When in Södertälje



Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.

Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.

Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går. 

Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.

Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.

Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.

/Hörs

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack Stefan och Johan! @Anna: det var Göteborgsvarvets seedningslopp, dom kör det i massa olika städer bla i Södertälje.


Anders Larvia

Detsamma Stefan, kul å få ett ansikte 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Säsongsavslutning



I helgen skulle jag ha avslutat säsongen var det tänkt. Tidigare i veckan spontananmälde jag mig Å-stadsloppet i Örebro. En flack halvmara i krispig höstluft kändes som ett bra sätt att avsluta 2016 på. Det loppet fanns i mina tankar redan innan Berlin men jag vågade aldrig riktigt planera in det eftersom känslan efter en mara alltid är lite som rysk roulette, man vet liksom inte hur kroppen kommer att reagera på 4,2 mil oavsett hur bra eller dåligt det går. Men känslan efter Berlin har vart över förväntan. Benen har rullat på bra och känslan har hela tiden vart att det funnits minst ett lopp till i kroppen att få ut nu i höst. Såg fram emot att få revansch på dom misslyckade halvmarorna i år och kanske få avsluta med ett nytt PB.

Men så började halsen klia lite oroväckande i onsdags, en alldeles för välbekant känsla. Gick på apoteket och köpte det mesta jag kunde hitta på förlylningshyllan. Kanjang, enchigard, zyx och strepsils. I torsdags hade jag taggtråd i halsen och började inse att loppet var kört. På kvällen packade jag ändå i ordning väskan med tävlingskläder och gjorde mig redo att sticka utifall det mirakulöst nog skulle kännas bättre på fredagen. Och det gjorde det faktiskt, det kändes så pass bra att det inte fanns nån tvekan om att det var möjligt att springa, frågan var bara hur fort och till vilket pris. Velade fram och tillbaka. Kom och tänka på Kungsholmen Runt för nåt år sen när samma sak inträffade. Hade då bestämt mig för att skita i loppet på fredagen men åkte ändå ner och fixade ett nytt PB med en förkylning i kroppen. Väldigt oklokt så här i efterhand. Hade det vart New York Marathon nu i helgen så hade jag utan tvekan sprungit men i slutänden kändes det inte värt att chansa och det blev till slut ett ganska lätt lätt beslut att ställa in. Tråkigt såklart, speciellt när jag hörde att brorsan fixade ett nytt pers och att banan var väldigt lättsprungen, men jag tror inte att jag hade kunnat göra mig själv rättvisa.

Nu blev det ingen riktig avslutning och trots att snoken fortfarande rinner som en vattenkran så är känslan ändå att jag har ett lopp kvar inom mig. Problemet är snarare motivationen. Den är inte alls lika stark just nu och det var nästan en lättnad att ställa in. Även fast formen är rätt så bra så skulle jag ha haft svårt att pressa mig mentalt, den hungern finns inte riktigt just nu så på ett sätt var det nästan lite skönt att ställa in och få slippa smaken av blod i munnen och mjölskyra upp till öronen. Vi får se om det blir nåt sista lopp, jag tror inte det, men dyker det upp nåt intressant så absolut. Som sagt, formen är rätt bra och benen är fräscha och det känns dumt att vaska det men det gäller att både kropp och knopp är med.

Tidigare idag trotsade jag snörvlandet och stack ut och sprang. 20km distans i mellanmjölksfart. Det kändes lätt och fint och var fantastiskt skönt trots att jag fick snyta mig varannan minut. Men idag kändes 20km långt. Inte för att det var jobbigt rent fysiskt, däremot kom jag på mig själv med att vara uttråkad och det var en ny känsla. Kanske är jag bara lite mätt på löpning just nu. Det är skönt att springa men inte 14mil i veckan och massa intervaller, ungefär så känns det just nu. Och när jag tänker tillbaka på det här året så är jag rätt så nöjd. Jag nådde inte riktigt mitt tidsmål men gjorde ändå två bra maror i Barcelona och Berlin och fötbättrade mitt PB med 5 minuter det här året. Kan jag fortsätta på samma väg så är jag säker på att jag kommer att fixa 2.48 förr eller senare. Jag vet också hur mycket träning det har krävts för att nå dom förbättringarna och just nu blir jag mest trött när jag tänker på det.

