In i nyårskaklet


Ibland måste en man göra vad en man måste  göra. Liksom en hen. Llksom en hon.

Upp i ottan. Artillerigatan, 07.55. Nyårsdagsmorgon. Inte en kotte ute. Inte en människa. Bilarna sover. Gymmet öppnar 08.00. Hänga på låset är planen.

Dressed for success. Eller, stajla med gamla meriter. Fast man kan ju inte vila på gamla lagrar. Men ändå, som min yngsta dotter brukar säga när hon vill ha lördagsgodis på en måndag. Bara en dag till. Nästa år, nya utmaningar.

Upp på bandet, ingen pardon. Inget slit, ingen champagne. En absolut naturlag. Ökar gradvis, leker fartlek. Kroppen som en gammal Volvo, kräver långsam uppvärmning för att kunna spinna som en (gammal) katt. Svetten pärlar, porlar. Går i mål (trycker på en knapp) efter 18 km, snitt 4.30, sista tre, 14, 15, 16.

En bild på nyårskaklet. Jag vet, positionen är använd tidigare, men linnet är nytt. Eller, nygammalt. Inte använt på tre år. Glömde tvätta igår. Tänker inte göra det i dag heller. Tvättar 2015 i stället.

Nu har jag sprungit klart för i år. Det har inte brorsan när det här skrivs. Han ska springa Valllentunaloppet klockan 12.10, d v s om fem minuter. Frågan är om det blir en mil eller 5 km. Han sms:ade nyss och muttrade om att milbanan var för kort, hur han nu kunde veta det? Är väl bara att springa i slalom i så fall. Hur svårt kan det va´?

Till sist: Gott Nytt År, bloggvänner!

Ikväll blir det raketfart – på höjden!


Kanon på Gärdet


Minus åtta i morse. Ja, alltså på Ifånen. När jag kom ut på Gärdet var det än kallare. På långt håll såg jag snöstormen vina. När jag kom närmare blev det mer av teknikens under. Det var trenne snökanoner som freudade sig så det stod härliga till.

Snart blir det skidspår på Gärdet. Om så snön faller eller ej. Coolt.

Rullade ut på Djurgården i makligt tempo. Överläppen stelnade till to a very stiff upperlip. Om jag börjat prata engelska skulle jag ha låtit som en engelsk lord. Men jag började inte prata engelska. Why should I? Jag bara knegade på med very swedish stånkande. Kroppen var inte riktigt med idag. Vaderna bad om nåd. Kan vara underlaget. Stenhårt stelfruset. Kan vara vad som helst. Något oformligt. Långhelgskoma. Men i alla fall, solen bröt fram, och var det kallt så var det ändå kanonväder.

Skyltarna därbak säger att inga obehöriga fordon får passera. Jag passerade. Jag är ett behörigt fordon.

Mötte grupp på grupp från Team Stockholm Marathon. Alltid lika roligt träffa på dem. Koncentrerade, entusiastiska. En man hade väldiga valrossmustacher med isklirr i. Kanske värmde de lite också. En och annan viftade med handen. Hej, hej, löpare emellan.

Ute på Djurgårdsbrunnsviken hade isen lagt sig.

Ännu inga isåkare. Nog klokt. Iskallt under isen.

Klockade in på 17 km , i slöfart. Seg löpning, men liten lyckokänsla i hjärtat. Vintern är vacker när solen skiner. Naturen gör saker med sinnet. Söndag var det också. En liten andakt utomhus, helt enkelt.


Mellandagsrusa


Inget märkvärdigt. Drog med barnen till gymmet. In med barnen på (reklam) Minisats, världens bästa dagis.

Upp på bandet. 8 km stegrande. Började välla risgrynsgröt ur öronen efter fem. Eter sju svettades jag sillspad. Efter åtta griljerades fettet på skinkorna. Började få julfeeling igen.

Sedan vidtog 45 minuter styrketräning. Mitt blivande nyårsårslöfte är att rädda vad som räddas kan av överkroppen innan det är oåterkallerligen försent. Man kan icke alltid löpa från vardagens bördor. Ibland måste man också lyfta desamma. Då behövs det ett par starka armar.  Granlaga visdom i detta årets slutskede.

Årets julklapp blev en mobil till sonen. Han säger han kan gå till skolan själv med en sådan, han kan ju prata med far hela vägen dit. Och han ska absolut inte spela FIFA på rasterna.  Nu har jag supportat i två dagar, snart behärskar han nog mobilen bättre än jag gör. Det säger i o f s kanske inte så mycket.

