Svettigaste burpeesarna


Ibland skriver jag om träning jag gillar på svettig.se. Nu har jag skivit om burpees. Klart läsvärt, förstås, så det är bara att vara så god att klicka sig in här och läsa. Och lära.

Annars då? Jo, min rygg krånglar lite fortfarande så jag tar det lite piano. Eller nej, det gör jag egentligen inte. Jag är selektiv med vad jag gör, men det jag kan göra och som inte känns som att det gör något sämre, det gör jag ordentligt. Idag led jag av dag-två-bakfylla (ja, alla ni som är under 30 år, de finns något som heter det). I lördags var det gymfest och igår var jag trött och lite blåslagen. Jag lyckades nämligen bugga omkull på nattkröken.

Idag var jag trött, men kände mig rätt på ändå. Nu var det dags för träning! väl igång kände jag att jag fick väldigt hög puls väldigt fort. Tänkte att det där med att avsluta passet med 2000 meter rodd på tid kändes inte så troligt. Men väl där kändes det helt ok, så jag körde på. Jag maxade inte riktigt utan gled in på 8:11. En helt ok tid och nu vet jag att jag kan börja spurta tidigare än vid 1500 meter. Det blir kanske ett försök till på fredag för att testa om jag kan putsa på tiden. Det är kul att ro, ju!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kungsholmen Runt – Race Report


Idag gick det åt helvette för å uttrycka sig på ren svenska. Värmen blev en total chock för kroppen. Så varmt som det var i Stockholm idag har vi knappt ens under sommaren hemma i Sundsvall. 22 grader i skuggan och en bra bit över 30 i solen blev för mycket, särskilt med tanke på att vi nyss fått vår uppe hos oss, att gå från vinter direkt till sommar funkar liksom inte när man ska försöka prestera. Första 4-5km kändes bra men sen kom en sprängande huvudvärk och illamående pga solen och värmen och då var det bara att kasta in handduken. Tänkte bryta vid Rålis men bestämde mig till slut för att ändå jogga runt andra varvet och åtminstone ta mig i mål.

Fick en föraning om vad som väntade redan igår när jag kom ner till Stockholm. Överallt på stan trängdes folk på uteserveringar och köerna till glasskioskerna var kilometerlånga. Imorse när jag vaknade nån gång vid halvniotiden sa termometern 15 grader redan då. Det var skönt att kunna käka frulle på balkongen i shorts och tischa men en viss oro började smyga sig på. Dessutom började jag känna nervositeten komma smygandes, vilket inte hör till vanligheterna, brukar mest känna mig avtrubbad nuförtiden inför lopp. Så nervös som jag kände mig idag har jag nog inte känt sen Ultravasan förra sommaren.

Kom till Fridhemsplan strax efter 11-tiden och kände direkt jag kom upp från tuben att temperaturen hunnit stiga ytterligare ett gäng grader sen frukosten. Första synen vid Rålis, förutom alla löpare, var allt solbadande folk i bar överkropp som flockades och nu kändes det verkligen som det var högsommar på riktigt.

Slängde av mig överdragskläderna, som var helt onödigt i värmen, lämnade in väskan och började jogga upp i lugn fart. Det kändes ganska bra, nästan skönt trots värmen. Totalt ca 15min uppjogg och några avslutande stegringar. Träffade Gabriel från jogg längs Norr Mälarstrand och joggade upp med honom sista biten, han skulle gå för PB trots värmen och jag svarade lite väl kaxigt att det skulle jag minsann också göra. 

Med 10min kvar var det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startade längst fram bland dom seedade löparna men ställde mig längst bak, ville inte riskera att dras med i nån tjurrusning. Nervositeten hade börjat släppa och nu kände jag mig mest taggad och sugen på att få komma iväg.

När startskottet kände jag mig på tårna och stack iväg med en bra känsla. Första kilometern kändes lätt, nästan för lätt, kollade aldrig på klockan men uppskattade att det kanske gick i 3.45-fart, ville öka farten och bara trycka på men intalade mig själv att det bara var dumt. När autolap pep och sa 3.33 drog jag ner på farten trots den lätta känslan, hade dragits med i för hög fart trots att jag försökte bromsa. Efterföljande kilometrar sa 3.46, 3.47 och 3.51 och strax före 5km passeringen kände jag mig riktigt stark. Hit var det otroligt lättlöpt och jag visste att banan skulle bli knixigare och jobbigare nu och ställde in huvudet på att bita ihop. 

