Far from perfect, perfectly fine


Jag älskar att dela med mig av tips och ideer på mitt Instagram. På sånt jag vill sprida, sånt jag själv vill göra mer av. Förhållningssätt. Jag utgår alltid krasst ifrån att alla inser att det finns en helt operfekt verklighet där bakom. Eller, inte bakom, mitt i. Livet är trots allt, känns det som, en röra, salig vet jag inte om jag vill kalla den. Och med en referensram där det perfekta är rent, tillrättalagt, symmetriskt, balanserat och pang på medelvärdet ur ett statistiskt perspektiv, ja då är det sällan något är det. Perfekt alltså.

Jag tror däremot man kan ha ett perfekt förhållningssätt till livet. Jag tror inte man klarar av att ha det hela tiden men lycka uppstår när man får till det. Stunder som är som sol mellan molnbankar en dag på sommaren. Skillnaden är att olikt solen kan vi skapa våra perfekta förhållningssätt till det som sker.

För vad som sker kan vi inte alltid rå över men ett perspektiv på vad som är perfekt, det kan och behöver vi jobba med.

Fira jul till exempel. En plats att fira på, en familj att komma överens med och parera. Mat och sötsaker att motstå. Ledig till och med. Perfekt!

Skor att knyta så du kan masa dig ut för att springa. Kallt ute så värmen inne känns riktigt bra. Massa extra energi från all mat Perfekt!

Jag träffade Sofie häromveckan helt kort och vi tar ju mest del av varandras liv genom sociala medier. Så tacksamt det är ändå att de finns, jag vet vad hon haft för sig, hon vet vad jag haft för mig. Hos Sofie får man inte se stökiga diskbänkar på Insta, det är ett medvetet val av henne Hon vill visa upp det hon strävar efter, inte det hon dras med. Jag tänker likadant men tror mig visa på den krassa vardagen ganska ofta. Nja, tyckte Sofie Det verkade visst som jag jämt gjorde gott och hade massa tid för mina barn. Och det får man ju förstå att såna människor vill man gärna slå på truten eller så avföljer man dem (låter dramatiskt, som att det händer något på riktigt men för vissa är de här antalet följare som bitcoins).

Man väljer att avfölja av olika skäl men ett kan vara för att man ba orkar inte ta in all perfekthet som liksom DONG i ens diskrepansmonitor mot hur man upplever sitt eget liv. Kanske just då, kanske över tid. Man kanske inte blir inspirerad utan bara provocerad. Allt ligger i betraktarens öga och lite vet man hur den som delar inlägget tänker egentligen, hur retuscherat allt är? Nä man vet inte, man bildar sig en uppfattning. Man har fått för sig vad som är perfekt och man benchmarkar sitt läge mot det, något högst fiktivt som ingen skapat men som vi tillsammans egentligen ofrivilligt matar genom vår strävan. En strävan som aldrig når sitt mål. För målet finns inte. Om vi inte skapar ett nytt förstås. Och då får vi lära oss att vi ska tänka good enough. Att inte försöka vara perfekta utan nöja oss med att det blir lite lagom bra. Det låter inte så attraktivt, kan jag känna ibland. Att massa saker, träning, jul, jobb, hem, blir lagom bra. Jag kör hellre in situationen i en kognitiv vals där den får gå igenom filter som:

1) Hade jag velat lägga energi på att göra annorlunda?

2) Är inte detta egentligen riktigt jäkla bra givet X Y Z?

3) Ska jag inte vara riktigt stolt över att det är såhär?

För ingen är perfekt, det vet vi. Vi ska inte tro att det kan vara perfekt, så har vi fått för oss. Vad som är perfekt, har någon annan definierat. Så behöver det inte vara.

Det vi väljer att dela är ofta något vi vill lyfta fram ur den röra som livet trots allt är för de flesta av oss. En röra med perfekta stunder som blir fler till antalet om vi tillåter oss att definiera perfekt som något annat än en felfri, tillrättalagd, symmetrisk tillvaro. Om perfekt får ta ett filter, ett raster av verklighet. Då kan det där oattraktiva good enough byta skepnad till perfekt utan att du behöver ändra något utom ditt sätt att se på det.

Ha en fortsatt perfekt jul i din operfekta fantasiska verklighet!


Träna mindre, må bättre!


Men se där en rubrik som andas rehabbitterhet så det osar mer än glögg på ett adventsmingel.

Och jag menar förstås inte att föreslå att man ska sluta motionera för hälsa, eller sluta träna för ett mål man mår bra av. Som kittlar.

Men.

Jag vill bara reflektera över de fördelar som finns med att lägga mindre tid på att träna. På vinsterna som finns om syftet är att må bra och ha mycket energi.

För jag tror att det finns många därute som ur ett må-bra-perspektiv kanske skulle dra fördelar av att backa lite från en träningssatsning som inte riiiiktigt passar in i en vardag som är full med annat som kanske måste få komma före. I långa loppet. Kanske är det läge just nu att testa?

Backa från jakten på tröskelnivåer som ska mätas.

Pusslandet av distanspass, långpass.

Tröttheten efter nedbrytande träningsperioder.

Ångest light inför pass på schemat man vet kommer bli jobbiga.

Funderandet över hur man ska hinna.

Och så känslan av att man inte riktigt är där. Där man är när man inte tränar.

Att man tänker på träningen medan man är på jobbet och inte bara med ett avslappnat pirr utan en känsla av oro och lätt stress.

Känner stress över vad alla andra gör, hur de tränar.