Avd AS. Anonymous Selfies.

/ to be contiuned …/


Nu vänder det


I går var det årets kortaste dag. Natten innan den längsta. Men idag kom ljuset åter. Och jag glömde solbrillorna hemma.

Lyckligtvis växer mina händer varje vinter. Regnar det kan man ha dom som paraply. Strålar solen är de utmärkta som solskydd. Jag önskar jag kunde säga jag har förhandlat (blink) fram dom till det här förvandlingsnumret, men det bara händer (blonk). Verbala ticks har jag också.

Jag är alltså ute på en längre tur här. Brunnsviken runt, med omnejd. Halt som f-n i Haga, grusad is eller isad grus, det var frågan. Men hade ingen brådska, solade och plåtade och  trippade nätt över isgator samt vevade vackert med armarna för att hålla balansen. Och naturen, ja den var vacker den!

Kanske inte direkt det optimala vinterlandskapet, men som löpare tycker jag det räcker fint. Nästan så man börjar fundera på lite swimrun med våtdräkt i mellandagarna … fast bara nästan.

Till slut kom jag i alla fall hem, syresatt ända upp under mössan från Runners. Utmärkt mössa att springa i f ö. Den vita svetten blir så vacker mot mössans svarta. Klockade in 28 km, och efter det kan jag bara säga; Julbordet – here I come. Inget är som askes innan frossa.

Sa jag att brorsan sprang 27 km i går? Inte illa av en lillebror. Men storebror, han kan han!

Och undrar ni hur det gick i Lucialoppet (som jag nämnde i bloggen innan) så kommer stort reportage i RW no 2. I Visby mötte jag stormen Alexander, en blåsning som hart när fick löparhosorna att fladdra tillbaka till Medeltiden.

TILL SIST,  från er nu i soffan ganska så tillbakalutade bloggare (vart tog adrenalinet vägen?) till de bästa av bloggläsare:

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

2015, då är vi på´t igen!


Lucialopp i Visby


Det krävs allt lite extra för att tända till i decembermörkret. Jag har löst båtbiljett till Visby för att skåda ljuset. På lördag klockan 11.00 smäller starten i Lucialoppet. Den stora frågan är, ska jag springa i en sådan här?

Banan är 10,6 km lång, en fin sträcka, jag behöver inte bränna mitt ljus i båda ändarna för att sätta PB. Jag vill ändå inte betrakta mig som en veken (har inte tullat på glöggen, verbala ticks är en sjukdom …), det är bara det att hur jag än springer så kommer det att bli PB, 10,6 km är en ny distans för mig. Banan slingrar sig runt Visbys ringmur, möjligen sprang Valdemar samma sträcka när han jagade efter gotlänningar och guld.

Segern blev i alla fall prisvärd för Valdemar. Undrar om jag kommer få något pris? Det skulle jag uppskatta, utan att behöva brandskatta.

Frågan är förstås om jag över huvud taget kommer till Visby. SMHI har flaggat för halv storm, kanske kommer gotlandsfärjan att segla snett?

Men kommer jag bara fram blir det full bulle inför loppet.

Räknar förstås med att en och annan som springer är på lyset.

Om jag är laddad? Jajamän. Tänt vare här!!!


Tunnel of love


Apropå Tunnelloppet i morgon! Hade tänkt springa till det här, men är visst förbud för hörlurar i tunneln.

http://www.youtube.com/watch?v=GrDK0UoAkfY

Allt var kanske inte bättre förr (Dire Straits var i alla fall inte mycket för att twerka) men formen var det definitivt. Rossel och viruselände hela veckan igenom, tror jag fått denguefeber från dagis, men Tunnelloppet vill jag ju inte missa, om jag så måste springa med tunnelseende. Och 42 000 deltagare på plats, Stockholms största millopp! Sveriges största millopp! Världens? gör det till en riktig tunnelplats för löpare!

Ett annat sätt att värma upp är förstås det här (tips till coach LG):

http://www.youtube.com/watch?v=NgoyVRO0A0E

Odh glöm inte ladda upp med tunnelpannkaka!


Nu är det jul igen


Kom bara ihåg varifrån ni hörde det först!

