Rubrik 5


Jag har inga nyårslöften. Jag har mål och förhoppningar. 

År 2017 vill jag:

– fortsätta att kunna vara närvarande i stunden och inte stressa så mycket

– vara frisk och hel

– bli ännu bättre på mina rutiner för att underlätta förhoppningen på raden ovanför

– få till ett riktigt bra lopp på lag-EM i Vasa. Mitt första landslagsuppdrag på seniornivå var just Europacupen i Vasa 2007. Det blir så häftigt att återvända dit. 

– få till ett bra lopp och kunna göra mig själv rättvisa på VM. Att återvända till London blir också otroligt häftigt

– se nya ställen i världen

– fortsätta att upptäcka fina saker i allt runtomkring

– bli bättre på att rita och måla

– umgås mera med vänner och familj

– bli bättre på att ta itu med saker de gånger det verkligen tar emot

– lära mig en massa nya saker

– skratta mycket

– lära känna nya människor

– bli bättre på att visa att jag bryr mig

– våga saker jag inte har vågat förut

– läsa mera böcker

– bli bättre på att laga mat

– bli bättre på att vara smart och inte köra för mycket på vilja

– utvecklas som idrottare på alla sätt och vis så att jag kan prestera bättre än tidigare

– bli bättre på finska

– anstränga mig mera med mitt utseende (man känner ju sig så mycket piggare och gladare om man ser lite fräschare ut mellan träningarna)

– göra något bra för andra människor

– starta ett projekt

Jag tror det kommer att bli svårt att lyckas med allt. Men ju mer, desto bättre! 

Ikväll firar jag med trerätters här hemma tillsammans med Magnus och så lite fyrverkerier på det! 

GOTT NYTT ÅR! 

Sandra


Rubrik 4


Det är för jävligt va?! Först kommer jag från ingenstans och klämmer ur mig blogginlägg efter blogginlägg och då jag äntligen börjar få lite flow så tvärdör min bloggmotivation. Men nu är jag tillbaka. Och min header är mycket finare. Tyckte jag såg lite sådär ut på den förra bilden men på den här är jag ovanligt snygg. De måste ha använt många filter.

Jag åkte iväg till Madeira i slutet av november. Det var amazing. Så jäkla fin ö. Dock jäkligt svårt att hitta några bra ställen att springa på så jag höll till på idrottsplanen. Det räckte till gott och väl. Det var ju trots allt på Madeira som jag tog mina första löpsteg utomhus sedan operationen. Det var också fantastiskt. Eller ärligt talat var det jobbigt och obekvämt. Jag kände mig otränad, tung och allmänt dålig. Men det är ju underbart på sitt sätt. Eller nåt. Maten på Madeira var sjukt god. Vitlöksbrödet och köttspetten var to die for. Vårt rum var sjukt vackert med ett stort rundat fönster mot havet och solnedgången. Det kompenserade för den ofräscha heltäckingsmattan och myrinvasionen i mina träningskläder (och att min hårspray tog slut då jag måste döda myrjävlarna). Jag skrev ett långt och bra inlägg om lägret på flyget på väg hem. Men jag publicerade det inte, för jag kände inte för det. Av nån märklig anledning. 

Sen kom jag hem till mörker, kyla, julstress och hostande, snorande människor och drog på mig en evighetsförkylning. Det var trist. Jag ville ju springa. Men jag fick sitta hemma och rita istället. Och skriva. Jag skrev ett blogginlägg om att doping inte är så svartvitt som man vill tro och om hur uselt 2016 var. Jag publicerade inte dem heller pga av jag var rädd för onödigt tjafs i kommentarsfältet om dopingen och för att 2016-inlägget var så deppigt. 

Jag har ritat så himla mycket. Både på lägret och efter. Min lilla kalejdoskopbok är klar och alla jag känner måste se den. Typ. Fast man måste använda en metallicrosa ficklampa för att kunna se den på rätt sätt. Dessutom fick jag två presentkort till Panduro i julklapp. Nu kan jag köpa mera tuschpennor. Och akrylfärg. Och hobbyfärg. Och annan färg. Och taveldukar. Och papper. Och andra pysselgrejer. Jag älskar pysselbutiker. Och pysselsaker. Och att pyssla. 

Jag fick många andra fina julklappar också och blev rörd av allting. Främst för att jag fick julklappar från två personer som jag inte hade räknat med att skulle ge julklappar åt mig. Så himla fint! (Sigrid och Jimppa, ni vet att det är er jag menar! Ni är bäst!) Jag fick också en balansdyna som är perfekt att hela hälar och stärka fötter och vrister med. Och så fick jag utökat min muminmuggssamling och min iittala-kivilyktesamling. Jag har blivit så himla finsk sen jag flyttade till Sverige. Men jag är skeptisk till att jag skulle ha varit så snäll att jag förtjänar alla julklapparna. 

Julen överlag var fantastisk. Jag har varit hemhemma i Finland tre ynka dagar sedan förra julen, så jag hade lite umgänge att ta igen. Hann både luncha på stan, julklappshandla, ha den traditionella glöggkvällen med vännerna, hälsa på Moffa, äta julmat, baka fyra pepparkaksapelsinchokladcheesecakes, umgås med släkten, träffa en söt hund, köra bil, lyssna på ted och kaj medan jag cyklade i garaget, rota i mina gamla saker, sova i min supersköna säng i mitt barndomsrum med pappa snarkande så väggarna skallrade i rummet bredvid. Och framför allt har jag spelat spel. Alias (världens bästa spel (för att jag är bäst i världen på det)), Uno, Pinguspel, Plockepinn, Pidro (världens bästa kortspel), Färg och form-spel och så lite charader på det. 

På glöggkvällen lekte vi en lek eller spelade ett spel eller hur man nu säger. Alla skulle skriva ner ord och så delar man upp sig i två lag och turas om att på 30s förklara så många ord som möjligt åt de andra i sitt lag. Då man har kommit igenom alla ord så börjar omgång två då man genom charader ska få de andra i laget att gissa vilket ord man beskriver. Men man använder samma ord som i omgången innan så det är lite lättare. I omgång tre använder man fortsättningsvis samma ord men man får bara beskriva dem med läten och i omgång fyra får man bara beskriva orden med ansiktsuttryck. Mina största utmaningar var att låta som ett pussel och att se ut som ett könshår i ansiktet. Observera att samtliga i gänget drack alkoholfri glögg. Det var en bra kväll. Det finns inga foton från den kvällen. Ännu ett tecken på att det var en bra kväll.

Jag hann också kolla på mitt OS-kvallopp som de spelat in därhemma. Det var såå jäkla skönt att se det för jag har letat efter ett klipp från det loppet så himla länge utan resultat. Och det var en så himla stor lättnad att se att kroppen verkligen inte funkade, precis som jag mindes. Att se att problemet var fysiskt och inte mentalt. Jag minns ju det precis så också, men det kändes ändå bra att se att det syntes så tydligt att något inte stämde i kroppen. Nu har jag analyserat klart. Nu kan jag äntligen släppa det och gå vidare. 

