Florida, race report


Nu är jag hemma i Sverige igen efter en marathonresa på hemvägen. 9 timmar i Frankfurt utan någon sömn föregående natt var kanske inte en sådan rolig idé som jag först trodde.

Nåväl, race:et!

Ironman Florida var upplevelse jag sent kommer glömma. Med ganska kass uppladdning med diskproblem i rygg och nacke samt slemhosta inpå tävling som gjorde mig rätt död, förväntade jag mig ingenting resultatmässigt. Lägg där till ett urstarkt startfält på proffssidan och jag förstod att jag skulle komma ganska långt ned i resultatlistan. Med världens skönaste res-sällskap som gjorde att jag garvade mig igenom uppladdningen, var jag ändå helt avslappnad och lugn upp till tävlingsdagen.

Inför tävlingen sov jag som en stock och vaknade utvilad och harmonisk. Jonas, Viktor, Lars och jag gjorde oss iordning och gav oss av till växlingsområdet för att göra de sista förberedelserna: lägga i löpskorna i påsen, fylla på flaskorna med Vitargo, starta mina två Suuntoklockor (en för sim+löp och en som satt på cykeln) samt lägga fram mina special needs-påsar då det inte var tillåtet med personlig langning.

Simningen: Kände mig jätteensam vid starten då jag inte såg en enda person jag kände, men rätt var det var fick jag syn på Carl, kunde pussa honom innan det var dags att kliva i och testsimma lite i de höga vågorna. Simma och simma förresten, vågorna var så höga och krävande att jag bara testade delfindyka igenom dem lite, kissa i dräkten och sedan gick jag upp. Väl på stranden fick jag syn på pro-grabbarna K-J, David och Pontus och delade ut tre lyckosparkar.

Tjejproffsen startade 5 min efter herrproffsen och innan start flyttade alla jättelångt österut, måste ha haft ngt med strömmarna att göra, jag fattade noll så jag flyttade med. När starten gick var jag typ först ut till vågorna, de andra gick jättesakta. Vad höll de på med?  Hoppade delfinhopp genom vågorna och snart började alla simma, låg med i mitten. Sedan vette tusan vad jag höll på med, var lite ouppmärksam, tappade fötter och vips var jag ensam. Simmade på, hittade rytmn och insåg att jag hade en drös med simmare på fötterna. Släppte förbi en tjej och tillsammans började vi ta ikapp. Väl inne för varvning fick jag till det så jag kunde gliiiida ifatt på en våg, härligt! Vips vad jag hack i häl på Yvonne van Vlerken. Varvningen på land var vidrig och när jag väl kom ut i vågorna igen var jag helt färdig! Tappade på andra varvet och kom in på 1:01.

T1: Dålig och långsam. Måste öva på att detta!

Cykling: Kom ut på  cyklingen där Carl skrek att jag var 16;e dam (?) och kände direkt att jag hade bra ben. Hade bara 404:or på P5:an men det kändes ändå snabbt och bra. Kom snabbt in i rätt kadens och watt och bara cyklade på. Ganska snart började age group-misären med draftingcyklister. Blev vansinnig på alla gubbar som cyklade om och lade sig alldeles för nära mitt framhjul så att jag tappade rytmn. Såg även många damproffs längre upp i resultatlistorna som gjorde ”fula” cyklingar vilket eldade på mig ännu mer. Satt med två andra tjejer men tappade dem vid en vätskestation där jag flummade till det lite. Sedan körde jag SJÄLV och dunkade på i mina watt och blev på bättre humör och tog till och med ifatt en av tjejerna. Kom in på 5:05, vilket jag är mycket nöjd med då jag ”fegade” lite för att inte ha en lika tung löpning som i Kalmar.

T2: Förvirrat och långsamt men roligt att jag satt mitt emot Mirinda Carfrae när jag bytte om.

Löpning: I och med min fot som var trasig i somras har jag inte kunnat löpträna fullt ut under hösten då jag börjat springa väldigt sparsamt. Min coach har fått igång mig bra ändå och jag har inte haft ont i den sedan i juli. Förstod att mitt pace från Motala inte skulle vara aktuellt så jag bestämde mig för att bara springa och känna efter vad dagens ben hade att erbjuda. Hittade pace direkt och jag kände att 4:55-5:00 min/km var en bra pace för dagen. Mötte Pontus och hejade och det gjorde mig glad att han låg så pass långt fram (7:a). Fick lov att sätta mig på dass efter 10 km, sedan gick det lätt igen. Inför varvning var det rätt tungt och det kändes som det höll på att gå åt skogen. Där stod KJ, David (som brutit), Linda och Carl och hejjade och skrek att jag tog in på framvarande tjej, vilket gav mig nya krafter och jag skuttade iväg i 4:55-tempo igen och tog ikapp tre tjejer. Väl ute vid vändpunkt gick det vansinnigt segt. Tappade pace och det kändes som en evighet till mål. Men när kom jag ikapp Mirinda som gick och käkade chips ur en påse blev det lite roligare igen. Sista 6 km var en plåga men jag lyckades vända den fallande trenden, springa förbi Jonas Rodriguez och smiska till han på rumpan, innan jag kutade imål på löptiden 3:31.

