Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.

Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.

Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går. 

Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.

Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.

Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.

/Hörs

Känner vi måste ventilera några av de utmaningar som långdistanstriathlon står inför. Ser hemska bilder på sociala medier där stora klungor på non drafting race lyfts fram som skräckexempel medan personen i fråga gapar fuskare med full hals. Artiklar gällande prestationshöjande medel där både amatörer & professionella pekas ut som användare. Precis som vanligt när det kommer till människor så ropas det ut en hel del skuld, missnöje och glåpord samtidigt som konstruktiva förslag på hur saker och ting borde gå till uteblir. De förbättringar som väl presenteras saknar tyvärr ofta verklighetsanknytning då många inom motionärer inom sporten inte är riktigt insatta. Missförstå mig rätt, jag vill också vi ska få bukt med alla de problem som finns där ute. Antagligen mer än de flesta då jag ofta får se mig snuvad på topplaceringar pga ogentligheter från mina medtävlande. Hur gör vi för återupprätta förtroendet för sporten?

Drafting: Det är mkt mer invecklat än hur jag beskriver det men skriver förenklat för göra det läsvärt.
För de som cyklat mycket och testat springa hårt efter man klivit av cykeln vet skillnaden gå av med fräscha ben alternativt helt trasiga buggar. Ska dock tilläggas att bara för man ligger på hjul så är benen inte opåverkade men skillnaden från ligga solo i 90-180 km i 35-38 km/h mot ligga bakom någon är enorm. Spelar stor roll även hur nära man ligger. Direkt på någons hjul sägs spara uppåt 30% medan lagliga 10 meter (bakhjul/framhjul) sägs spara nåt i storleksordningen 10-20 watt beroende på omständigheterna eller cirka 3-5%. Ligga och tulla på gränsen 6-8 meter bakom ger säkert 10-15% vilket är väl ungefär den effekt man får om man använder EPO?!
Slutsats – Drafting är FUSK och inget annat. Ligga på lagliga 10 meter ger enligt mig tillräcklig fördel som även den kan ifrågasättas.
Lösning – Draftzones vid knepiga partier på banan, 20 meters regel för PRO och 15 m för amatörer. Hårdare straff & fler domare?!

Problematiken: Alldeles mycket folk på banan.
På tävlingar med ”lättcyklade” cykelsträckor där de tävlande startar simningen samtidigt eller tätt efter varandra blir det svårt om inte omöjligt särskilja alla deltagare. Speciellt om det är ett lopp med hög status som har lockat många duktiga som är ganska jämna över grenarna. Bästa exemplet är Hawaii där nästan 1500 herrar brakar iväg samtidigt på simningen och 1000 personer kommer ur vattnet efter 57-67 mins. Dessa jämnstarka 1000 personer skall sedan prydligt bilda en kolonn där folk håller 10 meters lucka och regelrätt spenderar sina 30 seks för omkörningar utan gå ut när en bakomvarande cyklist kommer på samma tanke och påbörjat sin omkörning. Tittar man på recaps från proffsen som är mellan 10-20 man i sina grupper så ser man hur de kämpar för inte bryta mot reglerna. Speciellt knepigt om de som ligger längst fram växlar intensitet då det blir en viss dragspelseffekt. Tänk er då 1000 amatörer som ska försöka sig på detta konststycke. Det säger sig självt, för mycket folk på banan vilket omöjliggör uppgiften för såväl deltagare som domare. De man ser på bilderna från Hawaii hade nog helst sluppit sitta som usla klungcyklister men enda sättet undkomma detta är dra upp farten till 50 km/h i en timme eller stanna helt i två timmar så man får en egen fri väg. Detsamma gäller damerna men då de är färre och mindre homogen i sin framfart så är de i dagsläget en enklare uppgift övervaka för domarna.
Lösning – Kraftigt decimera antalet deltagare alternativt kraftigt sprida ut dem?!

Ska tilläggas sporten är relativt ung samt växer så det knakar och antalet utövare sägs ligga i paritet med hur många i världen som spelar Hockey (20 miljoner beroende på hur man räknar). Kvala till Hawaii har enorm status och precis som med allt annat som ger pengar eller prestige så gör folk vad som helst för uppnå just detta. Fler och fler har dessutom blivit anständiga simmare och starka cyklister. Gamla anrika sporter som fotboll, tennis och friidrott tampas även dem med diverse problem där enkla lösningar inte växer på träd. De som organiserar race har ett vinstintresse, inget konstigt med det. Ingen välgörenhet det här. Klart det går ha 2000-4000 startande utan stjäla upplevelsen från toppskiktet eller för den delen de som kommer in under heroes hour. Kolla bara Challenge Roth. Frågan är väl bara hur, dessutom är det väldigt olika race från race.

I den bästa av världar är tävlingarna kanske uppdelade på två dagar där PRO och de 15-20% som tävlar om Kona slots & pallplatser startar ena dagen nitiskt övervakade av domare samt med 15-20 meters draft zone. Vore synd ta bort tävlingsmomentet helt för de som verkligen racear och inte låta dem jaga varandra.

