Emmas Nyårskarameller 2013


Året som gått har varit mycket händelserikt. Ett år! Tiden går så fruktansvärt fort. Om jag ska summera mitt triathlonår är det några händelser jag minns lite extra…

Igår, på självaste julafton, tog jag min nyinköpta mtb (eftersom den ca ett år gamla blev stulen)och skulle ge mig ut i slasket för lite distanscykling. Det regnade och blev kallt är slasket sprätte upp på ryggen och fötterna blev genomsura. Carl körde backintervall i Skattlösberg så jag trampade dit och gav mig in i skogen. Jag har ingen aning om vart jag var och jag var rädd att jag skulle dö och missa julafton. Det var halt, slaskigt och kallt men jag tänkte att om jag dör nu så har jag iallfall ganska kul… Körde på och fick bra fart utför en backe. JÄVLAR, IS, hann jag tänka sedan damp jag i backen. Slog i huvudet och hann tänka att det är nu det sker, nu dör jag. Men det gjorde jag givetvis inte men det är lite så det känns varenda gång jag kör mtb. Ändå tycker jag att det är himla kul och det är spännande att inte veta om man ska överleva eller ej. Hela vinterns tragglande på traktorcykeln har gett lite starkare ben till sommarens triathlontävlingar och det har gett resultat.
I slutet av april bar det av på läger på Mallorca. Först två hårda veckor med coach, Åsa och Nisse. Sedan en vecka med lite mer lyx på Team snabbares läger och tävlingsförberedelser.
Sedan var det då dags för internationell debut på 70.3-distansen på Mallis. Både rolig och bedrövlig upplevelse. Cyklade fruktansvärt dåligt och när Linda Sernfalk kom ikapp mig uppför backen, lackade jag helt ur och fick nya krafter. Tack för det Linda! Jag hade ju tappat för mycket föra göra någon som helst bra placering så jag blev näst sist (några som bröt också men de räknas inte). Istället för att deppa ihop fick jag blodad tand. Här skulle tränas!
 Vättern triathlon var egentligen inte var något mål med sommarens tävlande, men jag såg fram emot det. Tävlingen var också SM i långdistans och förlöpte över distansen Nice (4-120-30). Jag var i bra form och jag skulle ta tävlingen som genomkörande inför Kalmar. Min effekt på cykeln skulle utvärderas och jag skulle testa vad jag skulle kunna springa i för pace. Det blev ett guld i Motala och jag grät när jag kom i mål. Det var en underbar känsla. Den bästa känsla jag känt och jag hoppas jag får chansen att känna min kropp så väl och kunna pressa den igen!
Sedan kom skadan i foten…hade haft ont i höger fot sedan lägret i maj. Nu var det dags att ta reda på vad det var… Diagnosen var början till stressfraktur och mortons neurom. Bara att vila resten av sommaren. Inte ett enda riktigt löppass blev det på hela semestern och innan min A-tävling, ironman Kalmar.
Tällberg triathlon skulle fungera som en genomkörare innan Kalmar. Det var ett urmysigt arrangemang i hjärtat av Dalarna och jag njöt att vara där. Tävlingen låg mitt i semestern och mitt i resan från Östersund till Norhyttan, vilket var väldigt passande. Sista biten cyklade jag och Siljan bjöd på fantastisk upplevelse under mina tjugominutersintervaller. Tävlingen, som var en sprint, skulle både jag och Carl köra och gissa om jag blev glad när mamma och pappa dök upp i vimlet och hejade på med koskällan. Jag hade inte ens med mig löpskorna till växlingsområdet så tävlingen slutade abrupt efter 2 mil kuperad cykling.
Hur skulle det gå i Kalmar utan ett enda genomfört löp-pass med kontinuerlig löpning?
Nja det gick sådär, hade ingen bra känsla på tävlingsdagen och en kropp som inte tände till det där extra, som den brukar göra. Glädjen var inte lika påtaglig som den brukar under en tävlingsdagen och min kropp kändes mest sonen säck potatis. Men jag tog mig igenom löpningen utan smärta i foten men med en enorm smärta i exakt alla andra delar av benen. Det var tungt. A-tävlingen blev misslyckad. 
Efter Kalmar fick jag lite vila och jag hann tävla ett MTB-lopp som jag kom två på. Snuvad på vinsten med bara några sekunder då jag förlorade spurtstriden. Taggad på att göra en till Ironman och göra den bättre än föregående, anmälde jag mig till Florida. Vägen dit var väldigt brokig. Just när formen började sitta där den skulle fick jag nackspärr, sedan ryggont och ännu mer nackspärr. Det var bara att vila. En vecka innan tävling började jag åter komma igång igen och känna fin form…då blev jag förkyld och var så ända till avresa. 
IM Florida skulle bli en av de roligaste upplevelserna jag varit med om i samband med tävling. Mycket tack vare Viktor, Lars, Jonas och Carl som reste med. Galnare IM-laddning har sällan upplevts! Tävlingen gick ok, jag persade och är nöjd med tiden men känslan var att jag borde kunnat ta ut mig mer. Jag fegade, minnet och erfarenheten från Kalmar samt den urkassa uppladdningen under hösten med skador och dylikt gjorde att jag inte vågade stå på som jag borde gjort. Men med en åttonde plats på Ironmanstatistiks lista över byta Ironmantiderna för damer och en fjärdeplats på årsbästalistan kan jag ju inte vara besviken… Jag är snarare hungrig på att göra bättre. Att se min fulla potential!
Med det i åtanke beslut att ta tjänstledigt och satsa helhjärtat på triathlon ett år, samtidigt som Carl och jag flyttar till Östersund för att testa att bo i Carls älskade hemstad. Det ska bli spännande, om än lite vemodigt att lämna kollegor och vänner i Stockholm… Men nu får vi båda testa på våra drömmar. 
Tusen tack till min fina familj som stöttar i det jag håller på med och till och med själva har börja träna och tävla triathlon. Till min älskade Carl-gaspedal, som ställer upp på allt möjligt , och är den som tar ned mig på jorden när mina utsvävningar blir alltför orealistiska. Till mina sponsorer som hjälper mig med allt material, stöttar och tror på mig. Utan er hade det inte blivit mycket av någon satsning! Fusion, Access rehab, Cykelcity, Milebreaker.com,  Suunto, Saucony och min klubb Stockholm city triathlon! Tack, ni är bäst! Ett extra tack till Glenn på Fusion och Otto, Mario,  Fredrich, Gabriella, Ragge, Carlos (Steve och Jeppe och Mackan som har slutat) på Cykelcity som tar så väl hand om mig och fixar allt möjligt! 
Gott nytt år!!!