Sluttiden blev 9:45, vilket är personbästa, top 4 i år och 8:e tid på Ironmanstatistik.se samt en 22:a plats bland proffstjejerna.

Jag är tillfreds med mitt reslutat men riktigt nöjd kommer jag aldrig att bli, det är därför jag fortsätter. Har tusen saker att förbättra och det gör mig hungrig att börja jobba på för att nå nya mål. Att gå upp i proffsklass kräver sina timmar och det är jag villig att lägga. Det är det här jag brinner för och nu börjar jagandet mot nästa tävlingssäsong. Men först nu säsongsvila!

Fullständiga resultat finns här.

PS Om det var någon som tog kort på mig, som jag kan få låna, så skicka gärna dem till mig på emma_graaf@hotmail.com!

Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

 

Målbild från live-sändningen i lördags (startade 5 min före AG).


Florida, pre race


Florida, USA, vilket mäktigt ställe. Jag älskar Amerika. Allt är så himla bekvämt här, människorna är så vänliga och hjälpsamma, maten är fantastisk (och onyttig), det är billig och bra shopping och allt finns i naturväg (berg, dalar, sjöar, hav, skog, öken….). 

Triathlon i allmänhet och Ironman i synnerhet är mycket populärare här och människor har koll på sporten på ett sätt som man verkligen inte är van vid. Som deltagare i proffsklassen blir man behandlad som en superstar och det är verkligen skitkul (men jag tycker också det är lite pinsamt, jag är ju verkligen inte lika proffsig som andra delar av Pro-fältet). 

Var på pre race mötet igår och kändisspottade Mirinda Carfrae, Tim O’Donnel (de är ett par), Andrew Starykowski, Lisa Hutthaler, Jessica Jacobs, Yvonne van vlerken etc etc. Givetvis också Näsvik, KJ och Pontus. Tyckte Näsvik var lite torr och konstig när jag greppade hans lår och vrålade HÄÄÄÄJ till honom. Han var tydligen magsjuk fick jag reda på senare. Usch, krya på dig David!!!

Rinny joggade senare förbi mig och Carl när vi satt och drack kaffe. Tog några kort på henne (jag vet, SUPERNÖRDIGT!) och tamejtusan så var hennes löpsteg nästintill perfekt varenda steg hon tog, och hon joggade bara. Det var coolt att se. 

Idag har vi race preppat oss och tränat det sista. Glada och upprymnda drog vi ned och simmade imorse. Tyckte det var lite konstigt att inga andra simmade. Men vi gjorde det. Det var skitkul men vågorna var ÄNNU högre än de senaste dagarna. Helt vansinnigt höga. När vi kom upp på land såg vi svaret. DUBBEl röd flagg. Med en överstuken simmande gubbe på. Vlerken skrev senare på twitter att hon stått och tittat på folk som ”fösökt” simma och tyckte de var dumma. Kände mig dum. Och träffad. 

Nästa pass. Cykling. Storm ute. Skulle bara rulla och testa grejerna. Precis när jag skulle vända skedde det. Vinden fick tag i disken och jag flög av vägen och drog runt 90 grader. Tuben krängde av och disken fick en rejäl stöt på asfaltskanten. Sönderfnasad fälg. Skit. Det blåste så jäkla mycket! Viktor och Jonas räddade upp situationen och lugnade mig.

Sedan kom exemplet på den amerikanska vänligheten. Ett par kom och plockade upp mig och körde mig till vårt boende. Helt underbara. När de fick höra att jag var sk. proffs blev det instagram-moment och fotosession. Så söta. 

Nu är Cervelo P5 in-checkad i sista minuten, kittad med 404:or. Kommer köra i en vit tvådelad Fusiondräkt och löpa i Saucony Ride-skor. Fick en liten utskällning för att vi kom sent till incheckningen men skit samma. Proffsen fick checka in i morgon men jag vill mest bli av med skiten dagen före så jag kan slappna av. Prognosen visar sol, klart 2 m/s vind och ca 23 grader.

Tog en löptur i ösregnet på 4,5 km och benen var perfekta. Gick så lätt!

