Blogg

Träningssammanfattning


De här senaste veckorna har jag jobbat med min träningssammanfattning. Jag tycker att det är sjukt kul, så de dagarna jag har haft flow har jag suttit i flera timmar och bara skrivit. Totalt fick jag ihop tolv sidor. Den är skriven för mig själv och min tränare och kommer inte att publiceras, men här kommer en superkort sammanfattning av sammanfattningen. Och när jag ser de här siffrorna är jag glad att jag beslöt mig för att fixa till hälen i höst!

Jag har sprungit 3154,4km. Det motsvarar ett snitt på strax under 60km per vecka. Jag borde ha över 100km per vecka och alltså en bit över 5000km. (Ifjol då jag hade mitt bästa träningsår hittills sprang jag 4450km, men skadade mig i april och fick tvinga mig till några veckors löppaus och missade halva säsongen).

Jag har kört alternativ träning motsvarande 1715 löpkm (främst crosstrainer. Utgående från puls, tid och känsla har jag uppskattat vad det skulle motsvara i löpmängd). Jag är stolt över att mitt huvud har orkat det.

Då man plussar ihop dessa blir det ett snitt på strax över 90km per vecka. Det är inte heller tillräckligt.

Jag har varit på 72 behandlingar. Främst hos naprapaterna men även lite massage. Den siffran är jag faktiskt helt nöjd med. Behandlingarna är jag ännu mera nöjd med.

Jag har haft 44 vilodagar. 14 av dagarna var jag sjuk. 12 av dagarna var det tvångsvila efter operationen. 4 av dagarna mådde jag dåligt efter vaccinering. Några dagar var resdagar. Några dagar var jag allmänt sliten. Några få dagar hade jag planerad vila. De flesta vilodagar har jag ändå varit ute och gått för att röra på mig. Vilodagarna är hur som helst alldeles för många.

Jag sprang 20 tävlingar. Både inomhus, utomhus och landsväg. Jag hade sprungit mera om min kropp hade samarbetat.

I övrigt har jag träningspersat på åtminstone 100m, 150m, 400m, (400mh), 500m, 800m, 1000m, 1500m, 2000m, 5000m och 10km och blivit bättre på både hinder och styrka.

Mentalt har träningssäsongen varit lite väl utmanande. Det har gått väldigt mycket upp och ner och varit jobbigt men hälen som krånglat och att hela tiden ta en dag i taget och inte planera så mycket. Men det är bra träning det också. Och jag kände mig lugnt och mentalt stark inför sommarens mästerskap.

Jag är glad över att jag kunde springa 9.31 på hinder trots att träningsåret inte blev som planerat. Det borde betyda att kan gå rätt fort om jag får till ett bättre träningsår.

Och det är min plan. En dag i taget! 

Sandra


Blogg

Crutches


Min blogg kör på kvantitet före kvalitet just nu, jag vet det. I vanliga fall skriver jag blogg om jag är taggad och har något att skriva om. Just nu skriver jag mest blogg för att jag inte kan komma på något annat att göra. Det leder sällan till jättespännande inlägg. Men sådär är det då man inte kan sticka ut och springa av sig rastlösheten i kroppen. 

Idag har det gått tre veckor sedan operationen. Ärret läker så förbannat fint att jag tar tillfället i akt och skryter om det så mycket jag kan. Som om det vore en prestation att ha ett sår som läker fint. Men är man tävlingsmänniska så är man, och kan man inte springa så får man hitta något annat att tävla i. 

Hur som helst, kryckorna har jag kvar. Klarar mig utan dem inomhus men använder dem ute ännu. Och jag har lite svårt att bestämma vad jag tycker om mina crutches (låter det inte så mycket häftigare på engelska? På finska heter det kyynärsauvat så det kan vi i alla fall skippa direkt…) Hur som helst så var jag tvungen att göra en lista på för- och nackdelar med käpparna, för att ja, jag inte har något bättre för mig?!

Saker som får mig att hata kryckor:

– Om man går med kryckor så är man troligen skadad och det suger. 

– Man kan inte bära saker eller använda händerna över huvudtaget. Till annat än att bära kryckorna förstås.

– Allting går såååå långsamt. 

– Händerna vill dö. Man får pausa i sin låååångsamma promenad för att händerna dör. Hela tiden.

– Det är jättesvårt att se supercool och världsvan ut då man går med kryckor. Jag kan inte. 

– Man kan inte springa undan saker.

– Man missar alla bussar och tunnelbanor eftersom man är långsam.

– Rulltrappor är omöjliga.

– Folk kallar en ”stackarn” (finns det något värre???)

– Man känner sig klumpig och tar plats.

– Folk stirrar! Seriously. Vad är det för fel på folk. Ja, det är klart man lägger märke till om någon går med kryckor, men alltså varför kan folk inte sluta stirra? Och då pratar jag om vuxna människor. Fattar inte!

Saker som får mig att älska kryckor:

– Utan dem hade jag inte kunnat gå över huvudtaget för ett par veckor sedan.

– Man får konditionsträning, överkroppsstyrka och lite bålstyrka bara av att gå några hundra meter. 

– Man slutar stressa. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig, för det kommer ändå inte att gå. 

– Det känns okej att be om hjälp och att behöva hjälp. Man inser att man inte alltid måste försöka klara allting själv. 

– Bilar stannar för en fastän man inte ens är nära övergångsstället ännu.

– Folk öppnar dörrar åt en.

– Man får alltid sittplats på tunnelbanan. 

– Man får sitt kaffe till bordet på cafét, och dessutom en extra filt. 

– Man kan slå folk i huvudet med kryckorna. Alltså i rent självförsvar. 

– Man får perspektiv på saker och ting och inser hur mycket man annars tar för givet. 

– Att kunna gå några steg utan kryckor gör en lycklig.

Äsch. Jag trodde verkligen att jag skulle komma på flera positiva än negativa saker. Men jag bestämmer att de positiva sakerna vinner ändå. För jag är verkligen tacksam. Det är så skönt att folk ser att man behöver hjälp innan man behöver be om det. Och det känns så hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Det är klart som fan att jag vill slänga kryckorna åt helsike och bara börja springa, men nu kan jag inte det, så då får jag bita ihop och ta en dag i taget. Och ärligt talat så går det rätt bra. 

Det är fem veckor tills jag får börja testa några löpsteg. Förutsatt att allt har gått bra. Det kan bli sju veckor också. Eller tio. Och det är en lång tid då man annars springer tolv gånger i veckan. Och visst längtar jag. Inte för att jag känner stress över träningen och är orolig över hur jag ska prestera sen, för det är faktiskt det sista jag känner någon oro över just nu. Jag längtar mest efter känslan, den här kroppen är gjord för att springa, den behöver det. 

Men löpningen är också något jag annars tar för givet. Den är något som ofta blir tråkig. Men efter ett sånt här uppehåll så lär man sig att uppskatta det igen. Och det tror jag att är bra. 

Skador suger, men i vissa fall tror jag att de faktiskt kan ge mera än de tar. 

Sandra


Blogg

Giv mig utsikt.