Jag flög direktflyg mellan Stockholm och Vasa då jag var hemma över jul (coach sa åt mig i september att jag måste boka flyg, annars hade jag nog fått ta båt+tåg-vägen. Tack och lov för att jag slapp det). Vasaflyget är alltid spännande för man träffar alltid nån bekant. Den här gången träffade jag en tjej som jag tävlade mot för typ tio år sedan. Jag hade precis börjat lära känna henne lite då hon slutade och jag minns att jag tyckte att det var trist. Vi har inte träffats sedan hon slutade trots att vi har tänkt göra det flera gånger. Så himla kul att se henne. Sånt kan man vara lycklig en hel dag över.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Lite trött och seg efter en intensiv julhelg, men glad ändå. Jag tycker att det är skönt att det här skitåret snart är över och har bestämt att inte göra något särskilt på nyårsafton, för jag har inte lust att bli besviken flera gånger i år. Så vi firar lugnt och skönt för oss själva här hemma. Jag tror att det blir bra. 

Det var ett litet sammandrag från Sandralivet just nu! 

Idag har jag lärt mig: Att vanlig hobbyfärg inte fäster så bra på metall. Och en massa annat om hur språksituationen i Finland ser ut just nu. Den ser inte så bra ut. 

Dagens person: Mina föräldrar. För att de är bäst. Och för att de alltid har låtit oss ta våra egna beslut och hjälpt oss så mycket det har kunnat med allt. Att ha oss fem som barn kan inte vara lätt, men de klarar det utmärkt. Det är jag evigt tacksam för. 

Idag är jag tacksam över: All kärlek jag har i mitt liv. Och all vänskap. Den här julen blev det av någon anledning extra tydligt. Det är jag också evigt tacksam för.

Sandra


Rubrik 3


Jag har inte bloggat på en vecka. Under den veckan har jag tänkt cirka femtontusen gånger att ”det här borde jag blogga om”. Men jag har varit för lat för att ta till tangentbordet. Eller lat och lat. Jag har lagt ner min tid på viktigare saker. Typ som att träna och äta och sova. 

Nåmen hur som helst. STORA nyheter. Idag har jag, Sandra Elisabetsky Eriksson, sprungit sitt första löppass efter 66 dagars uppehåll. Det var totally amazing. Men vi tar det från början. Och nej de tre sista bokstäverna i mitt mellannamn ska inte vara där på riktigt, men visst såg det coolt ut?

Förra fredagen var jag alltså hos Mattias och vi gjorde den veckoliga (veckliga?) rörlighetsmätningen. Veckan innan hade jag haft 14cm. Målet var 15. Och min känsla var sisådär. Jag hade varit sliten och känt mig halvsjuk några dagar och dragit ner på träningen lite och inte gjort tillräckligt med rörlighetsövningar. Jag blev besviken men inte förvånad då måttbandet visade 13cm. Fick hur som helst provjogga i korridoren på Access Rehab. Det var svinläskigt men jäkligt kul då jag insåg att det inte gjorde ont. Bara hem och fortsätta med rörlighetsträningen då.

Så nu har jag skärpt mig med rörlighet och tränat på med alternativ träning som vanligt. Varannan dag har jag joggat några tiotals meter och gjort olika små hopp och liknande. Igår var jag på återkontroll till sjukgymnasten och ortopeden i Helsingfors och de tyckte att allt såg bra ut och gav mig tillåtelse att börja springa. 

Och idag var det dags för alter g. Mitt första löppass sen operationen. Och mitt första löppass ever på anti gravity-löpband. Det var spännande och hur kul som helst. Det är liksom inte varje dag man testar en ny sorts löpning utan det är ofta den samma löpningen man gör. Men alter g var annorlunda. Jag sprang en kvart med 70% av min kroppsvikt och foten var lika nöjd som jag. 

Jag har varit uppe i varv hela dan. Kom hem och bestämde mig för att möblera om. Nåja, byta plats på luftrenaren och lampan. Men ändå. Det är sånt som man bara tänker att man borde göra men aldrig gör. Väl? 

På lördag ska jag springa igen, förutsatt att hälen inte gör ont imorgon. Och på onsdag tror jag att jag ska börja springa lite smått utomhus. Men inte här i kalla Stockholm. Det känns onödigt då man kan springa på Madeira. Så jag sticker till Madeira med träningsgruppen en vecka. För att varför inte. 

Jag brukar aldrig skriva om vad jag lyssnar på för musik. Jag har fått lära mig från början att jag har dålig musiksmak. Men det tar sin tid att hitta rätt om man har tvingats lyssna på dansband hela sin barndom. Mitt favoritalbum just nu är Oh Laura – The mess we left behind. Det är såndär skön musik att ha i öronen då man åker kollektivtrafik och vill hålla sig lugn.

Jag ritar mycket. Min bok blir amazing. Nu har jag också köpt en rosa ficklampa som ska göra boken ännu mera amazing.

Jag har inte ätit ärtsoppa på över en vecka. Men det står två burkar i köket. Finska. Förstås. 

Jag kan inte bestämma om jag ska ha någon julkalender i år. Chokladkalendrar med halväcklg tysk choklad ger mig julkänsla, men om jag ändå är utomlands första veckan och måste öppna sju luckor på en gång så blir det ju helt fel. Och man kan ju faktiskt inte ta med sig kalendern till Madeira. Det skulle bara vara pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag i alla fall se på SVTs julkalender utomlands. 

Nåja. Jag har uppenbarligen glömt bort att superroligt och jättesmart jag skulle skriva om. Men jag är rolig och smart. Egentligen. Eller egeklien som jag har fått lära mig att det heter på riktig svenska… På tal om svenska så har jag fått lära mig att rattkälke (som det heter i finland) heter snowracer på svenska. Svenska är världens mest ologiska språk. Förutom Finlandssvenskan. Den är lite mera… svensk! 

Nåja. Avsluta skulle jag ju. 

Hejdå. 

Sandra

PS.

Dagens människa: Mia på Access Rehab. Hon hade lämnat godis åt mig på bordet i alter g-rummet idag. Hur himla gullit är inte det!?

Idag har jag lärt mig: Hur en alter g fungerar. Att socialförsäkringsnummer är samma sak som personnummer.

Idag är jag tacksam över: Att jag kunde springa och sluta då jag var klar och inte för att jag fick ont eller något. Helt jäkla fantastiskt. 


Rubrik 2


Vintern kom och gick. Den var fin så länge den varade men jag tänker inte påstå att jag inte känner glädje då jag ser hur snön diskret minskar för varje dag. Trots att jag fryser om mina blöta tår. 

För några dagar sedan var jag hos frisören. Det gick ut på att frisören klagade konstant på mitt hår i 20minuter (slitet, ojämnt, dålig färg osv) för att avsluta med att förklara att mitt hår nog ramlar av huvudet snart. Sen klippte han det skitsnett. Jag sa åt honom att jag tränar mycket och att det måste gå att sätta upp i en tofs. Fem sekunder senare hade jag en lugg. En sned dessutom. Så jag gick därifrån, ful och med ett sänkt självförtroende. Och en alltför kort lugg som inte kommer att gå att få in i en tofs det kommande halvåret. Troligen tar det ännu längre.

