Du bloggar på engelska. Hur kommer det sig?
– Vi flyttade utomlands 1994 och bodde bland annat i Belgien, Sydafrika, USA och Australien. Vi flyttade inte hem ordentligt förrän 2009. Under åren utomlands lärde jag känna väldigt många underbara människor som vi fortfarande har nära kontakt med. En av dessa personer var faktiskt ansvarig för att jag började skriva – hon tjatade på mig att jag måste tala om hur det går med triathlonträningen och tävlandet. Ingen av våra kompisar runt om i världen pratar svenska, det är därför lättare att jag skriver på engelska så förstår de vad jag säger.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Jag höll på med en mängd olika äventyrliga sporter innan jag fann triathlon. Sporter där jag tyvärr hade hög skadefrekvens om man som jag gillar att köra på lite hårdare. I en artikel i Åka Skidor 1989 läste jag om Dave Scott och Ironman Hawaii och jag tänkte att Hawaii verkar kul och tävlingen en klar utmaning så jag satte igång att började träna.
Triathlon passade mig perfekt eftersom det är varierande träning. Tror aldrig att jag skulle kunna fokusera på bara en av grenarna som finns inom sporterna eftersom jag tycker att det blir för tråkigt att köra samma sak varje dag.

Vad är dina tankar kring kommande triathlonsäsong, vad är de största målen för dig?
– Det preliminära målet var att se om jag kunde bli snabbare när jag nu fyller 50 år än när jag var 32 år. För att kunna testa detta hade jag tänkt köra en tävling som jag gjort tidigare så som Lanzarote, Roth, eller Kalmar. Av dessa finns det bara startplatser på Lanzarote men logistiskt blir det en mardröm för mig att delta där i år.

Jag har nu tränat i två år för att bli lika snabb/ snabbare men det känns som om det kan ta lite längre tid än planerat att nå dit – om det ens är möjligt. Förra året blev inte alls som jag tänkt eftersom jag var skadad hela tävlingssäsongen. Men av att få den skadan har jag lärt mig hur hårt/ mycket jag kan köra och hoppas få vara hel framöver.

I slutet av april körde jag en halv Ironman med ett härligt gäng från Stockholms Polisen IF på Sicilien. Det gick helt okej den tävlingen, jag vann min åldersgrupp och kom på 13:e plats totalt. Jag är även anmäld till Laponia som är en full distans i Gällivare 16 juli. Just nu ligger jag lite efter med en detaljerad plan för säsongen. Men jag planerar fler tävlingar och vill gärna få in en Ironman någon gång i augusti-september.

Vad är dina starka respektive svaga sidor?

Mina starka sidor:

• Träningsdisciplin.
• Brukade aldrig bli skadad (i alla fall inte så att jag inte kunde träna).
• Cyklingen brukade vara en av mina starka sidor men den har visat sig vara den gren som tar längst tid att bygga upp igen.
• Simningen är väl ok.

Svaga sidor:

• Löpningen fick jag aldrig till riktigt och föll lite för frestelsen att förklara det som ”jag är för lång och tung för att springa fort”. Där har jag dock ändrat ståndpunkt efter att bevittna sådana talanger som Frodeno och vår egen David Näsvik som springer ett maraton på ruskigt snabba tider: 2:40-3:00 efter cyklingen. Bägge är avsevärt längre än mina 190,5cm, dock behöver jag själv minska något i vikt… typ 10-12kg…

Hur gör du för att hålla motivationen uppe när den är lite låg?
– Tränar. Motivationen kommer tillbaka i sinom tid. Jag har lärt mig att koppla bort och köra på. Träning är ett utmärkt sätt att fostra sitt sinne och ta kontroll över sina tankar – speciellt när det är -4°C, snöslask, storm och man är helt utslagen efter en tung vecka och ska ut på 25 km löpning.  

Märker jag dock att pulsen, styrkan eller farten, eller alla tre är dåliga kan det vara överträning och man får ta en vilodag eller lugnare dag – det hände mig en gång på våren 1997. Det var fruktansvärt att behöva ta en vilodag, jag hade ont i själen i flera månader och fick gå i terapi i flera år efteråt.

Vad är dina bästa tips på hur man hantera motgångar?
– En bra början är att resa sig, borsta av sig och ta nya tag. Älta inte, grubbla inte utan minns istället de stunder där till exempel tekniken, träningen, tävlingen känns perfekt och repetera de stunderna istället.  

Alla har tunga dagar och det blir lätt så att det blir dessa vi kommer ihåg, om man inte passar sig noga för att endast minnas de dagarna. Men det är av dessa dagar vi växer av när vi tar oss förbi dem och i slutändan kanske vi till och med lär oss att uppskatta det vi lärde oss av dem – hur svårt det än kan tyckas i stunden.

”Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen, som är mödan värd.” som den talangfulla svensk författarinna Karin Boye skrev i början av 1900-talet.

Karin beskrev sättet att tänka men klarade kanske inte av det själv, hon tog livet av sig som 41-åring. Vi som fortfarande har chansen att utveckla vår inre dialog och vårt förhållningsätt till motgångar och livet generellt har chansen att jobba vidare, utveckla våra sinnen och lära oss uppskatta livets alla former och uttryck.

Vad är dina bästa triathlonminnen?
– Målgången på Hawaii 1997. Det är något speciellt att komma in som topp 100 där.
Sen var det otroligt kul att gå under två timmar på en olympisk också. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara, och detta var mitt under hårdträningssäsongen.
Avskedscykelpasset med efterföljande party när jag lämnade Belgien var också ett fint triathlonminne.

Dina sämsta triathlonminnen?
– Alla omkullåkningar jag gjort med cykeln. Och när jag bröt Järnmannen i Kalmar 1997 på grund av skada – enda loppet i någonting jag brutit. Att städa efter avskedsfesten i Belgien var inte heller så kul. Jag fick skura taket inne i min lägenhet, hälften av möblerna behövde inte flyttas längre eftersom de numera kunde användas som ved…

Berätta något hemligt om dig själv som nästan ingen vet!
– Jag har lärt mig att ”göra nummer 1” samtidigt som jag utövar någon av de tre grenarnea i relativt hög hastighet. Detta uppmärksammades tyvärr på Ironman Lanzarote 1997 och jag blev ofrivilligt med i tv samtidigt som jag sprang och lättade på trycket. Det skedde när löpbanan fortfarande gick upp till motorvägen och det fanns ett parti med utförslöpning. Som tur var så filmades jag bakifrån… 

Vad skulle du välja på en vanlig halv ironman tävling…?
Damsnurra eller fatbike?
– Damsnurra vet jag inte vad det är så det skulle jag vara tvungen att pröva – låter som någon form av propeller farkost.

Inget energiintag alls under hela tävlingen eller håll från första simtaget in i mål?
– Ingen energi är alltid spännande – speciellt på en damsnurra i one piece. Man kanske raglar in bland åskådare och påstår att man sett en Schaman som hette Gudrun Schyman och som medan hon svävade över aid stations avslöjat hur man löser Mellanöstern-konflikten med Powerbars och GU.

Springa i platta sneakers eller springa i en one piece jumpsuit?
– One piece jumpsuit – det måste ju passa bra med damsnurran.

Magnus blogg hittar du här.