Veckosummering


Jag har haft några riktigt fina sista dagar i Stockholm innan hemmet packades ihop och jag och Carl åkte till Norhyttan för lite julefrid.

Jag har försökt träffa så många som möjligt under den här sista veckan och det har inneburit mycket social träning både tidig morgon och sen kväll. Det har varit en skitkul vecka med lite annorlunda träningsupplägg.

Så här har veckan sett ut:

Måndag: morgonsimning med Neptun master elit
Kväll: Styrka
Tisdag: intervaller på Bosön med löpgruppen Terrible Tuesday (TT)
Onsdag: morgonsimning med Neptun master elit (medleypass)
Kväll: spinningledare för Stockholm city triathlon
Torsdag: morgonsimning med Human Ambition, simträning för Cykelcity
Kväll: Terränglöpning, reflexbanan i Järla
Fredag: cykling 4*5 min testcykel +styrka bål på Tenant and Partner med Micke och Mackan
Lördag: simning, 2 k, med gänget i Seven triathlon
Söndag: långlöpning i dalaskogen med Carl +styrka bål

Totalt: 11 timmar träning

Det har varit många skratt under träningen och det känns som jag maxat min vecka lite väl mycket i intensitet och slutspurt på jobbet men det var det värt. Nu är jag en fri kvinna som får göra det jag älskar mest av allt, träna och tävla triathlon till 100%!

Tisdag: Löpning med TT-gänget. 5*1000 på 3:58?, 3:50, 3:52 och sista 3:47 tillsammans med Erika med Törn som typiskt bra hare. Kontrollerat och progressivt….;). Väldigt kontrollerat.

Fina, fina människor!

Onsdag: fick ett paket på posten….det kom från Ironmanorganisationen i Florida. De var ledsna att jag inte fått någon medalj och keps i målgången och skickade ett förlåtbrev och medalj+keps. Jag som inte ens ville ha någon medalj att släpa på i flytt å allt….men tack ändå! Ironman brorsan ser dig! 


Sena kvällar och tidiga morgonar….då är det viktigt att stoppa i sig bra grejer däremellan….

