When in Södertälje
Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.
Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.
Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går.
Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.
Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.
Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.
/Hörs
Antal kommentarer: 2
Anders Larvia
Tack Stefan och Johan! @Anna: det var Göteborgsvarvets seedningslopp, dom kör det i massa olika städer bla i Södertälje.
Anders Larvia
Detsamma Stefan, kul å få ett ansikte 🙂