Igår när jag låg och snörvlade i soffan och tyckte synd om mig själv passade jag på att streckse Follow the money på svt. Satt fastklistrad i 10 timmar och det bästa var att jag inte behövde ha dåligt samvete för att det gick ut över träningen. Så nu ska jag börja på säsong 2 och hoppas på att jag kan slita mig när det är dags att springa imorn. 

/Hörs

En dag i mitt liv



Fredag 7 oktober:

Kl. 05.45:
Vaknar ur en djup dröm av ljudet från tre väckarklockor. Fumlar efter iPaden för att stänga av det första alarmet medan jag försöker förstå vart jag är och vilken dag det är. Allt är dimmigt och suddigt. Förstår inte riktigt hur jag tänkte kvällen innan när jag bestämde mig för en tidig morgonjogg. Känner att benen ömmar lite lagom efter torsdagens löpning. Stänger av telefonen och väckarklockan, ligger nyvaken under täcket och huttrar och försöker fatta ett beslut. Springa eller sova. Ganska enkelt val till slut. Ställer fram klockan en timme, drar täcket över huvudet och somnar om. Morgonjogg är djävulens påfund.

Kl. 06:53:
Väckarklockan ringer igen. Den här gången går det lite lättare att vakna. Ligger kvar en stund och snoozar innan jag tvingar mig själv att gå upp. Hoppar in i duschen och vaknar till liv. Slänger i mig ett par mackor medan jag klär på mig och packar ihop en träningsväska till i eftermiddag. Kollar termometern som säger +3 grader. Det får bli skinnpaj. Kommer frysa men skitsamma. 

Kl. 07.52
Kliver in på jobbet. Bor granne med skolan så det tar bara drygt en minut att promenera dit men hinner ändå svära ett par gånger över hur kallt det blivit på mornarna. 

Går direkt upp till personalrummet och hämtar en kopp kaffe. Jag verkar vara bland dom första på plats för det sitter ingen i fikarummet så jag tar min kopp och går ner till mitt arbetsrum. Där är det också tomt. Skönt. Har bara en lektion på fredagar och den är redan planerad. Läser och svarar på mejl. Det plingar till i telefonen. Min tur i både CrossBoss och Worfeud. Kommer inte på nåt att lägga, startar spotify istället och letar fram en gammal Jackson Browne spellista innan jag börjar planera för nästa vecka. Avbryts av att det knackar på dörren efter ett tag. En elev som vill ha hjälp med några matteuppgifter. Förklarar hur man löser ekvationssystem och när vi är klara har jag kommit ur rytmen. Går och dricker kaffe istället.

Kl.09.54:
Dags att göra sig redo för dagens första och enda lektion. Tar på mig jackan, packar ner datorn och går bort till en annan skolbyggnad. Historia med HA16. En efter en trillar dom in. När alla är på plats kör vi igång. Dom håller på med ett grupparbete om de historiska epokerna. Sätter igång dom och springer sen runt och hjälper till. Får höja rösten ett par gånger när det flamsas för mycket eller när datorn används till annat än skolarbete men dom är ganska snälla. En dryg timme senare är lektionen är slut. Eleverna går på lunch och jag går tillbaka till mitt arbetsrum för lite efterarbete. Fixar det sista innan jag gör helg. Det här är inte en typisk arbetsdag. Det normala är att dagarna är fulla med möten, lektioner, förberedelser, planering och rättning från morgon till kväll men i år har jag turen att ha flexibla fredagar. Har gjort mina timmar men vet att jag ändå måste tillbaka nån gång under helgen för att göra klart ett prov.