Och inte känner att man hinner med annat i livet. Att träningen hela tiden ska brottas in.

Helt enkelt när det som borde vara ett härligt energigivande roligt fritidsintresse faktiskt tar så mycket tid och tar så mycket tankekraft att nettoeffekten faktiskt är negativ.

Kastar jag sten i glashus? Kanske det. Jag har haft perioder då tankarna på träningen tagit stor plats, tycker jag själv, men det är sällan jag mått dåligt av det. Men jag har tänkt att utan all den träningen (som för mig är spontan, ganska ostrukturerat springande i skogen och vacker natur), den kan ju inte ersättas av något annat lika härligt.

Jag vill springa såhär mycket. Jag behöver det.

Har jag intalat mig. Låtit mig själv tro. Inte ifrågasatt.

Förrän nu. När jag för första gången, förutom vid graviditet, inte springer alls eller som nu denna vecka, springer cirka 3 x 20-30 minuter i veckan. Alltså kanske en femtedel eller mindre av vad jag brukar. Därutöver kör 3 x 30 minuter rehab i gymet

Men har, först lite ofrivilligt, flera timmar per vecka över till annat. Vet inte när jag kan springa mer igen. Motionerar endast. Som vanligt utan koll på fart eller distans utan går bara på tid och känsla.

Såhär upplever jag det:

1) Lugnare, runt träningen. Finns ingen anspänning inför passen. Ingen fundering över hur jag ska hinna med den. Behöver inga förberedelser, jag bara springer och jag vet att jag ska göra det. Passet är så lätt så jag vet att jag kan göra det i vilket skick som helst. Kan ha ätit, eller inte, spelar ingen roll.

2) Piggare. Jag är sjukt pigg. Eftersom jag bara motionerar får jag energi från det men jag tränar inte hårt så är aldrig nedbruten eller stel eller trött efter ett hårt eller långt pass. Jag får bara massa energi och vet inte riktigt vad jag sa göra av den för runtomkring mig är folk klassiskt november-decembertrötta. Jag får göra som Pippi och säga åt mig att gå och lägga mig för jag är inte trött på kvällen. Klockan 22.30 igår funderade jag allvarligt på att gå på promenad för jag var inte sömnig. Har full energi hela dagen för jag går mycket mer och går som paus från jobbet. Försöker få ihop 15 000 steg som är så enkla för jag behöver ju inte byta om. Jag bara går dit jag ska.

3) Mer balanserad aptit. Jag rör mig lagom och får inte panikhungerattackerna jag kunde få när jag sprungit långt. Det gör livet enklare också.

4) Behöver inte sova lika mycket. Sover 7-7,5 timmar per natt och det räcker. Vaknar svinpigg i svinottan. Och studsar ur sängen- tjong!

5) Tid till..allt! Mer tid till familjen när inte mamma ska iväg på långpass en söndag. Mer tid att ta det lugnt.

Jag känner mig stark, pigg och ja självklart, oh oh oh vad jag längtar till att träna hårt och springa långt igen. Bli sk**trött och stupa i soffan med stela ben. Det är klart jag är sugen på att springa ultra igen och testa mina fysiska gränser.

Men det här är en riktigt fin och härlig period. Om du känner dig mer sliten än uppiggad av din träning. Om du stressar över att få in den- backa lite från pressen, umgås mer, njut mer!


Absolut harmoni i benböj- om rehab


”När sprang du senast?” frågade Filip naprapat jag kommit till efter att jag sökt hjälp för mitt onda vänsterben via min försäkring, via en MR.

”11e november.”

För jag har inte vågat springa. Något är fel. Visst ser disken mellan L5- och S1 i ländryggen sur ut. Det tyckte ortopedläkaren också men sa att det inte var något farligt.

Filip bara skrattade åt bilden och menade att de flesta i min ålder ser ut sådär. Och det gör inget. Det är inte disken som retar nerven som är arg i vänster ben. Det är något annat. Och jag får springa- litegrann, jag ska köra styrka- som känns bra. Och det kommer bli bra. Gick därifrån lite paff men med en bra känsla i magen.

Jag var för 24 timmar sen inställd på att inte springa på flera månader. Jag har ont nästan jämt. Inte när jag sover och inte när jag är hemma, går långsamt eller står men  sitta länge på fel sätt-nej. Springa- nej nej nej. Vissa övningar i yoga/SOMA/styrka- nej. Det är oberäkneligt men det blir bara värre o värre känns det som.

Förutom när jag kör benböj. Då sjunger hela kroppen som en samstämmig änglakör. I benböj njuter jag. Jag som hatar styrketräning. Hatar att vara inomhus när den friska luften och mörkrets lugn finns utanför. Men just nu, när jag har haft ont, inte farligt ont men det stör, så längtar jag till stången och racket och få stå där och bara böja och dansa ut på lätta ben med rumpmuskler som skulle kunna knäcka hasselnötter. Utan smärta en stund tills den successivt kommer tillbaka. Stickigt och äckligt.

Så nu börjar allt om från början. Allt. Sluta tröstfika på EspressoHouse med tyck-synd-om-muffins när jag jobbar. Jag gick till och med till frissan idag och ba- ”make Annie blond again”.

Det kommer bli bra det här. Jag ska springa långt igen. Men med hela kroppen och huvudet med, så har det inte varit det senaste halvåret och då säger kroppen ifrån. Gott så.

Vi är säkert fler som rehabbar- perspektiv är viktigt, det är fint att få jobba lite med längtan till löpningen, förstå att det finns annat i livet, utnyttja tiden väl, inte ta den för givet. Så det blir det inlägg om framöver.

