Varför? Därför!


Fick frågan igår av min tränare Jens Lunekilde om jag alltid gillar att tävla och träna triathlon.

Nej, är svaret. Ibland är det visst inte kul och på senare tid har det varit X antal pass som utförts i regn, rusk och annat djävulskap. Då är det inte alltid så kul. Inte heller om man har mkt annat att tänka på. Personlig skit.

Träningen är en ventil för ilska, sorg, glädje och tja, allt man kan känna. Men ibland kan även träningsventilen täppa igen. Som tur är är det bara att rensa lite så funkar ventilen snart igen och där är jag nu. Känner mig glad och lycklig varenda pass jag tar mig igenom just nu, även om kroppen är lite sliten efter helgens tävling.

Framför mig har jag 3 veckor stenhård träning med start måndag och jisses vad jag är taggad. Det ska bli så himla kul att känna den där slitna känslan i kroppen, att hela tiden ligga på gränsen och lära kroppen vart gränsen går för vad man orkar. Kalmar närmar sig med stormsteg och race day finns i mina tankar i varenda pass jag genomför. Målen är nära och jäklar vad jag ska träna. Jag ska vara förberedd till det yttersta när jag ställer mig på startlinjen i kalla Kalmarsundsvattnet. Sist jag stod där 2010 var jag INTE förberedd, nu ska jag göra om och göra rätt. Jag vet att det kommer att gå bra för jag vet att jag kommer att ha roligt. Det är det viktiga. Det är grunden. Glädjen i sporten.

Kuriosa: Idag när jag sprang tekniklöpning, lyckades min häl överraska rumpan varenda  kick jag gjorde under mina ballesparkar (”balle” är skånska/danska för rumpa). Framgång!

Total träningsglädje förra sommaren vid ett simpass i solnedgången i Orsasjön med bästa vännerna och min älskade karl.

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det går bra nu!


Inte nog med att jag kammade hem vinsten i Vansbro triathlon i lördags, i tisdags kom även tidningen Outside ut med mig på framsidan och en intervju inne i tidningen. Det är kul med uppmärksamhet:)! Allt slit har äntligen blivit mödan värd!

Omslag till juli/augusti numret

Intervjun inne i tidningen.

Vansbro i bilder


Här kommer lite bilder från helgens tävling…

Simsstarten…FIIIIGHHT!

T1 som fjärde dam

 

Hejarklacken under cyklingen. Fick så mycket energi varje gång jag gick in för varvning!

Cykling…Vroooom!

Superbästa Calle

Tackar nej till vätska och springer med ett leende på läpparna

Supporter, bäst i Danmark och BFF-ÅSa Lundström

GLAD!!!!! (och skitnödig)

Mamma ger mig sportdryck med 6 km kvar…Aj vad ont i magen jag hade här…

 

En liten miss i dimensioneringen av banderoll. Eller läs: nybörjare i banderoll-hållning

Pappa och Callle grattar!

Älskade mamma med tårar i ögonen

-Är det SANT?!

Segerintervju med Per Dicander. Bra speakerjobb!

Vi fick jävligt mycket chips. Fredagsmys hos Ted Ås!

På pallen med alla priser. Lycklig, glad och superillamående på samma gång!

Vansbro Triathlon- race report


Så, äntligen var min B-tävling genomförd. Detta delmål som man haft i skallen sååå många gånger under slitsamma långa träningspass när allt har känts hopplöst. Jag har visualiserat den där målgången så många gånger och ändå när jag väl stod där kändes det helt vansinnigt overkligt. Här följer min race report från dagen.

Sim: OK

Cykling: jobbig men ok

Löpning: magkrasch men bra känsla i benen.

Steg upp kl 7:30 efter lite halvtaskig sömn i ”Stolpboa” hos mina föräldrar i Norhyttan. Åt gröt. Blandade min Vitargo och packade in allt vi skulle ha med i lilla polon och åkte upp till Vansbro. Fortfarande inte nervös. Kom fram till tävlingsplatsen och DÅ började det fladdra runt i magen. Äntligen nervös. Älskar den där känslan på något konstigt vis. Den får mig att tagga till!

