Veckosummering

Grundträning är på schemat och det gäller att börja få in rutiner med träningsupplägg i vardagen. Simning gör jag på morgonen med Neptun masters eller Human Ambition, så det är lätt att få in rutinen: upp tidigt på morgonen, simma med glatt gäng, fika, gå till jobbet. Löpningen är heller inte märkvärdig att få in i schemaT, det är ju bara att sticka ut och kuta, inte tänka efter. Cyklingen däremot är lite tyngre. Har fortfaranden inte packat upp min P5:a och riggat den på trainern. Köpte en ny MTB i lördags på Cykelcity iallafal, så har börjat köra lite i skogen igen och det lockar mig mer än svettas i en skrubb, helt stillastående. På onsdag är det jag som står för spinningen i klubben (Stockholm city triathlon) så cyklingen rullar ändå. 

Nu till det återkommande ”problemet. Jag slarvar med styrka och rörlighet. Det är trist. Eller rättare sagt jag är förbannat dålig på det så när något måste prioriteras bort stär styrkan alltid längst ned på prioriteringslistan. Jag vet att det är helt fel, jag borde ju träna mest på det jag är dåligast på. Så ok, jag SKA börja prioritera styrkan. Man är ju aldrig starkare än sin svagaste länk. 

Igår valde jag konceptet Body pump istället i sista minuten när jag kom till gymmet.  Inte exakt vad jag behöver men fan så mycket roligare!  På gymnasiet och när jag pluggade i Lund, körde jag en hel del sån där gruppträning. Lite knäckt blir man då när jag nu inte klarar knappt hälften mot vad jag tog på stången då. Jag har blivit en svagis!  

Träningsvärken kom som ett brev på posten och nu ska jag till Access Rehab och snacka lite styrketräningsupplägg med Andreas. Jag måste revidera mitt styrkeprogram så det passar MiG bättre. Då kommer det nog bli roligare. 

Ikväll blir det löpträning med gänget på Bosön. 5*1000 ska betas av och jag ska se till att ha med astmamedicin denna gången. Sist var jag redo för hjärt-lung-räddning.

3 jobbdagar och 3 dagar kvar i Stockholm!

Man ba: shit vilken snygg, stark kropp man får om man kör Body Pump!!!

---

Livet rullar på lite för snabbt för mig just nu. Snart är det jul och jag jobbar bara en vecka till innan jag blir tjänstledig ett helt år (med undantag för några uppgifter som ska göras klart innan mars). Den 27:e rullar flyttlasset från Stockholm till Östersund och jag lämnar storstan och lägenhet för mindre stad och hus. Ett litet hus, men ändå. En vecka kvar med vanlig träning med mitt älskade triathlongäng och en vecka kvar att uthärda Stockholmshetsen. Ska försöka njuta i fulla drag av tidiga morgonar på Eriksdalsbadet och sena kvällar på Bosön eller ute i Nackareservatet. Och som jag kommer sakna Lisas café med Lisa, Nicklas och alla gubbar på ”gubbhyllan”. Hur ska jag klara mig utan alla terapisamtal med er? 

Kanske kommer jag även att hinna med ett Le Peloton cykelpass en mörk onsdag/fredagmorgon eftersom jag nu köpt en ny precis likadan MTB på cykelcity. Hurra för snabb leverans och att Carlos pillar ihop den så snabbt.

Blir väl en hel del skidåkning däruppe som grundträning, kan jag tro…men planen är att försvinna utomlands större delen av kalla vintern och även tävla lite på vårkanten. Att flytta till Östersund kanske inte är det bästa ur triathlonperspektiv men samtidigt är det en fantastisk träningsstad och är man en skogsbabian, som jag,  passar det utmärkt att ha mycket natur och vyer bakom knuten. Och jag kommer ju till Stockholm och hälsar på! Har redan bokat in några helger och dagar då jag ”måste” åka ner. Förslag på boende mottages tacksamt. 

Skulle behöva några veckor till att verkligen säga hejdå till alla (och få mig själv att inse att jag flyttar) men nu är det bara en vecka kvar. 

Sjukt hur snabbt tiden går. För 3,5 år sedan flyttade jag hit och tyckte det var pest. Att jag ALDRIG skulle få lika bra träningsmöjligheter och kompisar som i Uppsala och att jag aldrig skulle vänja mig med allt vad en huvudstad innebär. 3,5 år senare och jag har fullständigt stormtrivts (åtminstone 1,5 av 3,5 år) och är övertygad om att det inte kan vara bättre möjligheter på något annat ställe. Var sak har sin tid heter det ju och jag hoppas att nästkommande år kommer bidra till min utveckling inom sporten och att jag kommer fortsätta klättra mot mina mål.