Strax före 6km kom ett motlut vid Kristinebergs IP som jag svor över ifjol, nu var jag beredd på det och visste vad som väntade men på väg uppför kände jag hur pulsen började åka ber-och-dalbana. När jag väl tagit mig förbi den passagen kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Nånting kändes fel. Började känna en sprängande huvudvärk och svor över att det var så få vätskekontroller. Drog ner på farten men det hjälpte inte alls. På väg ner mot Rålis, som är lättlöpt utförslöpning, gick det inte fortare än 4.10. Huvudvärken ville inte försvinna och dessutom översköljdes jag av ett illamående som inte heller ville släppa. Med en skyhög puls bestämde jag mig för att bryta vid varvningen i Rålis,det här gick inte. Blev omsprungen av brorsan strax före Rålis och sa att jag skulle bryta, men när jag passerade milen på drygt 39min så bestämde jag mig för att åtminstone försöka fullfölja, jogga runt sista varvet. Det kändes fel att bryta och om jag drog ner på farten kanske huvudvärken och illamåendet skulle släppa. 

La mig i typ 5-fart och det kändes okej även om pulsen var oproportioneligt hög. Nånstans vid Rådhuset mötte jag brorsan som också gett upp och var på väg tillbaka till Rålis. Övertalade honom att fortsätta och tillsammans joggade vi sista varvet i ganska behaglig fart. Hade det inte vart för att det var skugga på Karlsbergsidan så hade nog mitt huvud exploderat. Dränkte huvudet i vatten vid varje station utan nån större effekt.


Det kändes som det var många som hade problem med värmen idag. Med några kilometer kvar kom förra årets Asics utmanare Peter Svenson uppjoggades vid min sida som också hade gett upp tidsambitionerna rätt tidigt. Inne i Rålis kom jag ikapp en bekant rygg som jag jagat dom första 5km. Hade aldrig nån lust att ens försöka trycka på på slutet, jag och brorsan sprang och småpratade hela vägen in i mål. Klockan stannade på 1.29.57 men det är av akademisk betydelse.

Just nu är jag både nöjd och besviken. Nöjd med att jag inte bröt och slutförde loppet, jag gav inte upp utan fick en medalj, kanelbulle och alkoholfri öl och fick känna på stämningen i målområdet. Besviken över att värmen ställde till det, benen kändes fräscha och jag tror att jag åtminstone skulle kunna ha utmanat mitt PB i ”vanliga” förhållanden men jag visste på förhand att jag inte är gjord för att springa i värme. Det är bara bryta ihop och komma igen. nu håller vi tummarna för att termometern visar ensiffrigt den 4 juni, annars blir det jobbigt. Det blev ingen pers-bärs efter loppet men väl en gravöl. Nu glömmer vi det här och blickar framåt.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Exakt så tänker jag också Stefan, bryter man för att det går dåligt kan det nog lätt bli en vana, nu tog jag mig i mål och kände mig ganska nöjd med det efteråt trots att tiden blev som den blev. Är övertygad om att vädergudarna kommer vara med oss i Berlin, då väntar stordåd 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hurra för att kunna springa mycket!


   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pers i marklyft!


Marklyft är en av mina bästa. Jag älskar marklyft, kanske för att det inte är lika mycket teknikfippel som i frivändningar och ryck. Lite tekniskt knepigt, men inte värre än att jag får ut all styrka i lyften. Mitt första träningsmål när jag hade börjat på Nordic var att lyfta 100 kilo och jag började träna med coach Jakob för att klara av just det, vilket jag också gjorde. Jag gjorde mitt 100-lyft på ett PT-pass med Jakob och sa åt honom att jag inte ville veta när det låg 100 kg på stången. Nu är jag så risig på att räkna att det var helt riskfritt att jag skulle kunna räkna ut själv bland alla småvikter som han la på. Men när det väl låg 100 kilo på stången blev Jakob lite speedad och typ hoppade upp och ner när jag skulle lyfta att det var uppnbart att det var nu det gällde.