Nu har grabbarna och jag käkat sista måltiden (pasta+pesto) och ska mysa med en film resten av kvällen. Imorgon kl 4:45 ringer klockan och 6:55 går starten för proffsdamerna. Eller rättare sagt. Herrarna startar när det ljusnar och tjejerna 5 min efter. När vet vi inte men innan sju, då age groupersarna startar, iallafall. 

Håll koll på oss imorgon nu! Här finns länk till resultaten och Live TV: http://www.ironman.com/triathlon/coverage/live.aspx#axzz2jEqmtOTf

Jag (lilla prinsessan) har startnr 93.

Viktor (juggen) har startnr 1483

Lars (Tompa Cruise) har startnr 2275

Jonas (den arga spanjoren) har startnr 1869

De här grabbarna kommer leverera så håll koll på dem, Kona nästa ;).

 

Cykeln i tävlingsutförande som jag ville ha den…

Disken efter provturen…vilket gjorde att det fick bli 404:or som tävlingutstyrsel till P5:an.

Lätt löptur med tävlingsskorna Saucony Ride (fegade lite ioch tog ett par mer dämpade, tyngre skor och med att tävlingsbanan föregår på asfalt/hård betong och jag vill inte dra på mig någon mer stressie).

Rinny var också ute och joggade!

Tävlingsdress från Fusion i vitt!

Tävlingsflätat håret och tauterat mig med BIB #93 och Stockholm city triathlon:). Natti natti!

Vädret dagen före. Storm och regn.

Vädret som det borde vara…


Florida, uppdatering


Hallå! Nu är tattargänget på plats i Florida efter ett par småfadäser.

Eller små och små, att köra 85 miles/h på 55-väg är kanske mer en storfadäs, vi vet först 12/2 2014 när rättegången blir av. Det här kommer jag förklara mer om i ett recapinlägg senare när filmen från resan är klar. I mitt crew har jag Carl, Viktor Milonjic, Jonas Rodríguez och Lars Nordenson. Det är ett bad ass gäng det här och jag har skrattat så jag kiknat varenda  dag. Alla ska tävla utom Carl så det har inte varit helt oseriöst men inte heller den mest optimala resan och uppladdningen ned till tävlingen. 

Jag kan dock erkänna att hälsan inte riktigt är med mig. Fick givetvis ont i halsen på onsdagen innan jag for till US of A och känner mig fortfarande lite konstig i svalget. Lite hypokondri sådär innan tävling. 

Har testat att simma öppet vatten idag här i Panama city beach och det var riktigt stökigt. Jag blev sjösjuk direkt. Det sägs att det varit riktigt lugnt i havet hela förra veckan men nu kommer det blåsa upp mer och mer och antagligen bli riktigt jobbig simning med höga vågor på lördag. Dessutom är det varvning på land i den kritvita sanden så första momentet i Ironman Florida kommer att blir en rejäl pulshöjare.

Just nu känner jag lite att det får bli som det blir. Det ska bli kul och tävla och testa på att haka på proffsen för en dag och går det åt skogen så är det så. Jag har ju inte riktigt fått formen dit jag ville ha den inför den här tävlingen så jag har inga prestationskrav (även om ett pers och en plats på anrika ironmanstatistiks toplista över årsbästa skulle vara lägligt). 

Imorgon hoppas jag att de har lagt ut bojarna till simbanan så jag kan göra ett nytt försök till att bemästra vågorna” sedan är det bara vila och preracefix på schemat. 

Cykeln är ihopskruvad och klar och det var inte ett dugg svårt. P5:an har visserligen lika många skruvar som en random Ikeamöbel, men svårt det var det inte. Det är ett enkelt en fantastisk cykel! Älskar den!

Packning av P5:a, lätt som en plätt!

Flygresa, hejdå Sverige!

Småsaker…

Gänget!

Härlig morgon i Pensacola.

Skräpmatsuppladdning.

Shopping

 


Snart: Värme, sol och partydrinkar!


Nu: Kyla, mörker och några slitsamma pass kvar inför race week.

Började kännas riktigt bra fakiskt. Kom in i ett bra flöde av antal timmar sömn, intag av mat och träningstimmar med både distans och kvalitet.

Brände av ett 5,5 timmar cykelpass med intervaller i Ironman-pace inkluderat. Edvard visade mig sina finaste vägar i Roslagen och solen sken. Men det var ingen fröjd för det ska gudarna veta. Edvard satt och pratade om hur vackert landskapet var, hur söta kossorna såg ut och hur skönt det var att cykla. Jag teg. Förbannade detta galna påfund. Det var fruktansvärt kallt och jag tyckte minsann med säkerhet att det där var det sista distanspasset jag gjorde i år på min tempocykel. Meeen efter sista intervallen, hemrull och lite snickelisnack med min kompanjon så tyckte jag inte att det var så tokigt ändå. Oktobercykling kan nog inte bli härligare än sådär (kylan till trots)!