Rehab-pepp på er!


Tid finns


Idag föreläste jag om det som lite käckt heter time management . Alltså hur vi tar hand om vår tid bättre. Ett sätt att må bättre och stressa mindre är att jobba med sitt förhållningssätt till tid. Mycket av den lägger vi ju på jobbet, tillsammans med andra där så att prata om det tillsammans kan göra stor skillnad.

Privat kanske du önskar att du hade mer tid till att springa, eller något annat och då vill jag skicka med lite tankar.

Vi vet ju att vi inte har mer tid än någon annan. Vi vet att den inte ”går fort” , att vi ”inte har tid” utan att det handlar om hur vi prioriterar de 24 timmar och sju dagar som vi har.

Men det kan bli lite slitigt för skallen att hela tiden känna att man inte just hinner. Att tiden inte finns.

Vad lägger vi tid på?

Lite enkelt handlar det om saker vi måste, saker vi behöver, saker vi vill, saker vi gör utan att vi märker det och saker vi gör av gammal vana. Det är här det finns tid att hitta till sånt som vi både vill och behöver. Saker vi måste- de kanske vi kan bli av med, eller så gör vi oss en stor tjänst och förändrar hur vi ser på det vi måste göra. Så det känns mer värdeskapande.

Så för mer upplevd tid behöver vi förändra:

1) Vad vi faktiskt gör

2) Hur vi ser på den tid vi har.

För som sagt, både stressigt och ganska otrevligt att leva sitt liv med villfarelsen att inte hinna och inte ha tid.

Att  komma tillrätta med både vad man gör och hur man ser på det man gör handlar om, ja många saker, men vi förenklar dem till fem:

1) Acceptans om hur mycket tid som finns, hur mycket tid vissa saker tar och måste få ta

2) Insikt om vad man lägger tid på och vad man vill lägga tid på

3) En strategi för att förändra från det man inte vill och inte ”måste och behöver” göra till det man vill göra.

Kalendern är en god vän. Det kan behöva skrivas in där och på flera andra håll vad det är du ska göra istället för något annat.

Ta hand om din tid !

Bildresultat för bild på klocka

En önskan i advent


Det är snart december och adventsfarten verkar redan ha dragit igång. Jag har hamnat lite i osynk med alla de som verkar ha ”jättemycket nu” inför jul. Jag har det ganska lugnt. Och är skadad och får inte springa.

Nu är det mycket som ska klämmas in. Och allt man brukar göra i vanliga fall tänker man att man ska göra också.

24 timmar. 7 dagar. En längtan efter tid. En längtan efter att vara i den där bilden man ofta ser framför sig när man tänker på advent. Tända ljus. Raggsockar på fötter som är på soffbordet. En kopp te eller kaffe. Lugn och ro.

Ingen vet ens vem som bestämt att det ska vara mycket nu. För det vi allra mest kanske behöver nu är att ta det just- lugnt.

Du kanske måste vara ”tråkig”.

Säga nej till roliga saker men som bara orsakar mer stress än njutning, i ett större sammanhang.

Du kanske får sålla lite i hur mycket det pysslas och pyntas- julmys kan vara precis vad man vill att det ska vara.

Du kanske får fråga folk i din omgivning om ni kan göra annorlunda. Lite enklare, lite mer av skönt häng mindre uppstyrt. Och troligtvis kommer du få medhåll.

Du kanske kan släppa träningen lite. Fokusera på att ta hand om motionen men släppa några av de där passen som känns jobbiga. Låta träningsglädjen börja bubbla ordentligt.

Så härligt det vore att möta det nya året med mycket energi. Så fint det vore att hinna njuta av den här mysiga månaden. Så gött det vore att kunna vara härvarande där man är.

Du kanske ska sätta mys, lugn och skönt häng med de du gillar i fokus den här adventstiden. Det tror jag på. GÖRT!


Mind and close the gap – var i ditt syfte


Inom zenbuddismen finns ett begrepp som kallas Wu-Wei. Det kan översättas till ungefär ”ingen handling” och betyder att man är ett med det man gör. Jag tänker att det är när man är och gör sitt syfte. Det finns inget ”för att”.

Jag tror ganska ofta att vi mer eller mindre medvetet och frivilligt är frånkopplade från det vi strävar mot.

Vi gör saker som är bra för hälsan.

Vi gör uppgifter på jobbet mot våra mål och vår vision.

Vi genomför träningspass för att ta oss närmare ett mål.

Vi är sällan framme. Vi tänker sällan att vi är där vi ska vara. Vi tänker ofta att vi är på väg.

Ibland blir det inte som vi tänkt.

Vi blir sjuka ändå.

Vi bryter loppet.

Vi omorganiserar, ny ledning, ny chef nya mål. Vi byter kanske jobb.

Jag tror vi många gånger kan tjäna mycket både hälsa och lycka på att stänga gapet mellan det vi gör och det vi vill vara.

Var det nu, istället för sen. Var det medan du gör det.

Förvirrat? Exempel!

Min löpning är i sig min måluppfyllelse. jag springer inte ”för att”. Jag springer och i det ligger själva målet. När jag halkade på loppet och bröt var det inte flera månaders träning ” åt skogen” (haha kunde inte låta bli) för syftet med löpningen är att få vara mycket ute i skogen. Jag uppnår mitt mål varenda gång jag springer. För- jag springer i skogen.