Jag har alltid varit den där trygga typen som helst håller sig hemma där allting är som vanligt. Jag är den som inte åkte på träningsläger eftersom jag räknade dagarna tills jag fick åka hem redan första dagen. Jag är den som verkligen ogillar då jag inte vet hur saker och ting går till. 

Den sista punkten sitter i lite ännu, men resten har försvunnit.

De senaste åren har jag varje höst haft en plan på att åka norrut. Jag har känt ett starkt behov av att uppleva fin och mäktig natur. Att åka norrut är inget stort projekt men jag har varit skadad mer eller mindre varje höst de senaste åren. Och att uppleva fin natur utan att få springa i den skulle nog bli lite av ett antiklimax.

Men det senaste året har saker och ting verkligen ändrats. Jag tror att det har kommit i samband med att jag har lärt mig att vara så mycket mera närvarande. Jag kan sitta och titta på en fin utsikt hur länge som helst, utan att bli rastlöst, vilket är helt nytt för mig. Och i samband med det här så har också mitt behov av att få se häftig natur växt.

Och nu, bara de här senaste veckorna har det blivit helt galet. Dels beror det på att det är höst. Jag är alltid sugen på förändringar och motiverad till nya upplevelser på hösten. Men dels beror det också på att jag läser om andras förändringar (läs till exempel Anna Silvanders senaste blogginlägg och kolla filmklippet!) Och just nu känner jag att jag bara MÅSTE iväg någonstans. 

Jag skulle hoppa på flyget direkt om det bara ens var lite vettigt. Men igår tog jag mina första stapplande kryckfria steg och det är varken snyggt, snabbt eller smärtfritt. Så det lär nog ta ungefär två månader innan jag kan börja springa igen och då ska ju det trappas upp långsamt också så man inte förstör något. Och att åka iväg på träningsläger då man bara kan träna på cykel/crosstrainer och i bassäng känns ju faktiskt inte jättemotiverande. 

Istället försöker jag planera min vår, så jag åtminstone har något att se fram emot. Och det är USA som lockar. Jag känner ett så starkt behov av miljöombyte.

Men men. Tills vidare får jag väl vara tacksam över Hammarbybacken, Nackareservatet och närheten till havet. Det är fint, och fint får duga medan jag väntar på något mäktigare.

Sandra


Blogg

Redo för tävling!


Ja, det är sant. Och nej, jag är inte spritt språngande galen. Men jag anmälde mig nyss till ett lopp nu på lördag 8 oktober. Ett lopp som är för viktigt för att inte delta i. Nämligen Mental Health Run.

Loppet är bra på alla sätt och vis. Man kan själv välja hur mycket man betalar i anmälningsavgift (20kr/200kr/400kr/1000kr) så att alla ska ha möjlighet att delta. Det finns inte någon åldersgräns åt något håll och man kan välja om man springer eller går. Det finns dessutom tre olika klasser; män motion, kvinnor motion, och övrig könstillhörighet motion. Och 5km på Djurgården i det här fina höstvädret är svårt att säga nej till. Dessutom går alla överskottspengar de får in på tävlingarna till projekt och organisationer som verkar för att förbättra den psykiska hälsan. Finns alltså inga anledningar att inte ställa upp!

Jag kommer givetvis inte att kunna springa, eller ens gå 5km. Jag är fortfarande beroende av kryckorna och går max 1km, men troligen mindre. Men jag vill ändå vara där, få känslan av att ha en nummerlapp på bröstet igen. Njuta av stämningen och gemenskapen medan vi gör något viktigt tillsammans. Det blir fint. 

Men det blir svårt också, såklart. Det är svårt att som tävlingsidrottare ställa sig på en startlinje och inte ha något fysiskt att kämpa för. Att inte kämpa för att vinna, för att springa en bra tid eller ens för att bara ta sig i mål. För jag kommer inte i mål den här gången. Och jag vet att det är oviktigt, men det blir en utmaning ändå. Att bara vara och njuta av stunden!

Men det blir kul hur som helst! 

Ses på lördag!


Blogg

En lång story om en enkel operation


För en gångs skull har jag varit väldigt sugen att på blogga. Jag tajmade skrivsuget lagom tills min dator kraschade. Och att blogga i telefonen kändes inte hållbart med tanke på att jag stavar uppskattningsvis 92 % av alla ord fel. Mina fingrar passar inte små tangentbort. Men nu har jag en dator och nu kan jag skriva. Så hej hej på er! 

För en vecka sen hade jag väckning kl 04.10 på morgonen och hoppade på ett flyg till Helsingfors. Det var operationsdags. Hälvetet som gjort ont till och från i ett års tid, och som gjort att jag har fått dra ner på löpmängden rejält under träningssäsongen och som har gjort mina pass mentalt så mycket tyngre, skulle åtgärdas. Operation är för mig en sista utväg och inget jag vill göra i onödan, så det var inget jätteenkelt beslut att ta. Jag kunde ju trots allt springa, även om jag måste erkänna att det blev en del haltande veckorna innan op. Men eftersom vi testat på en massa olika behandlingar och grejs under ett års tid, utan att se någon större förbättring så blev det operation. Jag räknar trots allt med att hålla på med mitt idrottande länge ännu, åtminstone två OS till, och med tanke på det så var det här verkligen det ideala tillfället att få ordning på mina problem.

Operationen var inget märkvärdigt. Jag antar att många av mina läsare har varit med om samma ingrepp. Ett snitt på var sida om hälsenan. In och kapa ner hälbenet och ta bort den kroniskt inflammerade slemsäcken och så putsa senan lite. Tillägger dock att det är strängt förbjudet att kommentera om man har gjort en lika operation som har gått dåligt. Jag vill inte veta det, inte ens om ni lägger till ett ”men hoppas det går bättre för dig”. Solskenshistorier tar jag gärna emot, men inget om problem och inget om att det blev jättelång tid utan löpning och inget om smärtor. Inte ens ett ”okej, min operation gick dåligt men då ska jag inte berätta det”. För jag vet att folk har fått problem, men jag vill inte veta mera, ok?

Hur som helst. Jag opererades av Ilkka Räsänen som jobbar med friidrottsförbundet och har opererat många löpare genom året. Dessutom springer han en hel del själv också. Det var ett självklart val att just han skulle operera, och jag hade en diskussion med honom redan i Rio i augusti. Så jag litade på honom till 100% och operationen gick fint.

Uppvaket var ett helvete. För ljust och för mycket ljud för att kunna sova. För yr och trött för att vara vaken. Panikkänslor av att ha hela foten inpackad (ja, jag har en egen påhittat fotklaustrofobi, den innebär att man inte kan sova med sockor på fötterna eller använda cykelskor). Illamående. Allting var bara obehagligt. Sex timmar efter operationen var jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna sitta i mer än 15s. Då fick jag ett eget rum och besök. Resten av dagen är jag tacksam över att jag hade så fina vänner som kom och hälsade på. Jag var inte så social och kämpade mot ljuskänsligheten, huvudvärken och illamåendet, men med sällskapet blev det lite lättare att fokusera på annat. Det värsta var att senast jag hade blivit nersövd (titthålsoperation i januari 2014) så var jag pigg och glad och gick på asiatisk buffé tre timmar efteråt. Jag hade liksom förväntat mig att det skulle vara likadant nu. Det var det dock inte. Det är väl en viss skillnad på operation och titthålsoperation.