Kl.12.22
Möter upp min fd kollega och gode vän Peter för lunch på stan. Det är inga problem att få plats trots att vi är sent ute. Äter som vanligt på tok för mycket och mår dåligt efteråt. Har lovat att ställa upp som smakråd sen och hjälpa till att shoppa nya kostymer så efter lunchen promenerar vi ner på stan. Redan på första affären hittar vi en schysst grå kostym. Försöker förklara att passform är A och O, kostymer ska sitta tajt även när man fyllt 50, inte som en mjukisdress. Det blir nåt mellanting.

Kl.14:05
Vi åker ut till Birsta City – Sundsvalls stora shoppingcenter – för att hitta en blå kostym. Som tur är är det ganska lugnt med folk, annars är det normala att man får använda armbågarna för att ta sig fram. Efter lite påtryckningar blir det till slut en superslimmad blå kostym trots att det känns ovant. Det är ju inte för inte jag är med som smakråd.

Kl. 16:15
Åker tillbaka in mot stan. Jag hämtar upp min träningsväska och sen vidare hem till Peter i Kvissleby. Byter snabbt om till träningskläder. Klockan har hunnit bli fem när vi kommer iväg. Är glad att jag slängde ner en underställströja. Långa tights, jacka, vantar och underställ. Känns som snön kan komma vilken dag som helst. Vi springer bort mot Nolbybacken. Känner mig seg i benen. Hade för lite kläder på mig under gårdagens pass så jag ökade farten sista halvmilen för att hålla värmen och det märks nu. Efter 20min uppjpogg är vi framme och redo att möta mjölksyran. Det blir 10x45s i lilla backen men det räcker gott och väl. Stumnar totalt på slutet. Backe är inte min påse även om jag fattar poängen med att springa just backpass. När vi joggar hemåt har det redan börjat skymma och det är nästan så att det kommer rök ur munnen när man andas. 

Kl. 18.25
Hoppar in i en varm bastu och får en kall öl i min hand. Det är som balsam för kroppen. Vet inte om det är alkoholen eller bastun som värmer mest men skönt är det. Till slut blir det nästan för varmt, måste hoppa ut och svalka mig. Nu har magen börjat kurra. Åker på att hacka lök efteråt. Laga mat, dricka öl och prata strunt är ett utmärkt sätt att runda av ett mjölksyrepass på.

Kl. 00.10
Bäddar i ordning ett av gästrummen och känner att kroppen är helt slut. Sverige vann fotbollen efter mediokert spel men tipset sket sig ändå. Jävla Färöarna. Slänger mig i sängen och ska precis till och somna när jag kommer på vad jag glömt. Sträcker mig efter telefonen och surfar in på jogg.se. Har ju inte registrerat eftermiddagens pass i träningsdagboken. Det går ju inte. Knappar in passet, rotar fram hörlurarna och slår på en gammal Whiteheart låt som är perfekt att somna till. Hinner till första refrängen innan jag märker att ögonen inte klarar av att vara öppna längre och somnar sen på tv sekunder.

Post Marathon Blues



Den senaste veckan har det av naturliga skäl inte blivit så mycket löpning. Jag har softat, chillat och gymmat lite istället. Det har vart ganska….tråkigt, ärligt talat. Man blir ju knappt svettig av att lyfta vikter på gymmet så frågan är om det verkligen kan räknas som träning. Framförallt så har jag saknat känslan av att känna hjärtat pulsera och att svettas. Det närmaste jag kommit något som möjligen skulle kunna klassas som pulshöjande är ett par mindre utbrott på mina elever i klassrummet när dom inte lyssnat.

Jag är inte gjord för att sitta stilla. Eller jo, det är jag, det är ju rätt skönt men alltså det är så sjukt mycket skönare om man fått springa innan. Post marathon depressionen som nästan alltid brukar komma som ett brev på posten efter en mara har lyst med sin frånvaro. Istället kom suget att springa tillbaka ganska fort. Benen kändes bra redan ett par dagar efter loppet och redan i onsdags kliade det i benen. Men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att skynda långsamt så löpningen fick vänta till helgen. Och det var helt magiskt att få börja springa igen. Jag trodde att det skulle kännas lite stelt och avslaget men jag matade bara på som vanligt och njöt till fullo. Igår blåste det nästan stormvindar här i stan vilket normalt sett ger upphov till en massa svordomar och fula ord men inte igår. Igår njöt jag. Hamnade mitt i Broloppet efter ett tag som pågick inne i stan och kunde t.o.m kosta på mig att springa om ett par gubbar bara för att.

