Att många konditionsidrottare tycker att det ger bra effekt att träna på hög höjd har nog inte undgått någon. Här kommer en personlig betraktelse om mina höghöjdsminnen och tankar.

   Första gången jag var på hög höjd var i St. Moritz sommaren 2001 och jag var 20 år gammal. Vi var ett gäng juniorer på 18-22 år som just hade tävlat på junior EM och ville testa hur det var att träna på hög höjd. Det här var tiden innan nästan alla svenska löpare åkte på höghöjdsläger till Sydafrika eller Kenya under vintern, så ingen visste riktigt hur det var och hur kroppen skulle reagera. Ett par killar hade av sin tränare hört att det var bra att käka bikarbonat, eftersom det var basiskt, i samband med intervall träningen för att förhindra att dra på sig för mycket mjölksyra. Vi hade också hört att det var viktigt att ta det väldigt lugnt i början för att låta kroppen anpassa sig. Till saken hörde att i källaren till lägenheten vi hyrde fanns det en minimal simbassäng och bastu och det blev tävlingarna om vem som kunde simma flest längder under vattnet och hålla andan och det fanns alltid ett rekord att slå. Det är fortfarande en obesvarad fråga om intervall passen under lägret gick dåligt på grund av höjden, fel bikarbonatdosering, ensidigt kostupplägg med för stor konsumtion av fiskpinnar (det ända som var ekonomiskt överkomligt i en mataffär i St. Moritz) eller för mycket undervattens simning. Jag har i alla fall för mig att det var Mustafa Mohamed som slutade som undervattenssimmästare. Men tydligen gav den här upplevelsen mersmak för St. Moritz blev sedan ett kärt sommartillhåll.

   Redan hösten efter den sommaren flyttade jag till Flagstaff i Arizona för att bo, träna och plugga under fyra år på 2000 meters höjd. Det här var på tiden innan Flagstaff blev ett löparmecka i Usa och då förstod jag aldrig varför inte fler löpare flyttade dit eller förlade sina läger där eftersom jag tyckte att jag kommit till löparparadiset på jorden. Den här gången var dock inte taktiken att gå ut lugnt och vänja sig vid höjden. Vi började med en 10 miles tröskel på 2400 m där alla nya i laget ville visa vad de gick för och de gamla ville självklart inte få stryk av nykomlingarna. Vi gjorde ingen direkt träningsanpassning till höjden förutom att jag drack en otroligt äcklig flytande järnshot varje morgon tillsammans med morgonkaffet och gröten. Ni har väl hört att kaffe och mjölk är speciellt bra för järnupptaget : )

   Jag anpassade mig ganska snabbt till att träna på 2000 meters höjd. Jag kände mig aldrig bra samma dag som jag åkte ner på lägre höjd utan hade större effekt dagen eller dagarna efteråt. Det var allt för plötsligt att samma dag från en timme till en annan har tillgång till massa syre. Andra erfarenheter jag har av höghöjdsträning är att det inte är bra att vara i allt för dålig form när man påbörjar en höghöjdsvistelse. Höjden gör att ur form biten blir dubbelt så jobbig och det finns en risk att det blir för mycket stress på kroppen för att få bra effekt av träningen. Likaså är det lite svårare för kroppen att återhämta sig från tuffa pass i höjden och det tar oftast längre tid att bli frisk från sjukdom.

   Det finns flera studier och teorier om höghöjdsträning, hur lång tid det tar att acklimatisera sig, hur länge man ska stanna i höjden för att få effekt, hur snabbt eller lång tid efter att man kommer ner från höjden som det är optimalt att tävla, hur länge höghöjdseffekten sitter i, hur högt det är optimalt att träna i förhållande till att bygga lungor och behålla snabbhet. Jag tror att alla de här parametrarna är högst individuella och det gäller att prova sig fram till vad som fungerar för var och en och vad syftet med höghöjden är. Banlöpare använder höjden för att prestera på lågland medan bergslöpare gör det därför att det är i den miljön och på den höjden man mestadels tävlar.

   Under åren jag bodde på 2000 meters höjd och även efteråt när jag kontinuerligt reste på höghöjdsläger kände jag mig även bekväm att röra mig hyfsat snabbt de gånger jag befann mig på platser på 4000-5000 meters höjd. Sedan gick det tyvärr många år med både lite träning och få höghöjdsvistelser vilket avsevärt försämrade min höghöjdstolerans. Nu håller jag på att träna upp den toleransen igen eftersom att vistas i berg numera är en stor del av mitt liv och idrottande. Jag gillade inte alls att få huvudvärk och känna mig höjdsjuk av att gå upp på Mont Blanc i somras och jag vill kunna köra riktigt bra intervall pass på 2000 meters höjd igen.

   Nu är jag i Andorra och förbereder mig inför skidalpinism säsongens första världscupstävling som kommer att gå på mellan 2000 till 3000 meters höjd. Första intervall passet kändes så där. Tur att det fortfarande är två veckor kvar tills det är dags på riktigt!