Mitt företags syfte är att stötta organisationer och deras medarbetare att arbeta hållbart mot organisationens mål över tid. Det gör jag varje dag jag jobbar. Jag utgår från det i varje ansats. Det är det jag gör. Vad jag än gör. Jag har helt ärligt inte riktigt tid med något annat och när jag funderar på att lägga till något så blir första frågan om det jag gör är i enlighet med det syftet.

Vad gäller hälsan kan det kanske handla om att förändra synsättet på vanor och rutiner. Det finns så mycket att göra som både ger välmående i nuet och senare. Det ena måste inte utesluta det andra. Som att plåga sig iväg på något trökigt träningspass ”för att det är bra för hälsan”. Istället ta en rask promenad med vänner man mår bra av att umgås med och vara i sin hälsa samtidigt som man tar hand om den.

När jag är med mina barn är det syftet i sig. Jag är med dem. Vad vi än gör så är tid med dem värdefullt (yes även när det bråkas och trotsas).

Ok ibland, ganska ofta, måste man göra saker ” för att”. Men i många fall tror jag att vi kan skippa vägen och vara där vi vill vara. Nu.

För dig som springer så tror jag vi har mycket att hämta i att ha ett syfte som är lätt att uppnå. Ofta. Att det stora syftet kan få vara att springa. Som just nu skadad kan jag säga att det syftet är så guldkantat så det finns inte.

Sluta alltid vara på väg. Stanna upp, ändra synsättet. Stäng gapet, var i syftet.


En TILL DNF Race report: Sätila Trail 120 km


DNF till trots är det här ett lopp jag kommer minnas med glädje, gåshud och pirr!

Jag har bestämt mig för att springa långt igen. Huvudet är helt ok med satsningen, barbiebenet har inte varit lika nöjd men det har krånglat helt irrationellt och inte nödvändigtvis när jag sprungit långt. Men som nystartad egenföretagare prioriterat ned träning ganska långt till förmån för kravlös motion.

Men de senaste 6 veckorna har jag skärpt till mig och sprungit ett par ganska långa pass i terräng, sisådär 3-4 mil och två veckor ut körde jag 4 mil på förmiddagen och 1 på kvällen och kände mig svinstarn. Ready to rock 120 km på Sätila Trail!

Eftersom loppet startar på natten hade jag bestämt mig för att ha en lugn dag på fredagen, ta tåget ned till Göteborg, transfer (sicken service!) till starten i Sätila och så var det ju till att springa hela natten fre-lör och sen hela dagen lördag också. Att det bara handlade om att ta sig runt det var helt klart.

Men så blev jag tillfrågad att föreläsa på Allt för Hälsan och det säger man ju inte nej till- jobb kommer före löpning så är det. Sen blev jag tillfrågad att vara med i Karriärpodden- det säger man heller inte nej till och så vips var fredagen en kognitivt ganska busy dag för mig.

På det en hektisk vecka och så en 3-åring som ville vara med när jag packade. Till slut började jag känna mig stressad och tänkte att jag slänger ned lite och hinner reda ut vad som ska vara var på tågresan.

Tåget gick cirka kl 19.00 och jag träffade direkt Petra som sen gjorde ett kanonlopp. Jag hade glömt både det ena och andra hemma, tex inga ombytesstrumpor, den energi jag skulle ha (hirs!) var kvar i kylen och jag hade ingen energi att ha fram till 60 km då första riktiga matstoppet var. Jä jä tänkte jag.

Framme i Göteborg fick jag och Petra skjuts ut till start av snälla Oscar och väl där var det en lustig känsla att preppa inför start ute i en stor lada i mörkret på den öde idrottsplatsen. Runt 40 startande, tjejer som så ofta lätträknade. Jag som varit så sömnig på tåget var nu superpigg och så peppad på att springa i mörkret- äventyr!

Starten gick 01.00 och vi tassade iväg i natten i mörkret. Först sprang vi längs en strand men sen bar det upp i skogen på hala stenar, över rötter och genom lera. Det. var. så. lerigt.

Först hade jag lite sällskap, och det var så trevligt men jag längtade efter att få vara ifred i tystnaden och mörkret. Och min vätskeblåsa strulade så jag fick stanna och vips var jag ensam. Det var tyst. Kolsvart och bara min ljuskägla. Gåshud!

Jag tassade fram på grusvägar, på stigar, under månen och tids nog stjärnklar himmel. Genom lera upp till halva vaden. Under en passage förbi tre små vattenfall och bokstavligt talat klättring uppför en lerig sluttning genom att hålla i träd. Sen ned igen..och upp. Jag var så långsam tyckte jag så tänkte att jag är nog sist av alla.

Kroppen kändes stark men jag hade ingen energi och på bara sportdryck blir min mage sur. Efter 40 km fick jag några kalla potatisar av en snäll supportare i varvningen och det räddade min mage. Åt dem och tassade vidare. Nästa delmål var första riktiga vätskestationen vid 60 km. Pigg och glad och såg fram emot att det ljusnade.

Det gjorde det och jag slappnade av lite…. och KRASCH. Jag var på väg utför en brant sluttning och åkte med vänsterbenet som en bredsida och sträckte det inåt. SKREK rätt ut av både rädsla och smärta men tänkte sen att det inte hände något- fick nog ett adrenalinpåslag.

Men något hände för sen stack det som nålar på insidan. Jag försökte jogga på men uppförs var det bara vidrigt. I den svåra terrängen gick det så långsamt och jag kände hur minuterna rann iväg.

