Rensa hjärnan


Det här med att gå ut och springa för att rensa hjärnan har jag aldrig riktigt förstått. Jag börjar istället älta hur trist det är att springa och hur trött jag är. Men skogen drar när det är mycket som snurrar i skallen och om jag ska få vara lite i skogen före jobbet blir det löpning, annars hinner jag ju inte. Så igår morse drog jag till skogs efter att jag hade lämnat sonen på skolan. Och när höstluften åkte ner i lungorna och det var fuktigt och härligt kom jag ihåg att jag ju faktiskt gillar det så här års. Ibland. En litet stund. Jag kände mig verkligen omstartad när jag kom hem och satte mig och jobbade. Men om jag får välja vill jag fortfarande hellre gå en promenad. Och kanske tassa lite. När det är fuktiga löv på marken.

Klart slut.

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Säsongsavslutning


I helgen skulle jag ha avslutat säsongen var det tänkt. Tidigare i veckan spontananmälde jag mig Å-stadsloppet i Örebro. En flack halvmara i krispig höstluft kändes som ett bra sätt att avsluta 2016 på. Det loppet fanns i mina tankar redan innan Berlin men jag vågade aldrig riktigt planera in det eftersom känslan efter en mara alltid är lite som rysk roulette, man vet liksom inte hur kroppen kommer att reagera på 4,2 mil oavsett hur bra eller dåligt det går. Men känslan efter Berlin har vart över förväntan. Benen har rullat på bra och känslan har hela tiden vart att det funnits minst ett lopp till i kroppen att få ut nu i höst. Såg fram emot att få revansch på dom misslyckade halvmarorna i år och kanske få avsluta med ett nytt PB.

Men så började halsen klia lite oroväckande i onsdags, en alldeles för välbekant känsla. Gick på apoteket och köpte det mesta jag kunde hitta på förlylningshyllan. Kanjang, enchigard, zyx och strepsils. I torsdags hade jag taggtråd i halsen och började inse att loppet var kört. På kvällen packade jag ändå i ordning väskan med tävlingskläder och gjorde mig redo att sticka utifall det mirakulöst nog skulle kännas bättre på fredagen. Och det gjorde det faktiskt, det kändes så pass bra att det inte fanns nån tvekan om att det var möjligt att springa, frågan var bara hur fort och till vilket pris. Velade fram och tillbaka. Kom och tänka på Kungsholmen Runt för nåt år sen när samma sak inträffade. Hade då bestämt mig för att skita i loppet på fredagen men åkte ändå ner och fixade ett nytt PB med en förkylning i kroppen. Väldigt oklokt så här i efterhand. Hade det vart New York Marathon nu i helgen så hade jag utan tvekan sprungit men i slutänden kändes det inte värt att chansa och det blev till slut ett ganska lätt lätt beslut att ställa in. Tråkigt såklart, speciellt när jag hörde att brorsan fixade ett nytt pers och att banan var väldigt lättsprungen, men jag tror inte att jag hade kunnat göra mig själv rättvisa.

Nu blev det ingen riktig avslutning och trots att snoken fortfarande rinner som en vattenkran så är känslan ändå att jag har ett lopp kvar inom mig. Problemet är snarare motivationen. Den är inte alls lika stark just nu och det var nästan en lättnad att ställa in. Även fast formen är rätt så bra så skulle jag ha haft svårt att pressa mig mentalt, den hungern finns inte riktigt just nu så på ett sätt var det nästan lite skönt att ställa in och få slippa smaken av blod i munnen och mjölskyra upp till öronen. Vi får se om det blir nåt sista lopp, jag tror inte det, men dyker det upp nåt intressant så absolut. Som sagt, formen är rätt bra och benen är fräscha och det känns dumt att vaska det men det gäller att både kropp och knopp är med.

Tidigare idag trotsade jag snörvlandet och stack ut och sprang. 20km distans i mellanmjölksfart. Det kändes lätt och fint och var fantastiskt skönt trots att jag fick snyta mig varannan minut. Men idag kändes 20km långt. Inte för att det var jobbigt rent fysiskt, däremot kom jag på mig själv med att vara uttråkad och det var en ny känsla. Kanske är jag bara lite mätt på löpning just nu. Det är skönt att springa men inte 14mil i veckan och massa intervaller, ungefär så känns det just nu. Och när jag tänker tillbaka på det här året så är jag rätt så nöjd. Jag nådde inte riktigt mitt tidsmål men gjorde ändå två bra maror i Barcelona och Berlin och fötbättrade mitt PB med 5 minuter det här året. Kan jag fortsätta på samma väg så är jag säker på att jag kommer att fixa 2.48 förr eller senare. Jag vet också hur mycket träning det har krävts för att nå dom förbättringarna och just nu blir jag mest trött när jag tänker på det.