Jag har också reflekterat och försökt analysera och smälta loppet i Berlin den här veckan. Det har vart rätt mycket att ta in. Besvikelsen som jag kände till en början är borta, istället känner jag nästan bara stolthet nu. 2.50 på maran. Med träning så händer det. För ett par år sen när man harvade på och sprang ett par tre gånger i veckan och gjorde milen på 43min fanns det knappt på kartan att springa 4,2mil, än mindre på 2.50. Så med det i åtanke och det faktum att min talang för löpning är näst intill obefintlig så skäms jag inte för slå mig lite för bröstet och känna mig duktig. För vissa kanske det frmastår som märkligt när jag påstår att min talang för löpning är noll när jag precis sprungit Berlin Marathon på 2.50 samtidigt som många bara drömmer om att genomföra ett marathon eller springa på 5 timmar. Men det handlar inte på talang, utan om målmedveten träning och ett starkt pannben. Om jag hade haft minsta lilla talang så hade jag klarat 2.48 för länge sen med tanke på hur mycket jag springer. Jag är en ren träningsprodukt. Träna mer, oftare, längre och hårdare så kommer resultaten att komma.

Dagarna efter målgång så gick jag igenom loppet i mitt huvud hundratals gånger och försökte komma på om jag hade kunnat göra nånting annorlunda, men jag tror inte att jag hade kunnat göra på nåt annat sätt. Första halvan kändes otroligt lätt, som uppvärmning, precis som jag hade hoppats på. Jag kunde prata obehindrat utan ansträngning med folk runt omkring mig och känslan var att jag sprang med handbromsen i så jag tror inte jag hade tjänat nåt på att springa ännu mer defensivt i början. Jag väntade till 20km med att ta min första gel, såhär i efterhand skulle jag nog kanske ha tagit den tidigare om jag fick springa om loppet och även haft med mig fler än tre gels. Jag har också stirrat mig blind på mina splittar och försökt förstå mig på vad som säger:

20.10 / 20.03 / 20.05 / 19.55 / 20.10 / 20.19 / 20.23 / 21.02 / 8.50

Egentligen är det bara sista femman som sticker ut. I Barcelona var jag jämnare och höll alla femmor under 21min, det fixade jag inte nu. Tröttheten som slog till mellan 36-39km tror jag mest handlar om mental trötthet snarare än fysisk begränsning. Från 40km och in i mål hittar jag ju tillbaka till 4.02-fart men marathon handlar ju inte bara om att klara loppet rent fysiskt utan även om att klara den mentala kampen. Så trots att det blev PB så vek jag ner mig lite för mycket mentalt på slutet bara för att det blev jobbigt när jag borde ha borrat ner skallen istället och bara fortsatt tugga på trots att det gjorde ont. 

På ett sätt skulle jag vilja ha revansch nu på en gång. Å andra sidan känns det ganska skönt att det är ett halvår till nästa planerade mara. Jag älskar marathon men det är krävande både fysiskt och inte minst psykist och just nu behöver nog både kroppen och knoppen ladda batterierna innan det är dags att börja tänka på 2.48.48 igen. Men det betyder inte att säsongen är slut för den skull. Framförallt ska det bli skönt med lite mera kravlös löpning ett tag framöver och slippa springa långpass varje helg. Jag har inga konkreta mål just nu, kanske nåt millopp eller halvmara under hösten som passar, vi får se. Jag tar det som det kommer. Kroppen verkar i alla fall ha klarat Berlinmaran utan större bekymmer så kommande vecka blir det till att trappa upp löpningen och så småningom återgå till mina tiomilaveckor.

