sig till jobbet och ta tag i verkligheten.

Plingade plötsligt till i min telefon. En påminnelse från Access rehab att jag hade en tid hos dem, pronto! Fan! Kastade mig på tunnelbanan och kom för en gång skull i tid och fick till och med vänta några minuter i väntrummet. Varför kan jag inte bara hålla koll på min almanacka och mina appointments! Slarvmaja!

Världens gladaste och goaste Rubin mötte upp och välkomnade mig in på britsen. Och sedan gick han lös. Det är ett mysterium hur denna lilla man som är så go och snäll, kan göra en så illa;). Jag, som kom in med fräscha ben och inte ont någonstans, tjöt av smärta när han satte igång och försökte samtidigt hålla igång konversationen. Hahaha, herregud vad stel jag var. Behövligt, det var nog precis vad behandligen var!

När behandligen var slut gick jag ut från mottagningen som en liten krympling med ont på de allra flesta ställen. Det där med stretching på träningsläger kanske man skulle testa! Nu känns det inte så tokigt längre att det är vilovecka med ganska slapp träning. Snart kommer musklerna vara slappa och fina igen.

 

Men som min vän Fanni sa:

Pain is only French bread!

---