Tävlingspremiär i Säter avklarad

Efter bara ett par dagar med mindre träning, mer sömn och trevligt sällskap så börjar kroppen kännas sjukt alert! Vart tog ”utbrändheten” vägen? Kroppen är en fantastisk manick och allt känns helt plötsligt roligt igen. Till och med simningen!

Det var inte helt självklart när vi steg upp i morse efter 6 timmars sömn. Väl vid Eriksdalsbadets bassängkant, börjar de flesta redan snacka om fika. Hå hå ja ja, vad skulle träningen bli om inte fikat fanns? Inte mycket!

Väl i vattnet hade jag dock massor av power i draget, speciellt eftersom den gamla Hedemoratösen Linafina var med och satte farten. 5*4*50 prog 1-4 och 5*100 RP och RP+ stod på schemat. Lina, som inte doppat en tå i poolen på ungefär ett år, dominerade såklart ändå när hon fick chansen att ligga först. Vilken (ex)simmare!

Solen sken och vi blev bruna och fina. Så många tjejer (dalkullor) har vi nog aldrig varit på snabb-banan på torsdagssimningen. Alla med rosa detaljer på simutrustningen och rosa färg på tånaglarna:). Vi var såååå fina!

Efter var det fika på Lisas i vanlig ordning och jag tror vi slog rekord vid bordet. Inte en stol var ledig på hela cafeét.

Nu ska jag stressjobba lite så att jag kan vara ledig i morgon och vara superutvilad till Säter sprinten på lördag. Blir ett ganska vasst startfält ändå när Åsa Lundström kliver in och cyklar skiten ur alla:).

Hej hopp!

Så här kan det kännas ibland, men oroa er inte…det går över!

 

 

---

Och inte vilket finbesök som helst, utan Åsa och Filip. I några dagar kommer de att hänga med i Emma Graafs vardag med fotomodellande, jobb, fikande och bloggande.

Veckan är i övrigt ganska mycket lugnare än vanligt. Träningen har dragits ned eftersom det på lördag nalkas tävlingpremiär. Åker då till dalaskogen igen för att delta i Säter sprint (750-20-5) som första tävling 2012. Ska bli superspännanade att se hur jag ligger till. Har ju inte känts så där vidare värst jättebra på senaste tiden med varken motivation eller form. Men jag tror bestämt att lusten börjar komma igen. Tävlinglust och träningslust. Det är ju för att det är kul som jag utövar triathlon och den dagen det inte är kul, då ska jag inte hålla på mer. Så jag är glad att kroppen och knoppen är på G igen.

Det är ju dessutom Ludvikafesten nästa helg så har jag lite ork kvar i kroppen kanske jag åker hem och kollar på en bejublad konsert med Kicki Danielsson, Ludvikafestens stora dragplåster.

Fram till dess ska jag härja runt med läkarstudenterna i Stockholm stad. Hä ä kul!

 

 

---

Det heter faktiskt midsommar. INTE missomar:).

Helgen har firats med dunder och brak i lilla Vad utanför Söderbärke. Finaste sommarvädret fick vi på självaste dagen och i sällskap med glada Åsa och Filip tog vi en cykeltur i bygden. Ack, så vackert Dalarna är! Filip servade mina stackars växlar och det var tur det. Hade tydligen bara tre (3 !) fungerande sådana. Vad mycket lättare det blev att gå! Tack Filip för det!

Firandet fortsatte med plockning av sju sorters blommor, flakmoppetur, volleybollspel och bindning av krans (som blev sådär). På kvällen grillade vi och drack snaps. Det blev inte så mkt fokus på spriten men vi blev däremot proppmätta av all god mat! Tusen tack Marie och Knut för det!!!! 

Hörde rykten om att öppna mästerskapen i brännvinsdrickande skulle ske i finnmarksskogarna i närheten. Undrar hur det gick?

Lördagen fortsatte i samma anda. Löpa, äta, simma, äta, fika, löpa, äta, fika osv…Precis som det ska vara. Tillsammans med bästa sällskapet!

Söndagens pass var 14-16 mil cykling med inbyggda intervaller. Garminklockan hade tackat för sig och vägrade starta. Ingen tid, ingen pace, ingen distans och ingen kadens. Hur skulle det här gå? Det regnade som alltid skyfall när jag ska köra långt och vänskapsbanden sattes på prov ordentligt. Ingen var glad. Mötte dock Helena och Maria  helt plötsligt mellan skurarna, mitt i urskogen. Äsch, åk hem och lägg er i hängmattan och drick lite rosévin, tyckte H. God idé tyckte Carl om det inte vore för att det var 9 mil hem…

Hem kom vi tillslut, lagom till att vi torkat och solen tittade fram. Då var det dags för 8 km off-bike löpning och jag kom äntligen på varför jag håller på med den här sporten. Därför att det är skitkul och känslan i kroppen är euforisk när det går bra!

Bilder från helgens festligeheter:

Cykelgänget innan avfärd

Åsa och Filip höll täten

Fina vägar och ingen trafik!

Calle fick häftig cykelbränna

 

Vi åkte flakmoppe…

….och försökte ta fina kort

Hur många personer får plats på en flakmoppe?

Sju sorters blommor till kransen

Badtajm!

---

Hallå!