Det var över 8 km till nästa kontroll och jag försökte röra mig som vanligt men springa var det inte tal om. Väl där hade solen gått upp sen länge och det var en otroligt vacker, solig kall krispig dag.  Jag var pigg, jag kände mig stark, psyket var på men benet höll inte.

Funktionärerna var så snälla, de ville att jag skulle värma mig och såg att jag behövde bryta men det tog säkert 10 minuter innan jag verkligen kunde ge mig för jag VILLE INTE. F*N liksom. Jag har aldrig riktigt gjort illa mig förut under ett lopp. Ok sparkat sönder en tånagel här o där men det här var läskigt- vad hade jag gjort? Kanske det bara var en liten sträckning? Bara att springa på? Men tänk om INTE? 6 mil till i brutalterräng?

Det var INTE roligt att bryta. Men när jag insåg att jag inte skulle bli fast i Göteborg utan kunde iallafall åka hem till familjen samma kväll- då kändes det bättre.

Vid det här laget var jag blåfrusen och de snällaste funktionärer stoppade mig och en norrman som också brutit (ganska många bröt) i en bil på väg tillbaka till starten. Där fick jag filt och varmt att dricka- så otroligt snälla människor, tack tack!

Hängde där istället och tittade på starterna på de kortare distanserna och tinade både kropp och humör. Benet var så stelt så det var liksom ingen tvekan om att jag skulle brutit.

Tack Nedevska Coaching och alla underbara funktionärer för ett fantastiskt lopp. Jag tar verkligen med mig de här fina timmarna i skogen på natten och den vackra naturen jag fick njuta av i sex mil.

Om ni blir sugna på vacker natur, fantastisk support och västkust- då tycker jag ni ska spana in Sandsjöbacka Trail i januari.

Knäet? Bättre men jag vilar och ska till bästa Catarina på fredag för att kolla status. Tror det blir en ofrivillig löppaus ett tag men sen! Jäklar vad jag är laddad för ultraäventyr igen nu!

Ann-Sofie Forsmarks foto.

Från starten- foto snott från Sätila Trail


Subversiv resiliens, mot strömmen för hållbar hälsa


Det har varit en fantastisk höst på flera sätt. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få träffa så många människor, en dag i september stod jag framför cirka 800 polisanställda och pratade om hållbar prestation. Om motivation på jobbet, om hur vi behöver ta hand om vår känsla av sammanhang för att må och prestera bra.

Jag har fått så mycket feedback, så mycket tacksamhet, tankar, erfarenheter och jag har fångat upp så mycket och det finns en röd tråd.

Man vet vad man behöver mer av.

Man känner att hjulen snurrar för fort och de snurrar inte för en själv.

Man vill inte använda quick-fixes, man vill vara hållbar.

Vara snäll mot miljön, snäll mot sig själv, ha tid för sina relationer.

Man vill vara hållbar och man vill ha pepp och stöd i den resan.

Jag vill göra skillnad. Jag har inte hybris, jag tror inte att jag ska frälsa alla ohållbart presterande människor även om det ju vore en dröm. Men jag vill göra det jag kan där jag är med det jag har. Tillsammans kanske vi kan påverka några och de i sin tur kan påverka några till.

Vi måste hjälpas åt. För vi kommer behöva vara lite obekväma och ställa frågor. ”Hur tänkte ni nu?” Ni pratar ju om hälsa, ska det vara massa engångsprodukter i goodiebagsen här? Ska du verkligen peppa oss att köpa nya träningskläder igen bara för det kommit ett nytt mönster? Kan du verkligen säga att en produkt är hälsofrämjande, det är väl hur jag upplever den? Nej, jag tycker inte vi ska flyga dit, vi tar tåget. Och kanske till och med- nej vi ska inte bo större, kanske mindre faktiskt för att hålla nere kostnaderna och kunna jobba mindre. Nej, jag städade inte faktiskt innan ni kom för det kändes viktigare att vi hann ses och faktiskt träffa varandra. Ja den här presenten fick X förra året men vi hade en redan och era ungar har ju också så himla mycket grejer inte behöver vi krysta fram något nytt att ge bara för att det är kalas?

Många har fått nog. Förstår att det inte handlar om att lägga till ett kost- eller träningsregim, gå en mindfulnesskurs, köpa piller, pulver och produkter. Köpa nya kläder och grejer hela tiden för att öka välmåendet. Kanske också undrar om man faktiskt kan flyga tvärs över hela världen i hälsans namn när hälsan är det man måste få till i vardagen härhemma. Den som finns i magen kan man väl inte behöva åka till Bali för att hitta?

Så som det är håller inte. Det måste finnas ett annat sätt. Som inte handlar om att sluta prestera, sluta vara finklädd, bli en bohemisk hippie men faktiskt leva livet med en känsla av att vara snäll inåt och utåt och däremellan shine like a bloody diamond när det fina på insidan och det fina vi skapar i vår omgivning syns i vår utstrålning.

Du kanske är redo för subversiv resiliens?

Subversiv för vi går mot strömmen. Vi är omstörtande. Dyker upp på kalaset med en present man inte köpt ny, kanske tog ur bokhyllan. Vägrar köpa nya tights bara för modet ändras. Vägrar köpa något för att må bra på insidan. 

Resilient för du vill fortfarande utvecklas men samtidigt stå emot allt larm runtomkring. Vara hållbar över tid.

Jag vet inte exakt vart detta är på väg men det är en fråga, ett förhållningssätt och ett ställningstagande jag vill driva och jag märker att många vill vara med på och behöver.