Torsdag: Järla night extreme, kommer ett separat inlägg om detta senare….

Fredag:slitigt morgonpass med Micke och Mackan. Bara att cykla från Hammarby Sjöstad till Norr Mälarstrand i motvind med min gamla skrutt-Cresent kl 06:00 var galet jobbigt.

Lördag: packa, simma, dra

Söndag: Julmys i Norhyttan 



Svagis


Grundträning är på schemat och det gäller att börja få in rutiner med träningsupplägg i vardagen. Simning gör jag på morgonen med Neptun masters eller Human Ambition, så det är lätt att få in rutinen: upp tidigt på morgonen, simma med glatt gäng, fika, gå till jobbet. Löpningen är heller inte märkvärdig att få in i schemaT, det är ju bara att sticka ut och kuta, inte tänka efter. Cyklingen däremot är lite tyngre. Har fortfaranden inte packat upp min P5:a och riggat den på trainern. Köpte en ny MTB i lördags på Cykelcity iallafal, så har börjat köra lite i skogen igen och det lockar mig mer än svettas i en skrubb, helt stillastående. På onsdag är det jag som står för spinningen i klubben (Stockholm city triathlon) så cyklingen rullar ändå. 

Nu till det återkommande ”problemet. Jag slarvar med styrka och rörlighet. Det är trist. Eller rättare sagt jag är förbannat dålig på det så när något måste prioriteras bort stär styrkan alltid längst ned på prioriteringslistan. Jag vet att det är helt fel, jag borde ju träna mest på det jag är dåligast på. Så ok, jag SKA börja prioritera styrkan. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk. 

Igår valde jag konceptet Body pump istället i sista minuten när jag kom till gymmet.  Inte exakt vad jag behöver men fan så mycket roligare!  På gymnasiet och när jag pluggade i Lund, körde jag en hel del sån där gruppträning. Lite knäckt blir man då när jag nu inte klarar knappt hälften mot vad jag tog på stången då. Jag har blivit en svagis!  

Träningsvärken kom som ett brev på posten och nu ska jag till Access Rehab och snacka lite styrketräningsupplägg med Andreas. Jag måste revidera mitt styrkeprogram så det passar MiG bättre. Då kommer det nog bli roligare. 

Ikväll blir det löpträning med gänget på Bosön. 5*1000 ska betas av och jag ska se till att ha med astmamedicin denna gången. Sist var jag redo för hjärt-lung-räddning.

3 jobbdagar och 3 dagar kvar i Stockholm!

Man ba: shit vilken snygg, stark kropp man får om man kör Body Pump!!!


Förändringar


Livet rullar på lite för snabbt för mig just nu. Snart är det jul och jag jobbar bara en vecka till innan jag blir tjänstledig ett helt år (med undantag för några uppgifter som ska göras klart innan mars). Den 27:e rullar flyttlasset från Stockholm till Östersund och jag lämnar storstan och lägenhet för mindre stad och hus. Ett litet hus, men ändå. En vecka kvar med vanlig träning med mitt älskade triathlongäng och en vecka kvar att uthärda Stockholmshetsen. Ska försöka njuta i fulla drag av tidiga morgonar på Eriksdalsbadet och sena kvällar på Bosön eller ute i Nackareservatet. Och som jag kommer sakna Lisas café med Lisa, Nicklas och alla gubbar på ”gubbhyllan”. Hur ska jag klara mig utan alla terapisamtal med er? 

Kanske kommer jag även att hinna med ett Le Peloton cykelpass en mörk onsdag/fredagmorgon eftersom jag nu köpt en ny precis likadan MTB på cykelcity. Hurra för snabb leverans och att Carlos pillar ihop den så snabbt.

Blir väl en hel del skidåkning däruppe som grundträning, kan jag tro…men planen är att försvinna utomlands större delen av kalla vintern och även tävla lite på vårkanten. Att flytta till Östersund kanske inte är det bästa ur triathlonperspektiv men samtidigt är det en fantastisk träningsstad och är man en skogsbabian, som jag,  passar det utmärkt att ha mycket natur och vyer bakom knuten. Och jag kommer ju till Stockholm och hälsar på! Har redan bokat in några helger och dagar då jag ”måste” åka ner. Förslag på boende mottages tacksamt. 

Skulle behöva några veckor till att verkligen säga hejdå till alla (och få mig själv att inse att jag flyttar) men nu är det bara en vecka kvar. 