Så nu har jag en ful lugg som är i vägen hela tiden. Med fyra kilo hårspray och en jäkla krånglande kan jag fixa så att den hålls från ansiktet en stund i alla fall. Men jag var jävligt förbannad då jag gick därifrån. Dessutom fick han mig att köpa en hårinpackning. Då jag kom hem såg jag att burken hade bäst före datum i mars. I år. Jag vet vilken frisör jag inte ska gå till nästa gång. Tacka veit ja Miiti i Nykaabi!

Så jag får ta tillbaka mitt löfte om att inte frysa. För då jag väl fått undan lugghelvetet så tänker jag inte tillåta någon mössa i världen att förstöra det. 

Jag var på Hot Yoga igår. I efterhand sa de att rummet är lite varmare än på de andra gymmen. Dessutom hade jag den mest krävande läraren och ett av de svåraste passen. Enlgit de andra alltså. Hade jag vetat det innan så hade jag valt ett annat pass. Men det var kul ändå. En timme i 40 graders värme. Min snittpuls låg på 138 och max på 174. På yoga!! Och då räknade jag in avslappningen på slutet också (hade dock pulsen över 130 då jag låg på ryggen och andades). Är rätt säker på att jag persade i svettning. 

Idag kommer Magnus hem efter ett par dagar i London. Det tycker jag att är trevligt. Är dock nöjd med att jag har vågat sova själv med släckta lampor utan att bli mörkrädd. Alltid något. 

Jag håller ju på att göra en bok. Tror jag sa det innan. En kalejdoskopbok. Den blir – fint beskrivet med svenskarnas favoritord – magisk. Den är väldigt levande och går inte att visa upp på bild. Den måste upplevas. Jag älskar den.

Dagens människa: ägarna på favvofiket. Suttit här och fikat (nåja, mest ritat) i fyra timmar nu och nyss fick jag en extra kakbit. Och deras hund sitter bredvid mig och är brutalt söt. 

Idag har jag lärt mig: att då man har kört fem tuffa träningsdagar och är uppe i varv och bara vill köra mer, då är det dags för en lugnare dag. Så jäkla svårt att köra lättare dagar då man har flow, men så jäkla viktigt.

Idag är jag tacksam över: att Magnus köpte färgglada tuschpennor och papper åt mig en jul för några år sen. Innan dess trodde jag att svartvitt var min grej. Det var det iofs kanske. Men inte nu längre.


Sandra


Rubrik 1


Jag har nyss ätit ris och kyckling. Med gräddfilssås. Inte ärtsoppa. Ville bara säga det. 

Jag fick sms från naprapat-Mattias imorse. Han var sjuk och kunde inte träffas idag. Min första reaktion var ”skit också, jag som skulle börja springa alter g den här veckan”. Sen sov jag en stund till, för att jag hade tid eftersom mitt naprapatbesök hade blivit avbokat. Då jag vaknade var jag inte besviken längre. Jag tänkte att det var bra att Mattias inte jobbar om han är sjuk så att han smittar ner typ mig. Jag tänkte också att jag kan leva med att vi träffas först på fredag. Det är rätt länge till augusti då jag ska vara i superform. Tror inte att fyra dagar hit eller dit spelar så stor roll. Jag tränar ju hur mycket som helst även om jag inte springer. Hoppas på positiva besked på fredag i alla fall.

På lördag ska jag dra mitt livs första hinderpass åt några unga tjejer. Jag har tidigare bara dragit löppass åt motionärer, och visst är det roligt att se hur bra de kämpar på och hur duktiga de är, men jag har aldrig riktigt känt att det är min grej. Den erfarenhet och kunskap jag har gör mera nytta för unga lovande idrottare än för duktiga motionärer. Så jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot det. 

Jag har en plan för kommande månad. Fixa klart alla julklappar i tid så att jag slipper stressa. Jag vet inte varför jag ens har en sån plan, för jag kommer ändå aldrig att lyckas. Men jag kände mig i alla fall duktig då jag gjorde upp planen. 

Jag har en annan plan också för kommande halvår, nämligen att inte frysa. Uppskattningsvis 100% av gångerna man fryser så är det ju för att man har för lite kläder. Det är väldigt sällan så kallt att mera kläder inte hjäler. Så i vinter prioriteras tjocka mössor före fina frisyrer, halsdukar upp över näsan istället för perfekt make up, långkalsonger och vindbyxor istället för tighta jeans som framhäver mina ben och lager på lager istället för tunna lösa tröjor. Som att jag nån gång skulle bry mig om hår, make up, jeans och fina tröjor ändå. Jag är lite mer slarvig tofs, eventuellt mascara, jeans en gång var tredje månad och ”dendär OS-hoodien är ju skön”-typen. 

På tal om kläder. Det är ju det bästa med att vara idrottare på heltid. Min jobboutfit består av tights, mjukisar, funktonskläder, sportbh, löpskor och halvsvettiga linnen. Så sjukt bekvämt. Nackdelen är ju att jag numera tycker att allt annat är obekvämt. Skor med klackar, tajta jeans, skjortor, kläder som inte är stretchiga, bher. Allt är obekvämt. Dessutom känns det som om jag är klädd i balklänning om jag drar på mig jeans en gång. Jag måste nog ringa stilakuten snart. Å andra sidan trivs jag ju rätt bra i de kläder jag har. Och dessutom finns det ju boyfriend-jeans.

Igår frostade vi av frysen. Jag vet inte om jag nånsin frostat av en frys förr. Bara hjälpt till lite eller så. Det var fruktansvärt kul och tillfredsställande. Och dessutom fick jag användning för min fina röda hårfön som är väldigt oanvänd. Och den lilla blommiga hammaren.

Jag håller på att göra en bok. Det är bara bilder i den. Det är ett kalejdoskop i bokformat. Om man bläddrar i den så är den lite halvtråkig, men om man håller upp den mot en lampa blir den levande. Jag är mycket nöjd med de första fyra sidorna. 

Mina vader är märkliga. De känns lite som en vakuumförpackad grisytterfile, fast varm. Eller som då man bakar pepparkakor, ni vet, man trycker ner formarna, petar bort degen runt omkring, lyfter pepparkakorna på plåten och knådar och kavlar ut restdegen och gör samma sak om och om igen. Mina vader känns som den sista mjuka, varma och slattriga degbiten som inte ens duger att göra pepparkakor av. De känns också lite som små kattungar, fast från nakenkatter då, eller någon extremt korthårig variant. En plastpåse med varmvatten är heller ingen dålig liknelse. De känns dock inte som ett par vader som sprungit och hoppat i spikskor ett par gånger om dan. Troligen för att de inte har det. Och ja, mina vader känns gosiga och så, men jag vill ha stela, spänstiga vader. Det kommer jag visserligen att ta tillbaka då jag väl börjar springa och får träningsvärk från helvetet. Jag har rätt känsliga vader. 

Dagens människa: Pappa. För att det var farsdag igår och för att han är världens bästa pappa förstås. Har en känsla av att mitt korta tålamod kommer från pappa. Fast hans tålamod är nog längre än mitt. Men det kan ju vara en biverkning av att ha skaffat fem barn inom åtta år också. Svårt att säga. Men jag tycker om pappa hur som helst!

Idag har jag lärt mig: Shit, jag måste börja kvällsblogga. Vad sjutton har jag lärt mig idag? Ja, nu vet jag! Jag har lärt mig att om två kvinnor skaffar barn och ena föder barnet så måste den andra partnern på något vis adoptera barnet för att få bli juridisk förälder till barnet. Krångligt.