Det är inget uppoffrande, det är en känsla av att släppa ned axlarna, sucka lättat, garva lite och få glimten i ögat. Känna att ens värderingar speglas av ens sätt att leva.

Tre kriterier:

Värdeskapande enkelhet – Där förenklandet ger energi till det som faktiskt känns värdefullt

Frihetsökande minimalism – Inte göra sig av med eller ha få saker bara för att. Men på ett smart sätt så det skapar värde både i plånbok och sinne

* Holistisk hållbarhet – Vi kan inte prata om att ta hand om vår hälsa holistiskt om det i sin tur påverkar klimatet negativt. Vi väljer att vara hållbara mot oss själva och om miljön omkring oss.

Till att börja med blir det tankar jag delar på min Instagram. Julen stundar och därefter nyåret och det är två perioder där det finns mycket att göra för att minska stress, press, kommers och vara subversivt resilient. Jag hoppas du vill vara med och hjälpa till!

De här tankarna, som ju faktiskt kommer från er som jag träffat, har också uppmärksammats medialt och jag är så ärad över att vara nominerad till Årets Förebild i Guldhjärtat i år. Jag ser den här nomineringen och flera andra nomineringar av fantastiska människor i samma kategori som just den här längtan och viljan att fokusera på hållbarhet och inte låta ens hälsovanor svänga som en pendel hit och dit. Här kan du läsa mer och rösta på den som ditt hjärta slår för.


10 frågor- Tränar du för eller med hälsa?


Pratar man om att ta hand om sin hälsa så pratar man om träning. Många säger att de ”tränar för att må bra”. De som säljer träning, pratar gärna om hälsa.

Motion låter kanske inte så jobbigt. Och det behöver det inte vara. Men med rådande träningsprestationstrend är det många som tror att det krävs hård träning för att träna för hälsa. En del orkar inte ens ta itu med träningen för hälsa för man tror det krävs gymkort, träningsprogram, foamroller, PT och f** och hans vältränade moster.

Det här inlägget syftar till att reflektera över vad träningen faktiskt betyder för dig, eller kanske hjälpa dig förstå någon du känner. Lyfta fram vad hälsofrämjande motion är. Skillnaden.

 Typ 1: Du vill bara träna för hälsa och ibland är det svårt att få till

Fit for life. Vad kräver livet av dig? Vad ska du orka med varje dag? Varje vecka? Med marginal. Tunga lyft i jobbet? Tunga lyft när du går från jobbet. Matkassar, barn? Kanske har du en gammal skada som gör sig påmind om du inte tar hand om den. Det är inte kul att inte orka. Det är inte kul att bli trött och ha ont. Du behöver ta hand om din kropp för hälsans skull men du behöver inte träna för prestation.

Har du ett jobb där det mestadels är din hjärna som jobbar, inte din kropp, ett jobb utan fysiska kravspecifikationer så räcker ofta hälsofrämjande motion såsom det rekommenderas av Folkhälsoinstitutet. Där pratas det om 150 minuter måttlig intensitet och 75 minuter hög intensitet och fler fördelar om det blir mer. Hur mycket mer framgår inte men  låt oss enas om att det inte handlar om att springa intervaller varje dag men ett liv i rörelse är bra och det handlar inte om ett liv i lycra. Den här bilden älskar jag.

Du behöver också träna muskelstärkande men inte heller det kräver en PT eller ett program med progression, periodisering av reps eller att ens närma sig en styrketräningslokal. Har du en specifik utmaning- sned rygg, gammal skada, ont någonstans så kan du behöva ta hjälp av någon som kan det här. Då tycker jag du ska kontakta Elin om du bor i Stockholm. Hon hjälper dig utan att krångla till det.

Gymkedjorna vill ju att du löser den här motionen hos dem. Betalar. De kommer hela tiden med nya varianter på att få upp pulsen och ladda på med endorfiner. Fine för de som gillar det. Men vi är inte alla som gör det. Jag vill slå ett slag för att lösa det så nära där resten av ditt liv sker. Det gör det enklare att få till, lättare att det bara följer med som en del av vardagen istället för att vara ännu något som ”ska” pusslas in.

Hur det skulle kunna funka

Du ser till att få 10-15 minuters rask promenad på morgonen, dit du ska. Du ser till att röra på dig litegrann varje timme under dagen, kanske gör några stretchövningar. På lunchen tar du en rask promenad 10-15 minuter och under eftermiddagen rör du dig lite varje timme, står gärna och jobbar i omgångar både förmiddag och eftermiddag. Efter jobbet ser du igen till att få till 10-15 minuter rask promenad om du inte har möjlighet att kanske cykla till och från jobbet. Under en mil är det ju hur smidigt som helst!

Några dagar i veckan kör du lite flåsig träning. För att klippa både kondition och styrka i ett så är cirkelträning med flåsiga övningar bra och kanske lite rusher i en backe ett hett tips. Springa uppförs är skonsammare än att brassa på på flacken. Det finns en uppsjö av cirkelträningsprogram eller tips på övningar på nätet och det är mest bara att köpa loss, klicka igång, haka på och veta att det känns jättegött efteråt även om det är astråkigt under tiden. Yogobe till exempel har allt du behöver. Det handlar om 3 halvtimmar i veckan så ba GÖRT och känn hur gött det gör för orken, energin, sömnen, humöret osv osv.

Lär dig tekniken för armhävningar, utfallssteg, burpees och skaffa ett segt gummiband så du kan träna ryggen för den behöver mer kärlek än framsidan (man leds tro annat om man går till gymet).