Som om ovan inte vore nog, kommer jag även att byta tränare. Från danskt till svenskt. 

Nej nu ska jag ut och kuta i Hammarbybacken med karlsloken min. Nu är basträningen i full gång. Och jag ska njuta av Stockholmsluften. Tack å hej så länge.

Gissa om jag blev glad när jag kom hem från löpturen, hade fått leverans av energiprodukter från Milebreaker! Gå in på webbsidan och köp dina kost- och energiprodukter för kanonpriser, snabb och smidig leverans var det också.

---

Söndagsrutinen är, tills vidare, uppstigning kl 6:45, slänga i sig lite yoghurt med nötter och cykla till Eriksdalsbadet för att träna med simgruppen Human Ambition, eller HA som vi kallar det, under ledning av Mikael ”coach Mike” Rosen.

På kanten innan passet fanns idag många kända ansikten. Trots arla morgon hade Marre Cusen släpat sig dit, Colting var på besök från Borås och Tom Honung kickade igång formen inför flytten och proffssatsning på Nya Zeeland. Sedan var ju allas våran snygg-George, David Näsvis och en hel del andra träningskamrater där också.

Ett roligt pass med övningar som ”partnerpull” och ”fallskärm” på schemat. Som vanligt får man ha lite skinn på näsan när man tränar med de här grabbarna. I fredags t.ex. var det Robertsson som stod för mobbingen: ”kul att se att du har sådant tryck i simningen” är inget man vill höra när man ligger och kämpar sig fram i 1:30-fart på hundringarna och blir utan vila (uuurk). Men skit samma, den dåliga formen bjuder jag på, för är det någon gång man ska tillåta sig ha kass form och känna sig som ett kylskåp i vattnet, så är det nu. Det är ju trots allt off-season för mig.

Efter en härlig fik på Urban Deli stack jag åter till stallet istället. Denna gången var det dressyr på schemat och hujedamig så jag fick jobba med mitt kraftpaket till häst. Det här var coreträning på allvar! Perfekt alternativträning för mig.

Lite trist att jag blev av med min MTB förra söndagen annars hade en röjarrunda på cykeln, i skogen, varit perfekt idag. Inte nog med att cykeln är stulen, tjyvjävlarna slog sönder hela vår nya fina BMW också så nu är vi billösa dessutom. Saknar verkligen min fina MTB och längtar efter långa cykelpass i skogen nu när vintern äntligen kommit till Stockholm. 

Nu ska jag bara luta mig tillbaka i soffan och tända andra ljuset i adventstaken.

Kolla in danska Michelle Vesterbys häftiga sponsorkärra, en sån vill jag också ha! Och gör som jag: skaffa en Fusion speed top, perfekt under lite kyligare Sverigetävlingar eller som skydd mot stark sol på utlandstävlingar. Artiklarna finner du här.

Mannen, myten, legenden…ända från Borås. Och jag då.

Mannen, myten, legenden…ända från Katarina bangata. Och jag då.

---

I fredags hade jag, Viktor, Tom Cruise och Jonas releasefest för filmen som Viktor gjort under resan och tävlingen i Florida. Fantastiskt bra gjort Viktor, det här blir ett minne för livet! Man kan bara titta på videon på dator, inte i mobil eller Ipad, då vi ”lånat” lite musik och bilder för att ”hotta” upp det hela. Favoriten är i mitten av filmen där ”outlaw Carl” åker fast för fortkörning…inget att skratta åt hörni, det är allvarliga saker! En annan favorit är dansen i bilen till countrydängan ”Expect the unexpected, let´s see what God can do”!

Videon ser ni här:

Resterande hälg har varit sportig. Jag har simmat ett bra pass, lett ett jobbigt inomhuscyklingspass för Stockholm City Triathlons medlemmar, gymmat och RIDIT! Inte bara ridit, jag har hoppat men väldens största häst!

Älskar sporthelger! Snart kommer jag kunna sporta hela vardagarna med.

Den här vägen körde vi på spinningen. Det blev ett tufft pass för mig som inte suttit på en cykel sedan Florida!

Hård simning för hårda triatleter på söndag morgon kl 7:30, inte en normal Stockholmare är vaken…Tack Micke för ett bra pass- The Fast And The Furious!