Sjukt hur snabbt tiden går. För 3,5 år sedan flyttade jag hit och tyckte det var pest. Att jag ALDRIG skulle få lika bra träningsmöjligheter och kompisar som i Uppsala och att jag aldrig skulle vänja mig med allt vad en huvudstad innebär. 3,5 år senare och jag har fullständigt stormtrivts (åtminstone 1,5 av 3,5 år) och är övertygad om att det inte kan vara bättre möjligheter på något annat ställe. Var sak har sin tid heter det ju och jag hoppas att nästkommande år kommer bidra till min utveckling inom sporten och att jag kommer fortsätta klättra mot mina mål.

Som om ovan inte vore nog, kommer jag även att byta tränare. Från danskt till svenskt. 

Nej nu ska jag ut och kuta i Hammarbybacken med karlsloken min. Nu är basträningen i full gång. Och jag ska njuta av Stockholmsluften. Tack å hej så länge.

Gissa om jag blev glad när jag kom hem från löpturen, hade fått leverans av energiprodukter från Milebreaker! Gå in på webbsidan och köp dina kost- och energiprodukter för kanonpriser, snabb och smidig leverans var det också.


Sköna söndag


Söndagsrutinen är, tills vidare, uppstigning kl 6:45, slänga i sig lite yoghurt med nötter och cykla till Eriksdalsbadet för att träna med simgruppen Human Ambition, eller HA som vi kallar det, under ledning av Mikael ”coach Mike” Rosen.

På kanten innan passet fanns idag många kända ansikten. Trots arla morgon hade Marre Cusen släpat sig dit, Colting var på besök från Borås och Tom Honung kickade igång formen inför flytten och proffssatsning på Nya Zeeland. Sedan var ju allas våran snygg-George, David Näsvis och en hel del andra träningskamrater där också.

Ett roligt pass med övningar som ”partnerpull” och ”fallskärm” på schemat. Som vanligt får man ha lite skinn på näsan när man tränar med de här grabbarna. I fredags t.ex. var det Robertsson som stod för mobbingen: ”kul att se att du har sådant tryck i simningen” är inget man vill höra när man ligger och kämpar sig fram i 1:30-fart på hundringarna och blir utan vila (uuurk). Men skit samma, den dåliga formen bjuder jag på, för är det någon gång man ska tillåta sig ha kass form och känna sig som ett kylskåp i vattnet, så är det nu. Det är ju trots allt off-season för mig.

Efter en härlig fik på Urban Deli stack jag åter till stallet istället. Denna gången var det dressyr på schemat och hujedamig så jag fick jobba med mitt kraftpaket till häst. Det här var coreträning på allvar! Perfekt alternativträning för mig.

Lite trist att jag blev av med min MTB förra söndagen annars hade en röjarrunda på cykeln, i skogen, varit perfekt idag. Inte nog med att cykeln är stulen, tjyvjävlarna slog sönder hela vår nya fina BMW också så nu är vi billösa dessutom. Saknar verkligen min fina MTB och längtar efter långa cykelpass i skogen nu när vintern äntligen kommit till Stockholm. 

Nu ska jag bara luta mig tillbaka i soffan och tända andra ljuset i adventstaken.

Kolla in danska Michelle Vesterbys häftiga sponsorkärra, en sån vill jag också ha! Och gör som jag: skaffa en Fusion speed top, perfekt under lite kyligare Sverigetävlingar eller som skydd mot stark sol på utlandstävlingar. Artiklarna finner du här.

Mannen, myten, legenden…ända från Borås. Och jag då.

Mannen, myten, legenden…ända från Katarina bangata. Och jag då.


Ironman Florida 2013-Team Sweden: Filmen!


I fredags hade jag, Viktor, Tom Cruise och Jonas releasefest för filmen som Viktor gjort under resan och tävlingen i Florida. Fantastiskt bra gjort Viktor, det här blir ett minne för livet! Man kan bara titta på videon på dator, inte i mobil eller Ipad, då vi ”lånat” lite musik och bilder för att ”hotta” upp det hela. Favoriten är i mitten av filmen där ”outlaw Carl” åker fast för fortkörning…inget att skratta åt hörni, det är allvarliga saker! En annan favorit är dansen i bilen till countrydängan ”Expect the unexpected, let´s see what God can do”!

Videon ser ni här:

Resterande hälg har varit sportig. Jag har simmat ett bra pass, lett ett jobbigt inomhuscyklingspass för Stockholm City Triathlons medlemmar, gymmat och RIDIT! Inte bara ridit, jag har hoppat men väldens största häst!