Det är som sagt för hälsa. Det behövs om vi är stillavarande resten av tiden. Om du som jag är helt ointresserad av att ta dig till ett gym eller boka upp dig på pass, aldrig orkar iväg på kvällen, inte vill vara bland folk och speglar- då kan det vara en rejäl investering att få det gjort till och från jobbet. Om jag inte transportsprang skulle jag ha väldigt svårt att få till träning på veckorna.

Typ 2: Du vill träna. Mycket. Och vill träna för och med hälsa

Ofta får de som tränar mycket stämpeln ”hälsosamma”. Men med 18 år i och omkring träningsbranschen vågar jag påstå att de som mår allra bäst, de hittar man inte nödvändigtvis på gymet. Många lever med mycket prestationspress, stress, svårt att få till sin återhämtning i jakten på resultat.

Ohälsan och stressen kommer ofta av att försöka baka in en hård träningssatsning utöver jobb, kanske familj och annat. En satsning som kräver ordentligt med återhämtning. En satsning som för att inte orsaka negativ stress kräver både perspektiv och kunskap. En satsning som ur ett globalt perspektiv sett är väldigt få förunnat. Vi som har det så bra så vi kan lägga pengar på löparskor/gymkort/anmälningsavgifter.

Ibland kanske man undrar hur bra den här satsningen är, för hälsan. Den här träningsregimen, bågspännandet.. Man kan ställa sig några frågor som kan hjälpa bena ut om man kanske ska tänka om. Kanske inte göra just nu. Kanske backa lite från. Kanske till och med släppa helt. Say no, for now.

1) När du tänker på din träning/utmaning vad är första känslan? Om det känns stressigt och pressigt snarare än ”åh vad kul, härligt” är det en varningssignal

2) Känner du ofta att du får dåligt samvete för att du inte hinner med familj, vänner, kanske till och med är ofokuserad på jobbet för att du tänker på din träning/satsning?

3) Skulle du satsa så hårt om ingen annan visste om/såg  att du gjorde det?

4) Känner du att du under en veckas tid (kanske längre tidsspann) får mer energi och livsglädje av din träning/satsning?

5) Känner du att du är orolig för vad ”folk” ska tycka om du inte fortsätter prestera och träna som du gör) (Hint- de bryr de sig inte, de är så upptagna med att oroa sig för sitt)

6) Brukar du ha ångest inför träningspass så att det påverkar dig dagen innan /under dagen?

7) Känner du att du har svårt att få till tiden att sova ordentligt och att du känner dig återhämtad för att ha energi till resten av livet?

8) Känner du dig stressad av hur andra presterar i jämförelse med dig?

9) Oroar du dig ofta över om du gör tillräckligt och känner att du borde göra mer?

10) Är det ofta väldigt svårt och stressigt att få in träningen i ditt schema och väger känslan efteråt inte riktigt upp för det?

Missförstå mig rätt nu. Jag försöker inte lägga sordi på att någon satsar på en tuff fysisk utmaning. Men om det är JA på fråga 5-10 så kanske det finns anledning att se över vad bågen är spänd mot. Om hälsan är viktig så är det ofta betydligt enklare sätt att genomföra träningen. Så många går runt med negativ stress över något som självklart ibland känns lite uuhhh och iiiih men verkligen övervägande borde vara förenat med en känsla av vavavoom, kul, och givande.

Det är trots allt frivilligt och få förunnat.

Ta hand om er!

Pirrigt innan. Lite segt i början, flåsigt i backen, njutning hela vägen!


Hur man (inte) tränar för Sveriges tuffaste 100 mileslopp


Well.

Skomakarens barn och allt det där. Jag vet precis hur jag skulle coacha någon annan för det här loppet. Det känns liksom lugnt.

Mig själv dock, med lägenhetetsförsäljning och en helt fantastisk jobbseptember..inte lika lätt.

Energin- check. Motivationen- check. Tiden- inte check!

Jag gör så gott jag kan, nöjer mig med det. Pusslar in tid i löparskorna där det går. Lägger allt tid jag kan i terräng så lik loppet jag kan. Hade planerat flera fredagar i skogen- får uppdrag- yay! Utvecklingssamtal på skolan- yay! Tänker gå upp snortidigt- känner att jag behöver sova för att vara 100 % på mina uppdrag som förstås kommer först. Vill inte vara borta från barnen på helgerna när jag ändå måste resa i jobbet. Det blir svårt att få till den där belastningen som behövs för att förbereda sig.

                              Det ska kännas lustfyllt. Det får inte vara någon ångest eller stress- det är ett frivilligt fritidsintresse.

Så jag har gjort så gott jag kan. Jag har prioriterat rätt och jag har 2 veckor till att lägga in mängd och jag ska göra allt jag kan.

Men. I en perfekt värld- som inte finns, skulle jag göra lite annorlunda. Såhär:

1) Träna i den terräng och kupering som loppet går i

Loppet går på Skåneleden i 9 mil sen är det stenstrand och brant uppför och teknisk stig. Det kommer vara mörkt, man kommer vara ganska slut. Det vore således jättebra att träna på just brant, många höjdmeter (totalt är loppet 4000 höjdmeter). Kanske lägga en loop där man passerar stenstrand och sen brant flera gånger om det går- precis som på loppet. Springa i mörker och hålla ordning på fötterna. Vara bekant med underlag och ljus helt enkelt så det inte är nytt plus att man är trött och sliten.