Jag överlevde i alla fall dagen och personalen på Pohjola Sairaala i Helsingfors var den bästa. Alla var så himla snälla och hjälpsamma att inte ens finskan blev något problem. Jag stannade kvar på sjukhuset över natten och resten hem till Stockholm dan efter. 

Då jag gick i lågstadiet minns jag att jag alltid var avundsjuk då någon annan i skolan fick gå med kryckor. Det såg ju såå roligt ut. Jag är lite irriterad på mitt barndomsjag för det (men förlät mig själv lite igår då jag var och fikade och en liten pojke tittade på mig och sa ”mammaaaa, jag vill också ha sånadäj kjyckoooj”). Hur som helst är kryckor inte kul. Och jag fattar inte hur folk ens klarar av att använda dem. Jag är sämst. dessutom hade jag bara tänkt att jag har ett ben mindre, men helt glömt bort att jag också kommer att ha två händer mindre eftersom jag håller i kryckorna med dem. Det har blivit en hel del enbenshopp senaste dagarna (foten och höften mår sådär). För tillfället har jag så ont i händerna att jag hellre kryper än använder kryckorna (och nej, jag har inte lagt skumgummi runt handtagen, för mina fingrar når inte runt då, och nej, mina gymhandskar hjälper inte heller). Jag klarar trappor hyfsat men är sämst i rulltrappor. Igår tänkte jag falla och fick klamra mig fast i ledstången (vad heter ledstång på rulltrappor?) medan kryckorna flög åt alla håll. Kände mig sjukt klantig. Men det här med kryckor är trots allt ändå ok. Jag menar de underlättar ju en hel del ändå. Och med tanke på att jag inte kan träna så mycket kondition nu innan stygnen är borta så är det ju bra med lite kryckpromenader. 500m och jag är helt slut. Så man får ju lite kondition och överkroppsstyrka på köpet. 

Dessutom tror jag att allt det här är väldigt hälsosamt. Man får verkligen perspektiv på saker och ting. Aldrig förr har jag känt mig så tacksam över att jag har en fungerande kropp och över att jag kan gå vart jag vill, när jag vill, hur snabbt jag vill osv. I normala fall alltså. 

Och i övrigt känns allting okej. Jag ångrar mig inte, även om det tog ett tag att vänja sig vid att allting tar så mycket längre tid. Om en vecka ska jag få slänga kryckorna men jag gissar att jag nog behöver dem längre än så. Om en vecka får jag också börja vattenlöpa och simma och nån vecka senare får jag börja med cykling, crosstrainer och styrketräning och så börja springa lite i slutet av november om allt går jättebra. Personligen är jag superglad om jag kan springa innan årsskiftet.

Jag är tacksam över att jag brukar vara snabb på att komma tillbaka efter skadeproblem. År 2014 då jag var som allra bäst sprang jag knappt något alls under höst och vinter och opererade knät (titthål) i slutet av januari, men var ändå i bra form redan i maj. Så det känns ju ändå lovande.

Jag jobbar på med mina rehabövningar och ser fram emot att börja träna igen, även om jag aldrig varit något fan av alternativ träning. Jag är dock ett så jäkla stort fan av löpning att det är värt varje tråkig minut i bassängen och på gymmet. Och nu efter vilan så känns alternativ träning ändå väldigt mycket roligare än ingenting!

Jag hade förväntat mig att dehär första veckorna skulle bli extremt jobbiga, men ärligt talat känner jag mig mentalt starkare än någonsin. Jag känner mig helt lugnt och är inställd på att använda de här månaderna utan löpning till att jobba på mina svaga sidor och på att utvecklas både som människa och idrottare. Visst har jag redan haft ett par små dippar och det kommer säkerligen flera, men även det är bra träning.

Jag tar en dag i taget mot ett fysiskt och mentalt starkare jag än någonsin!

Gott nytt friidrottsår!

Sandra


Blogg

Till er.


Nu börjar det bli dags för det obligatoriska tackinlägget igen. Jag skriver egentligen inte det här för att tacka alla de här personerna via bloggen, utan jag har försökt att tacka dem alla personligen. Det här skriver jag dels för att påminna mig själv om hur himla fint stöd jag har runtomkring mig, men också för att berätta för er hur fantastiska de här människorna är. Jag ska försöka hålla mig kort men det kommer jag knappast att lyckas med.

TACK till OSCAR! Vårt första ”riktiga” tränar-aktiv-år blev kanske inte riktigt som vi hade hoppats. Eller ja, inte ens nästan. Men vårt samarbete funkar fint och jag är väldigt, väldigt tacksam över att det har gått så smidigt att byta tränare. Allting hade nog varit lättare om jag inte hade börjat träningssäsongen med en skadad häl. Men det kommer att bli bra de kommande åren. Det är jag säker på. Jag litar på dig!

TACK till GUY. Igen. För de tio åren du lärde mig att bli en löpare.

TACK till ACCESS REHAB. Att ha en klinik full av duktiga naprapater och massörer en knapp kilometer hemifrån är lyx för en idrottare. Jag är så himla tacksam över att få ligga och plågas på bänken med den finaste utsikten varje vecka. TACK till BJÖRN SVERRE för alla jobbiga nålar och allt som du egentligen inte ens skulle behöva hjälpa mig med. TACK till MARTIN för dina jobbiga nålar och knäppa humor. Jag älskar att ni inte är svenskar, det får mig att känna mig lite mera hemma. TACK till MARIA för dina vassa armbågar. Jag lovar att jag är väldigt tacksam fastän jag suckar och gnäller när det gör som mest ont.

TACK till PENA för behandlingarna på EM och OS. Dina behandlingar är alltid lika spännande. Men jag nöjer mig med massage mellan revbenen en gång i året. Det är väldigt oskönt men lite fascinerande.

TACK till GÖRAN. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mästerskapen utan din hjälp. Eller över huvudtaget det senaste året. Allra mest tacksam är jag ändå över att jag har lärt mig att vara här och nu. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Tack också för att jag har fått låna dina Kalle och Hobbe-böcker, jag ska lämna dem tillbaka. Snart.

TACK till KARIN H för all hjälp det senaste halvåret. Och för att du övertalade mig att göra sånt som jag inte ville, men som fick mig att må så mycket bättre. Tack tack tack för det! Jag tycker dessutom att du liknar Pippi Långstrump och det gör mig så himla glad.

TACK till STINA för all hjälp med tävlingar och kläder. Med tanke på att jag har tidernas sämsta flyt då det kommer till resor så är jag galet tacksam över att du har lyckats lösa allting. Och tack för ditt tålamod då jag behöver nya skor för att jag har beställt fel storlek. TACK också till DANIEL. Få människor gör en så himla glad.

TACK till NIKE och JOHNNY. Att få träna och tävla i de bekvämaste och snyggaste kläderna är fantastiskt. Jag har varit Niketjej i 7 år nu och har inga planera på att ändra på det. Tack också för att det gick att fixa fram ett par spikskor då jag kom till Rio och kom på att mina fötter hade växt.