Har haft en mentalt mycket påfrestande vecka. Fick i måndags reda på att en nära vän hastigt gått bort, i tisdags gick vaden sönder och helgen har vigts åt fältarbete i Norrland. Där hade jag gicetvis ingen mottagning på mobiltelefonen och kunde inte följa mina vänners heroiska insatser i Regensburg och Århus. Fick SMS av min snälla sambo som kollade upp hur det gick för alla.

Ingen rolig vecka direkt men nu är den över och jag ska ta nya tag. Jag har verkligen levt upp till namnet jag fått av Stefan, Emma Lipsill (det finns en som heter Emma Snowsill som är rätt duktig), denna vecka.

Här följer lite bilder för att lätta upp stämningen lite:

Min väg!

Nya feta hjul och ny fet kassett.

Tillbaka från cykeltur och lilte gladare (med hjälm-märke i pannan)!

Ibland när allt är skit måste man stanna upp och ta ett djupt andetag. Sedan cyklar jag vidare…

Triathlonfrukost i Norrlands urskogar. Här skall grovarbetas!

Thailand eller förorenat område?!

När allt går skit även på jobbet tar jag min cykel och cyklar bort all världens väg (till Ånge). Bättre cykeltur får man leta efter…

Klockan är 23 på kvällen och det är ljust ute! Heeeelt magiskt!

Efter 10 mil cykling ska jag köra min sista 20 min intervall i progressiv stil. I lurarna kommer då Ironmanlåten ”Who´s your daddy” med Benny Bennassi och himlen fullkomligt öppnar sig. Det börjar ösregna. Jag sjunger med och trampar som jag aldrig gjort förr, helt underbart. När intervallen är slut och jag tittar upp ser jag den största dubbelregnbågen jag någonsin skådat ovanför sjön där vi hyrde boende. Få extrem energikick.  Kommer tillbaka till mina kollegor efter 11 mil cykel, mitt i natten. Jag är dyngsur och helt lyrisk, riktigt speedad. de tycker jag är konstig…

Förra veckan var jag Sveriges bittraste triathlet. Nu blickar jag framåt och blir Sveriges gladaste igen.

---

Postades en del länkar till tjejarrangemang i triathlon på SCT:s facebooksida idag. Jag blir så matt när jag ser detta. Jag klickade vidare på länken och kommer till en ”tjejig” sida med rosa, ljusblått,  blommor och grejjer (jättefint, men lite töntigt kan jag tycka). Där kan man träffa andra tjejer som tränar samt få info om var man kan göra en tjejtriathlon där bara tjejer får vara med. Jättebra för att väcka intresse och få tjejer att börja/våga triathlonträna. MEN.

Jag säger bara HALLÅ, det är 2012! Är det inte dags att kvinnfolket stiger fram och tar lite plats i sportarrangemang? Vad är det för fel? Tjejklassikern hit och vårruset dit. Varför måste tjejer ha  egna arrangemang för att våga tävla och träna? Att man villa att det ska vara kortare är ingen anledning. Det finns arrangemang för det med. Man behöver absolut inte köra långt eller jättesnabbt för att vara med på tävling.

Är det inte väldigt konstigt? Om man ska visa att tjejer kan, ja, men då får man väl för fan i mig visa det ute i stora världen. Ska det vara jämställt så ska det.

Tycker det är jättesynd att det är så få tjejer på träningarna och tävlingarna i triathlonklubbarna idag (jag har ändå varit med i 4 st hyfsat stora triklubbar i Sverige). Det har blivit att jag tränar mest med pojkar och det är jättekul men det blir ju ännu roligare om det är blandat pojkar/flickor. Eller?! Kanske inte. Jag trivs ganksa bra i deras sällskap.

På svenska triathlontävligar kan man (nästan) räkna på sina fingrar hur många damer det är i seniorklassen. Vi behöver fler!!! I triathlon tävlar och tränar vi på samma vilkor. Det är samma distans i dam och herrklass. Och lika stor vinstsumma (väl?) till alla vinnarna. Inte behövs en helt egen tävling bara för damer heller!?!

Blir även förundrad när jag läser magasin, intervjuer, bloggar etc och det visar sig att man mellan 19:30-22:00 måste umgås med sin flickvän/fru för att hon KRÄVER det. Och på helger om det måste prioriteras bort träningen pga att tjejen/frun kräver tid TILLSAMMANS. Gör träningen ihop istället. Jag fick min karl att börja med triathlon och vi umgås (nästan för) mycket. (OBS! Jag köper att det blir lite struligt om man har kids och storfamilj. Självklart kan inte alla från 0 års ålder delta på 6 timmars cykeltur som tar upp hela söndagen. Har full förståelse för familjelivet. Men jag menar att om sambon klagar. Ta med honom/henne in i träningsvärlden istället. Eller, om inte det går, ber jag härmed denne sluta klaga. Detta är en livsstil! Take it or leave it.)

Nä, kom igen nu Sveriges alla flickor. Börja simma, cykla, längda eller springa och gör det sida vid sida med era pappor, pojkvänner och brorsor! 

 Girl Power som det såg ut på 90-talet.

(Obs! självklart vet jag att det finns massor av powertjejer där ute. Detta inlägg är inte till er.)

 

---