Fixade alla grejer och titta! där var mamma, pappa, Åsa, Filip, Åsas pappa och farbror, kusin-vitamin och kusins kompis!!!! Vilken hejarklack! Det var första gången mina föräldrar skulle vara med på en triathlontävling och jag hade bett dem langa till mig på löpningen så att de skulle hålla sig sysselsatta.

Värmnde inte upp nämnvärt mkt, lite mjukning och accelerationser och sedan…PANG! Där var vi iväg. Hade inte en tanke på att det skulle vara motströms (och märkte det inte heller direkt) men märkte dock att de flesta lade sig nära land så det gjorde jag med. Fick dock in vatten i glasögonen HELA tiden så jag fick lov att stanna flera gånger och tömma dem. Tror inte jag förlorade så mkt tid på det men jag tappade rytmen pga detta. I övrigt gick simningen bra. Kom upp som 4:e dam efter att en annan tjej spurtat om mig de sista 200 metrarna (surt). Växlade hyfsat utan att strula för mkt med dräkten.

Ut på cyklingnen kändes det till en början bedrövligt. Ont i axlar och armar, svinhög puls och svårt att hitta rytmn. När jag kom in på varvning 1 stod hela hejarklacken och hejade på mig och jag fick supermkt energi. Goa, söta mamma och pappa!!! Fick in bra flow tillslut och gick bara på puls och kadens för att hitta ”min nivå”. Cyklingen är ju inte min starkaste gren så jag måste ha lite tålamod där och hitta min fart, puls och kadens. Sista varvet gick supertungt. Det blåste ganska mkt och det var en hel del slakmota att tugga sig igenom. Hade en riktigt ”mind fuck” när jag blev omcyklad, mådde illa, kräktes lite och tyckte jag var hur värdelös som helst. Tänkte att jag nog fick lov att nöja mig med en 3:e eller 4:e plats och inte hänga upp mig så mkt på den här tävlingen. Krigade ändå på och när jag vänt ute vid vändpunkten med 15 km kvar, såg jag plötsligt Emelie Gunnarsson framför mig! Gött! Jag tog in!

Gjorde en hyfsad växling igen och började löpa som fjärde dam. Löpningen var fantastiskt. Gick HUR LÄTT SOM HELST!!! Det bara flöt, precis som min löptränare Fredrik Zillén instruerat! Första varvet gick asbra, var uppe som tvåa efter Annie Thorén och tog hela tiden in. På andra varvet började helvetet. Magen ballade totalt ur och jag fick besöka skogen 2 ggr. Illa. Tappade inte så mkt på toalettbesöken och jag kunde tack vare det börja klättra igen. Carl hade vid det laget sprungit förbi mig men jag tog in på honom! Skulle precis in för varvning när jag får syn på Annie igen. Gåendes! Hon hade brutit! Blev lite besviken för jag hade gärna sprungit förbi henne. Nu låg jag etta och hela sista varvet bara njöt jag (med magen argt protesterade och kluckande). Hejarklacken var helt underbara och gav mig så mkt energi! Även medtävlande ute på banan gav glada tillrop och jag blev alldeles rörd!

Nu när jag fattade att jag skulle gå i mål som etta kunde jag ändå inte fatta det. Lilla jag?! Fick en fin krans av Clas Björling och sprang lycklig in i mål, 15 sekunder från banrekordet och ca 20 sekunder bakom Carl. Vilken underbar dag!!!!

Timmarna efter är som i en dimma. Hade magkramper och rännskita och mådde allmänt piss. Uppe på prispallen var jag som en zombie och jag kände mig likblek. Sade till pappa att jag mådde dålig. NEJ det gör du ju inte, du ler ju! Klart som fasen. Jag var ju trots allt hur lycklig som helst! Allt slit. Alla timmar. ÄNTLIGEN, var det min tur!

Tusen tack till alla som stöttade mig under dagen och som gratulerat mig efter. Jag blir så jävla glad!!! Puss

 

Målgång på världens lyckligaste tjej! Fler bilder utlovas inom kort!

Laddar i Ludvika


Det är race day igen i morgon. Vansbro Triathlon skall betas igenom och ska man tro på hur det sias så blir det en blöt upplevelse. Regnskurar utlovas. Perfekt, det har jag tränat på!