TACK till POLAR för de bästa klockorna. Tack för att ni skickade en klocka till Rio åt mig då jag klantat mig och förstört en klocka strax innan OS.

TACK till MAGNUS. Jag skulle kunna skriva en roman här men ska försöka låta bli. Tack för ditt tålamod. Jag vet att jag inte har varit rolig det senaste året med hälkrångel och allergikrångel och misslyckade tävlingar. Tack för att du orkar med det. Tack för att du står ut med mina ouppackade väskor trots att jag vet att du inte alls gillar det. Tack för att du lagar mat då jag inte orkar. Tack för att du sover på soffan då du är förkyld så jag inte ska bli smittad. Tack för att du finns. Jag älskar dig! Och ja, jag kommer troligen att vara svinjobbig de kommande löpfria månaderna också, men jag ska försöka att vara snäll.

TACK till min FAMILJ och speciellt mina systrar, för att jag får vara jag. Jag saknar ihjäl mig efter er ibland.

TACK till mina VÄNNER för att ni orkar höra på alla friidrottsdiskussioner och allt träningsprat. Men också för att ni ser mig som Sandra. Eller ja, Santero. Önskar att vi kunde träffas mera ofta.

TACK till TRÄNINGSGRUPPEN. Ni är viktiga. Även om vi tränar tillsammans typ tre pass i året så är det ändå en trygghet att ha er där på banan. Det kommer att bli tomt nu då gruppen splittras, men jag vill önska er som slutar eller byter tränare lycka till med allt!

TACK till hela FAMILJEN GIDEWALL för träningssällskap, vattenhinderbygge och spikskohämtning. Ni har underlättat väldigt mycket för mig i sommar! Extra mycket TACK till MARTIN som har varit med på träningarna och anpassat sig efter hur jag har velat ha det. 

TACK till OLYMPIAKOMITTÉN för allt. OS var fantastiskt. Har aldrig förut trivts så bra på ett mästerskap. Tack också för att ni fixade så att jag fick ha med mig Göran och för att ni godkände mina resplaner. Nästa OS hoppas jag att min finska är bättre. Jag började öva direkt jag kom hem från Rio.

TACK till MICCE som svarat på mina frågor om cirka allting nästan varje dag i sommar. Jag kan inte tacka dig tillräckligt. Du är bäst!

TACK till OP för all hjälp med allting och alla fina ord där emellan. Jag uppskattar det verkligen.

TACK till MAARIT för all hjälp innan och under OS. Jag var ingen rolig människa efter mitt OS-lopp och jag är så himla tacksam över att du fanns där då.

TACK till ILKKA i förväg för nästa vecka. Om jag redan har tackat så har du inget annat val än att operera min häl perfekt! Jag litar på dig!

TACK till URHEILULIITTO för allt. För att ni fixat allt som jag har velat ha det och för att ni hör av er och har koll. Det är viktigt.

TACK till SOK och SVENSKA FRIIDROTTSFÖRBUNDET för att ni hjälpte mig med OS-resor och för att jag fick vara med på ert förläger inför OS.

TACK till IK FALKEN för allt. Det var trist att missa stafett-FM i år, men desto roligare att få avsluta säsongen med SFI-seriefinalen. Jag hade så himla roligt. Ärevarvet på Åland, inför tomma läktare, var helt klart sommarens roligaste banvarv. Ser fram emot favorit i repris nästa år! Och nästa sommar ska vi ta det där finska stafettrekordet.

TACK till min nya förening HAMMARBY IF för att ni har tagit emot mig och för att ni är så glada och trevliga och får mig att känna mig som hemma. Det är väldigt skönt. Ser fram emot kommande år med er.

TACK till MEDIA och alla JOURNALISTER för den här säsongen. Jag har inte gjort så många intervjuer mellan tävlingarna men jag uppskattar att ni har accepterat det. Jag är också tacksam över hur schysta ni har varit i intervjuerna efter de misslyckade mästerskapsloppen. 

Och sist, men absolut inte minst TACK till ER alla som tror på mig, som hejar framför tv:n eller på läktaren, som hör av er då det har gått bra. Extra mycket tack till er som hör av er då det har gått dåligt. Tack för ert tålamod och tack för att ni fortsätter att peppa även efter en kämpigare säsong. Tack för varje mail, brev och kommentar. Det värmer att det är så många som bryr sig. Ibland har jag klagat på elaka kommentarer och liknande, men jag säger alltför sällan tack till alla era fina ord. Ni är viktiga!

Jag har det så himla bra med alla de här människorna i ”mitt team”. Om sex dagar ska jag på operation och sen blir det en lång och jobbig rehabperiod. Men med ert stöd så vet jag att jag kommer att klara det och komma tillbaka starkare än någonsin. För jag har så många år kvar, och så mycket mera att ge!

TUSEN TUSEN TACK!

Sandra


Blogg

Motgångarnas säsong.


Jag är stolt över mig själv. Jag är väldigt besviken också, men har tvingat mig att vara stolt. Det är inte så lätt, men det går. Ibland.

Jag har för mig att jag nästan varje år brukar säga att det har varit mitt livs bästa år, åtminstone som idrottare. Och jag kommer att säga det i år igen. Det kanske inte syns i resultatlistorna, eller någon annanstans för den delen heller, men det känns. Och jag tror att det är det viktigaste.

Jag önskade att jag kunde se tillbaka på en säsong med nya personbästan på 1500m och hinder. Att jag hade en EM-medalj och åtminstone en poängplacering från OS. Att jag hade haft perfekta taktiska och tekniska lopp. Vad kul det hade varit då. Men jag hade knappast haft samma vilja som jag har nu. 

Det har gått exakt ett år sen min häl började krångla. Jag har haft ont från och till nästan varje pass jag har gjort. Jag har testat flera behandlingar som inte hjälpt mera än att de lindrat lite. Så jag har fått ta en dag i taget och känna efter. Tack och lov höll hälen för hinderlöpning och alla hårda spikskopass i sommar, även om jag går och haltar idag. Om drygt två veckor väntar operation, men mer om det i ett senare skede.

Jag har varit sjuk och sliten för många gånger i år. Inte för att jag har tränat för hårt, utan för att jag inte har gjort allt runt omkring så bra som jag borde ha gjort. Idrott är så himla mycket mera än träning. Det har jag lärt mig. I år igen. Och jag har blivit bättre, men inte tillräckligt tydligen.

Jag har haft mitt livs värsta tävlingssäsong. För formen har varit rätt bra. Jag har gjort träningar på samma nivå som 2014 då jag var som bäst. Men det räcker tydligen inte då kroppen inte samarbetar. Det är inte roligt att tävla då man är i dålig form, men de är ännu värre att tävla då man är i bra form men kroppen inte svarar. Då man springer så snabbt man kan utan att bli trött, men det är som att springa på stället. Inget händer. Det är vidrigt. Och värst att sluta med Finnkampen som var ett idealiskt lopp för mig med långsam öppning och en dryg halvkilometers fartökning på slutet som inte var speciellt snabb och där jag hade kunnat utnyttja min spurtstyrka. Men det spelar ingen roll. Det hjälper inte att tänka ”jag borde ha vunnit”. För om jag borde ha vunnit så skulle jag ha vunnit. Det är bara så frustrerande att inte veta vad felet är.