Älskar sporthelger! Snart kommer jag kunna sporta hela vardagarna med.

Den här vägen körde vi på spinningen. Det blev ett tufft pass för mig som inte suttit på en cykel sedan Florida!

Hård simning för hårda triatleter på söndag morgon kl 7:30, inte en normal Stockholmare är vaken…Tack Micke för ett bra pass- The Fast And The Furious!

Den här gigantiska pjäsen fick jag rida igår på Djurgårdens Ridskola. Vi hoppade, något jag inte gjort sedan jag slutade på ridskolan, vilket var 14 års ålder. Takterna satt i och vi tog oss runt! Jag var helt salig hela dagen efter och försökte pussa på stackars Royal. Han ville inte alls pussas och gosa utan visade sig vara den suraset kusen i stallet som de flesta var rädda för. Älskar sura djur. Blir lite mer spännande när man får passa sig för att få ett hästbett eller en liten spark:)!

Nu kickar  jag igång träningen igen för att bygga upp inför triathlonsäsongen 2014.


Det här är inspiration…på riktigt!


Min mamma är 54 år gammal. Hon har alltid levt ett aktivt liv. I hennes ungdom kutade hon lite grann men satsade mest på volleyboll, vilket varit lite av en familjesport då alla utom jag tränar och tävlat i volley (jag  belönades dock inte med något som helst bollsinne varför bollsport snabbt som attan  ströks från aktivitetsschemat). Hur som helst, mamma Karin har på senare tid mest sysslat med hundar och agility men då våra vilddjur till vovvar kräver en hel del stimulans och motion, har inte mamma riktigt hängt med under deras framfart på agilitytävlingarna. Så. Mamma behövde förbättra konditionen. 

Efter att kusin Johanna, mamma och pappa varit och tittat på mig under ett par tävlingar OCH förra sommarens OS silver av Lisa så var intresset för triathlon plötsligt stort! Fantastiskt roligt! Efter Kalmar ställde dessutom kusin vitamin och mor min i en triathlontävling här i Ludvika och blev ännu mer taggade att verkligen komma i form till åtminstone en triathlon i sommar! De började springa flera dagar veckan och blev allt mer fokuserade (och träningsberoende:)).

Triathlon hade verkligen tagit sig in i hjärtanen även i småstugorna på glesbygden! Jag är så stolt! Triathlon har blivit folkligt!

I höstas började sedan mamma och kusin Johanna (som har peppat på och varit mental coach) på crawlkurs! Hittade en liten berättelse skriven med penna på papper här hemma på vardagsrumsbordet.  Det här är mammas egna berättelse från första tillfället i simhallen: 

Crawlkurs av Karin Graaf:

”Säger som Lisa Norden sa vid en crosstävling: ”man är livrädd, har inte här att göra men ma ändå står man där”.

Problemen börjar redan i omklädningsrummet i förberedelserna inför crawlkurspremiären. Första problemen är i samband med baddräktspåtagningen. Fettvalkar aom lyckas smita ut i baddräktens öppningar, för att inte tala om bikinilinjen. Här måste åtgärder sättas in. När det var klart måste man väl ha glasögon alltså ha simglasögon. Ringer i panik Emma, hon kanske har några gamla här hemma? Jippi, det har hon så var det bara näsklämma kvar. Den inhandlas i badkassan.

Nu är jag redo. Tror jag!

Jag och Johanna satt som småbarn som skulle gå på simskola med spänd förväntan. Vi var överlägset först på plats. Den ena efter den andra anslöt sig. Så var det dags. Uppvärmning på land–halkrisk, tänkte jag här måste man ta det försiktigt. Sit-ups på kallt, vått stengolv är inte kul! 

Nåväl i vattnet, vad händer nu? Ja, naturligtvis uppvärmning igen, valfritt 200 m. Alla sätter igång och alla crawlar. Vadå? Jag trodde detta var nybörjarkurs! 

Jag simmar mina 200 m bröstsim så fort jag kan, men blir efter minst 2 längder.

Vad händer nu? Jo, vi får en platta och ska köra benspark! Ok, hur ssvårt kan det vara? Svar; jättesvårt. Sparkar på men kommer inte många meter. Möts av andra deltagare som gör svallvågor så jag istället åker bakåt!!! Kämpar på ändå.