Idag är jag tacksam över: att jag har ett jobb där jag kan ta sovmorgon om jag behöver.


Sandra



Vårkänslor


Jag vet inte vad det är med dendär jäkla ärtsoppan. Jag äter den varje gång jag bloggar. Det måste vara mitt undermedvetna som automatiskt kopplar ihop ärtsoppa och blogg. Så varje gång jag känner doften av ärtor på burk så får jag en grym blogginspiration. Så måste det vara.

Det är jobbigt att skriva idag. Mitt långfinger är lite igenplåstrat. Skulle bjuda en av mina bästa vänner på middag igår (inte ärtsoppa utan räkrisotto (som jag för övrigt alltid gör då jag har besök (vilket inte är så ofta))). Jag blev hur som helst så ivrig att jag blandade på lök och mitt finger. Därav plåstret. Det är dock litet och jag kan använda fingret, men det känns konstigt. Känner mig lite som en hund med skor. Om ni ha tråkigt idag så kan ni youtuba animals with shoes. Eller nåt åt det hållet. Då förstår ni hur jag känner mig i fingret. (Och jag är alldeles för gammal för att säga ”jag har ont här” och visa långfingret och tycka att jag är rolig).

Idag är det vår. Förra helgen var det höst. I veckan var det vinter. Månne det blir sommar inkommande vecka då? Hoppas det.

Jag lider inte av snön. Onsdagen var bäst. Det var alltså i onsdags som snön hällde ner över Stockholm och det blev kaos. Och inte det vanliga Stockholmskaoset utan kaos på riktigt. Det lär inte ha kommit sådär mycket snö i Stockholm på 111 år läste jag någonstans. Vet inte om det stämmer. Men det låter ju bra i alla fall. Och onsdagen var rolig. Allt blev så tyst och lugt och fluffigt. Man kunde gå på bilvägarna eftersom alla bilar var insnöade eller inköade. Jag led verkligen med dem som satt hela dagen i bilkö, men jag njöt av snön. Ska det vara så ska det vara. 

I måndags då vi mätte rörligheten i hälen var jag uppe i 14cm. Det känns som att det var igår jag mätte första gången och knappt klarade ynka fem. Jag ska över 15 före jag är springduglig. Chansen är rätt stor att jag är uppe i 15 på måndag. Det betyder att jag är redo för alter g. Det känns väldigt mycket jätteamazing. Just nu får jag bland annat köra 15 små jämfotahopp varje dag. Det är underbart. Och jag har börjat köra häckgång. I övrigt tränar jag på så mycket jag kan och går på lite rörlighets/yogapass på gymmet däremellan. 

Imorgon har det gått åtta veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det är det längsta löpuppehållet sedan jag lärde mig att gå. Jag lärde mig visserligen att gå rätt sent, men det är ändå rätt många år sedan nu. Jag har visserligen haft längre skadeperioder men jag har alltid kunnat provspringa lite då. Nu har jag inte tagit ett enda jäkla löpsteg. Det känns trist. Men samtidigt är jag glad över hur bra jag har klarat det mentalt. Men jag säger ju inte att jag inte drömmer om löpning varenda jäkla natt nu för tiden. Men drömlöpning är bättre än ingen löpning. 

Jag fikar mycket. För att det är mysigt. Fika är bra. Man får fika fast man är idrottare. Jag lovar att man inte blir sämre av det. 

Jag tänker inte skriva om presidentvalet. Dels för att jag skäms över att jag inte har mer kunskap om vad som sker i världen och dels för att det känns som att det mesta redan är skrivet. Men 2016 har ju inte varit något superår direkt.

Jag har aldrig varit någon poddmänniska. Jag gillar inte att lyssna på poddar, det är inte min grej helt enkelt. Men sen började jag lyssna på Ted och Kaj. Och den är ganska sjuk. Och rolig. Och klok. Och väldigt väldigt märklig. Den rekommenderas. Men kanske främst till finlandssvenskar eller österbottningar eller folk som vet vem Ted och Kaj är. Men andra får också lyssna. Den finns lite överallt. 

Vi har blivit med luftrenare. Den kostade en förmögenhet så jag hoppas att den funkar. Åtminstone kan jag tända ljus med lite mindre dåligt samvete. Ljus lär förorena luften rätt mycket. 

Igår var som sagt en av mina bästa vänner och hälsade på. Vi gick i dagis och högstadiet tillsammans och umgicks väldigt mycket i tonåren. Sen flyttade vi till olika städer och nu olika länder. Det var så mysigt att ses igen. Jag har inte ett jättesocialt liv här eftersom alla mina vänner bor kvar i Finland, men desto mera uppskattar jag de gånger vi träffas och umgås. Vi åt räkrisotto, pratade och youtubade Parlamentetklipp. Nour och André är favoriterna. 

Dagens person: Ellen. Eller Elpz/Elpzygirl som jag kallar henne. Det var hon som var hit igår. Hon är bäst. 

Idag har jag lärt mig: att när någon skickar mig en svart sol i en kommentar så har de egentligen skickat en gul sol. Men på vägen från iphone till Samsung har den blivit svart. I början då jag bytte telefon så gillade jag inte att det var andra emojis men nu tycker jag att det är underhållande. (Nej jag har inte den där telefonen som exploderar, jag har dendär telefonen vi fick på OS (omöjligt att säga ”telefonen jag fick på OS” utan att låta skrytig)). Jag hoppas att jag har lärt mig något mera värdefullt innan dagen är slut.

Idag är jag tacksam över: mitt fantastiska team (Oscar/Mattias/Göran) som har hjälpt mig att ta mig igenom de senaste två månaderna utan att bli galen. 

Sandra


Hungro.


Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Uppenbarligen har jag läsare. De bästa dessutom. 

Jag skrev ett nytt inlägg i torsdags men var för lat för att klicka på publicera så jag sparade det istället och publicerar det nu. Efter att jag har ändrat cirka hälften. 

Jag fixade min tand. Typ. Ett större problem än själva tanden var att lyckas boka en tid till tandläkaren. Femtielva mail och telefonsamtal senare lyckades jag ändå. Jag pratade med tandsköterskan och fick en tid tpå fredag och hon skulle skriva upp min telefonnummer (min finska telefonnummer var tydligen orsaken till att hon inte hade kunnat ringa mig). Så jag läste upp min nummer och diskussionen som följde lät ungefär såhär:

– Är det alltså bara EN femma i ditt nummer? (mycket anklagande ton)

– Ja, en femma. (Jag hade alltså mailat henne min korrekta nummer och hon hade slagit in den fel och det verkade hon tycka att var mitt fel)

– Men alltså har du ingen RIKTIG nummer? (Mycket nervärderande ton)

– Eh nej? Jag har bara ett finskt nummer…

– Så bara den här… knasiga? Ursäkta mig nu men…

På riktigt!?! Har tanten aldrig varit utanför Sverige? Har hon aldrig hört talas om riktnummer? Tycker hon seriöst att nummer som inte är svenska är oriktiga? Jag hade aldrig trott att jag skulle bli provocerad av någons åsikt om min telefonnummer, men vad fan är det där för service?! Och det värsta är att det inte är första gången någon frågar om jag har någon ”riktig” nummer. Jag har faktiskt funderat på att skaffa ett svenskt abonnemang för att slippa krångel men just nu tycker jag så synd om mitt telefonnummer att jag inte har samvete att byta ut den.