Man kunde kalla det för en idrottsgran (mer än en gren), var i all fall ute på obligatorisk söndagsmorgonrunda. Storskogen lastades av på Gärdet, jag stannade ty jag hade inget bråttom idag, inte ens klocka på mig, kände mig som en fri man. Tänkte i all fall att jahaja, nionde november, julen är extremt tidig i år. Snabb, rent utav. Kanske Tomten har börjat träna löpning. Kanske hen bara hjular fram. Vem vet, vem vet.

Sprang i så kallat modest tempo, inte håglöst, inte kravlöst, mer åt det lättsinniga hållet, med siktet inställt på arton kilometer med fartlek. Sladdlösa lurar om öronen. lyssnade på Spanarna. De som på radion tyder tecken i tiden. Någon pratade om en biolog som skulle visas upp i TV-Kanalen Discovery där han skulle låta sig sväljas hel av en Anaconda. Biologen hade för ändamålet sytt upp en ormsäker dräkt, som sedan skulle smörjas in med grisblod. Man kan inte annat än säga att TV som media ändå utvecklats en del sedan Robban Aschberg började med lavemangtävlingar i TV 3 på 90-talet. Kan man då säga att Discovery har blivit den nya matkanalen, och härmed ställer en allvarlig fråga till Per Morberg? Nja, lite svårsmält är det nog ändå. Om inte annat, så för ormen!

Jaja, in bakom Kaknästornet på terrängspåret, förbi Jurkyrkogården (nog mest hundar och katter som är nedgrävda där, skulle inte vilja springa förbi på nätterna, jamande vålnader, skällande, man kan aldrig veta som de säger i Det Okända på TV), spåret en skön blandning av våta löv och lera, luften full av syre, och Saltsjön en blyfärgad spegel mellan träden. Det var hur fint som helst.

Och på en gren, kolla:

Lite senare, dock. I Fjärilshuset i Haga. Ångade runt med barnen i djungelhetta. Funderade på hur det skulle vara att springa ett lopp i Amazonas. Och vad man i så fall skulle ha på sig? En PH?

Sen hajade dottern till.

Såna där simmar inte runt i Brunnsviken. Hoppas jag, och säkert en och annan Swimrunners med mig.

Ja idag var det alltså Djurgården för hela slanten. Ingen dålig slant. Och i morgon är det måndag igen. Men snart står granen grön och grann i stugan, falleralla! Och nya löparskor till alla!


Borta bra


… men hemma bäst!

I förrgår på beachen i Antalya.

I förrgår kväll på beachen i Antalya!

Sedan flyg hem. Hem till hösten. En ganska lång flygning. Rusk och regn och våta löv ligger inte direkt bakom hörnet till Antalya. Men fram kom vi till slut. Knoppa lite, sedan byta om och ut.

Ut på Djurgården i november. Luften perfekt syresatt. Temperaturen strax under tio grader. Paletten en orgie i rostrött och gult. Det var smutt att komma hem. 18 km i långa tights och mössa på. I Antalya kortights och linne. Fint det med. Men kroppens termostat, utvecklat sedan generationer tillbaka, säger att det är så här det ska vara. November för en hen från Norden.

Därefter dags bli internationell igen. Ho ho Halloween from Amerika.

Kniven är enda vittnet!

Run for your life!!


Cold Turkey in Antalya


Nå, kanske inte så kallt, men Very Wet Turkey, i alla fall.

Vi tog fakirflyget till Antalya trainingcamp. 00.30 på morgonen, byte i Istanbul 04.30. Men ingen fez. Nightlife, nightflight. Framme 11 f m, jetlagad enligt resekonstens alla regler. More than medium rare. Zombierare.

Men över en halv dag extra, och solen sken och poolen gnistrade. Havet röt dock, en väldig vind var på väg.

Sedan kom natten, och med den åskan. Och blixtarna. Och regnet. Bättre än på bio. Hela hotellet skakade. Personalen här säger de aldrig sett på maken. Spaet späddes ut över alla bräddar. Inomhuspoolen stängd p g a översvämning!

Bara unga Ironmän och kvinnor ute …

Tur man tog med sig våtdräkten. Satsar på swimrun till utomhuspoolen, så fort det slutat blixtra. Gummidräkt i alla ära, men tror inte dräkten klarar sådana stötar. Man kan få elallergi för mindre.