Sedan släppte jag marklyften lite. Jag har inte tränat specifikt på det på länge och då inte heller blivit starkare i det. Nu under våren har jag tagit upp det igen – återigen med coachning från Jakob, och i torsdags satt det! Jag skulle bygga upp till en tung etta (alltså en vikt jag kan lyfta en gång). Jag fick feeling och bestämde mig för att PR-testa. Och visst kunde jag dra upp 115 kilo. Nej, det var inte mitt snyggaste lyft, men mitt tyngsta.

Nu vill Jakob att vi satsar på dubbla kroppsvikten – alltså 130 kilo. Och det är väl bara att sikta dit.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kungsholmen nästa


Valborg igår och första maj idag, det brukar vanligtvis betyda vår på riktigt här uppe hos oss i norr men i år känns det som om våren aldrig vill komma. Jag klagar inte, löpmässigt gillar jag egentligen inte våren. Visst, dom första våretecknen är alltid sjukt efterlängtade och inger nytt hopp, smaken av asfalt under fötterna efter en lång vinter med snömodd är som att komma till himmelriket och ljusare dagar gör att man blir mycket piggare och orkar mer. Men bortsett från det så är jag inte så såld på våren, dels därför att det i regel blåser minst tio sekundmeter 6 av 7 dagar i veckan. Att köra intervaller med på förhand angivna farter är helt hopplöst när man håller på att blåsa bort. Dessutom är jag inget stort fan av värme. Eller jo, jag älskar sommaren och värme, men jag gillar inte att springa i värme. Och på våren blir det varmt. Man svettas. Det rinner ner i ögonen. Svider. Är sjukt irriterande. Värmen gör också att pulsen åker berg-och-dalbana och det blir oproportioneligt jobbigt att bara springa vanlig distans. Lägg till pollen på det så fattar ni. Kanske beror det mest på att man sprungit i minusgrader det senaste halvåret och vant sig vid det, våren blir nån sorts övergångsfas innan kroppen vant sig. Idag sprang jag som vanligt långpass. Vantar, jacka och långa tights. Snålblåst över Sundsvallsbron så ansiktet domnade bort en aning. Inte så dumt egentligen. 

Nästa vecka är det dags för Kungsholmen Runt. Jag har äntligen hittat motivationen och känner mig rejält taggad, det ska bli riktigt kul att få tävla på lördag igen. Förra året var jag helt säker på att jag skulle persa, det är jag inte i år. April blev en okej träningsmånad, men jag sprang både mindre volym och färre fartpass än i vintras så jag får väl förlita mig på att grunden från Barcelona träningen finns kvar. Jag kommer öppna strax under 3.50-fart och sikta på 1.20 nånting, sen får vi se om det håller hela vägen. När jag kollade startlistan i fredags så såg jag att jag hade blivit toppseedad. Tyckte att det kändes lite märkligt så jag skickade iväg ett mejl till arrangören och frågade om det hade blivit nåt fel men personen som svarade missuppfattade min fråga och trodde att jag menade att min seedningsgrundade tid från ifjol på 1.21 var på 10km så helt plötsligt var jag placerad i sista startgrupp. Efter en hel del mejlande fram och tillbaka var jag till slut tillbaka i den seedade gruppen och fick också svar på min fråga varför jag blivit seedad på en relativt medioker tid, i och med att det inte är SM i år så har dom satt gränsen till 1.22 så jag kommer inte vara ensam där framme. Fick lite panik från början när jag trodde att jag blivit felplacerad och skulle starta med eliten.

Jag var i Stockholm förra veckan på en mässa för modernt och innovativt lärande, dock så sket jag i att packa med mig löparskorna och bestämde mig på förhand för att inte springa nåt under min knappa tre dagar i hufvudstaden. Det kändes faktiskt ganska bra. Och benen var sjukt fräscha när jag kom hem därifrån i torsdags kväll. Fick med mig massa inspiration, lyssnade på inspirerande föreläsare och pratade med trevliga utställare men framförallt så gick jag upp typ ett kilo av allt godis som det bjöds på. Bästa föreläsningen stod träningsgurun Kalle Zackari Wahlström för, eller i alla fall den roligaste. Det var riktigt intressant att få lite ”bakom-kulisserna-skvaller” och få höra hans egna ord om inspelningen av ”Gympaläraren”. Kalle ville ta en selfie efter föreläsningen så självklart ställde jag upp på det. 