Om T2 var lång förra söndagen så var T2 en evighet den här söndagen. När jag kom hem tog jag ett glas varm mjölkchoklad och lade mig på golvet och funderade på livet. I takt med att mina fötter började tina kom medvetandet tillbaka och jag taggade till för att löpa ”off-bike”. Sagt och gjort: ut i kylan igen! Tanken var 2+8 km, där 2 km skulle vara lätt kom-igång och 8 km skulle vara i race pace. Nu blev det snarare en kamp mellan kropp och knopp i hela 5 km till vändpunkten, sedan vände både jag och kroppen och jag kunde flyga hem! Fantaskt känsla!

Med 6 timmar och 10 minuter träning stod det återhämtning och vila på schemat följande dag. Men vad gör jag? Jo, jag sköter mitt jobb och åker ut i fält och stressar runt i 10 timmar. Så tji fick jag med den fantastiska känslan. Så nu sitter jag här med en enorm trötthet i både kropp OCH knopp. Men det är så det är att ha ett jobb och försöka göra någon slags elitsatsning. Det är ett livspusselt. Jobb+ träning går bra att kombinera. Vilan däremot är det svåra, den hamnar alltid i kläm.

Jag härdar ut ändå. På fredag åker jag och ett härligt gäng över till Florida och gör Panama City Beach osäkert. Jag har inte solat solarium ett dugg så jag kommer lätt att vara blekast, mest otränad och fetast på startlinjen med stjärnor som Mirinda Carfrae (vann VM på Hawaii) och Yvonne Van Vlerken (vann IM Florida 2012) m.fl., m.fl. som motståndare. Det ska ändå bli grymt kul att se dem tävla och att få äran att tävla mot dem, i samma startfält (men jag är medveten om att vi håller lite olika klass;))!

Lite semester hoppas jag att det blir också. En paraplydrink och lite solbränna samt ett par dagar träningsledigt och jag kommer vara HUNGRIG på nästa säsong! Carl (sambo) säger att han inte alls ser fram emot att jag ska ta säsongsvila. Jag förstår inte alls vad han menar!

”Vonsey” trippar i mål med lätta steg, i baddräkt (fatta de skavsåren mellan låren!!!).

 


Den optimala uppladdningen


Det är inte så kul att blogga när det mesta går piss och skit. Den nackspärr jag drog på mig visade sig inte släppa i första taget. Snarare krypa neråt och göra hela ryggen stel, trött och öm. Vilade nästan en hel vecka.

En hel vecka, fattar ni?!? När väl värken gav med sig var jag helt apatisk och lam. Man blir inte jättepigg av att få ryggen och nacken korrigerad och muskelknutorna uppmjukade men Andreas på access rehab vet vad han gör. Han fick ryta i åt mig att vila efter att jag försökt övertyga honom att jag nog kunde köra på. Fan att det ska vara så svårt att lyssna på kroppen ibland.

Efter en deppig protorsdag med lite komigångträning som gick uselt gav jag nästan gav upp hoppet om att tävla i Florida och började istället få funderingar på vad man skulle kunna hitta på istället i landet därborta. Men på fredagen bestämde jag mig. Nu måste jag skärpa upp mig!!!! Märkte att låtsas man att man är glad så BLIR man glad. Herregud vad har jag att deppa över. Det är höst och det är mörkt men det går minst lika bra att träna för det. Ryggontet är överkomligt och jag måste jobba med rörlighet för att jobba bort det. Det är inget att hänga läpp för! Som Staffan sa: ”du kanske bara skulle ta och dra ur den där pinnen du har uppstoppad i röven” och lite så är det faktiskt. Jag måste försöka slappna av lite mer. Chilla. Ingenting är livsavgörande i mitt träningsupplägg ( eller i jobbet som ständigt stressar sönder mig) och VEM har NÅGONSIN haft en PERFEKT och optimal uppladdning inför en Ironman??? Det är ju alltid någonting som skiter sig så man måste backa bandet, revidera och göra om. 

Har sedan misärprotorsdagen haft flera riktigt fina pass i goda vänners lag och visst, min kkropp är sliten från säsongen och jag känner mig mest tung och ofit MEN den fungerar och formen borde komma snart ändå. Framförallt är jag Sveriges gladaste triathlete igen och då är allt normalt.