Nåja. Gick till tandläkaren. Mådde illa av nervositet i väntrummet men distraherade mig med att ge receptionisten (telefonnummersrasisten) arga blickar. Jag fick träffa en supertrevlig tandläkare och min rädsla försvann direkt. Hade hoppats att de skulle dra ut tandjäkeln men de sa att den växer rakt och spolade den rent istället. Lätt veckans antiklimax. Då jag kom hem fick jag ont i andra visdomstanden.

Träningen går bra. Jag kör mera och mera crosstrainer och cykelintervaller (kör på en såndär cykel som har ett liknande styre som på en crosstrainer, armarna rör sig alltså i takt med benen. Mindre mjölksyra i låren och lättare att få upp pulsen). Så kör jag en del stakmaskin också. Har inte blivit så mycket bassäng på senaste tiden. Smidigare med gymmet. 

Då jag kör cykelintervaller så kollar jag på gymmets tv-apparater för att distrahera mig från plågan. De bästa intervallpassen har jag kört till Antikrundan, Påvens högmässa i Malmö och Idol utan ljud. Dåliga träningsprogram är Vem vet mest (utan ljud (man kan läsa frågorna men kan inte höra svaren)) och Malou efter tio.

Förre veckan deltog jag för första gången på flera i en klass på gymmet. Bodybalance. Det var mest rörlighet och lite balans och pyttelite styrka. Det var lugnt och harmoniskt och tävlingsmänniskan i mig njöt. Jag var lätt rörligast och starkast i salen. Enligt egen uppskattning. Ja, jag saknar att tävla.

Jag har tänkt mycket på VM de senaste dagarna. Jag ser verkligen fram emot det och jag är glad att jag känner så. Ingen stress över att jag inte springer ännu, jag litar helt och hållet på min kropp. Tävlingarna kommer att bli grymma. Att återvända till den fina stadion i London, fem år efter OS, blir häftigt. Publiken kommer att vara grym och vi har både försök och final på kvällen. Jag älskar kvällslopp. Speciellt om det är lite mörkt så man får springa i strålkastarljus. Det är det bästa. Mörkt, strålkastare, svalt, duggregn, mondo och fullsatta läktare. Det slår allt. 

Jag insåg igår att det är dags att börja planera julklappar. Jag har noll idéer och jag orkar inte måla tavlor åt folk. Dessutom ska allt jag köper släpas hem till Finland sen också. Jul är en osmidig högtid. Men lite mysig ändå. Jag hoppas på en grön jul.

Snön ja. Det blev ju vinter helt plötsligt. Och jag gnäller faktiskt inte. Inte ett dugg. Jag är nästan nöjd. Jag hatar snön för att det är värdelöst att träna i snö och det är värdelöst att skrapa vindrutor. Men eftersom jag inte har någon bil här och inte får springa just nu så spelar det faktiskt ingen roll. Hoppas att barnen och skidåkarna njuter i alla fall. För om några veckor då jag springer igen. Då ska all snö vara borta, det tänker jag se till.

Naprapat-Mattias ställde mig en fråga senast jag var där. ”Om du skulle ha bråttom till bussen nu, tror du att du skulle kunna springa”. Ja, sa jag. Det skulle kanske kännas men jag skulle kunna springa. Den känslan gjorde mig glad. Mattias sa att det var ett mycket bra tecken.

Jag har inte ätit ärtsoppa på flera dagar. Tror det är dags idag faktiskt. Bloggmotivation och ärtsoppa hör liksom ihop. 

Dagens person: Heikki! En finsk man i 90årsåldern som jag faktiskt aldrig har träffat. Men han mailar mig då och då under somrarna då jag har tävlingssäsong. Han är väldigt snäll och skriver så många uppmuntrande ord och dessutom har han mycket intressant att berätta. Han är inget superfan av sociala medier så jag kan inte be er följa honom. Men han gör mig hur som helst väldigt glad. 

Idag har jag lärt mig (uppd): 1) livsmedelsverket tycker inte att man ska äta krossade linfrön. 2) Lucia har rött band runt midjan för att hon blev ihjälstucken av ett svärd och 3) man kan simma i en avkylningsbassäng för använda kärnbränslestavar utan risk för att dö, så länge man undviker att röra stavarna.

Idag är jag tacksam över (uppdt): Att jag för första gången på femton år kan tycka att det är lite mysigt med snö.

Sandra


Tisdagstankar


Jag tror inte att någon läser min blogg, för jag har slutat att länka till den. Jag skriver inte ens för er skull, utan mest för att jag tycker att det är kul att skriva. Det är helt och hållet egoistiskt. För övrigt är jag usel på rubriker.

Igår fick jag börja köra crosstrainer. Det var trevligt. Hälen kändes lite halvstel och ovan i början men det gick okej. Åtminstone gjorde det inte ont. Var dock beredd på att det skulle kännas rätt ömt idag, men icke. Jag var inte ens morgonstel. Det var nog bästa morgonen hittills. Körde lite mera crosstrainer idag och det kändes prima. Hoppas det är likadant imorgon. 

Jag har en visdomstand som jag hatar. Den började krångla för ett år sedan. Den gjorde ont några dagar för att sedan lugna ner sig i några månader och sen vara öm några dagar igen. Så har den hållit på. Igår började den bli öm igen. Idag är tandköttet rätt svullet och värker alldeles tillräckligt. Inte skönt alls. Nu måste jag gå till en tandläkare och troligen operera bort den. Jag har tandläkarskräck. Jag kommer troligen att dö. Usch.

Jag håller på att planera ett hinderpass jag ska dra så småningom. Jag har alltid känt att jag inte kan någonting. Mest för att jag är finländare och i Finland gillar man att studera och utbilda sig. Min högsta utbildning är gymnasiet. Hoppade av både byggnadsingenjör- och modersmålsutbildningen pga av att det var skittråkigt. Jag blev idrottare istället. Hur som helst, då jag började planera passet igår så insåg jag att jag kan skitmycket. Ser fram emot att få lära vidare det jag kan!

Idag ska jag äta ärtsoppa igen. Min tand klarar inte ens av banan just nu. Har köpt på mig ett par burkar finsk ärtsoppa, trots att den är fyra gånger dyrare än den svenska. Helt klart värt det. Den är trots allt fem gånger godare. Brukar slänga i färdigstrimlad skinka. Den kostar också bra mycket mer än ostrimlad. Men den lata sidan av mig tycker att det är värt det.

Jag har kommit på idéer till tre nya tavlor jag ska måla. Är lite trött på att min hjärna alltid kommer på nya tavelidéer. Det blir så mycket jobb. Trots att det är kul. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med de färdiga talvorna förutom att instagramma dem.

Jag har äntligen börjat gå med vanliga skor. Det är häftigt. Går bara med Nike Free än så länge eftersom de är de enda skor jag har med mjuk häl. Har lärt mig att det är något av det viktigaste nu, att ha ett par skor som inte trycker på hälen. Då jag tränar kör jag Nike Elite. Den är inte mjuk alls så jag skar bort hela hälpartiet. Skulle egentligen gräva ut dendär plastbiten i hälkappan men mitt tålamod flippade ur och skar loss hela hälen istället. Det är sånt som händer. Jag fattar inte hur man ska få loss plastbiten. Har fått hundra förklaringar redan och nej, länken till Rune Larssons hemsida funkar inte. Men just nu klarar jag mig.