De övriga som har lägre ställda mål startar i rullandes med 10 meters draftzone – typ Öppet Spår på Vasan, ni fattar. Dessvärre ser jag det svårt stänga av Ölandsbron i två dagar utan att byråkratiska kommuner börjar tulla på sina regler & avgifter.

Kom gärna med konstruktiva idéer & lösningar här så hjälps vi åt göra sporten renare för alla. Det är i allas intresse!

Nelker

I helgen skulle jag ha avslutat säsongen var det tänkt. Tidigare i veckan spontananmälde jag mig Å-stadsloppet i Örebro. En flack halvmara i krispig höstluft kändes som ett bra sätt att avsluta 2016 på. Det loppet fanns i mina tankar redan innan Berlin men jag vågade aldrig riktigt planera in det eftersom känslan efter en mara alltid är lite som rysk roulette, man vet liksom inte hur kroppen kommer att reagera på 4,2 mil oavsett hur bra eller dåligt det går. Men känslan efter Berlin har vart över förväntan. Benen har rullat på bra och känslan har hela tiden vart att det funnits minst ett lopp till i kroppen att få ut nu i höst. Såg fram emot att få revansch på dom misslyckade halvmarorna i år och kanske få avsluta med ett nytt PB.

Men så började halsen klia lite oroväckande i onsdags, en alldeles för välbekant känsla. Gick på apoteket och köpte det mesta jag kunde hitta på förlylningshyllan. Kanjang, enchigard, zyx och strepsils. I torsdags hade jag taggtråd i halsen och började inse att loppet var kört. På kvällen packade jag ändå i ordning väskan med tävlingskläder och gjorde mig redo att sticka utifall det mirakulöst nog skulle kännas bättre på fredagen. Och det gjorde det faktiskt, det kändes så pass bra att det inte fanns nån tvekan om att det var möjligt att springa, frågan var bara hur fort och till vilket pris. Velade fram och tillbaka. Kom och tänka på Kungsholmen Runt för nåt år sen när samma sak inträffade. Hade då bestämt mig för att skita i loppet på fredagen men åkte ändå ner och fixade ett nytt PB med en förkylning i kroppen. Väldigt oklokt så här i efterhand. Hade det vart New York Marathon nu i helgen så hade jag utan tvekan sprungit men i slutänden kändes det inte värt att chansa och det blev till slut ett ganska lätt lätt beslut att ställa in. Tråkigt såklart, speciellt när jag hörde att brorsan fixade ett nytt pers och att banan var väldigt lättsprungen, men jag tror inte att jag hade kunnat göra mig själv rättvisa.

Nu blev det ingen riktig avslutning och trots att snoken fortfarande rinner som en vattenkran så är känslan ändå att jag har ett lopp kvar inom mig. Problemet är snarare motivationen. Den är inte alls lika stark just nu och det var nästan en lättnad att ställa in. Även fast formen är rätt så bra så skulle jag ha haft svårt att pressa mig mentalt, den hungern finns inte riktigt just nu så på ett sätt var det nästan lite skönt att ställa in och få slippa smaken av blod i munnen och mjölskyra upp till öronen. Vi får se om det blir nåt sista lopp, jag tror inte det, men dyker det upp nåt intressant så absolut. Som sagt, formen är rätt bra och benen är fräscha och det känns dumt att vaska det men det gäller att både kropp och knopp är med.

Tidigare idag trotsade jag snörvlandet och stack ut och sprang. 20km distans i mellanmjölksfart. Det kändes lätt och fint och var fantastiskt skönt trots att jag fick snyta mig varannan minut. Men idag kändes 20km långt. Inte för att det var jobbigt rent fysiskt, däremot kom jag på mig själv med att vara uttråkad och det var en ny känsla. Kanske är jag bara lite mätt på löpning just nu. Det är skönt att springa men inte 14mil i veckan och massa intervaller, ungefär så känns det just nu. Och när jag tänker tillbaka på det här året så är jag rätt så nöjd. Jag nådde inte riktigt mitt tidsmål men gjorde ändå två bra maror i Barcelona och Berlin och fötbättrade mitt PB med 5 minuter det här året. Kan jag fortsätta på samma väg så är jag säker på att jag kommer att fixa 2.48 förr eller senare. Jag vet också hur mycket träning det har krävts för att nå dom förbättringarna och just nu blir jag mest trött när jag tänker på det.

Igår när jag låg och snörvlade i soffan och tyckte synd om mig själv passade jag på att streckse Follow the money på svt. Satt fastklistrad i 10 timmar och det bästa var att jag inte behövde ha dåligt samvete för att det gick ut över träningen. Så nu ska jag börja på säsong 2 och hoppas på att jag kan slita mig när det är dags att springa imorn. 

/Hörs