På torsdag är det Kristi flygare så det blir en kort arbetsvecka med klämdag på fredag, passar bra inför Kungsholmen Runt med har samtidigt panik över att hinna med all undervisning inför nationella proven som snart närmar sig. Jag tror att jag oroar mig mer än eleverna för deras betyg. Träningsmässigt blir det en lite lugnare vecka än vanligt med tanke på lördagens halvmara, vill känna att benen är riktigt fräscha nu när jag äntligen känner mig peppad och laddad. Vi ses i vimlet på Kungsholmen och håller tummarna för att det blir 8 grader, mulet, vindstilla och lite regn i luften på lördag. Då blir det 1.20.52.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer Veronica Maggios nya, blir perfekt att ladda upp med den på resan ner till Stockholm. Sommarens soundtrack? Förmodligen.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Failure is giving up


På det igen! Finns inga andra alternativ. Människor som frågar varför jag inte bara ger upp eller gör något annat känner inte mig eller förstår idrott överhuvudtaget. Man ger inte upp bara för man inte vinner eller går som man tänkt sig. Hade människan haft den mentaliteten skulle våra värdsrekord vara ganska blysamma och många av de fantastiska uppfinningar som vi gjort vara ouppfunna. 

Då min cykel blev totalförstörd i krashen så väntar jag i dagsläget på en ny ram samt styre. Komponenterna gick att rädda men Zipp disken får bli en serveringsbricka i framtiden. Börjar förstå vilken tur jag hade som blev avplockad efter 20km på cykeln i SA. Hade jag kört på ett väggupp med den ramen i hög hastighet så hade jag nog inte suttit här idag.

Den 18:e Maj sticker jag till Lanzarote. Inte funderat så mycket över tävlingen eller räknat på vilken sluttid i relation till placering som räcker för en Kona slot. Jag är där för simma, cykla och sedan springa en hel marathon så fort jag kan. Det får bli som det blir helt enkelt, har inte avslutat en Ironman på mina sista tre försök så känns fånigt sitta här och gissa splits. Har försökt träna så gott jag kunnat nu efter olyckan och formen känns hyfsat intakt. Vet med mig att om jag bara får köra utan diverse problem så kan jag nå pallen men i dagsläget nöjer jag mig med målsnöret.

Träningsmässigt kan jag inte riktigt köra så hårt som tidigare på löpningen då mina underben strular så får nöja mig med mängdträning. Min sista stora träningshelg blir nere i Haverdal så där hoppas jag hitta min sista pusselbit & sug inför Lanza. Utan vara sugen går det inte särskilt fort.

Ni får inte tro ovanstående är en tidig ursäkt ifall jag kör dåligt. När jag väl är på banan kommer jag köra precis lika hårt som vanligt. Det är mer en ödmjukare approach till hela grejen. Man kan inte låta undvika bli aningen skadeskjuten & skotträdd efter det som hänt. Rycker till mer än vanligt ute på vägarna nu när någonting händer och är mer medveten om vilka risker man tar. Kommer nog ta ett tag innan jag är mitt gamla våghalsiga jag igen. En sak är dock bra, man lär sig av sina misstag. Kommer inte köra nära staket i transition igen eller glömma rätt ventilförlängare i framtiden. 

Nu närmast väntar tredje tuffa cykelpasset denna vecka. 9 mil inkl 90 mins @ 300 watt. Det sjuka är att jag ser fram mot det trots jag sprang 25km på en skärgårdsö igår. 

Sist vill jag skicka en tanke till min vän Jonas Bohr som för andra året i rad kraschade olyckligt på sin Cykel nere på Mallorca. Förra året bröt han lårbenet, i år verkar nästan alla revben på ena sidan samt lungan blivit skadad. Som en vän skrev ”tycker nästan mer synd om bergväggen som du kraschade med då du är hårdare”. Stay tough Jonas och vi ses förhoppningsvis snart igen på cykeln med tungan hängande och med pipande andning.

Tack för ordet!

Nelker

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in