Här är tre punkter jag borde skriva upp varje dag:

1) Dagens människa: Sigrid. Den coolaste motionär jag inte känner. Eller vete fan om man kan kalla henne motionär. Hon är lite för snabb för det. Förutom snabb så är hon också smart, snygg och solig (skulle egentligen skriva rolig, men eftersom alla andra ord började på s, så blev det sådär. S är en bra bokstav). Hon heter @SiWeSe på twitter och instagram. Följ henne. 

2) Dagens lärdom (man borde lära sig något nytt varje dag): Havregryn innehåller 13g protein (per 100g antar jag?!) Det är lika mycket som typ kvarg och keso. Varför vet vi inte det? Varför käkar folk inte havregryn istället för proteinpulver. Och varför proteinhetsar folk? (Det här lärde jag mig via Sigrids twitter i morse!)

3) Idag är jag tacksam över: att jag tänkte ”åh vilket mysväder” imorse då alla andra klagade över mörkret, kylan, regnet, vindarna, höstarna och november. Jag älskar att älska höst och dåligt väder. (Men då snön kommer lär jag vara den som gnäller mest). 

Jaja. Hejdå.

Sandra


Positiv pessimist


Eller negativ optimist. Jag vet inte. Jag är en blandning av allt för tillfället. 

Det har gått sex veckor utan löpning. De senaste veckorna har jag ändå tränat bra på cykel och i bassängen och en massa rehab, rörlighet och styrka där emellan. Plus att jag går normalt, med ett par sönderklippta löpskor. Det är bra. 

Rehab är givande. På riktigt. Det är motiverande att jobba på små nya övningar. Dels för att man lär sig något nytt och får stärka sin kropp och dels för att man ser framstegen så himla snabbt. Men springa är ju ännu mera givande. Längtar så himla mycket. 

I helgen var jag i Visby. Allt gick bra förutom att hotell och restauranger och färjor var mer eller mindre fullbokade pga motorcyklister. Det var dålig planering. I övrigt var Visby amazing. Hösten är så himla fin. 

Jag har börjat läsa mera böcker igen. Jag hade som nyårslöfte att läsa tolv böcker i år. Det är inte speciellt mycket men då jag skaffade min dator för många år sen så slutade jag liksom att läsa. Det är lite dumt. Så nu försöker jag igen. För att krångla till det så har jag bestämt att jag måste läsa böcker på fyra olika språk. Men om jag läser på ett annat språk så godkänns serieböcker också. Men inte tidningar eller svenska serieböcker. Jag har hittills läst två engelska serieböcker (Kalle och Hobbe är bäst!) en finsk Kalle Anka pocket och en norsk bok (Erlend Loe förstås, älskar hans sätt att använda språket). Och så fyra svenska böcker på det. Fyra kvar med andra ord. Jag kommer att klara det. Vår bokhylla är fylld av olästa böcker. 

Förra veckan målade jag helt galet mycket. Det är så tillfredsställande då en tavla är klar. Samtidigt som det är svårt att färdigförklara dem för att det alltid finns något som kan bli bättre. 

Access Rehab är det bästa som har hänt mig. Jag bor bara några hundra meter därifrån och är på behandling där varje vecka. Mattias och jag går igenom förra veckans övningar och testar på nya. Och plågar mina ben och min rygg om det så behövs. Och så mäter vi som vanligt hälrörligheten. Nu är opererade hälen uppe i 12cm från väggen, bara 3,5cm från den friska. Jag känner löpbandet närma sig. Och Mattias är så himla peppande också. Min häl är så smickrad att den rodnar.

Men ärlighet varar längst va? Just nu sitter jag på soffan och surar. För att jag är trött (lat) och inte vill städa och laga mat eller något annat. I själva verket borde jag träna. Men jag skjuter upp mitt pass. Det blir så ibland. Det är inte alltid lockande med träning. Men jag kommer givetvis att sticka iväg till gymmet och jag kommer att komma igång och troligen köra ett bra pass. Men först ska jag skjuta upp det en stund. Tills jag är redo. Det är då det blir som bäst. 

Och idag ska jag äntligen få testa crosstrainer. Så det är ju lite spännande ändå. 

Dessutom borde måndagar vara roligast. För på måndagarna uppdaterar Spotify sin ”discover weekly”-lista där de lägger upp 30 låtar som de tycker att passar en utgående från vad jag lyssnar på. Min lista är alltid 90% dansband. Jag blir lite kränkt av det. 

Nåja. Det om det. 

Träna var det. 

Sandra


Söndagsbloggen


Det här har varit en lång vecka. På det där bra sättet. Så att jag har fått massor gjort trots att jag har sovit alldeles för länge på morgnarna. Vilket visserligen inte spelar någon roll nu då jag bara har fått träna en gång om dagen. Tack och lov blir det ändring på det nu. 

I tisdags slängde jag kryckorna. Nu är jag kryckfri. Det är underbart. Dock har jag ännu inte hittat några bra skor jag kan använda. Löpskor funkar inte. Inte ens de med mjuk häl. Jag måste ha ännu mjukare och lösare häl. Skulle det inte vara för kallt för tofflor så skulle jag köra på det. Men nu klurar jag vidare. Och tränar i strumpor. 

Jag har blivit vän med bassängen. Simning och vattenlöpning är inte så överjävligt som jag brukar tycka. De första sekunderna i bassängen är visserligeb obehagligt kalla, jag surar över pensionärerna då och då och jag kan bli lite lätt uttråkad. Men inte värre än så. Jag får upp pulsen, jag jobbar på tekniken och jag får till bra pass utan att dö tristessdöden. Jag brukar avsluta passet med några minuter i utomhusbassängen bara för att få känna doften av höst. Och så bastu på det. Bastun är rätt varm för att vara svensk. Men det finns ingen bunke eller skopa så att man kan slänga vatten på kaminen. Det får ju inte bli för svettigt heller…

Jag har börjat cykla också. Och blivit vän med cykeln. Jag får upp pulsen utan att dö mjölksyredöden. Det är lite ovanligt. Kör dessutom lite stakmaskin. Man blir en duktig parstakare efter fyra veckor med kryckor. Alltid något. Och så blir det en himla massa rehab. Idag insåg jag att rehab är fruktansvärt givande. Nej, jag kan inte förklara på vilket sätt. Det bara är så. 

I mitten av veckan var Jimppa här. Jag tror att jag pratade mera under de två dagarna än jag har gjort totalt den senaste månaden. Så jag uppskattade verkligen hans sällskap. Det är lite ensamt här i Stockholm ibland men snart ska en av mina bästa vänner flytta hit. Jag erkänner att jag grät en glädjetår då hon berättade det. Det kommer att bli awesome.

Den här veckan har jag målat massor. Det är så jäkla kul att måla. Har några bra grejer på gång. Dessutom har jag haft några humörsdippar och de botas rätt bra med färgterapi.