/Hörs

BMW Berlin Marathon – Race Report



Det blev inte 2.48.48 idag. Jag gjorde ett försök och hade det inom räckhåll ett bra tag men vek ner mig mellan de kritiska 35-40km. Istället passerade jag mållinjen på 2.50.52. Nytt PB. Första känslan som kom var lättnad, otroligt skönt att det var över. Sen kom besvikelsen. Inte ens sub 2.50 fixade jag. Nu några timmar efter målgång känner jag mig ändå nöjd. PB är alltid PB. Jag tror inte att jag hade kunnat disponera loppet på nåt annat sätt och det var ju trots allt mitt snabbaste marathonlopp någonsin. Jag är nöjd med att jag lyckades få till ett bra lopp för det var verkligen inte igår. Senast jag sprang bra var i Barcelona och det är ett halvår sen, alla lopp efter det har gått mer eller mindre dåligt. Jag ska smälta den här upplevelsen men jag tror att jag måste bli snabbare på milen och halvmaran om 2.48 ska gå.

Marahelgen började i fredags då jag lämnade Sundsvall på eftermiddagen för att ta mig ner till Arlanda. Kände mig riktigt nervös och spänd, på gränsen till att det kändes jobbigt. Det normala brukar ju annars vara att jag alltid har ont nånstans som tar det mesta av fokuset men nu khade jag inga skavanker eller dålig form att oroa mig över. 19.30 lämnade flyget Stockholm och ett par timmar senare var jag och brorsan på plats i Berlin, på samma hotell som ifjol men med en helt annan känsla. Kunde känna doften av PB. Somnade ganska fort efter en hel dag med resande. På lördagen var det tidig uppstigning, vi skippade frukostjoggen och siktade istället på att vara ute på mässan när dom öppnade. Ifjol var det rena katasrofen med flera timmars köande för att få sin nummerlapp, i år gick det betydligt smidigare. Expon hade flyttat från den gamla flygplatsen till en mer central mässhall som kändes mycket bättre rent logistiskt. Behövde inte köa särskilt länge för att få nummerlappen. Gick sen runt och kollade lite bland alla utställare och var klar redan vid 11-tiden. Eftermiddagen ägnades sen åt lite sightseeing och att kolla in start/målområdet.

Imorse ringde klockan redan 05.30. Hängde på låset till frukosten som öppnade 06.00 för att få så mycket tid som möjligt att smälta maten. Åt lite för många chokladbullar och croissnanter och kände mig inte alls så lätt som jag ville. Efter frullebn väntade de obligatoriska toabesöken x 3. Kvart över sju lämnade vi sen hotellet och tog spårvagnen till Hauptbahnhof. Därifrån var det några minuterscpromenad innan man kom in till startområdet, alldeles utanför Riksdagen. 

Ifjol kändes det som det var hur mycket folk som helst som trängdes, i år kändes det lite mindre, kanske för att vi var lite tidigare på plats. Vädret kändes lovande, lite kyligt i luften men man kände att det skulle bli varmt i solen. Vi hade gott om tid så vi la oss under ett träd och slumrade till ett tag. Det var ganska skönt att få några minuters extra sömn men samtidigt kände jag mig slö när det var dags att bege sig. Kände också att jag hade lite ont i framsida lår efter gårdagens promenerande som började oroa lite.

Efter lite uppjogg på väg mot startfållan var det dags att göra sig redo. Hann se starten av rullstolsracet innan jag hoppade in i stargrupp C. Började känna mig taggad och peppad och såg frame mot att få springa iväg. Hade bestämt mig innan för att inte få hybris och öppna i 3.45-fart utan springa på klockan fram till 3 mil och sen känna efter hur det kändes.

När startskottet ljöd kom jag iväg rätt bra, fick sick sacka lite i början, men gatorna var breda så det kändes aldrig trångt även fast det var många löpare tätt runt omkring. Första kilometern gick på 4.01 och sen var det fri lejd framåt.