Tillslut vill jag bara skriva en rad och hylla svenskarna på Hawaii som gjorde fina insatser. Speciellt Törn, Nelker, Marre och Eva som gjorde det väldigt bra i värmen (nja kanske inte Marre då;). Var förstklassigt lördagsmys att se spektaklet och få en rejäl hjärntvättning i hur bra chocolate milk, timex, specialized och go pro är. Hur påverkad bli man av reklam eegentligen? Intr ett skvatt trodde jag men när jag kom hem från cyklingen igår, vad dricker jag? Jo, två gigantiska glas mjölkchoklad. Smaskens och ooootroligt bra för min återhämtning;).

Nu kör vi, den här uppladdningen ska optimeras! Heja!


Kaos i kroppen


Jag har problem. Jag känner inte igen min kropp. Segheten i kroppen trodde jag var som bortblåst i mändags med ett fint långpass inkluderande 2*2 km racepace som gick finfint. Så härligt att äntligen springa i pace:et som känns allra bäst och inte ha ont någonstans! Magiskt, som Zoolander skulle ha sagt. Men…

Vaknade på tisdagsmorognen med NACKSPÄRR! AJ! Har haft det llite smått flera gånger tidigare men det har alltid gått över ganska snabbt så jag stack iväg och simmade som vanligt. Eller valnligt och vanligt, det var mest en pina men det gick hyfsat. Men nackspärren gick inte över, det blev bara sämre. Fick som tur var en tid på access rehab och specialisthjälp. Skulle kanske varit lite mer aktsam efter behandligen men eftersom ”rörelse” skulle vara bra för nackspärr hoppade jag bara över påföljande trainerpass men sedan körde jag på som vanligt. Med  följd att nacken blev sämre och ryggen kaos. Känt mig stel och svag i benen och en matthet som jag inte känner igen i min annars ganska överaktiva kropp.

Nu har jag slappat en hel helg, inte tränat och försökt kurera ryggen. Imorgon kommer domen från Andreas på Access och jag börjar få träningspanik inför Ironman Florida. Jag måste träna!!!!

KAOS!

Nu börjar jag nästan inbilla mig att jag är hypokondriker. Jag kanske egentligen inte har ont? Jag kanske bara är ovanligt smärtotålig och lite vek?! Jag vette tusan.

 


Lidingöloppet 2013


Hade en jättemysig lördag som åskådare till Lidingöloppet. Efter en välbehövd sovmorgon följde med Carl som påhejare till Lidingöloppet. Många vänner och bekanta skulle köra loppet så det skulle bli kul att se. Dessutom bjöd hösten på finaste solsken vilket gjorde det perfekt för en friluftsdag med termoskaffe och medhavd smörgås.

Väl på plats träffade vi på många kända ansikten och som vanligt när Carl får bestämma så hade vi väldigt gott om tid innan loppets start (raka motsatsen till mig). Första kopparna kaffe var fantastiska vid Koltorp.

Väldigt roligt att se loppet med alla plågade miner i backarna. En notering, de som hade de trångt i början och blev lite bromsade pga folkmassorna, var väldigt fräscha och glada sista 10 km. De som köttade gärnet i början och sprang relativt fritt=mycket plågade själar m krampande ben och kraftigt positiv split senare delen av loppet.

Sprang loppet 2009 (”klassikeråret”) och känner mig rätt färdig med LL. Det skulle vara för att förbättra tiden då för då när det begav sig sprang jag relativt otränad och inställningen ” såååå jävla jobbigt kan det väl ändå inte vara!”. Det var det.

Inspirerad av alla glada löpare stack jag hem och fick till ett fint löppass runt Årstaviken+Danvikstull och det gick äntligen lätt att springa igen!

Med gårdagens distanslöp med 2*2 km racepace kan jag nu konstatera att vid lugnare veckor blir jag en gnällig Emma med ont på de flesta ställen, omotiverad, trött och slö och presterar dåligt på jobbet. Under hårdare veckor däremot blir jag en glad Emma med motivation både på träning och på jobbet, gnället liksom smärtorna är bortblåsta och livet knns gött igen! Visst borde det vara tvärt om? Kroppen har vaknat och nu är det dags att växla upp träningen inför de sista hårda veckorna innan Florida.

Bilder från tLidingöloppet:

 

Kö, kö, kö vart man än ska. Men stor eloge till organisationen som ändå har flow i kaoset och köandet går relativt smärtfritt.

Kaffetår och picknick i gröngräset innan start.

Startled 1-Start.

Hur i H kan de springa så snabbt?!

Det här är ultradistansaren Jonas Buud som kommer farande. Han springer lika snabbt hur långt han än springer, otroligt.

Det här är Nils Svensson som kom trea i triathletklassen. 1:a kom Rasmus Henning och 2:a kom Björn Englund. (suddig bild men han sprang för snabbt)

Här kommer min naprapat Björn Sverre kutandes, också för snabb, därav suddig bild.