Igår när jag låg och snörvlade i soffan och tyckte synd om mig själv passade jag på att streckse Follow the money på svt. Satt fastklistrad i 10 timmar och det bästa var att jag inte behövde ha dåligt samvete för att det gick ut över träningen. Så nu ska jag börja på säsong 2 och hoppas på att jag kan slita mig när det är dags att springa imorn. 

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@LG: säsong 2 går på tv i danmark just nu så man kan streama den på dr.dk men får man nöja sig med dansk undertext men det funkar helt okej. Läste att den kommer på svt i vår, men jag orkar inte vänta, den var för bra för det.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En sommar med berg och dalar


   För mig är det en stor utmaning att hitta balansen mellan att kunna springa som jag vill och att hålla mig skadefri. Sommaren rullade på bra för mig fram tills slutet av augusti. Jag har åkt runt i Europa och fick träna och tävla på massor av vackra platser i bergen. Mt Blanc marathon i Chamonix, Dolomite Skyrace i Italien och VM i skyrunning i Pyrenéerna. Allt gick bra, men jag kände aldrig det riktiga flytet och känslan varken under tävling eller träning, men njöt till fullo av att få springa i fantastiska miljöer och tillsammans med andra. Jag var inställd på att försöka hushålla lite med min energi och spara en del till i slutet av säsongen då jag hade två viktiga långa lopp som jag ville gå in för; det 110 km långa Ultra Pirineu och VM i ultra trail.

   I augusti var det dags för fjällmaraton veckan i Jämtland som nu inte bara innerhåller ett maraton utan nästan ett lopp per dag under en veckas tid. Första loppet för veckan var ingen höjdare för min, men under veckans lopp och aktiviteter kände jag mig starkare och starkare och när det var dags för fjällmaratonet kändes det riktigt bra igen och jag började hitta tillbaka till den goa känslan i löpningen. Men främst veckorna efteråt kändes det fantastiskt bra i kroppen och jag kände att jag sög åt mig all träning som en svamp.

   Tyvärr är det ju oftast när formen är som bäst som man är som mest ömtålig. Jag fick en överansträngning i en fot och en rejäl förkylning på det. 45 km på Ultravasan som var planerat fick jag ställa in. Därefter bar det iväg till Usa och jag lyckades lagom kurera foten till nästa ultra skyrace, the Rut i Montana. Efter den vinsten fanns alla möjligheter att ta hem segern i ultra skyrunnung serien som avslutades med ultra pirineu. Dagen efter loppet kände jag att något inte var rätt i mitt vänstra lår. Jag vilade och gick på olika behandlingar och veckorna gick, men ingenting hjälpte och jag var tvungen att ställa in ultra pirineu.

   I nuläget har jag fortfarande problem, men stressfraktur är i alla fall uteslutet vilket känns väldigt skönt. Min skeva vänstra sida är ett problem som har orsakat mig många skador genom åren och jag vet inte hur många olika personer som jag har varit på behandling hos eller hur många olika övningar som jag själv försökt göra. Ibland lyckas jag hitta en bra balans, men plötsligt stjälper någonting den sköra balansgången och pang får jag kniven i ryggen igen, oftast utan någon som helst förvarning. Det hade varit enklare om det gick att hitta en balans, ett mönster som alltid funkade som mall. Tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så utan vad som är rätt en dag kanske är fel en annan och tvärtom. Ibland tycker jag att jag har gjort allt försiktigt och rätt och ändå går det helt åt skogen och ibland har jag agerat precis ovettigt men inte rubbat balansen utan det har varit framgångsrikt.