Det bästa jag har lärt mig är ändå att det inte finns några perfekta träningsår. Eller åtminstone tror jag inte att träningsår helt utan sjukdomar eller småskador och motgångar är perfekta. Jag tror inte att det är det som gör att man presterar. Det är snarare det som höjer förväntningarna. Givetvis är sjukdom och längre skadeperioder inte roliga eller bra för den delen heller, men jag tror att varje liten motgång gör oss lite starkare, ger oss lite mera vilja och lär oss att kämpa lite hårdare. Det är därför jag tycker att det här är mitt bästa idrottsår hittills, för att jag har fått kämpa så mycket.

Kommande år kommer inte att bli lätt. Efter operationen blir det ett par månader utan löpning vilket kommer att bli mentalt den mest utmanande träningsperioden hittills i mitt liv. Crosstrainer har jag inga större problem med men den här gången får jag inte göra det, nu kommer det att bli mycket bassäng. Något av det värsta jag vet. Men jag är redo. Och med fyra år till nästa OS är det här precis rätt tidpunkt att få ordning på kroppen. Ska också göra astmatester och sånt i höst och se om vi får nån ordning på den delen också. Nu om nångång är det rätt tidpunkt för nystart.

Jag räknar dock med att stå på banan som vanligt nästa sommar. Förhoppningsvis starkare än någonsin. Och jag ser fram emot det så himla mycket redan nu.

Förut dagdrömde jag ofta om att springa upploppet på ett mästerskap och vinna och att få springa ärevarv och stå på prispallen och höra nationalsången. Det gör jag inte längre för det gav inte mig någon kick. Nu handlar dagdrömmarna istället om känslor. Känslan då man springer snabbt men känner sig grymt stark. Känslan då man får till den perfekta steganpassningen och tekniken över ett hinder. Helst i ett svalt duggregn. Det är härligt. Det ger mig en kick. Och det handlar mina drömmar om. 

Ibland känner jag mig gammal. Tycker att jag borde ha presterat bättre än jag hittills har gjort. Önskar att jag sluppit alla skadeproblem genom åren. Men det går knappast att ändra på om ingen uppfinner tidsmaskinen. Och jag tror faktiskt inte jag skulle använda den ändå. Jag räknar med att hålla på 9 år till. Två OS till alltså. Och det är en jäkla lång tid! Men jag har jäkligt mycket jag kan förbättra också, det är det som är det bästa. Att jag känner mig så långt ifrån klar.

Varför jag är stolt då? Jag är stolt för att jag tog mig igenom det här träningsåret (nåja, september här väl till det här träningsåret också men de viktiga tävlingarna är slut). För att jag skötte min alternativträning bättre än någonsin. För att jag blivit bättre på att våga nya saker. För att jag vågade tävla trots att jag inte var i form i början av säsongen. För att jag bröt ihop och kom igen och bröt ihop och kom igen, en himla massa gånger. Att bryta ihop tar energi och tog troligen för mycket energi av mig i sommar. Men lik förbannat gjorde jag vad jag kunde för att komma igen. Jag är stolt för att jag har lyckats vända mina negativa tankar till positiva tankar. Jag är stolt över att jag har blivit bättre på att hantera näthatet. Jag är stolt över att jag vågar prata finska trots att jag inte kan. Jag är stolt över att få representera mitt land. Och jag är stolt över att jag har blivit så mycket bättre på att vara här och nu.

Men mest av allt är jag stolt över att vara idrottare. Att ha ett mål, att veta vad jag vill och över att vara redo att göra vad som krävs för att ta mig dit, hur svårt det än blir, hur lång tid det än tar, hur ont det än gör. För i slutändan kommer det att vara värt det!

Återkommer med operationsinfo, träningssammanfattning och det årliga tackinlägget (som i år kommer att vara längre än någonsin).

Sandra


Blogg

Det här är hinderlöpning.


Jag har sprungit hinder sedan 2003. Jag började alltså fem år innan 3000m hinder ens var en OS-gren för damer (holymoly, känner mig som värsta veteranen nu). Under de här tretton åren har jag ju hunnit lära mig en hel del, även om jag är långt ifrån fullärd. Jag ser fram emot att lära mig mer, dels för att själv kunna utvecklas, men också för att senare kunna lära vidare.

Men en sak jag har lärt mig ganska nyligen är hur otroligt liten kunskapen kring hinderlöpning är. Hinderlöpning får liksom aldrig vara en egen gren utan jämförs nästan alltid med övrig medel- och långdistanslöpning eller med häcklöpning. Grenarna har visserligen många likheter, men hinderlöpning är lite mera avancerat än att kombinera 400m häck och 5000m och lägga till lite vatten.

I det här inlägget har jag tagit upp några saker som kan vara bra att veta om hinderlöpning, innan man dömer ut hinderlöparna för att deras hinderpassager inte är lika fina som häcklöparnas eller för att de springer långsammare än långdistanslöparna.

STEGANPASSNING 

Vi kan börja med steganpassningen. Till skillnad från häcklöparna så springer hinderlöparna inte med ett visst antal steg mellan varje hinder och kommer därför inte perfekt till alla hinder. Att springa med samma antal steg mellan varje hinder är mer eller mindre omöjligt eftersom hinderlöparna inte springer på egna banor, utan får sicksacka mellan andra löpare. Lägg till att vattengraven också kan vara placerad på antingen in- eller utsidan av löparbanorna, och därför är avståndet mellan hindren heller inte alltid det samma. 

En hinderlöpare måste anpassa sina steg inför hindret. Ibland kommer man helt rätt, och ibland får man korta av steget eller förlänga det, beroende på vad som funkar och känns bäst. Ofta får man höra att en hinderlöpare är dålig för att han eller hon ”trippar”, dvs kortar av steget inför hindret, men det är inte helt sant. Att korta av steget betyder inte alltid att bromsa. Man kan anpassa ett par steg utan att tappa fart. Det är t.ex. bättre än att inte justera steglängden men istället bli osäker och sakta in. Hinderlöpning är ingen skönhetstävling. Steganpassning är en del av hinderlöpningen. Alla måste steganpassa då och då.

Givetvis finns det dåliga steganpassningar också, oftast då man är trött och har svårt att orka trycka på in mot hindret. Det är också en del av hinderlöpningen. Det betyder inte att man är en dålig hinderlöpare heller.

  

HINDERPASSAGE

Hinderpassagen påminner väldigt mycket om vanliga häckpassager men är ändå inte riktigt samma sak. Eftersom tempot är mycket lägre i hinder- än i häcklöpning så går det inte riktigt att göra en lika snabb passage utan att tappa rytmen. Och till skillnad från häcklöpningen så kommer hindret inte att falla om man kraschar in i det, det kommer bara att göra ont (och ännu mer ont sen då man blir nertrampad av de andras spikskor). Och eftersom hindret väger sisådär 100kg och inte kommer att röra sig ur fläcken om man kraschar in i det så lönar det sig inte att chansa och köra en så låg passage som möjligt. Men eftersom hindren är hyfsat låga (76cm för damer, 91cm för herrar), så går det att göra bra passager utan att varken behöva krascha eller studsa över.

