Farliga sporter


Som en uppföljning på inlägget jag skrev häromdagen vill jag spinna vidare på det här med cyklister i trafiken. Hade i och för sig världens bästa cykelpass igår med minimal trafik både ut och hem men det hör till ovanligheten. Inte en enda incident. Också ovanligt.

Min vän, vi kan kalla honom Sven, var med och simmade idag. Hans nacke begränsar honom dock ganska rejält. Varför då? Jo för att en taxibilsjävel svängde ut precis framför honom på en cykeltur för ett par veckor sedan, det kunde han parera. Han kunde dock inte parera när taxibilsförarhelvetet valde att tvärbromsa framför honom. Han ramlade och slog sig illa. Vad i hela fridens?! När jag träffade honom för en vecka sedan såg han ut som köttfärs i fejset, då hade det ändå läkt ihop ganska bra. Ja, ni fattar, jag är ganska matt på trafiksitutaionen här i Stockholm. Att man ska få lov att vara rädd varje gång man är ute och trampar. Ska det vara så?

Inte bara cykling som är farligt. Jag brukar ju ta mig en sväng på hästryggen när jag är hemma på skogen. Mina kompsiar Lousie och Frua var ute och red på sina hästar i skogen häromdagen. De galopperade och hade det gött. Och plötsligt bara dog hästen. Rakt ner i diket och dog. Stackars Frua satt på och krossade många ben i kroppen. Helt sjukt. Ändå är jag aldrig rädd när jag rider. Bara när jag rider karbonhäst. Hamnar hellre under en häst i skogen än ligger avsvimmad vid en vägkant utan att någon bilist reagerar.

Fick den här bilden av en kollega för ett tag sen…det ska tydligen vara blodigt att hålla på med cykling. I fotboll kramas man och tar varandra på snoppen/musen.

 

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Åsa Lundström 6:a!!!!!


Just ja, glömde berätta det stora som hände idag.

Min gamla Ludvikaklasskompis Åsa Lundström kom 6:a idag i PRO-klassen på Challange Barcelona 1/2 IM. Hon låg länge femma men halkade ned en placering på löpningen.

Det är en riktig supertjej alltså! Axelskada, bruten tå och knäsmärtor. Inget kan stoppa henne! För ett par år sedan kunde dalatösen inte simma annat än bröstsim och idag är hon Sveriges okändaste elittriathlet på långdistans .

Beundrar min vän enormt mycket!

Resultat: http://www.challenge-barcelona.es/online2012.html

Machocykling med boysen


Tog mig lite vatten över huvudet idag. Gav mig av i ottan i sällskap med Olle,  Rodriguez (brorsan tog ett fint silver i Girot) , Steffo, Roberts., Nisse och Lelle. Tänkte att det skulle vara lite roligt med sällis ut ur stan. 14 mil stod på schemat och i ärligheten namn var jag inte skitsugen. Cyklade även i fredags och för att även hinna med middag med min älskade sambo så var det bara att kompa ut några timmar från jobbet och ge sig av. Var inte direkt fräsch i benen (som sig bör under uppbyggnadsperioden med hård träning). Kom till Älta och där blev jag påkörd av en käring som skulle svänga vänster och inte såg sig för. Det hela gick  i ultrarapid eftersom jag hunnit bromsa in redan, lyckades hålla balansen av touchen jag fick och cykeln klarade sig från skråmor (hoppas jag, har inte vågat kolla efter ordentligtt). Efter det var jag inte så macho och fjöscyklade igenom mina intervaller. Bedrövligt. Men hallå! vad är det för fel på bilisterna i Stockholm?! Varför är de så aggresiva??? Och hur i hela fridens namn kan det bli cyklisters fel om en bil kör på en person på cykel? Är det meningen att man ska cykla omkring och vara livrädd?