Igår var jag med på backspecialpasset som vi kör några gånger per år i Tumba. Hela träningsgruppen var på plats, inklusive tidigare idrottare, eventuellt kommande idrottare, gäster och ett barn. Vi pratade svenska, finska, norska, engelska, spanska och Nykaabidialekt. Det var kallt och regnigt och jag kunde givetvis inte vara med på passet med min häl. Men jag fick vara barnvakt istället. Jag var nog minst lika trött som de andra efter passet! 

I måndags då jag var hos naprapat-Mattias testade vi hur långt från väggen jag kunde stå, med hälen i marken och lyckas nudda väggen med knät. Med friska benet klarade jag drygt 15cm. Med det mindre friska 5cm. Vi testade igen på fredag. Då kom jag upp i 9cm. Jag måste ha samma rörlighet i båda benen före jag får börja springa på alter g. Är taggad på tisdagens mätning. 

Jag skrev just en 2600 tecken lång kolumn på 13min. Då jag skriver delar min hjärna upp sig i tio delar och smyger ut i fingertopparna. Jag tänker aldrig då jag skriver. Fingrarna bara går av sig själv. Om jag måste tänka blir det till ingenting. Så snabbt betyder inte slarvigt för min del. Och tävlingsmänniskan i mig njuter. 

På tal om snabb så är jag för snabb för mitt eget bästa. Då jag går. Nu då jag kan gå normalt så vill jag ju gå normalt. Och då jag går normalt så går jag snabbt. Folk brukar klaga på det. Det finns typ inget de klagar på så mycket som det. Ja förutom mitt sätt att uttala sju på då. De säger att jag stressar då jag går. Det gör jag inte. Att gå långsamt gör mig stressad. Det är bekvämt att gå snabbt. Nu säger min naprapat att jag måste gå långsamt med ganska korta steg och fokusera på att gå rätt och sidlikt. Det är nog det som är det svåraste i min rehab. Det går inte jättebra. Men jag går rätt fint ändå och jag har inte ont. 

I går publicerades en kolumn/krönika om min blogg i lokaltidningen hemhemma i Österbotten. Den var väldigt fint skriven och just nu upplever jag prestationsångest. Jag känner mig inte så underhållande idag som senast då jag skrev. Jag är mest bara allmänt skrivsugen. Men om det har dykt upp några nya Österbottninska läsare så vill jag passa på att säga välkommen till min blogg! Den är och förblir märklig och allmänt random!

Och ikväll ska jag äta ärtsoppa igen. Jalostajan hernekeitto förstås. Den gröna sorten. Slänger i lite skinka så blir det nog bra! 

Tack och hej.

Sandra


Medan ärtsoppan kallnar


Imorgon har det gått fyra veckor sedan de rotade i min häl. Jag är allra mest nöjd med mitt humör (nåja, efter ärret förstås. Tror jag aldrig i mitt liv har skrutit så mycket som jag har gjort om mina jättefint läkande superärr. Som om det var en prestation eller nåt). Nå whatever, humöret. Alltså det är ju inte som att jag har varit en solstråle direkt. Jag har haft mina dippar och ett par hela dippdagar. Men överlag har jag varit tusen gånger mer stabil än jag hade kunnat tro. Alltid något. 

Rehab är tråkigt. Men jag har gjort den ändå. I helgen då humöret var lite sämre så tappade jag helt motivationen men på något vis gjorde jag övningarna ändå. Kanske inte med 100% fokus, men ändå. Det är inga svåra grejer det handlar om. Kanske därför det blir tråkigt i längden då man gör övningarna fyra gånger om dagen. 

Igår var jag till naprapat-Mattias på Access Rehab. Han sa att hälen läker bra. Han sa att jag har så rörlig häl att jag borde kunna gå normalt utan kryckor. Han sa att allting som kunde vara bra var bra. Ungefär. Han gav mig också nya övningar. Och han sa att jag snart kan springa på alter g. Men först ska jag klara av de nya övningarna. Jag har aldrig varit så motiverad då det kommer till rehabträning förr. 

På tal om naprapater. Min vanliga naprapat Sverre är pappaledig. Min andra naprapat Martin som jag går till då Sverre inte har möjlighet är också pappaledig. Men min tredje naprapat Mattias, han är inte pappaledig. Det är väldigt tur. För han är bra. Det är så jäkla lyxigt, att det finns sådär många som är sådär bra. Då får man alltid den bästa hjälpen. Det är jag väldigt tacksam över. 

På tal om naprapater igen. Jag har inte fått nålar i benen på evigheter. Ärligt talat saknar jag inte det just nu. Men bara för det så drömde jag förra natten att jag var till en kvinnlig, rysk naparapat som tryckte in 109 knappnålar i ryggen på mig. Och tolv i magen. Samtidigt. Sen bestämde jag mig för att vakna. Jag klarar mig utan nålar ett tag till. 

Jag simmar ibland. Jag simmar rätt dåligt. Jag behärskar bara bröstsim, och den enkla versionen då man håller huvudet ovanför ytan hela tiden. Min benspark är sned och jag gör säkert inte ens rätt med armarna. Men jag kommer framåt och får upp pulsen. Det räcker för mig just nu. En gång för tusen år sen tog jag tid då jag simmade 1000m i en 25 metersbassäng. Jag tror att det gick på 35-37min. Eller nånting ditåt. I torsdags simmade jag i 50 metersbassängen på 31.41min och fick upp pulsen i 190 på slutet. Idag persade jag med en minut med en maxpuls på 181 (dock två slag högre i snitt). Tur att jag bara behöver tävla mot mig själv. En vacker dag kanske jag kommer under 30. 

Jag trivs inte i simhallar. Förr var det för att vattnet är så kallt. Nu är det för att jag inte tycker att det känns fräscht. Och för att jag är så långsam att jag får simma på rundsimbanan med pensionärerna. Jag kan leva med alla dåliga andedräkter man möter och spottandet i ansiktet. Men jag förstår inte det där med att oavsett vilken bassäng man är i och oavsett vilken tid man är där så är det alltid en pensionär som antingen simmar fel väg eller som håller sig precis i mitten så att ingen kan mötas. Det gör mig galet irriterad. Jag blir så irriterad att jag inte kan säga till för jag vet att jag inte klarar av att säga till snällt. Och man skäller inte ut pensionärer bara sådär.

Mina armar håller på att ramla av. Först fyra veckor med kryckor, sen vattenlöpning med armarna ovanför ytan, sen boxning, sen stakmaskin, sen cykel (med crosstrainerstyre), sen simning. Efter dagens simning tappade jag båda armarna. Det var sjukt jobbigt. Imorgon kommer jag inte att kunna få av och på mig kläderna pga träningsvärk. 

I morgon får jag besök också. Eller snarare ikväll. Min hinderlöpande vän Jimppa kommer hit några dagar. Han titthålsoperade sin mage ett par veckor innan jag opererade min häl. Vi brukar jämföra ärrbilder på facebookchatten. Det suger att vi inte kan springa tillsammans nu. Men vi kan fika. Fika är bra. 