Nu börjar vi med armarna. Vi får institutioner hur vi ska göra. Nu vill simläraren titta på mig. Ok, jag sprattlar iväg och kommer ca 15 meter innan jag måste ge upp pga att kag inte får någon luft, bara vatten  glasögon, öron, näsa (trots näsklämma). Kondisen ska vi inte prata om. 

Livrädd, har inte här att göra, ändå står man där. ”

I fredags simmade vi ihop och hon har gjort otroliga framsteg. Har envist kommit tillbaka till kursen vecka efter vecka. Från att ha se ut som en liten vattenspindel till att faktiskt kunna crawla. Jag tycker det här är beviset; alla kan lära sig simma och alla kan göra en triathlon!!!

Det här är inspiration på riktigt!


Här händer det grejer!


It is now official! Jag slutar jobba. Åtminstonde för ett år!

I vintras gick jag ned till 85 % på mitt arbete som konsult på Golder Associates. Fungerade jättebra…till träningen drog igång på allvar. Grejen är att jag har väldigt svårt för att inte nörda ner mig i saker och jag har känt att jobbet bara är en stress när jag inte hunnit nörda ner mig så mycket som jag önskat. Jag har arbetat mina timmar och sedan skyndat mellan cyklingen, kutningen eller simningen. Alltid stressad och alltid smått ofokuserat när tröttheten tagit överhand.

Har känt såhär: ska jag satsa ska jag göra det nu. Nu när jag inte har barn eller hus, häst eller hund, bu eller bä. Nu när jag känner att jag är hungrig på att utvecklas inom sporten och har kapaciteten att göra det(?). Jag vill uppnå mina mål, och det gör jag inte med ett arbete under tiden. Jag måste tillåtas hålla fokus på det jag älskar och nörda loss i all oändlighet.

Carl fick besked om ett nytt jobb i sin gamla hemstad Östersund för någon månad sedan. Vi satte ut lägenheten på prov för försäljning och fick det vi ville ha nästan direkt. Ett nyköp i Stockholm var inte aktuellt då vi skulle bli särbos och det skulle inte riktigt hålla ekonomiskt med en Stockholmshyra och en skral inkomst. Allt gick så himla snabbt!Tänkte inte så mycket, agerade mest.

Nu har jag hastigt och lustigt tagit tjänstledigt, ett år, för att flytta till Östersund efter nyår och satsa på triathlon. Satsningen ska ske på heltid och jag ska åka på läger och tävlingar mest hela tiden. Precis som jag vill ha det.

Vi får se hur det går! Saknar redan alla träningskompisar och alla träningsmöjligheter här i Stockholm men tanken är väl att åka hit och till Norhyttan ganska ofta. Det är ju här det händer! Samtidigt klappar mitt hjärta väldigt hårt för hembygden och Finnmarksskogen så mor och far kommer få mycket besök hemma på går´n.

Nu är det bara att gasa på och hålla sig vid liv! Triathlonsäsongen 2014- HÄR KOMMER JAG!

 

Triathlet - Emma Graaf

Foto: Gunnar Eld


Masters SM simning, en erfarenhet rikare


I fredags åkte jag till Jönköping för att tävla 1500 meter frisism på Svenska mästerskapen i masterssimning. En erfarenhet rikare och konstaterat en hel del förbättringspotential.

 Som jag skrev i det tidigare inlägget är det extremt nervöst att simstävla. Man värmer och så är det mest häng på kanten och försöka att hålla sig lugn till start. Jag är så glad att jag hade mina masterskamrater från SK Neptun och Mikaela där för stöttning, tips och råd. Träffade även en hel del andra triathleter på tävlingen. Fredrik Carlén, Åsa Annerstedt och Jenny Nilsson fanns även på plats och gjorde bra insatser. Alla traithleter borde simtävla ibland!

Anledningen till att jag tävlade i helgen var att få ett kvitto på vart jag ligger i dagsläget med min simning för att kunna basera kvalitetssimingen på dessa tider. När jag simmade med snabbsimmarna som konstsimmerska så baserade vi alla kvalitetspass på pers+tid för att få fram våra trösklar och VO2-max. Själv simtävlade jag ju inget och var alltid hopplöst efter så jag fick hänga med i svansen på de andra och vila minimalt. Lite så har jag sedan fortsatt att träna vilket gjort att jag är ganska bra på långa distanser och att gneta på, men helt saknar toppfart. Nu ska det bli ändring på den typen av träningen. Mer kvalitet, högre fart och mer vila på några av passen är ett måste för att bli snabbare.