Jag måste säga att Stockholm är en trevligare stad kl 8 på en solig söndagmorgon. Åter till dagens pass. Ut mot Tungelsta och jag var fortfarande med grabbarna. Började min första 20 minutersintervall och kände mig grymt stark. Låg med bra och kunde tom dra ifrån uppför de små backar som finns utåt Torö. Men när intervallen var slut hade jag ingen lust att ligga kvar och slita på rulle så jag släppte. Dumt. Nu var jag ensam och jag blev inte starkare för det. På hemvägen bonkade jag rejält. Stefan kom och plockade upp mig i vildaste fart eftersom hans mor väntade besök på mors dag. Jag hade ingen brådska. Mor får vänta. Bonkade ännu mer. Tog mig tillslut hem, då hade jag legat och kämpat i 25 km/h ett bra tag så då var hade jag nästan repat mig trots allt. I dörren väntade min granne. Han jobbar på Craft och skulle flytta ut. Jag fick en tävlingsdräkt i rosa av honom i ”flytta-ut-present”. Världens bästa granne! Och gissa om jag blev glad! Herregud vad glad jag blev!!!! Är det något jag blir glad av så är det presenter! Speciellt träningsrelaterade!

Avslutade med vacker Hellassimning med min klubb Stockhom City triathlon i Micke Roséns regi. Vattnet var alldeles ljummet och det var fantastiskt att få simma ute i naturen. Tog ett varv på ”banan” som är strax under 1400 meter och körde sedan lite

övningar och fart.

När jag kom hem påpekade Calle att jag blivit väldigt fräknig under dagen:

-Du ser ut  som en prickig korv, Emma!

Tack och bock!

Coola killar klär i rosa….här på bild Jonas brorsa.

Ryder Hesjedal vann Giroy - Cykel - Giro d'Italia

Totalsegrare i Girot 2012. Ryder Hesjedal. Allt jag kan om Girot har Stefan lärt mig. Jag hatar att titta på sport.

 

Rejsplan och träningsreferat


Veckorna bara rasar i väldig fart. Simning, cykling, löpning och så lite styrketräning på det. Allt för att vässa armbågarna inför det stora målet Kalmar i augusti. Innan dess blir det formtoppning inför Vansbro triathlon i juli. Hoppas på att hinna ställa upp i några spint och olympiska tävlingar innan sommaren är slut också. Så här ser turnén ut i sommar:

30/6 Säter sprint (?)

7/7 Vansbro Triathlon (halv IM-distans)

21-22/7 SM Olympisk Arvika

?/8 Notgårdsloppet supersprint Ludvika? (300 m, 18 km, 3 km)

11-12/8 Sprint SM Jönköping

18/8 Kalmar triathlon (IM-distans)

Något annat jag borde vara med på? Så här lite har jag nog aldrig tävlat, men i ärlighetens namn är det rätt skönt. Det är nog bra för mig att försöka fokusera på mina mål ordentligt, toppa till dessa och inte hafsa runt på alla arrangemang jag kan komma över.

Sprang med Club Running Sweden i tisdags. 5*1000 m stod på schemat och målet var att köra dem progressivt. Grabbarna i min grupp hade minst sagt svårt med den progressiva biten så jag fick köra mitt eget rejs och lyckades ta in dem på slutet. Jag är ju också rätt kass på att känna vilken fart jag springer i så jag ska inte säga att jag själv är något prog.proffs. Besviken på att det inte blev progressivt rakt igenom och framförallt undrar jag när i fridens namn jag ska lära mig att springa snabbt?! Jag vill kunna. Helst nu direkt. And here are the results for Emma Graaf: Första: 3:57 Andra: 3:55 Tredje: 3:53 Fjärde: 3:45 Femte: 3:46. Hade visst skrivit fel först och noterat höga 4 men såååå långsam är jag ju inte.

Igår var det cykling 2*13 km tröskel med off bike löpning direkt efter. Körde med Carl ute på Ingarö. Vi sa inte ett ord till varandra på hela cyklingen (typ). Sedan sprang jag.

