Svettigaste burpeesarna

Idag gick det åt helvette för å uttrycka sig på ren svenska. Värmen blev en total chock för kroppen. Så varmt som det var i Stockholm idag har vi knappt ens under sommaren hemma i Sundsvall. 22 grader i skuggan och en bra bit över 30 i solen blev för mycket, särskilt med tanke på att vi nyss fått vår uppe hos oss, att gå från vinter direkt till sommar funkar liksom inte när man ska försöka prestera. Första 4-5km kändes bra men sen kom en sprängande huvudvärk och illamående pga solen och värmen och då var det bara att kasta in handduken. Tänkte bryta vid Rålis men bestämde mig till slut för att ändå jogga runt andra varvet och åtminstone ta mig i mål.

Fick en föraning om vad som väntade redan igår när jag kom ner till Stockholm. Överallt på stan trängdes folk på uteserveringar och köerna till glasskioskerna var kilometerlånga. Imorse när jag vaknade nån gång vid halvniotiden sa termometern 15 grader redan då. Det var skönt att kunna käka frulle på balkongen i shorts och tischa men en viss oro började smyga sig på. Dessutom började jag känna nervositeten komma smygandes, vilket inte hör till vanligheterna, brukar mest känna mig avtrubbad nuförtiden inför lopp. Så nervös som jag kände mig idag har jag nog inte känt sen Ultravasan förra sommaren.

Kom till Fridhemsplan strax efter 11-tiden och kände direkt jag kom upp från tuben att temperaturen hunnit stiga ytterligare ett gäng grader sen frukosten. Första synen vid Rålis, förutom alla löpare, var allt solbadande folk i bar överkropp som flockades och nu kändes det verkligen som det var högsommar på riktigt.

Slängde av mig överdragskläderna, som var helt onödigt i värmen, lämnade in väskan och började jogga upp i lugn fart. Det kändes ganska bra, nästan skönt trots värmen. Totalt ca 15min uppjogg och några avslutande stegringar. Träffade Gabriel från jogg längs Norr Mälarstrand och joggade upp med honom sista biten, han skulle gå för PB trots värmen och jag svarade lite väl kaxigt att det skulle jag minsann också göra. 

Med 10min kvar var det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startade längst fram bland dom seedade löparna men ställde mig längst bak, ville inte riskera att dras med i nån tjurrusning. Nervositeten hade börjat släppa och nu kände jag mig mest taggad och sugen på att få komma iväg.

När startskottet kände jag mig på tårna och stack iväg med en bra känsla. Första kilometern kändes lätt, nästan för lätt, kollade aldrig på klockan men uppskattade att det kanske gick i 3.45-fart, ville öka farten och bara trycka på men intalade mig själv att det bara var dumt. När autolap pep och sa 3.33 drog jag ner på farten trots den lätta känslan, hade dragits med i för hög fart trots att jag försökte bromsa. Efterföljande kilometrar sa 3.46, 3.47 och 3.51 och strax före 5km passeringen kände jag mig riktigt stark. Hit var det otroligt lättlöpt och jag visste att banan skulle bli knixigare och jobbigare nu och ställde in huvudet på att bita ihop. 

Strax före 6km kom ett motlut vid Kristinebergs IP som jag svor över ifjol, nu var jag beredd på det och visste vad som väntade men på väg uppför kände jag hur pulsen började åka ber-och-dalbana. När jag väl tagit mig förbi den passagen kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Nånting kändes fel. Började känna en sprängande huvudvärk och svor över att det var så få vätskekontroller. Drog ner på farten men det hjälpte inte alls. På väg ner mot Rålis, som är lättlöpt utförslöpning, gick det inte fortare än 4.10. Huvudvärken ville inte försvinna och dessutom översköljdes jag av ett illamående som inte heller ville släppa. Med en skyhög puls bestämde jag mig för att bryta vid varvningen i Rålis,det här gick inte. Blev omsprungen av brorsan strax före Rålis och sa att jag skulle bryta, men när jag passerade milen på drygt 39min så bestämde jag mig för att åtminstone försöka fullfölja, jogga runt sista varvet. Det kändes fel att bryta och om jag drog ner på farten kanske huvudvärken och illamåendet skulle släppa. 

La mig i typ 5-fart och det kändes okej även om pulsen var oproportioneligt hög. Nånstans vid Rådhuset mötte jag brorsan som också gett upp och var på väg tillbaka till Rålis. Övertalade honom att fortsätta och tillsammans joggade vi sista varvet i ganska behaglig fart. Hade det inte vart för att det var skugga på Karlsbergsidan så hade nog mitt huvud exploderat. Dränkte huvudet i vatten vid varje station utan nån större effekt.

Det kändes som det var många som hade problem med värmen idag. Med några kilometer kvar kom förra årets Asics utmanare Peter Svenson uppjoggades vid min sida som också hade gett upp tidsambitionerna rätt tidigt. Inne i Rålis kom jag ikapp en bekant rygg som jag jagat dom första 5km. Hade aldrig nån lust att ens försöka trycka på på slutet, jag och brorsan sprang och småpratade hela vägen in i mål. Klockan stannade på 1.29.57 men det är av akademisk betydelse.