1500-ingen gick ok men 50 m fritt på lördagen var total katastrof. Det gick för snabbt för att reagera och ta i!  

Mina tider från helgen var:

  • 1500 meter fritt: 21:30 och ett brons
  • 50 fritt: 32:63 och 6:e plats.

Min plan är att tävla på LSS klubbmästerskap i december och då ska jag träna starter och vändlingar lite mer…kanske även träna lite simning inför.

Nu välkomnar jag säsongsvilan och OFFSEASON!

Tack Mikaela för lånet av snabb-dräkt!

 


Nervös!


Jag är nervös. Det brukar jag aldrig vara när jag ska köra triathlon. Jo, kanske lite men bara till det positiva. Nu känner jag mest stress. JAG SKA SIMTÄVLA!

Imorgon åker jag nämligen ner till Jönköping och hälsar på min lillasyster och tävlar i Masters SM i simning på Rosenlundsbadet. Det är lång bana, dvs 50-metersbassängen vi håller till i, kom gärna och titta!

Grenarna jag valt är 1500 m fritt på fredagen och 50 meter fritt på lördagen, innan jag styr kosan hem igen. Säkerligen över 20 minuter lång pina på fredagen och förhoppsningsvis ca 30 sekunder explosivt helvete på lördagen. Hur tänkte jag där? Jag tänkte givetvis inte alls utan kände mer att det skulle bli en ”kul grej”. Det luriga med simtävlingar är att man simmar in så pass långt innan man ska köra sitt heat, sedan är det oftast lång, lång väntan tills det är dags. När det väl är dags är det över på ett par minuter och en dålig start eller vändning kan förstöra loppet helt. Det är mycket svårt att hålla fokus och samtidigt vara avslappnad innan loppet när tävlingen ser ut på det sättet. Det gör en nervös. Allt måste stämma!

Ska tävla för min gamla klubb Ludvika Simsällskap (LSS) vilket känns väldigt trevligt och jag hoppas göra hembygden stolt;)!

Nu är ju jag blott en gammal ex-konstsimmare och ingen simmare vilket gör att jag har lite handikapp gentemot alla gamla specialister. Kollade i Octo där simförbundet sparar alla tider på personer och jag ligger inte sådär strålande till. Å andra sidan har jag simtävlat två gånger (ett resultat) och det var på LSS klubbmästerskap för flera år sedan. Jag hoppas dock att mitt triathlonsimmande gjort mig stark och ändå blivit en bättre simmare genom åren.

Har mest gjort annat (jobbat) sedan jag kom hem från Florida så simningen kommer gå på gamla meriter och mycket jävlar anamma.

Igår körde jag ett simpass med Simklubben Neptuns Mastersgrupp som vi i Stockholm city triathlons elitgrupp har fått förmånen att simma med. Det stod maxfart på schemat. Det var inte ett långt pass (2 km) men de där passen ger mer än man kan tro. 50:ior och 25:or i maxmaxfart med lång vila och bad mellan. Toppfarten tränas och det är ju så att om man inte kan simma snabbt på en kort distans, så kan man ju inte simma snabbt på de länge distanserna heller. Min kropp ville bara vända sig ut och in vilket jag tycker är en mycket njutbar känsla. Nu ska jag bara lära mig att starta från pall också, jag var tydligen en skam för banan jag simmade på enligt kommentar;).

Nu kör vi, här ska simmas!

Fotograf: Per Englund (från boken ”Simning för dig”). Så här kul är det att simma!


Lek och plask i Uppsala


Helgen har tillbringats i Uppsala på IK Fyris och Mantrasports träningsläger/inspirationshelg. Det blev lite reunion av (nästan hela) gamla Uppsalagänget som jag tränade med när jag pluggade där. Vi hade i vanlig ordning pyamasparty hos Fredrik Swahn och Jenni Nilsson, där dörren alltid står öppen för galningar som Micke Sahlberg, Amanda Bohlin, Tom Honung, Magnus Berglund aka Shimano-Mange och givetvis mig sjävl. Det är alltid lika härligt att komma hem till Jenni och Fredrik, känner mig alltid lika välkommen när jag kommer dit.

Ett späckat program med träning och umgänge väntade men då jag har säsongsvila och fortfarande är lite jet-lag:ad fick det bli väldigt lättsam träning med fokus på det sociala. Kväll 1 på pyamaspartyt roade vi oss med att snacka minnen och skratta åt de här bilderna.