Top 6. Tydligen med väldigt liten vinstpott. Kan inte någon elitgolfare sponsra sporten?

Glad grabb i mål. Pär Kristofferson på 2.10-isch.

Carl 2:08.

 

 

 

 


Höstens sug efter löpning…


Det mesta känns rätt kasst just nu.

Simpassen känns som de utförs i någon slags sirap istället för vatten. Cyklingen känns oftast ok men musklerna blir ofantligt trötta, ryggen värker och kylan gör sitt. Löpningen är härlig så här års men hjärnan vill mer än kroppen.

Har ju trots allt haft ett långt löpuppehåll och precis börjat trappa upp mängd och intensitet även om intensiteten är fistempo vilket mitt huvud tycker är mycket trist. Har dessutom fått ont i vänster knä pga svag höftböjare som inte verkar vilja lyfta mitt ben rakt upp och stela lår och säten. Det är ju nästan skrattretande: jag som ex konstsimmare borde ju vara vig! Och det var jag ju Way back också men jag fick jobba extremt hårt för det. När de andra tjejerna enkelt satt i spagat, satt jag själv och kallsvettades inte ens i närheten av en spagat. All förbannad stretch före och efter simpassenoch ibland som ett helt träningspass fick vilken flitig flicka som helst att HATA stretching. Såååååå det har inte varit nr 1 på min favvolista sedan 2003 när jag lade av. Visst har man stretchat men musklerna har verkligen bara blivit kortare och kortare med ålderns och sedan jag klev upp på land.

Dags att skärpa mig och ta tag i mina felställmingar! Har varit hos Björn Sverre på access rehab och han kunde direkt klura ut varför mitt knä gjort ont. Har nu världens chans att utveckla min löpning och cykling genom att öva upp styrkan och rörligheten igen. Jag måste bara ta mig i kragen innan nästa skada dyker upp. Det är ingen lek! Man är inte starkare än sin svagaste länk! 

Njuter av att kunna springa igen och längtar efter form och fason på kroppen igen. Märks att säsongen varit lång då jag blir vansinnigt sliten och får träningsvärk av minsta lilla. Inte minst styrketräningen. Usch och fy vad ont det gör i kroppen två dagar efter ett styrkepass. Svårt att sätta sig på toaletten!

Vill bara ut och kuta i höstvädret! Åååh vad jag bara vill flyga fram och känna lungorna utanpå kroppen. Hade tänkt köra Hässelbyloppet 10 km i oktober, för att efter två år utan test på varken 5 eller 10 km, få springa in ett pers (gamla perset är från IK Fyris KM mil på 41:46 , maj 2010) men nu lutar det åt en DNS på grund att en mängd faktorer. 

Jag får glädjas åt att få springa ett marathon efter 18 mil cykel och 3,8 km simning i sol och värme istället. För nu är biljetterna till Florida bokade och det kommer bli fantastiskt roligt. Har inga mål och krav på mig där. Det ska bara bli kul att åka utomlands och road-trippa med Carl, juggen, spanjoren och Lars. Det blir en övning i att tävla utomlands helt enkelt. Kommer bli stenhård konkurrens och mitt sinande självförtroende säger bara ”ta dig bara igenom och förvänta dig inget mer”! 

Imorgon supportrar jag Carl och många vänner efter banan på Lidingö och kanske än kommer det lite fina bilder ochett sammandrag även imorgon här på bloggen. Tusan vad jag kommer att sakna att springa den typen av lopp! 

Triathlet - Emma Graaf

Foto: Gunnar Eld


Säsongsvilatips!


De flesta triathleter i Sverige har nu lågsäsong vilket betyder mer lustbetonad träning, vila och chansen att göra något helt annat än simma, cykla och springa. Jag brukar i sådana perioder må ganska kasst, tvivla på livets mening och undra vad för ”annat” man ska hitta på när man knappt orkar resa sig ur soffan.

Nu har ju inte jag säsongsvila än utan börjar snarare trappa upp träningsvolymen och intensiteten igen inför tävling. Men ni som inte ska tävla! Håll ut!