   Jag ska erkänna att den här skadan tog rätt hårt. Jag borde ha lärt mig att hantera skador vid det här laget men det är nästan tvärtom. Första gångerna jag var skadad kände jag att det var mesigt att klaga allt för mycket eftersom jag hade varit förskonad från allvarliga skador under många år av mitt liv. Jag borrade ner huvudet i sanden och tränade på hårt med cykel och våtväst. Den här gången hamnade jag bara i en grå orkeslös massa där jag bara kände förakt inför mig själv.  Jag kände förakt därför att jag inte orkade göra det bästa av varje dag.  Jag kände mig idiotisk därför att jag alltid satsar allt på ett kort och aldrig har någon backup.  

   Mitt under skogspromenaden när jag gick och tyckte synd om mig själv därför att mitt liv alltid slutade på samma sätt, att jag var ensam och hade ont, började jag hitta något annat än tomhet inuti mig. Jag började urskilja det där som inte kan tas ifrån mig, viljan, envisheten, kärleken, drivkraften att fortsätta framåt. När man inte kan göra det som man helst vill göra tvingas man att hitta nödlösningar, hitta andra alternativ, utvidga perspektivet, lära sig nya saker. Jag vet att vid varje motgång har jag lärt mig något nytt och tagit mig framåt, fast det ibland bara känns som om jag går runt i cirklar. Fast livet består ju faktiskt mer av cykler än linjär tid, död, pånyttfödelse, växande, blomstrande, mognande, döende och så börjar det om igen. Snart försvinner den gul-röda höstprakten som jag helst hade velat springa runt i och träden kommer tappa sina löv, men sedan kommer snöflingorna börja falla. Då är jag glad igen för då ska jag åka skidor!


 

Chamonix, lika vackert på sommaren


 

Pyrenéerna visade sig vara en pärla jag gärna återvänder till.


Axa Fjällmaraton, en av mina absoluta favorittävlingar.                                         Bild: Fjällmaratons arkiv


 

The Rut i Montana                                  Bild: Martina Vallmasoi




 

Dags att hitta balansen igen!            Bild: Genis Zapater            

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Nej, Stefan. Men jag går nästan aldrig till tandläkaren : ). Men visst inom yogan säger man att käkarna och höfterna hör samman, allt i kroppen påverkar varandra. Hoppas du hittar någon lösning!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Insiktsfull


Hej igen!

Man ska aldrig ta några viktiga beslut när man är ledsen, i vredesmod eller med tom mage. Har tyvärr varit allt av det nämnda. Kommer sig naturligt efter en stor urladdning oavsett om det gått bra eller mindre bra. Somliga tycker kanske min prestation inte var så illa då det finns värre exempel på genomklappningar. Den hårdaste kritikern är som vanligt en själv. När man inte kan leverera sin nivå, ja då skiter jag i om det blir 10:15, 12 eller 13 timmar. Smartast vore kanske bryta men den kvoten har jag fyllt för 10 år framåt så det är inte aktuellt. Så vad händer nu?!

Då jag inte sett någon direkt märkbar utveckling sista året utöver simningen så har jag bestämt följande. Kommer inte tävla igen förrän jag märker en ny nivå på cyklingen utan för den delen behöva kanibalisera på löpningen som även den skulle behöva en uppryckning.

För det ska vara möjligt tänker jag helt reboota systemet. Ta en längre välbehövlig vila från strukturerad träning och sedan börja om från ruta ett. Kommer utan tveka fortsätta jobba med Björn Andersson som coach.

Det blir tydligare och tydligare vilken briljant lärare han är. Dessutom kan jag acceptera hans enkla tankesätt och de metoder han använder är något jag själv alltid har förordat. Han säger det inte rakt ut men läser man mellan raderna förstår man. Det finns inga genvägar till bra resultat, endast hård disciplinerad träning lönar sig i slutändan. Upprepningar, tålamod och repetition är nyckeln.

Många coacher, dietister och annat löst folk försöker profitera på sporten genom sticka ut med revolutionerade metoder. Oftast överdrivna från var de själva tror på men utan skapa en rubrik så är det ingen som lyssnar i vårt informationsöverbelastade samhälle. Det här gäller inte bara sport utan finns i alla branscher, säkert även i den du jobbar i. Människan har alltid i sin natur varit lat och sökt genvägar. Det har i sin tur lett till många fantastiska uppfinningar som förenklar vår tillvaro och våra liv. Tyvärr finns inga sådan när det kommer till kroppen. I alla fall inte om man vill vara långsiktig och inte riskera hälsan.