När Team Tomas Viker var ute och cyklade i 5 timmar på lördag förmiddag, passade jag Micke, Amanda och Mange på att simma lite och framför allt utmana varandra i 20 meter hinderbana (Wibiit)! Micke var i det närmaste oslagbar (den lilla apan) trots ihärdiga utmaningsförsök av oss motståndare. Ur vägen, barn!!! Tävlingsinstinkten gick inte att ta miste på när Amanda knäade mig på läppen för att kunna ta sig först i mål ;). Från badet gick vi uppjagade med rivmärken, fläskläpp och blåmärken.

Sedan var det dags för mig att hålla en inspirationsföreläsning för Fyrisarna. Klubben har blivit riktigt stor och det var kul att så många kom och lyssnade. Kanske var de mest där för att fika och vänta på det efterföljande crossfitpasset? Jag berättade om min bakgrund, min väg in i triathlonvärlden, om hur jag tränar, tävlar och resonerar kring idrottandet. Hoppas det inspirerade…lite iallafall…

Crossfit var det, ja. Tänkte att jag skulle föregå med gott exempel och testa på, men vid genomgången av övningar stod jag bara och gapade. Skulle vi göra DET DÄR!?! Det var en salig blandning av så kallade Burpees (upphopp+armhävning), klättra på väggar, häva sig upp och stå på huvudet. Allt skulle göras på tid. Amanda ”Djuret” Bohlin gick in i fight-mode och såg ut som hon skulle kunna ha ihjäl valfritt offer när hon satte igång. Vilken tjej! SM brons på sprintdistans har hon dessutom. Själv försökte jag gång på gång komma undan och fuska, men instruktörerena Oscar och Linda-Katarina var hårda som järn. Såg framför mig hur jag ramlade ned från handstående och bröt nacken, eller råkade kasta en kettlebell in någons huvud.

Tillslut gav jag iallafall upp och gjorde mes-gympa med de andra som valt att avstå. Jag kan säga att crossfit inte riktigt passade mig…DET VAR DET VÄRSTA JAG GJORT! Min kropp gör så ont idag!

Ett simpass till hann jag med och oändligt mycket tjattrande på pyamas party natt 2, innan jag for hemmåt. Väl hemma väntade ett Yogapass med Team Snabbares Marika Török. Det var säkert 10 år sedan sist jag gjorde Yoga men faktum är att jag utövade det 1-2 ggr i veckan då. Igår var jag minst sagt ringrostig. Kroppen spjärnade  emot i varenda Solhälsning, hund- och trädposition jag gjorde men det var väldigt vällbehövligt och definitivt inte sista gången!

Myshelg helt enkelt!

 


CX SM 16 november


På lördag nästa helg, dvs den 16 november kommer cross-SM att utspela sig i Stockholm vid Stora skuggan. Det kommer bli en spännande tävling när Lisa Nordén (triathlet och 2:a på tempo SM) möter Emma Johansson (cyklist och 1:a på tempo SM 2013) på banan. Alla som har en crosscykel kan delta på Svenska Mästerskapen, mer info finns på länken nedan. Ni som inte vill delta kan komma och kolla på Norra Djurgården där tävlingen är förlagd. Lisa och Emma startar kl 11:00 och målgången är efter ca 40 minuter.

Lisa ligger i hårdträning nu på banorna runt om i Stockholm och kommer lätt vara den snabbaste när det kommer till löpning och hopp över hinder (hon är ju gammal hästtjej och då vet man hur man attackerar hinder i galopp) nu men kommer hon och Emma kunna hålla undan för mountainbikespecialisterna! Rafflande!

Själv ska jag till Jönköping och tävla Masters SM i simning på distanserna 1500 frisim och 50 meter frisim, lång bana. Hade gärna kommit och kollat själv, men har ni möjligthet, GÅ OCH KOLLA! Tjejerna behöver allt stöd de kan få!

Ok, det kommer kanske bli lite spännande på herrsidan också…

Mer info finner du här:

http://cxsm2013.se/
https://www.facebook.com/cxsm2013
https://twitter.com/CXSM2013

Arrangör är den lilla klubben CkCX med några av grabbarna jag kör Le Peloton med på onsdagar.

 

Om ni vill veta hur det kan gå till på en CX-tävling, kolla in det här (VM CX 2013):