De två viktigaste grejerna då det kommer till hinderpassagen skulle jag påstå är att ta sig över så snabbt som möjligt och så energisnålt som möjligt och sen får det se ut hur det vill.

 

EFTER HINDRET

 Stegen efter hindren glömmer många bort. Eller ja, löparna kommer ju ihåg att ta stegen, men åskådare vet sällan att det är inte är en självklarhet att det flyter på hur enkelt som helst. Jag skulle nästan påstå att stegen efter hindren är något av det viktigaste under ett hinderlopp. För om man tappar fart och måste börja accelerera upp igen efter varje hinder så blir det tufft. Man måste kunna hantera rytmförändringen som varje hinder medför. Det finns trots allt 35 hinder under ett lopp och att jaga ikapp de övriga efter varje hinder tar väldigt mycket kraft.

  

VATTENGRAV

Jag är så otroligt trött på att prata om vattengraven att jag överväger att skippa den. Men det är egentligen som de andra hindren. Bra steganpassning, smidig passage som inte tar för mycket kraft eller tid, och så bra steg direkt efteråt. För att göra det superenkelt.

(Lägger också till en superlång parenters här. Jag vet hur man springer över en vattengrav. Jag vet exakt hur man gör. Jag vet hur varje liten tusendelssekund över vattenhindret ska se ut. MEN då jag började med hinder för tretton år sen så var inte lilla Österbotten överfullt av hindertränare. Jag var fjorton år och fick lära mig det själv. Det gick sådär. Nu har jag lärt mig, jag vet precis hur man gör. Jag kan göra det på torrhinder, jag kan göra det med mjukt underlag och jag kan göra det på lägre vattenhinder. Men då det kommer till vattenhinder med full höjd så vägrar min kropp att samarbeta med huvudet. Det är helt galet att det inte funkar. Det känns lite som att lära sig att skriva med vänster hand, men jag tror att det skulle vara enklare. Jag har tränat så galet mycket vattengravsträning att det gör ont att höra folk säga ”varför tränar hon inte vattengrav”, ”hur kan det vara så svårt?” eller då reportrar hånskrattar i tv. Jag hatar det. För jag jobbar så jäkla hårt med det. Och det är galet frustrerande att det inte funkar. Men det kommer att funka! Därför fortsätter jag att jobba. Det känns kul att det finns så många sekunder kvar att plocka. Det betyder utvecklingspotential. Det finns något positivt med allt. Men snälla, sluta vara taskiga, jag lider tillräckligt ändå!)

 

VATTENHINDER PÅ INSIDA/UTSIDA

Ja, det är skillnad på var vattengraven befinner sig. Enligt mig är det enda positiva med vattengraven på utsidan det att det känns som att man bara springer 7 varv, medan man med vattengraven på insidan springer hela 7,5. Men that’s it. I övrigt är det alltid bättre med vattengraven på insidan. 

Med vattengraven på insidan så har man nästan 250m slätlöpning utan hinder i början av loppet. Slätlöpning innebär snabb löpning. Det går ofta fort i början men man har ändå tid att positionera sig inför första hindret. Med vattengraven på utsidan kommer första hindret redan efter knappa 100m. Då är det tokrusning i starten för att få en bra position.

Vattengravarna som är på insidan är ofta på en raksträcka. Det betyder att man ser hindret i god tid innan och kan utnyttja hela hindret och få en bra position. Vattenhindren på utsidan är mitt i en kurva och svåra att se innan och därför svårare att anpassa stegen till. Dessutom svårare att utnyttja hela hindrets bredd så det blir ofta trångt.

I övrigt är hela ytterkurvan väldigt svår att springa och det blir ofta knuffande och svårigheter med att hitta position. Hinderlopp med vattengraven på utsidan är nästan alltid svårare lopp. Så det är verkligen skillnad!

 

TAKTIK 

Jag kan inte säga vad man ska ha för taktik då man springer hinder. Men hinderlöpningen är en gren där det ofta verkligen kan löna sig att vara uppe och dra, till och med om det blåser. Att ligga först i loppet innebär att man har fri sikt inför hindren och kan göra bättre passager. Klunglöpning är lite krånglig då det kommer till hinder. Ofta ser man inte hindret före det är någon meter framför en och då är det svårt att hinna anpassa stegen och få till en bra passage. Med lite oflyt kan man ha en tekniskt sämre löpare framför sig så man är tvungen att bromsa och förstöra sin egen passage. Eller så har man en bättre hinderlöpare bakom som springer på en. Klunglöpning då det kommer till hinder är inte alltid helt okomplicerat. Men bara en kan leda loppet.

  

LÖPNINGEN I SIG

Det som jag skulle säga att är en av de största skillnaderna mellan hinderlöpning och slätlöpning (förutom hindren då) är att då det tar slut så tar det slut.

 I slätlöpning är det lättare att ge allt och bara köra, för i mål kommer man ändå, men i hinderlöpning ska man orka ta sig över hindren också. Om man blir trött i hinderlöpningen så blir det svårare att trycka på in mot hindren och svårare att göra bra passager och då tappar man troligen tempo. Och oftast är det svårare att göra bra hinderpassager om man springer långsammare, så då tappar man ännu mera tempo pga det. Det blir lite som en ond cirkel. Därför finns det ofta ganska många dåliga resultat i hinderlöpningen, för att då det tar slut så tar det slut. En halv minut försvinner ganska snabbt. Det betyder inte att formen plötsligt blev usel. Ofta är det lättare att springa snabbt än att springa långsamt, eftersom det tar så mycket mera energi att ta hindren i lågt tempo. 

Så med andra ord så är hinderlöpning lite mera avancerat än det ser ut.

Jag avslutar med att säga att upprepa att jag inte är någon expert, men jag hoppas att jag ändå kan lära någon något! 

Sandra


Blogg

Idag har jag lärt mig att snabbdistans inte alltid är det roligaste som finns.


Idag hade jag en mil snabbdistans på schemat. Ni som ens har lite koll på mig kan ju lista ut att jag kände mig som ett barn på julafton. Det är så jag funkar då det handlar om snabbdistans. Jag älskar de passen. Coach sa att ”du får springa snabbt om det känns bra”. När folk säger åt mig att jag får springa snabbt, då lägger jag upp lite onödigt höga mål. Ofta på gränsen till orealistiska. Så idag fick jag för mig att jag skulle springa milen under 35min. Med en nummerlapp på bröstet är det ingen supertid för mig, men på träning är det en helt annan sak.

Det fanns några detaljer som talade emot att det här skulle lyckas:

1) Jag har de senaste 4 veckorna sprungit 12 mil. Totalt alltså. Det vill säga 3 mil per vecka. Detta på grund av att jag har kört några stötvågsbehandlingar och varit tvungen att dra ner på löpningen under tiden. 