2) Träna för senare delen av loppet, inte början

Den första delen av det här loppet är ganska lättsprungen. Skåneled liksom. Då är man pigg och det kommer man fixa. Det är inte det man behöver förbereda sig för. Det är senare delen. Att simulera det handlar ju om att

1) Springa på den tiden av dygnet som man beräknar att det ska vara som jobbigast. Sömn är bra men det kan vara bra att öva på att springa sent eller snortidigt om loppet kommer kräva att man springer på natten.

2) Springa när man är trött. Hungrig. Less. Tokmätt. Omotiverad. Springa när det inte är optimalt helt enkelt. Välkomna att vara rejält obekväm när man sticker ut för det kommer man att vara under en stor del av loppet.

3) Springa långpass på trötta ben. Också för att simulera hur det är under senare delen av loppet. Att bygga mängd under ett dygn är lite snällare. Du kan pausa, äta, ta på varma kläder men benen hinner inte återhämta sig ändå och det ”tar” nästan lika mycket, men är som sagt lite snällare och kanske funkar bättre i schemat. Jag kan till exempel behöva pausa för ett telefonmöte, ett möte, mail, lämna/hämta på dagis o skola och sen kulla springa igen och få till bra volym. Man vill förbereda sig för det som är mest utamande och det är sannolikt andra halvan av loppet. 8 mil. Till. Det måste kroppen klara av.

3) Träna på att äta och ta upp energi

Ofta är det magen som kraschar under långa lopp. Man får svårt att äta och/eller får problem med magen. Det är egentligen helt i sin ordning. Det var ju inte tänkt att vi skulle jaga och äta maten vi jagar samtidigt. Jaga först, äta sen. Så det kräver träning för att kroppen ska lära sig ta upp energi över tid. Och energin behövs- både till muskler och till hjärnan för att hålla uppe motivationen att fortsätta. Att vara hungrig när man sticker ut och sen öva på att äta medan man springer- det är ingen dum idé. Använda långpassen till att öva på att ta upp energi och vätska. Hur mycket? Hur långt är ett snöre men för det här loppet så kan runt 8 dl vätska i timmen fördelat på att dricka varje kvart och med energi i vätskan samt äta något varje halvtimme- det skulle jag eftersträva.

Så. Enkelt i skrift- som så mycket. Svårare att genomföra. Lycka till med vad du än förbereder dig för!


Välkommen till en kväll om att spränga gränser (och hur man går från 5 km till 5 mil)


Att starta ett ultralopp för att stötta de som kämpar för sitt liv. Att starta något som blev något så mycket större än vad vi trodde.

Hur springer man 5 mil när man undrar om man klarar en?

Den 11/10 på Scandic Camper, fem minuter från T-Centralen i Stockholm kommer jag hålla en föreläsning om vår GODa satsning. Om du är sugen på att springa långt, våga spänna den fysiska bågen och göra gott samtidigt så hoppas jag att du vill komma den kvällen, träffa fantastiska människor, inspireras och beröras!

Här är länken till eventet men du kan också maila mig direkt för mer information Varmt och GOTT välkommen!

Nedan ser du en referens från en av våra DOGOODers- det ÄR ett lopp utöver det vanliga.

Ann-Sofie Forsmarks foto.

I’m back. Mot 100 miles.


Men hej på er!

Jag tänkte väcka liv i den här bloggen igen. Jag har så mycket jag vill skriva om men dygnet har bara 24 timmar och mitt nystartade företag, barnen, familj, sälja lägenhet och livet har tagit all min tid.

Men det här är en ypperlig plattform för att sprida mitt sätt att se på både löpning och livet och jag har fått feedback från flera håll nu på att saker jag skrivit har inspirerat både till det ena och andra. Samt- jag blir ju så inspirerad av er.

Så! Nystart.

På löparfronten så har jag börjat träna igen. Sent ska syndarn vakna för den 3e november ska jag stå på startlinjen för ett av Sveriges tuffaste lopp. 100 miles i Kullaberg med 4000 höjdmeter och den brötigaste terräng du kan tänka dig. 10 mil på Skåneleden och sen 3 x 2,2 mil ungefär i just Kullaberg och något som kallas ”dödens zon”.

Jag har verkligen inte tränat så bra det här året, fokus har varit på motion och att starta upp företaget. Men nu rullar det och det finns energi att träna igen. Tid- inte alltid men energi.

Från och med helgen har jag fyra veckor på mig att bli redo för den här mastodontutmaningen. Sen är det två veckors nedtrappning som gäller.

Det känns på gränsen till helt omöjligt. Det här loppet. 16,1 mil varav till större del i mörker. Över stenblock. Och samtidigt så finns en stark mental övertygelse om att jag fixar det här. Det är bara en fot framför den andra tills jag är i mål.

Och så tänker jag att, nej, så lätt kan det inte vara Annie. Du underskattar! För det kommer helt solklart vara det fysiskt tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Samtidigt, för varje dag som går, månad, år så blir jag starkare mentalt. Livets perspektiv utkristalliserar sig så klart.

Vad som är jobbigt.

Vad som är en utmaning.

Vad som kittlar i magen.

Vad jag inte låter stressa mig.

Vad som är viktigt.

Vad som berör.

Varför jag gör saker jag gör.

Vad jag prioriterar.

Jag ska göra allt jag kan, givet mina prioriteringar, för att bli redo för det här loppet. Sen ska jag ge det allt jag kan.

Hur jag tränar för det här underliga vidunderliga- det kommer i nästa inlägg.

Men- Im back! Hoppas allt bra med er!

// Annie

Joggingtur utanför Lund i sommarvärme!