Första femman passerades på 20.10, kände dock ingen panik över det utan tänkte mest att det kändes riktigt lätt. Första milen avverkades på 40.13 och känslan då var precis såsom jag ville, det kändes som uppvärmning. Passerade rätt många svenskar som jag småpratade med några, många hade ungefär samma mål som mig. Andra milen gick på exakt 40min och halvan passerades på 1.24.32. Kände mig fräsch och tänkte att nu börjar loppet på riktigt. Fram till 25km fortsatte det med samma känsla men strax därefter kom första dippen. Började känna mig riktigt trött och sliten, kollade på klockan men tappade inte så mycket. Tog en gel och fick en kick av den och lika fort som tröttheten kom, lika fort försvann den.

Vädret var mer eller mindre perfekt, kanske lite för varmt, men inget som påverkade, det fanns gott om skugga längs hela banan. Första delmålet som jag hade ställt in mig på var 30km där jag ville ha 2 timmar. Passerade på 2.00.39 men kände fortfarande ingen panik. Vid det här laget tuggade jag på och gick som en klocka och hade krafter för att öka om jag skulle behöva. Sprang med en bra klunga stora delar av loppet som gick oerhört jämnt. Trots det tappade jag något på femman fram till 35 och var där 1 minut efter planen. Nu började jag känna mig lite orolig för nu började det bli jobbigt. Kilometrarna kändes längre och längre och jag fick ingenting gratis. På Kurfürstendamm höll jag farten tack vare publiken men så fort den långa paradgatan var förbi så kom den andra dippen. Kände mig riktigt trött och kroppen skrek stanna. Tappade klungan och hamnade själv med ganska många metrar fram till en rygg. Tog en ny gel men fick ingen respons. Började prata med mig själv, ”håll ihop det här nu, Anders” och ”kom igen nu för helvette” men det hjälpte inte heller. Kilometrarna låg nu kring 4.15 och 2.48.48 var kört. Krafterna kom och gick, ibland kändes det lätt, ibland bara total misär. Ställde in huvudet på att kriga för sub 2.50 men vid 40km passeringen visste jag att det också var kört. Passerade på ganska exakt 2.42 men kände att jag inte hade 3.45-fart i mig just då som hade behövts. Gjorde i alla fall ett försök, ökade farten men kom knappt ner i 4-fart. Med knappa kilometern kunde jag äntligen skymta Brandenburger Tor. Nu var det så pass nära så nu gav jag allt. Ökade farten, la in en lång slutspurt och plockade en hel del folk dom sista 400m.

Första känslan när jag knäppte av klockan var lättnad. Lättad att smärtan äntligen var över. Kände ren glädje av att få stanna upp och inte behöva springa mera. Sen kollade jag klockan. 2.50.52. Då kom besvikelsen. Trots nytt PB var besvikelse det andra jag kände. Väntade in brorsan som kom in på 2.54. Började den långa vandringen bort mot startområdet, fick min medalj, poncho och lite snacks och dryck och först då började jag känna mig lite nöjd. Nu när det gått ett tag så känner jag mig ännu mera nöjd. Jag persade ju trots allt. 2.48.48 får vänta. Först måste jag bli snabbare på milen och halvmaran.

Vad som händer nu återstår att se. Jag ska vila den här veckan och på ett sätt vore det skönt med säsongsvila redan nu. Å andra sidan känns det lite tidigt och formen är det ju uppenbarligen inget fel på. Kan hända att det blir nåt millopp eller halvmara, vi får se. Först ska jag njuta av mitt nya PB den här veckan och inte ta ett löpsteg dom kommande dagarna.

/Hörs

Maravecka och slutspurt



Nu är det nära. Dagen som jag har gått och väntat på i mer än ett halvår börjar äntligen närma sig. På söndag är det dags att leverera. Examen. Upp till bevis. Jag vet inte hur många gånger som jag har visualiserat loppet i mitt huvud och tänkt på hur det kommer kännas att korsa mållinjen på söndag. Jag har spelat upp tusen olika scenarior men alla slutar på samma sätt; 2.48 och nytt PB. Man måste våga drömma och tro på sig själv.