/ to be contiunes …/


Fartlek


Ingenting märkvärdigt, egentligen. Vanlig löparvardag. In på gymmet innan hämtningar på dagis och skola. Mixtra lite med mobilen, knepa med Spotify, vad f-n ska jag lyssna på egentligen? Det finns ju ”moods” nu, för träning; löpning, dans, workout … men jag har aldrig hittat någonting perfekt. Härmed eftersökes den perfekta löpbandsmusiken!

Upp på bandet i alla fall. Nya lurar. Bluetooth. Inga sladdar. Drar igång. Femfart första kilometern, 4.30 andra, 4.15 tredje, 4 fjärde och femte, tagga ner till 4.30 (pusta ut), och så en 3.45, hej vad det går, pusta ut igen, och så på. Lurarna kränger ur öronen en smula, svetten ett glidmedel. Trycker in och trycker in, lite irriterande. Musiken, en mix av salsa, funkar bra, jag tänker Havanna, jag tänker öppet dansgolv vid strandpromenaden (Malecon) en gång för ganska många år sedan. Hur havet rullande in ända från Miami (typ). Mojitos och mojitos. Men inga mojitos idag. Blott härtappat kranvatten. Mälaren?

Dundrar vidare, 4, 4.30. 3.45, 12 (det blev lite jobbigt), stiger av efter tolv kilometer, dyngblöt av svett. Kollar klockan. Än finns det tid.

Byter tröja, kör lite bänkpress. Ack dessa armar, en gång hissade de upp 6×100 kg utan några problem (nåja, men det gick), nu ligger man och fjäsar på 10×40. Fast jag springer fortare. Ett par styrkeövningar till, och så ner och duscha. Nu är det bråttom. Inte komma försent till hämtning. Därpå en klassiker, jäkta med svår eftersvettning. Jag kastar alla kläder, jag inträder naken på fritids. Nej, det var en lögn. Det passar sig icke. Min son skulle aldrig förlåta mig. Men jag har stor lust!

Och snart dags för en ny RW. Där finns ett reportage från Vilnius halvmaratthon. Så här såg det ut i starten (starkt pannben!)

Detta om gårdagen. Idag en annan dag. Ha en bra sådan!


Löpning på Bokmässa


Götlabörg! Äntligen! Strilregn i spridda skurar, häftiga vindomslag som får paraplyet att vända ut och in när man vandrar framåtlutad fram på Avenyen. Göteborg kan man lita på. Det är alltid som det ska!

Den årliga bokmässan. Och i år med löparaction. Och partyparty bokparty.

Jag får signera en bok. Till en göteborgare (som gåva från hans fru), ”Till Göran! Lycka till med ett Varv till”. Är man i Götebörg, eller?

Detta firas sedan på äkta göteborgsvis:

Löpningen då annars, på bokmässan? Mycket jogg på stället, mässarna står i sina bokbås från nio på morgonen till nitton på kvällen i dagarna fyra. Får enormt starka ben. Själv började det ryka om fötterna efter en timme. Fick gå hem till hotellet och vila. Ultravasan rena barnleken i jämförelse med Ultrabokmässa.

I morgon lördag blir det seminarium. Femtio nyanser av löpning. 14.30 i F-hallen, plan 2.

Bara kom förbi, om du har vägarna förbi, Göteborg!!


Vilnius Half Marathon


Jahaja, hur förklarar man det här nu då?

Det började som en skakning på övre däck? Nej, inga isberg i Vilnius. Här är snudd på 30 grader.

Men en kittling i halsen? Ja, en kittling i halsen. Tog visst dagis med mig halsen, förbi alla säkerhetskontroller, och över böljan blå (Östersjön). Men vi talar inte lungpaj här, nej, nej. Immunförsvaret har kallat in alla reservister, skottat vallar, bajonett på. Så det ska nog gå.

Men så är det en tvåvarvsbana. Jag kommer se allt av Vilnius redan på det första varvet. Springer jag lugnt och långsamt, tänker jag, så behöver jag ingen repris.

Alltså:  Vilnius Half Marathon – Here I come!

Idag gjorde jag staden. Så här grillar litauerna entrecote!

Inget tjafs, liksom. Får han kockige Moberg i TV rutan att framstå som en mes.

Här tränar vilniusborna backe!

Bansträckningen går dock inte här. Det är helt okey för mig.

Fast den här bansträckningen kommer man inte undan.

Backup? Någon?

En vanlig syn i Vilnius är s k Running Marriages!

!

Där gäller det att vara lätt på foten.

Håhå, jaja.

/to be continued …/