Precis som jag har skrivit tidigare är det självklart bra med kompletterande styrketräning, stretching, yoga, löpskolning, stenåldersträning, cirkelträning, massage, naprapater, kampsport…..listan är oändlig. Men vänd på det, säg du har max 300-325 timmar på dig nästa säsong samt är målinriktad göra bättre resultat än föregående. Det är ett personligt ställningstagande vi alla måste göra. Utan kompletterande försiktighetsåtgärder löper du högre risk för skador och andra problem. Lägger du 1/3 av din träningstid till yoga, stretch och på naprapater kommer du sannolikt vara hel och flexibel men inte särskilt snabb. Har varit tydlig med mitt val i den här frågan historiskt men nu står jag vid ett vägskäl och måste nog kompromissa. De krämpor som tidigare varit i periferin har nu börjat bli mer påtagliga och gör jag inget riskerar jag få permanenta problem. Ska därför med Björn ta fram en längre startperiod som innehåller portioner av alternativ träning så jag går in sedan i den mer seriösa delen med bättre förutsättningar.

Jag vet vad ni tänker – Men Nej, ni kommer inte se speciellt många instagrambilder på mig från naprapaten eller utövandes Bikram Yoga men eventuellt en hel del från gymmet. När akupunktörens nålar börjat gå av och härdade sjukgymnaster skrattar högt under en behandling är det nog dags ta sig en funderare…

Sagt och gjort. Resterande del av oktober är fortsatt vila. I november kör vi igång igen fast nu i en annan del av gymmet. Som en träningstokig vän sa till mig – ”Alla vägar leder tillbaka till bänkpressen på SATS”. Vet inte som det är sant men kontrar med ett mitt favorituttryck – ”Är du bäst spelar det ingen roll hur det/du ser ut”. Tror det märkligt nog var stilpolisen Roberto Vacchi som sade det en gång när en mycket tekniksvag cyklist på Tour du France vann en prestigefylld etapp. Ja, där ser ni. Även Vacchi kan alltså vända kappan eller som de säger ”Det är inte kappans fel att vinden vänder”.

Nelker

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna och rädda liv!


Ni sitter säkert som jag med en ständig klump i magen över situationen för alla miljoner flyktingar i världen, och alla de som ännu inte lyckats fly från helveten som Aleppo. Nu har jag bestämt mig för att göra något jag faktiskt kan för att åtminstone hjälpa några. Jag kommer att donera alla mina PT-intäkter under oktober till FN:s flyktingorgan UNHCR. Varenda krona kommer att förvandlas till fliltar, mat och tält som så väl behövs nu när hösten och vintern kommer till de som redan har det svårast. Så om du vill kombinera träning och livräddning – två bra grejer i ett – boka ett träningspass med mig under oktober!

Allt du behöver göra är att kontakta mig på anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in ett pass och så gör du en god gärning samtidigt som du svettas.

Kram på er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Madame Pele vs Nelker 1-2


Ouff!

Madame Pele är den lokala gudinnan av eld, vind & vulkaner här på ögruppen Hawaii. Hon sägs även ha skapat dem. Då jag tidigare gånger lyckats hålla mig vän med henne fick jag igår erfara hur det är när man hamnar i bråk med denna hetlevrade dam. Kan ärligt säga jag hade goda förutsättningar prestera ok här, inte optimala men ok. Tyvärr ville det sig inte. Ska förklara varför.

Precis som med Kalmar, Vasaloppet eller Vätternrundan så dikterar de yttre omständigheterna loppets förutsättningar. Svårt om inte omöjligt jämföra ett års resultat med ett annat. Speciellt då de upplevs olika beroende på vem man frågar och vilken dag just den personen har haft.

En objektiv och rättvis bedömning är enligt mig att det var snabba och relativt förlåtande förutsättningar för att vara här. Två undantag dock som jag tror svepte mattan under mina fötter och många andra. Vattentemperaturen var högre än normalt tack vare en rekordvarm säsong och stekande sol under större delen av cyklingen. 

Ska kort sammanfatta mitt race:

Simningen
Låg som tidigare år långt ut till vänster i starten och kom iväg bra. Är i bra simform och vågar ta för mig mer än tidigare. Hade fint tryck hela varvet men insåg flera gånger att jag missade tåget som låg tightare bojarna. Gjorde några försök sällskapa stimmet men det var extremt stökigt där vilket jag ansåg skulle kosta mer än de smakade. Höll mig i ytterkant och fick surt ta en medioker simsplit på 1:04:40. Anser mig vara god för minst ett par minuter snabbare tid men nu blev det inte så. Kände inte jag tog i för mycket utan höll stabil intensitet hela vägen, precis som i Kalmar.