Just nu är jag både nöjd och besviken. Nöjd med att jag inte bröt och slutförde loppet, jag gav inte upp utan fick en medalj, kanelbulle och alkoholfri öl och fick känna på stämningen i målområdet. Besviken över att värmen ställde till det, benen kändes fräscha och jag tror att jag åtminstone skulle kunna ha utmanat mitt PB i ”vanliga” förhållanden men jag visste på förhand att jag inte är gjord för att springa i värme. Det är bara bryta ihop och komma igen. nu håller vi tummarna för att termometern visar ensiffrigt den 4 juni, annars blir det jobbigt. Det blev ingen pers-bärs efter loppet men väl en gravöl. Nu glömmer vi det här och blickar framåt.

/Hörs

Valborg igår och första maj idag, det brukar vanligtvis betyda vår på riktigt här uppe hos oss i norr men i år känns det som om våren aldrig vill komma. Jag klagar inte, löpmässigt gillar jag egentligen inte våren. Visst, dom första våretecknen är alltid sjukt efterlängtade och inger nytt hopp, smaken av asfalt under fötterna efter en lång vinter med snömodd är som att komma till himmelriket och ljusare dagar gör att man blir mycket piggare och orkar mer. Men bortsett från det så är jag inte så såld på våren, dels därför att det i regel blåser minst tio sekundmeter 6 av 7 dagar i veckan. Att köra intervaller med på förhand angivna farter är helt hopplöst när man håller på att blåsa bort. Dessutom är jag inget stort fan av värme. Eller jo, jag älskar sommaren och värme, men jag gillar inte att springa i värme. Och på våren blir det varmt. Man svettas. Det rinner ner i ögonen. Svider. Är sjukt irriterande. Värmen gör också att pulsen åker berg-och-dalbana och det blir oproportioneligt jobbigt att bara springa vanlig distans. Lägg till pollen på det så fattar ni. Kanske beror det mest på att man sprungit i minusgrader det senaste halvåret och vant sig vid det, våren blir nån sorts övergångsfas innan kroppen vant sig. Idag sprang jag som vanligt långpass. Vantar, jacka och långa tights. Snålblåst över Sundsvallsbron så ansiktet domnade bort en aning. Inte så dumt egentligen. 

Nästa vecka är det dags för Kungsholmen Runt. Jag har äntligen hittat motivationen och känner mig rejält taggad, det ska bli riktigt kul att få tävla på lördag igen. Förra året var jag helt säker på att jag skulle persa, det är jag inte i år. April blev en okej träningsmånad, men jag sprang både mindre volym och färre fartpass än i vintras så jag får väl förlita mig på att grunden från Barcelona träningen finns kvar. Jag kommer öppna strax under 3.50-fart och sikta på 1.20 nånting, sen får vi se om det håller hela vägen. När jag kollade startlistan i fredags så såg jag att jag hade blivit toppseedad. Tyckte att det kändes lite märkligt så jag skickade iväg ett mejl till arrangören och frågade om det hade blivit nåt fel men personen som svarade missuppfattade min fråga och trodde att jag menade att min seedningsgrundade tid från ifjol på 1.21 var på 10km så helt plötsligt var jag placerad i sista startgrupp. Efter en hel del mejlande fram och tillbaka var jag till slut tillbaka i den seedade gruppen och fick också svar på min fråga varför jag blivit seedad på en relativt medioker tid, i och med att det inte är SM i år så har dom satt gränsen till 1.22 så jag kommer inte vara ensam där framme. Fick lite panik från början när jag trodde att jag blivit felplacerad och skulle starta med eliten.

Jag var i Stockholm förra veckan på en mässa för modernt och innovativt lärande, dock så sket jag i att packa med mig löparskorna och bestämde mig på förhand för att inte springa nåt under min knappa tre dagar i hufvudstaden. Det kändes faktiskt ganska bra. Och benen var sjukt fräscha när jag kom hem därifrån i torsdags kväll. Fick med mig massa inspiration, lyssnade på inspirerande föreläsare och pratade med trevliga utställare men framförallt så gick jag upp typ ett kilo av allt godis som det bjöds på. Bästa föreläsningen stod träningsgurun Kalle Zackari Wahlström för, eller i alla fall den roligaste. Det var riktigt intressant att få lite ”bakom-kulisserna-skvaller” och få höra hans egna ord om inspelningen av ”Gympaläraren”. Kalle ville ta en selfie efter föreläsningen så självklart ställde jag upp på det. 

På torsdag är det Kristi flygare så det blir en kort arbetsvecka med klämdag på fredag, passar bra inför Kungsholmen Runt med har samtidigt panik över att hinna med all undervisning inför nationella proven som snart närmar sig. Jag tror att jag oroar mig mer än eleverna för deras betyg. Träningsmässigt blir det en lite lugnare vecka än vanligt med tanke på lördagens halvmara, vill känna att benen är riktigt fräscha nu när jag äntligen känner mig peppad och laddad. Vi ses i vimlet på Kungsholmen och håller tummarna för att det blir 8 grader, mulet, vindstilla och lite regn i luften på lördag. Då blir det 1.20.52.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer Veronica Maggios nya, blir perfekt att ladda upp med den på resan ner till Stockholm. Sommarens soundtrack? Förmodligen.