Här är ett tips på en fin sommarlåt som jag gillar, här i en upphottad version. Den förmedlar liksom glädjen i att det äntligen är varmt, soligt och skönt! Hurra för sommaren!

 

Och hörni mina bloggkollegor, uppdatera era bloggar. Jag har ju inget att läsa för sjutton gubbar!

Att vilja döda- En liten solskenshistoria om dagens morgonsimpass


Idag var jag arg. Mycket arg.

Hade sett fram emot premiären för utomhusmorgonsimningen i Eriksdalsbadets 50-metersbassäng. Nu blev det inte så jävla roligt. Åtminstone inte till en början.

Vaknade av att klockan härjade kl 5:45. Skit. Kändes inte som jag sovit en blund. Pollenallergin dödar mig långsamt och plågsamt.

Kom lite sent (inget nytt) och missade därmed stora delar av insimningens teknikserie. Banan såg ut som en fiskstim. Folk över-under-framför-bakom.

Första serien:

12*100

18*50

Vilan bestod i att inte voltvända. Tillslut voltvände jag för att kunna hålla fötter. FAAAAANNNN! Blev i princip 2100 meter utan vila. Nu var jag riktigt ”pissed”. Stefan och Robertsson var närmast så de fick ta en spottande och fräsande Emma. I vanliga simgrupper brukar man ju vänta in efter serien men inte här nä nä det var bara att blåsa på med nästa serie. Jag ville döda någon. Vem som helst. Bara jag kom i kapp resten av gruppen. Stefan och Robertsson bara skrattade och klappade mig på huvudet. Nu kör vi!

När jag hasplat ur mig den värsta ilskan insåg jag det faktiskt gick ganska bra att simma. När ilskan lade sig blev jag riktigt trött i armarna. Insåg att jag inte riktigt menade det där att jag ville döda någon. Nää, och inte var det något att brusa upp över heller egentligen.

Skönt med simkompisar som förstår en. Ibland blir man lite ilsk helt enkelt. Det går ju fort över och det vet ju alla. Hela gänget funkar ju likadant. Alltid någon som lackar och man kan skratta lite åt. Vi gör det ju för att vi gillar varandra, simkompisar emellan (inte för att det är någon större skillnad när vi cyklar direkt). Ingen tar illa vid och det är skönt. Inte ens när man vill döda tar man illa upp.

Sedan fikade vi på Lisas. Solen sken. Goa mackor och gött snack.

Snipp snapp snut så var solskenshitorian slut.

BFF in the pool!

Pain is only French bread


Kom hem från lägret i söndags eftermiddag. Vilo- och resdag. Kände mig oerhört fräsch på måndagen. Vilodag igen och fruktansvärt rastlös. Var är frukostbuffén, var är sällskapet, när ska vi träna??? Näpp, det var bara att masa sig till jobbet och ta tag i verkligheten.

Plingade plötsligt till i min telefon. En påminnelse från Access rehab att jag hade en tid hos dem, pronto! Fan! Kastade mig på tunnelbanan och kom för en gång skull i tid och fick till och med vänta några minuter i väntrummet. Varför kan jag inte bara hålla koll på min almanacka och mina appointments! Slarvmaja!

Världens gladaste och goaste Rubin mötte upp och välkomnade mig in på britsen. Och sedan gick han lös. Det är ett mysterium hur denna lilla man som är så go och snäll, kan göra en så illa;). Jag, som kom in med fräscha ben och inte ont någonstans, tjöt av smärta när han satte igång och försökte samtidigt hålla igång konversationen. Hahaha, herregud vad stel jag var. Behövligt, det var nog precis vad behandligen var!

När behandligen var slut gick jag ut från mottagningen som en liten krympling med ont på de allra flesta ställen. Det där med stretching på träningsläger kanske man skulle testa! Nu känns det inte så tokigt längre att det är vilovecka med ganska slapp träning. Snart kommer musklerna vara slappa och fina igen.

 

Men som min vän Fanni sa:

Pain is only French bread!