2) Jag har gjort bra snabbdistanser de senaste månaderna, men senast jag körde snabbdistans så långt som en mil var 26 mars. Ifjol alltså. Exakt ett år sedan. (36.26 på det passet).

3) Jag är på den nästsista dagen av en tuff treveckorsperiod med väldigt mycket mängd. Mestadels alternativ träning då. Men om någon tror att alternativ träning inte sliter så vet ni inte vad alternativ träning är.

4) Det var en solig lördageftermiddag och två miljoner Stockholmare var ute på soljakt och trodde att de ägde vägarna (och att man ska gå på vänster sida om allting (vänster sida om bilvägen, ja! Men inte vänster sida av gångbanan eller i mötande cykelfil eller något annat heller, skärp er!))

5) Jag hade mina tyngsta och mest stabila skor (Structure. Svinsköna, men de ger ju inte den lätta känslan man vill ha på hårda pass, men på vanliga distanspass är de fantastiska). Men jag körde dem idag för hälens skull. 

Det fanns dock några grejer som talade för att jag skulle lyckas också, nämligen:

1) Fint väder. Kunde springa utan jacka och vantar (men pannband och dunväst på förstås. 11 grader och sol är kallt i motvind och skugga).

2) Laddad som tusan. Nästan överladdad. Men inte riktigt. Mest lagom. 

3) Det var ett snabbdistans. Snabbdistanspass går alltid bra. Alltid. Det bara är så. 

Nåväl. Det det där var inledningen. Här kommer själva romanen. 


Jag körde min uppvärmning. Allt som kunde krångla (kropp och klocka) krånglade i början men sen blev det bra och plötsligt stod jag uppe på Danvikstullsbron. Glad och redo att springa snabbt. Om jag ändå hade vetat vad jag skulle ge mig in på. Jag bestämde mig för att börja strax under 3.30 för att se hur långt det skulle hålla. 

Första kilometern gick ok. Började med utförsbacke så det var lätt att komma upp i bra tempo. Jag märkte att det blåste motvind men ignorerade det och tänkte att det bara berodde på att jag sprang längs vattnet (jag skulle visserligen springa hela passet längs med vatten, men vem orkar tänka logiskt om det logiska är otrevligt?). 3.26 på första.

Andra kilometern var vinden redan riktigt jobbig och jag insåg att det inte skulle bli något myspass. Blev arg på två pensionärer för att de var i fel cykelfil så jag fick flytta på mig (men jag skällde inte ut dem eller så, jag flyttade bara snällt på mig, jag är inte elak ändå). Vet att det finns större problem i världen men om man är en lite småarg människa från förr så kan ni tänka er hur lättretad man blir då man är trött och vet hur mycket jobb man har framför sig. 3.29.

Tredje kilometern är trevlig på det viset att det är lite annat än bara rakt fram. Lite fokus på annat var skönt. Dock började den kilometern med fyra 90-graderssvängar under Skanstullsbron. Min klocka tyckte att det var ok att gena där så 3.32 var troligen egentligen under 3.30. Så såg det ut då jag kollade upp min rutt efteråt i alla fall. 

Fjärde kilometern var trång. Motvind, motvind, motvind. Mycket folk överallt.  Samtliga var i vägen för allt och alla. Jag var trött. 3.30 blankt. 

Femte kilometern ganska likadan. Benen kändes ok men jag konstaterade att jag inte var fräsch idag. 3.33. Halva sträckan på ganska exakt 17.30. 

Sjätte kilometern var svår. Jag visste vad som väntade på den sjunde kilometern och att om jag ökade innan den kilometern så skulle det bli för plågsamt. Jag fick inte vara för sliten inför vad som komma skulle. Så jag tog mig bara igenom. 3.31.

Sjunde kilometern var den pissigaste någonsin. Jag hade precis plågat mig igenom 6km i motvind längs Årstaviken och kom fram till trafikljusen strax innan den där jävliga backen upp till Västerbrons början. Jag hann inte många meter upp för den backen innan jag tänkte att ”vad fan håller jag på med? Varför gör jag det här? Jag är totalt jävla slut och jag orkar inte upp för den här backen. 6km får räcka, nu avbryter jag”. Jag bröt inte. Jag tog mig upp för backfanskapet med tårarna rinnande längs kinderna. Alltså jag grät inte, man har inte tid med känslor mitt under ett pass. Det var bara vindarna som gjorde att ögonen rann konstant (men det lät ju himla dramatiskt va?). Västerbron i sig var inte så jobbig. Den har ju en hyfsat behaglig lutning. Och jag visste ju att det skulle gå utför sedan. Min rygg började värka ordentligt så jag skärpte till hållningen och saktade in rejält för att på något vis överleva skiten och klara åtminstone 8km. Det kändes trist men tyvärr blev det 3.50 på den kilometern. Och därmed var också möjligheterna att gå under 35 inte speciellt stora längre.

Kilometern nummer åtta började med ren njutning, rakt utför. Så himla skönt. Jag blev så mycket mera levande igen och insåg att jag troligen klarar milen. Efter Västerbron kommer det dock en brant u-sväng följt av en brant utförsbacke och en brant högerkurva. Jag var nämligen tvungen att springa ett varv runt dendär lilla utbuktningen/ön/whatever under Västerbron innan jag körde mot Norrmälarstrand, så att sträckan skulle räcka till. Svängarna krävde mycket bromsande och varje inbromsning tog en massa energi vid det laget. Men nere på 3.30 igen, trots alla svängar.

Kilometer nio var bara en enda lång längtan efter kilometer tio. Oftast springer jag mina sista två kilometer snabbast under snabbdistanspassen. Men idag hade jag slösat way too much energi i början (hoppas ni tycker jag är cool då jag slänger in engelska ord), så jag orkade inte alls utnyttja medvinden och trycka på. Jag brukar alltid springa nere på gångbanan bland allt folk, men det tomma energiförrådet sa att, NEJ Sandra, idag springer du på cykelbanan. Vi har inte någon ork med slalomlöpning nu. Punkt. (Ganska lång mening för att komma från ett tomt energiförråd). Jag blev sur på att det var cyklar på cykelbanan. Den tröttheten. 3.35 var en stor besvikelse. Hade ju lite börjat fantisera om att gå under 35 igen.

Sista kilometern ska ju gå snabbt. Så jag låtsades trycka på. Speciellt på slutet. Men det var nog som sagt mest låtsas. Jag kollade på klockan tusen gånger. Surade över att jag inte börjat passet lite lugnare så att jag hade kunnat ge allt på slutet. Eller mera så att jag hade haft något allt att ge. Längtade efter att få stanna. 3.30 var lite klent som sista kilometer. Men det var över. Äntligen.


Sluttiden var ungefär 35.25.


Här kommer eftertexten.