Att man blir lite deppig efter Ironmantävling är helt normalt. Träning och tävling är ju en så pass stor del i ens liv som triathlet så när man inte har det så känns det som hela livet sugits ur en. ”Ironman Blues” brukar det kallas. Deka inte ner er för mycket, träna det som är roligt istället! Ut i skogen och löp, det går inte snabbt men det är jäkligt kul och ger lite annan input än bara mala platt raksträcka och kolla kilometertider. Kör mtb eller cross istället för TT, eller gå med i en grupp som cyklar linje- typ Le Peloton som jag kör med kl 6:00 på onsdagsmorgonar. Det är hårt och det är tufft men framförallt är det socialt och trevligt att snacka med alla efteråt på det obligatoriska fikat. Simma öppet vatten så länge det går, naturupplevelsen att ligga i en sjö ger lite mer kick än att ligga i den kommunala poolen där omklädningsrummen är marinerade i pissolukt och hårstrån på golvet. Börja styrketräna, det är en perfekt tidpunkt på året för att ta tag i att bygga lite muskler, det gör dig stark sista milen på löpningen. Kom ihåg att kontiuietet är nyckeln till bra form så sluta inte träna helt för att det är säsongsvila, blir bara jobbigt att börja igen då men gör det lustfyllt och sätt inte någon större press prestation under passen. På så vis håller man ändå igång lite endorfiner i kroppen så att deppigheten håller sig på avstånd.

Säsonsvilan är ju också tid för att göra det man inte hinner under resten av året. Jag gillar tex att rida häst, åka skidor (slättförs och utförs), greja i stugan och vara i skogen. Kanske dricka en öl eller två och umgås med nära och kära. Sova mycket är ju också något som känns lite lyx under lågsäsong. 

Min säsongsvila kommer i november och det ser jag fram emot. Men fram till dess har jag så mycket motivaton att det räcker och blir över och jag längtar till att få tävla igen. Foten fungerar bra att springa på och jag har så sakteligen börjat öka löpvolymen igen, även om lite av löpningen fortfarande görs i vatten. 

Kom över ett youtube-klipp från Ironman Kalmar som kanske ge lite träningsmotivation till tävlingarna 2014 (började givetvis böla när jag kollade på klippet):


Sommarminnen


Med det här dundervädret vi har i september behöver man ju egentligen inte gråta över att sommaren är slut men de lediga dagarna kan jag inte hjälpa att drömma mig bort till.

Jag känner mig fortfarande ringrostig med att kliva upp 5:45 och sticka till simhallen. Jag känner mig som en kokt spagetti i kroppen och powern finns bara inte. Idag på Le Peloton blev jag avhängd inte mindre än tre (!) ggr.

Det är samma visa varje gång man har varit ledig. Hur kunde man orka med att både jobba och prestera på träning innan semestern? Träningspassen liknar just nu bara överlevnad och den där fina semesterformen är som bortblåst. Cykelbrännan urblekt. Ute-50:ian stängd. Mörkt tidigt…

Jaja, man vänjer sig snart och jag har ju Florida att se fram emot och det gör mig väldigt motiverad att kämpa på med träningen. Hur som helst så kommer här lite sommarnostalgi från en fotografering uppe i Ånnsjön i Åre. Vackrare inramning kan man inte ha när man simmar med fjällen i bakgrund och solsken i blick:

De fina bilderna tog Eric Westberg, kika in på epixphoto.se 

Carl och jag i magisk sommarsimning, foto Erik Westberg, epixphoto.se

 

Plask och skvätt, Foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Carl i stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se


Gästblogg George Bjälkemo: Tenson Tjörn Triathlon – SM på medeldistans


Då jag inte själv har något vettigt att skriva om för tillfället så tänkte jag bjuda på en gästbloggning från min träningskamrat och team mate George ”Snygg-George” Bjälkemo. Killen som kom från ingenstans och redan har avverkat en hel del triathlonframgångar.

Nåväl, här är hans berättelse:

Sedan förra året har min målsättning varit att bli fullblodsspecialist på just medeldistans eller ½ IM som det populärt kallas. Nytt för i år har varit att jag även gjort proffs-debut på distansen på internationella tävlingar. Resultatet har varit lite blandat men överlag gott med bl.a. 9:e plats på IM 70.3 Berlin. Tjörn Triathlon har däremot liksom förra året varit min A-tävling i Sverige och om jag inte riktigt varit i form innan så hade jag bestämt mig för att vara det då.