Jag har börjat fika. Jag fikar hela tiden. Jag har blivit en såndär stammis. En gång i somras kallade de mig för favoritstammis bara för att jag tog in filtarna efter mig. Jag är lycklig över det ännu. Jag kan vara lycklig över komplimanger i flera år om jag känner för det. Min favorit är ”du är som Pippi Långstrump, en rolig superhjälte!” Den är bara några månader gammal. Mitt favoritfik heter Spoon och ligger vid Luma. Jag brukar dricka en dubbel Mocka latte. Då kan man säga att man dricker kaffe fast man snarare dricker varm choklad.

Idag har jag startat ett nytt instagramkonto med bara saker jag har målat. Jag älskar att måla. Igår satt jag i 75 minuter och målade med samma gröna färg utan att bli uttråkad. Färgterapi är väldigt bra då man inte får ägna sig åt löpterapi. Kontot heter just nu @dajagintespringer. 

Jag saknar att springa. Inte sådär så att jag går sönder, vilket jag trodde att jag skulle göra. Utan mera att jag bara önskar att jag kunde unna min kropp några underbara löpsteg i det fina höstvädret. Jag känner ingen stress ur prestationssynvinkel, tack och lov, jag saknar bara helt vanlig löpning. För hur klichéigt det än låter så är den här kroppen born to run. Syntynyt juoksemaan. Det är då den och dess huvud funkar som bäst.

Jag älskar hösten. Alla delar av den. Förutom kylan och det faktum att det snart kan komma snö. Men jag älskar färgerna. Jag älskar solen. Jag älskar den fräscha luften och doften av ruttna löv. Jag älskar då det är grått ute och det färgglada framhävs ännu mera. Jag älskar dimma. Dimma är det finaste som finns. Jag älskar höststormar. Aldrig känner man sig så levande som då man springer i en höststorm. Det är okej om det regnar också. Jag älskar mörker. För utan mörker ser man inte ljuset lika bra. Höst är fint. Dock lite tråkigare då man är i en simhall eller på ett gym. Men det kommer fler höstar. 

Nu inser jag att det här inlägget känns lite som att LG Skoog hade varit gästskribent. Bara för det kan jag inte börja mina stycken med fet stil. För då känns det som att jag har kopierat det. Jag hade bara tusen saker att skriva om som inte hörde ihop. Då blir det LG-inlägg. Dock inte lika roliga. Och jag är alldeles för lat för bilder. Bilderna är ju i telefonen och bloggen på datorn. Omständiga grejer. Men jag lovar att det är jag som har skrivit och att det inte var meningen att härma någon.

Nu ska jag äta ärtsoppa. Ärtsoppa är så himla gott. Vanlig burkärtsoppa alltså. Men jag förstår inte vad det är för fel på svensk ärtsoppa. Den är gul och ogod. Ärter är gröna. Finsk ärtsoppa är god och grön. Den finns i finska hyllan på Ica i Sickla. Köp den. Eller spara åt mig. Whatever.

Jag älskar att slänga in engelska ord. För det känns lite halvfånigt. Det tycker jag att är kul.

Men jo. Jag skulle äta ju. 

Hejdå

Ps. Använd reflex!


Feil i hovo


Jag undrar om jag fortfarande är hög av narkosen för snart fyra veckor sedan eller vad det är för fel på mig. Jag vaknar av mardrömmar nästan varje natt och jag har gjort det sedan operationen. Det mest frustrerande är att de flesta av drömmarna är så löjliga att jag lite skäms över att de gör mig rädd men ändå vaknar jag med obehagskänslor på nätterna. 

Förhoppningsvis ger det med sig snart, men tills vidare kan jag bjuda er på några favoriter från denhär veckan.

Mardröm 1: Är på väg till skolområdet hemhemma i Nykarleby men med bara ett par hundra meter kvar så inser jag att jag inte kan gå den vägen jag hade tänkt gå. För varje gång jag försöker gå längs vägen kommer en massa små söta kattungar springande och biter i mina skor så mina fötter börjar blöda. Till slut gömmer jag mig i en grop och konstaterar att jag måste ta en omväg och komma för sent. Vet inte vad jag hade så bråttom till. Vaknade hur som helst. 

Obehagligt det här med kattungar. 

Mardröm 2: En man (?) utklädd till superman (eller var det månne spiderman?) går in i vårt hur (hemhemma fortfarande). Jag är ute på gården och då jag tittar in genom mitt sovrumsfönster så står superman och tittar på mig med ett flin och med en stor kniv som han hittade i köket. Jag inser att jag måste springa och rusar ner längs gatan, springer i diken och skogar och klättrar upp i ett träd. Superman hittar mig och jag vaknar fort som fan. 

Superman kommer från en skräckfilm va?

Mardröm 3: Min fot läker inte som den ska och läkaren tycker att jag skulle kunna göra en operation till. I huvudet! Jag tycker att det är märkligt men tänker att varför inte. Jag är dock nervös för att bli nersövd (på min riktiga operation IRL för några veckor sedan tyckte jag att känslan innan jag somnade var så jäkla obehaglig så det fick följa med i drömmen). Jag frågar om vi kan lösa det här med att bli nersövd genom att jag först tar en sömntablett så att jag somnar och sover under själva nersövandet. Det går de med på. Sen säger de att huvudoperationen kommer att kräva att jag går med kryckor i sex månader till. Jag blir förbannad säger att då skiter jag i deras jäkla operation och vaknar. 

Här förlåter jag mig själv för att jag blev rädd i alla fall. Sex månader kryckor är inget jag vill uppleva.

Mardröm 4: Jag är på något random ställe (nån typ av skola?) med en massa random människor. I något skede säger jag att jag tycker att nollning (gulisintagning) är skit och att folk inte ska behöva vara med på sånt och göra saker de är obekväm med. I något skede är jag plötsligt ett barn i en simbassäng mitt i ett snöbollskrig jag inte vill delta i, tillsammans med en syster, en kusin och en burk pringles. Och en föredetta löpare och hans son. I något skede dyker min långstadielärare också upp och jag säger åt henne att visst är nollning skit, visst är du också emot det. Hon svarar ”det har jag väl aldrig sagt” och jag inser att det plötsligt är alla mot mig, så jag sticker. Jag låser in mig på en toa och en kille följer efter och ropar att jag måste komma ut. Jag försöker smita genom ett fönster med folk står och vaktar då jag kommer ut och de släpar iväg mig för att misshandla mig. Jag tycker att det suger och vaknar. 

Bara för att jag sa att jag tycker att nollning är dåligt.

Mardröm 5: Jag är på Åland med mina klubbkompisar. Vi ska åka en liten vagn som genväg till hotellet men allt blir fel. Först hamnar vi i en smutsig vattenrutschkana. Den leder till en klätterställning i en sjö. I sjön flyter det skelett. Vi hittar en linbana och ska åka den istället. Men den var tydligen något som bara religiösa fick åka. Så hittar vi en bergochdalbana. Men det går upp och ner och man kan bara hålla fast sig med fötterna så vi skippar det. Allt är random. Sen var det något med en liten stuga och sovplatser och folk som åker iväg och mat som tar slut och så mycket märkligheter att allting bara blir obehagligt. 

Ni hängde med där va?

Det här och mycket mycket mycket mer. Jag borde verkligen börja skriva ner mina drömmar varje morgon. Det skulle bli världens mest förvirrande bok. 

Nåja, dags att sova nudå. Får se vad Sandras hjärna-bion har att erbjuda i natt.