Den här gigantiska pjäsen fick jag rida igår på Djurgårdens Ridskola. Vi hoppade, något jag inte gjort sedan jag slutade på ridskolan, vilket var 14 års ålder. Takterna satt i och vi tog oss runt! Jag var helt salig hela dagen efter och försökte pussa på stackars Royal. Han ville inte alls pussas och gosa utan visade sig vara den suraset kusen i stallet som de flesta var rädda för. Älskar sura djur. Blir lite mer spännande när man får passa sig för att få ett hästbett eller en liten spark:)!

Nu kickar  jag igång träningen igen för att bygga upp inför triathlonsäsongen 2014.

---

Min mamma är 54 år gammal. Hon har alltid levt ett aktivt liv. I hennes ungdom kutade hon lite grann men satsade mest på volleyboll, vilket varit lite av en familjesport då alla utom jag tränar och tävlat i volley (jag  belönades dock inte med något som helst bollsinne varför bollsport snabbt som attan  ströks från aktivitetsschemat). Hur som helst, mamma Karin har på senare tid mest sysslat med hundar och agility men då våra vilddjur till vovvar kräver en hel del stimulans och motion, har inte mamma riktigt hängt med under deras framfart på agilitytävlingarna. Så. Mamma behövde förbättra konditionen. 

Efter att kusin Johanna, mamma och pappa varit och tittat på mig under ett par tävlingar OCH förra sommarens OS silver av Lisa så var intresset för triathlon plötsligt stort! Fantastiskt roligt! Efter Kalmar ställde dessutom kusin vitamin och mor min i en triathlontävling här i Ludvika och blev ännu mer taggade att verkligen komma i form till åtminstone en triathlon i sommar! De började springa flera dagar veckan och blev allt mer fokuserade (och träningsberoende:)).

Triathlon hade verkligen tagit sig in i hjärtanen även i småstugorna på glesbygden! Jag är så stolt! Triathlon har blivit folkligt!

I höstas började sedan mamma och kusin Johanna (som har peppat på och varit mental coach) på crawlkurs! Hittade en liten berättelse skriven med penna på papper här hemma på vardagsrumsbordet.  Det här är mammas egna berättelse från första tillfället i simhallen: 

Crawlkurs av Karin Graaf:

”Säger som Lisa Norden sa vid en crosstävling: ”man är livrädd, har inte här att göra men ma ändå står man där”.

Problemen börjar redan i omklädningsrummet i förberedelserna inför crawlkurspremiären. Första problemen är i samband med baddräktspåtagningen. Fettvalkar aom lyckas smita ut i baddräktens öppningar, för att inte tala om bikinilinjen. Här måste åtgärder sättas in. När det var klart måste man väl ha glasögon alltså ha simglasögon. Ringer i panik Emma, hon kanske har några gamla här hemma? Jippi, det har hon så var det bara näsklämma kvar. Den inhandlas i badkassan.

Nu är jag redo. Tror jag!

Jag och Johanna satt som småbarn som skulle gå på simskola med spänd förväntan. Vi var överlägset först på plats. Den ena efter den andra anslöt sig. Så var det dags. Uppvärmning på land–halkrisk, tänkte jag här måste man ta det försiktigt. Sit-ups på kallt, vått stengolv är inte kul! 

Nåväl i vattnet, vad händer nu? Ja, naturligtvis uppvärmning igen, valfritt 200 m. Alla sätter igång och alla crawlar. Vadå? Jag trodde detta var nybörjarkurs! 

Jag simmar mina 200 m bröstsim så fort jag kan, men blir efter minst 2 längder.

Vad händer nu? Jo, vi får en platta och ska köra benspark! Ok, hur ssvårt kan det vara? Svar; jättesvårt. Sparkar på men kommer inte många meter. Möts av andra deltagare som gör svallvågor så jag istället åker bakåt!!! Kämpar på ändå.

Nu börjar vi med armarna. Vi får institutioner hur vi ska göra. Nu vill simläraren titta på mig. Ok, jag sprattlar iväg och kommer ca 15 meter innan jag måste ge upp pga att kag inte får någon luft, bara vatten  glasögon, öron, näsa (trots näsklämma). Kondisen ska vi inte prata om. 

Livrädd, har inte här att göra, ändå står man där. ”

I fredags simmade vi ihop och hon har gjort otroliga framsteg. Har envist kommit tillbaka till kursen vecka efter vecka. Från att ha se ut som en liten vattenspindel till att faktiskt kunna crawla. Jag tycker det här är beviset; alla kan lära sig simma och alla kan göra en triathlon!!!

Det här är inspiration på riktigt!

---