Cyklingen
Kände omedelbart att jag var medtagen från simningen. Inte muskulärt utan mer överhettad. Bestämde mig för verkligen köra superlugnt första milen som går i stan för återfå mina krafter och lugnet. Benen var stumma och hjärtat inte riktigt i fas ännu. Direkt sedan när vi kom upp på Queen K la jag mig i bågen och började trampa på i planerad intensitet. Första delen var otroligt stökig och påminde mer om Stockholm Velothon än en Ironmantävling. Fick surt infinna mig i denna pinsamma framfart i några mil tills det blev rejäl motvind någon mil innan klättringen till Hawi. Då la sig folk verkligen på hjul. Domarna som strök förbi gjorde inte ett skit och min motivation började vackla. Tryckte på för undkomma mina följare men det resulterade i sura uppstötningar och tilltagande huvudvärk. Pressade i mig gels & vätska trots strejkande kropp. Upp till Hawi var det snälla vindar. Coolt se proffsen komma flygande ner från berget. Mindre coolt se Tour de France svärmar av triathleter en halvtimme efter. Något bitter och uppgiven pressade jag på hem så gott jag kunde. Mådde något bättre men var väldigt medtagen av värmen. 5:09h tog cyklingen, 235 watt  NP.

Löpningen
Har nog aldrig varit så rostad eller bucklig efter en konservativ cykling. Fick sitta en bra stund i T2 bara för återfå medvetandet. Huvudet värkte och snurrade, ryggen var helt rökt. Drack massvis med vätska och begav mig ut. Surrealistiskt när allt i kroppen är i uppror men benen är superfina. Hade fruktansvärd dubbelsidig håll där njurarna sitter. Bröstkramp och värkande ländrygg. Huvudvärken var borta men det hjälpte föga. ”Helvete heller att jag går 4 mil” Tänkte jag. ”Ska fanimej inte ha mörk bakgrund på någon jävla finisherbild”. Förvånad kollade jag på klockan och benen producerade 4:35 fart när jag sprang. Tyvärr var jag ständigt tvungen att stanna vid varje aid station för kyla av mig. Testade för första gången gå på toaletten, kändes bättre efteråt men tog nog mer tid än vad det gav i resultat. Vid 17-18 kilometer mådde jag äntligen bättre igen men då var det tyvärr för sent. Även om jag hade slitit kroppen i stycken hade jag fått en högst medioker tid. Bestämde mig för sällskapa med en Amerikan som hade hamnat i samma sits som jag. Vi sprang de sista 22 kilometrarna ihop. Det var stunder då jag trodde han skulle svimma men lyckades övertala honom att kämpa. Jag joggade hela vägen fram till sista mile´n då jag bestämde mig för springa lite snabbare för ha en skön känsla med mig hem. 3:51h tog denna utflykt.

Sluttid – 10:15h

Ska egentligen inte vara ledsen över prestera dåligt denna gång. Köra bra här var aldrig slutmålet utan ta mig hit var hela idén när jag anmälde mig till Kalmar. Känner mig lyckligt lottad trots allt som får åka hit och efter de problem jag haft senaste året är det svårt klaga. Gjort två superbra race inklusive en Sub9:a samt fått tonvis med mer erfarenhet. Mer kan man nog inte begära.

Tänkte skriva en uppsats om vilket äckligt fuskande jag bevittnade men då kommer jag bara framstå som bitter och missunnsam så struntar i det. Kan bara säga detta – sporten har ett jätteproblem och en superutmaning få bukt med draftingen. Ska bli intressant se vad de kommer göra åt saken, såhär kan det bara inte fortsätta. Räcker med ni ser bilden…

Jag är inte med i denna klunga utan hittade bilden på sociala medier.

Tack alla ni som följt mig & skickat glada tillrop. Känner mig supersmickrad och lovar försöka underhålla er med dumma påhitt. Nästa stora händelse verkar bli Syd Afrika – Jag har oavslutade affärer med en manet och ett kravallstaket där. Gör om gör rätt!

Puss på er!

Maui Mike



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in