Det här är första gången som jag faktiskt känner att jag har en rimlig chans att fixa drömmålet 2.48.48. Inför mina senaste maror har jag såklart haft förhoppningar men samtidigt vart realistisk. I Barcelona var det aldrig riktigt nära trots att det blev PB, snarare blev jag positivt överaskad över att jag bara var 3min 15 sek ifrån efter 3 månaders nötande på snö och is i vintermörker. Inför Stockholm Marathon hann jag aldrig ladda om mentalt så även fast formen var helt okej så blev det pannkaka där. Och under fjolårets vintermara hade jag farten men inte uthålligheten. Den här gången känns det som om jag har både och; fart och uthållighet. Men framförallt så har jag sprungit mer än jag någonsin gjort inför nåt annat lopp och dessutom har jag fått vara skadefri hela året bortsett från lite småskavanker. Och även fast jag hade önskat att förra helgens genrep på halvmaran hade gått betydligt bättre än det gjorde så kan jag inte klaga på förutsättningarna. Jag har satt mig själv i den situation som jag drömde om när det blev klart med Berlin i våras; jag har kört mycket mängd, långa trösklar, en hel del överfart och kroppen håller ihop.

Just nu börjar jag känna mig sjukligt nervös, nästan på gränsen till att det känns jobbigt. På nåt konstigt sätt känns det som om allt står på spel. Och ändå så tävlar jag ju bara mot mig själv. Självklart ser jag fram emot loppet och som vanligt ska det bli hur kul som helst att få åka utomlands och springa lopp igen men den här gången har nästan nervositeten tagit över känslan av att jag gör det här för att det är roligt. Just nu känns det faktiskt inte speciellt roligt nånstans utan mest bara jobbigt och ångestframkallande. Men trots nervositeten så har jag ett helt annat självförtroende när det kommer till marathon jämfört med millopp. Jag vet vad jag kan och att jag har gjort hemläxan. Dessutom så älskar jag ju att ligga och nöta asfalt mil efter mil. Förhoppningsvis är den här nervositeten bara positiv och den sista pusselbiten som krävs för att fixa 2.48.

Dom här sista dagarna blir det ganska lugnt med träning. Jag tänker springa 30-35km fördelat på 3 pass innan planet mot Berlin lyfter på fredag kväll, mest för att hålla igång benen, för mycket vila är inte heller bra för då känner jag mig bara seg. Under gårdagens sista lite längre pass inbillade jag mig att jag kände av mitt löparknä. Jag vet inte om det var inbillning eller inte, men jag bestämde mig för att ignorera det. Rullade lite extra på foamrollern på kvällen. Egentligen gillar jag inte maraveckor, dels därför att man känner efter alldeles för mycket och blir nojig av allt och alla men också pga att nedtrappningen. Är man van att springa 130km i veckan så känns 30km som ingenting. Det i kombination med lite extra kolhydrater och det känns som man är en tjockis på riktigt. Ska strax ut och röra på mig så det återstår att se om jag känner av löparknät ikväll också.

Jag hoppas att jag får skriva att jag fixade mitt mål i nästa inlägg. Om inte 2.48.48 så åtminstone sub2.50. I värsta fall ”bara” PB. Annars blir det till att börja om från början. Sluta springa marathon kommer jag definitivt inte göra oavsett vad sluttiden blir. Det är helt enkelt för roligt. I fredags fick jag en plats till nästa års Boston Marathon. Jag hade 18min till godo på kvaltiden så nåt annat hade jag inte räknat med. Kanske det enda positiva med att fylla 35 i år. Vad målsättningen blir där är oklart än så länge, först ska jag fixa ett nytt PB i Berlin på söndag.

/Hörs

PS! Förutom bra med sömn, vila och kolhydrater kräver en mara rätt musik som en del av uppladdningen. Och som vanligt gäller Joe Esposito’s You’re the best eller Bill Contis Gonna fly now. Vilken man väljer är en smaksak. Just inför denna mara känner jag för Rocky.