Att stanna var inte behagligt. Först var jag tvungen att gå 20 meter fram till närmsta bänk. Det var världens längsta 20 meter. Jag var helt yr i huvudet. Njöt av att få sätta mig ner. Eller nåja, så mycket njutning jag var kapabel att känna just då i alla fall. Illamåendet kom direkt. Och jag blev lite glad. Tänkte att det kanske var dags för mitt livs första träningsspya. Den har jag längtat efter. Det var det inte. Lite besviken över det. Sen kom huvudvärken. Trodde huvudet skulle sprängas. Försökte röra på mig. Satte mig på en annan bänk. Satte mig på huk. Lutade mig mot en mur. Gick några steg. Lutade mig mot muren. Försökte kolla igenom passet på klockan men var tvungen att vila en minut efter varje knapptryck.

All energi var slut. Det var 5 kilometer hem. Jag försökte med hundvalpsblicken åt mannen i kiosken bredvid bänken jag satt på. Tänkte att han skulle komma springande med vatten. Han blev nog mest rädd och undrade nog mera vad fan jag hade druckit mitt på lördageftermiddagen. Jag såg nog inte så fräsch och stabil ut. Så jag fick inget vatten. I efterhand tänker jag att jag kanske hade kunnat fråga snällt. Att försöka med hundvalpsblicken då man är halvdöd är lite dömt att misslyckas. Sen blev det kallt. Och jag var tvungen att jogga hem. 

Nerjoggen var ganska skön ändå. Jag sprang sakta. Längtade hem. Tänkte på cola hela tiden (gillar inte ens cola speciellt mycket, men det var oväsentligt). Blev sur på alla miljoner människor mellan Slussen och Stadsgårdshamnen. En Birkabåt (tror ni att det ordet kommer från ”barkbåt”? Fast ja, ”Birkabåt” kanske inte är något riktigt ord…) hade nyss anlänt till hamnen och en miljon människor med två miljoner ölburkar skulle ta sig fram längs gångbanan. Jag sprang på cykelbanan. Blev sur på de enstaka människor som gick på cykelbanan. Tyckte tydligen att bara jag fick vara där. Jag är hemsk då jag är trött. Men jag behöll min arghet inombords i alla fall.

Då jag kom hem öppnade en man ytterdörren åt mig. Jag blev glad. Han tyckte jag såg trött ut och frågade om jag hade haft ett jobbigt pass. Jag svarade ja. Jag lät troligen sur och otrevlig. Det var inte meningen. Han hade ju en söt hund och allt. Men jag var trött. Sen ställde jag mig i hissen och försökte känna igen mig själv i spegeln. Inte för att jag hade ett julgransbollshuvud som jag brukar. Knallrött och svettigt alltså (ok, julgransbollar kan inte svettas men om de kunde så skulle de säkert göra det hela tiden bland alla ljus). Hur som helst så var jag inte röd. Jag var vit. Kritvit. Tur att jag inte är glutenintolerant, för då hade jag nog blivit lite nervös. Såg ut som att jag hade doppat huvudet i en mjölpåse. Obehagligt.

Sen öppnade jag dörren och la mig ner på golvet och dog lite. Orkade inte ens ta av mig skorna. Jag lovade Magnus femhundratusen pojkvänspoäng om han tog ett foto av min dödhet och gick och köpte en cola åt mig. Det gjorde han. Han är poängrik nu!

Och jag börjar bli människa igen.


Jag är glad. Glad över att jag plågade mig igenom hela passet. Glad över att det var vidrigt, för om man inte klarar av vidrigt på träning så är det svårt att klara av vidrigt på tävling. Jag är glad över tiden, för den hade kunnat vara så mycket sämre. Och jag är glad över min form just nu, speciellt efter de senaste tre veckorna, för jag är ärligt talat väldigt sliten. Och jag är glad över att jag har bevisat för mig själv igen att jag inte behöver springa skitmycket för att springa bra. Och att jag har en kropp som tydligen biter rätt bra på alternativ träning också. Och förstås, jätteglad över att hälen mådde fint! 

Med två månader kvar tills säsongen börjar känns det bra. Mycket hinner hända på två månader.


Sandra


Blogg

8 sätt att inte dopa sig.


Det här är främst riktat till unga idrottare. Idrottare som kanske aldrig blivit dopingtestade ännu. Idrottare som har som mål att springa stora mästerskap och förr eller senare kommer att hamna på dopingtest. Men ni andra får också läsa. 

Jag tänker inte kommentera alla dopingfall just nu. Jag orkar inte. Jag fokuserar på det som är viktigt för mig. Och det som är viktigt för mig är att bevisa att det går att bli bäst utan att fuska. För vi är fortfarande väldigt många som vet att det är möjligt!

Men här är några tips på hur man låter bli att dopa sig. Läs dem. Ta dem seriöst. Doping är inget skämt. Och jag är trött på att höra folk säga att de har råkat få i sig saker i misstag. Man dopar sig inte i misstag. Idrottare har ett ansvar!

1) Ha koll på vad du stoppar i dig. Det är ALLTID idrottarens eget ansvar vad hen stoppar i sig. Alltid. Det spelar ingen roll om du får din medicin från en idrottsläkare eller tränare. Kolla upp att medicinen är tillåten innan du käkar den. Kolla upp allt. Även om du är rätt säker på att det är tillåtet. Kolla också upp sånt som du har kollat upp förut. Vad som är tillåtet och inte tillåtet ändras ibland. Svenskar kan kolla här: RÖDGRÖNA LISTAN och finländare kan kolla här: FÖRBJUDNA SUBSTANSER OCH METODER I IDROTTEN för att se vilka mediciner som är tillåtna.  

2) Ät inte onödiga kosttillskott. Att en idrottare måste käka en massa piller med extra vitaminer och järn och zink och magnesium och omega 3 och allt vad det heter för att bli bra är inte sant. Ät bra mat. Det räcker långt. Tillskott kan man ta om man har brist på något. Kosttillskott finns heller inte med på listorna över förbjudna preparat, så det kan vara svårt att vara helt säker på vad de innehåller. 

3) Ha koll på din vattenflaska. Risken är väldigt liten, men ibland kan det vara bra att ha lite koll på sin vattenflaska så att ingen får för sig att stoppa något i den. Jag har svårt att se att någon skulle göra något sånt här, men ibland lönar det sig att vara lite försiktig. 

4) Bekanta dig med alla antidopingregler. Lär dig vad du har för rättigheter och skyldigheter om du blir kallad till test. Läs igenom informationen på exempelvis antidoping.fi (antar att det går att hitta samma information på antidoping.se). Det är viktigt att du själv vet vad som gäller och inte bara din tränare. 

5) Läs också på hur ett dopingtest ska gå till så att du vet att allting blir rätt då du väl blir testad. Man har alltid rätt att kommentera om man tycker att något har gått till på fel sätt under ett test, men om man inte kan reglerna så är det svårt.

6) Om du hamnar på dopingtest, var noga. Ha alltid uppsikt över ditt prov. Kolla alla siffror både två och tre gånger så att de säkert är rätt. Läs igenom protokollet innan du skriver under. Våga säga till om du är osäker på något. Det skadar aldrig att vara för noga.

7) Om du måste vistelserapportera, slarva inte! Det är dumt att få varningar för något som är så enkelt att göra.

8) Om du är osäker, våga fråga! 


Mycket svårare än så är det inte. 

Sandra