”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!” – detta har varit en återkommande tanke, ett mantra, alltsedan jag tog hem SM-bronset förra året. Jag har tyckt att det har varit helt rimlig också. Jag är relativt ny inom sporten och har kanske därför rätt att vara lite naiv. Hur som helst, jag har utvecklats mycket det gånga året och presterat genomgående bra på tävlingar men jag har också samtidigt känt jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Nu vet ni alla som läser detta att det inte blev guld i år heller utan silver men det med tiden 3:51:23 (26:25/2:09:53/1:13:07), endast slagen av Björn Andersson. Splittarna talar för sig själva och jag vågar påstå att jag åtminstone inte gjorde något dåligt. Jag hade 7:e snabbaste simtid, 3:e snabbaste cykeltid och snabbaste löptid med 4:43 marginal! Alla bitarna i min planering, från vem jag skulle ta fötter på under simningen och vem jag skulle hålla mig till på cykeln, föll också i princip på plats under tävlingen förutom att Björn (som jag åtminstone hoppas var i form) var precis så överdjävlig på cykeln som tydligen bara han kan vara. Jag jagade på bra på löpet som jag varit inställd på att göra men kunde till sist bara hoppas att Björn cyklat ”för” hårt, för i slutändan kan man bara springa in så mycket tid, men han hade inte det…

Kontentan är att jag inte kunde ha gjort något annorlunda eller ”bättre”. Jag är av den anledningen inte heller det minsta besviken utan tvärtom jävligt nöjd. Formen är där om än lite sent på säsongen och jag känner fortfarande att jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Det kan kanske vara lite väl kaxigt men vad gäller löpningen, så har jag bara varit skadefri och kunnat träna på sedan april och fartträna sedan juni. Att jag ändå hunnit komma i löpform och samtidigt undvikit skador har jag närmast min coach Rubin McRae och AccessRehab att tacka för. Om trenden håller i sig kan det helt enkelt bara gå bättre och snabbare. Jag kommer därför fortsätta komma tillbaka till Tjörn med mantrat – ”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!”.

Nästa tävling för mig är IM 70.3 Austin den 27 oktober. Redan då ska det gå fortare!

Foto: Henrik Loberg

 Kuriosa: När George kom och frågade mig för två år sedan om han fick vara med på morgonsimningarna så svarade jag såklart Jajjemän, det är bara och komma! Men tänkte för mis själv att det här kommer aldrig att gå  (han kunde typ inte simma alls på den tiden). George lade sig längst bak och köttade järnet varenda pass. När vi andra simmade lugn ”truckarfart” så simmade George max, allt han hade. Jag tänkte att snart måste han väl ändå tröttna och ge upp men George bet i och blev en i gänget (fick till o med hänga med till Lisas, vilket är en merit). Såsmåningom blev han också mycket bättre än oss andra och nu är det han som dominerar banan. Och så kan han ju cykla och springa också. Och har en snabb och snygg fru. Och värsta fina lägenheten.


ITU World series Stockholm


I helgen har hela Stockholm fått andas triathlon. ITU:s VM-serie har gått av stapeln i Stockholm och parallellt har Stockholm triathlon föregått med dryga 4000 (?) startande! Helt otroligt!

Under helgen har jag stått i Cykelcitys tält med min fina cykel, minglat runt bland alla triathleter och berättat om Fusions och Suuntos produkter för intresserade. Vilket intresse för triathlon! Jag älskar verkligen att så många vågar prova på sporten för triathlon är verkligen en sport för alla!

Under lördagen gick damernas race på den olympiska distansen (1,5-40-10 km) och vanns av Gwen Jorgensen. Jorgensen sprang på 31:41 min vilket var bättre än 19 (!) st av herrproffsens tider. Allister Brownlees uppvisning på söndagen visade också att detta INTE är sporten för dem som inte höll måttet i specialistdistanserna. Dam- och herrproffsen står sig i respektive gren i mästerskapen!

Imponerande även av Lisa att presterade så pass bra på tävlingen, trots att detta inte är hennes fokus i år. Lisa kom hem (förmodligen) jetlaggad i tisdags från ett höghöjdsläger, hon satsar på 70.3-tävlingar (halv Ironman) och hon har inte tävlat något på de kortare distanserna i år. Ändå är hon med i klungan och levererar!

Har fått frågan om jag var med på tävlingarna i helgen från kollegor. Haha, nej, riktigt där är jag inte ännu. Jag fick snällt hålla mig till motionstävlingarna under söndagen. Där deltog jag i Team Edvard och avverkade simsträckan som andra man upp ur vattnet. 21:36 på 1500 meter med ett evigt kryssande mellan bröstsimmande förstagångs triathleter och en IM i kroppen är jag nöjd med. Edvard cyklade snabbt upp till första plats och sedan sprang Nico lätt i mål som etta!!! Vi slog till och med alla herrlag!

Nu är jag lätt speedad och ser fram emot att kicka igång nästa träningsblock med Ironman Florida som nästa mål.

 

Team Edvard  (Jag-simning (21:36) Edvard-cykel (58:06) och Nicolas-löpning (35:30) levererade en seger med tiden 1:59:19, ungefär samma tid som Lisa körde på under lördagens VM-serietdeltävling. Och då körde var och en av oss allt vi hade, bara för att få lite perspektiv…fy fan vad dålig man är.