Dagen till ära har jag och farsgubben grävt provgropar och sedan drog jag in till stan och satte mig på Piren för att få lite rättförs buffé i magen. Där träffade jag på tre Human Ambition simmare (Mats R, Annika och Anders) som skulle vidare till Vansbro och BÅDE köra triathlon OCH simma. Strongt!

 Laddar inför tävlingen. Optimal laddning för mig är:

*äta bra mat

*dricka mycket vatten (och gärna lite sportdryck för salter och energitillskott)

*sova mycket och läng

*läsa startPM och banbeskrivning både en och tre gånger

*testa rejsutstyrsel (kläder, tävlingshjul, dräkt, glasögon etc etc)

*chilla

*bajsa många, många gånger

Jag har hittils inte fått in många rätt i min egen lista:

*åt mackor, chips och rabarberpaj som enda föda igår. Jättegott, men inte så bra för kroppen

*drack dåligt

*sov oroligt och få timmar eftersom jag har rest/jobbat i fält

*har fortfarande inte hundra koll på banorna, trots att jag tittat på banbeskrivningen otaliga gånger

*har inte chillat ett skvatt då gårdagen bjöd på stortjut i kyrkan under min väns begravning och rekreationstur barbacka på hästryggen i de blånande bergen med fina flickor på hästar med breda ryggar (aj). Dessutom är jag ju egentligen allergisk så det var kanske inte så smart…

Idag har jag jobbat och sitter nu och försöker varva ner, bloggar och jobbar fast jag lovat mig själv ledigt. Snart så ska jag börjar jag ladda och bete mig som ett proffs, snart.

Nu spelar dom Kentas ”Just idag är jag stark” på Dalaradion och jag börjar faktiskt känna mig redo….

 

Ses på lördag och loooova heja på mig om ni ser mig efter banan! Det är mitt bränsle under tävlingar!

Är det sommar nu?


Åh vad jag längtar till semestern!

Har två o en halv vecka kvar men de flesta av mina kollegor har börjat droppa av nu och gått på välbehövlig sommarledighet. Min semester inleds med Arvika enervit triathlon, SM på olympisk distans. Ska bli vansinnigt kul! Sedan drar turnen igång med tävlingar och träningar i Sveriges (och Danmarks) alla hörn. Men det är lååånga dagar kvar till dess.

I helgen är det Vansbro triathlon som hägrar, ett av delmålen inför Kalmar IM. Är inte ett dugg nervös. Tror det kommer gå fint, eller rättare sagt, har för mycket annat att tänka på än att vara nervös.

Börjar bli riktigt less på att bo i Stockholm. Trafiken, trängseln, alla människor överallt, staden gör mig tokig! Behöver flytta till en oas. Där det är grönt och blått (sjö/himmel) vart man än tittar och där själen kan få ro. Nä, jag är ingen stadsmänniska och kommer nog aldrig att bli. Nu har jag testat Lund, Malmö, Uppsala och Stockholm. Det passar inte mig. Jag är en bondlurk, bara o inse.

Ska strax ut på en 60 km tur på cykeln hade jag tänkt. 6 mil cykling med 20-30 min race pace med linjehojen*. Det är fanimej svårt att få till i Stockholm. Hinner ju knappt utanför stan på den svängen.

Ok, trainer då. Nä, det går inte heller eftersom grannarna har småbarn som ska sova och har redan fått klagomål från dem en gång. Kan förstå dem, vår trainer är i antikaste laget. Har köpt den av Filip Hakestam som hade den under hans glory days som junior, alltså ungefär 100 år gammal. Den gör så hela huset vibrerar. När calle sitter på trainern på hallen kan jag höra honom redan när jag kliver in i hissen i trapphuset. Det skallrar i tamejfan hela Sjöstan. Inte ok. Nä, ut i sommarvärmen och cykla med mig och börja fundera på/drömma om vart flyttlasset skall bära. Jämtland eller Dalarna?

*Min tempocykel är på service inför tävlingen (till skillnad från Pontus gör jag ingenting själv, det slutar bara med kaos de få gånger jag provat..). Växlarna måste fungera perfekt på lördag, tre fungerande växlar duger ej!

Rusningstrafik på glesbygden (foto Åsas blogg, från i midsomras)